Drömmens uppfyllelse/Kapitel 34

←  John Douglas får mål i mun

Drömmens uppfyllelse av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Det sista året vid högskolan

Fint främmande  →

XXXIV.
Det sista året vid högskolan.

— Här är vi nu allihop tillbaka igen, trevligt solbrända och färdiga att åter starta i kapplöpningen mot lärdom och berömmelse, sade Phil, i det hon med en lättnadens suck satte sig ned på en kappsäck. — Är det inte livat att återse det hederliga gamla Tjället? Och tant Jimsey — och de allra som lalaste kattorna! Jag tycker det ser ut, som om Häxan blivit av med ännu en flik ur örat?

— Häxan skulle vara den älskligaste katt i kristenheten, även om hon vore alldeles öronlös, svarade Anne från sin koffert, medan Häxan snodde runt i hennes knä, vild av återseendets fröjd.

— Är du inte fasligt glad att ha oss här igen, tant lilla? sporde Phil.

— Jo för all del. Men jag önskar ni ville plocka en liten smula i ordning efter er, sade tant Jamesina i klagande ton och med en hopplös blick på det kaos av koffertar, resväskor, kappsäckar och knyten, varav de fyra skrattande flickorna omgåvos. — Ni kan ju prata ert lystmäte i afton. Arbete först och lek sedan brukade vara mitt valspråk, när jag var flicka.

— Den ordningen har vår generation totalt kastat om, tant lilla. Vårt valspråk är att först leka och sedan jobba. Man jobbar så väldigt mycket bättre, om man haft riktigt kul dessförinnan.

— Ska du nu äntligen gifta dig med en präst, sade tant Jamesina, i det hon lyfte upp Josef i sitt knä och tog i håll med sin stickning och sålunda fogade sig i det oundvikliga med det älskvärda behag, som gjorde henne till en krona bland husmödrar — ska du nu äntligen gifta dig med en präst, får du allt höra upp med att begagna sådana där fasliga uttryck som »jobba» och »kul».

— Varför det? sade Phil förundrad. — Varför ska en prästfru nödvändigt behöva tala så förskräckligt vårdat? Jag kommer ta mej sjutton inte att göra det. Varenda familj på våran gata talar sån’t där — bildspråk, och de skulle tycka, att jag vore odrägligt mallig — jag menar, för din skull, lilla tant Jimsey — snobbig och högfärdig, om jag inte talte som de.

— Har du underrättat din familj om, att du skaffat den en svärson? frågade Priscilla, som satt och matade Kisse Sara med läckerbitar ur sin frukostkorg.

Phil nickade. — Jo jo men san.

— Hur togs det upp?

— Å, mamma blev rasande. Men jag stod fast som hälleberget — just jag, Philippa Gordon, som förr i världen aldrig kunde fatta ett beslut. Farsgubben tog det mera med ro. Pappas egen farsa var präst, så att hans hjärta ömmar i alla fall en liten smula för prästrockar. Jag tog Jonas med mig hem en dag, sedan mamma något lugnat sig, och han tjusade till dem båda. Men mamma kunde naturligtvis inte för sin död hålla sig från att under vartenda samtal pika honom för att han korsat hennes planer rörande min framtid. Å nej, min sommarlovstig har inte precis varit strödd med rosor, kära flickor. Men — jag har fått min vilja fram, och jag har Jonas. Resten spelar ingen roll.

— Inte för dig — nej, sade tant Jamesina sarkastiskt.

— Och inte för Joe heller, återtog Phil. — Tycker du fortfarande det är synd om honom? Men varför — i all världen? Jag tycker han är en lyckans ost. Han får intelligens, skönhet, ett hjärta av guld - och allt detta av MIG.

— Det är väl, att vi förstå att uppskatta dina haranger efter förtjänst, sade tant Jamesina med tålig fördragsamhet. — Jag hoppas, att du inte pratar så där inför människor, som du inte känner. Vad skulle de tänka om dig?

— Äsch, jag vill inte veta vad di tänker. Jag har ingen lust att se mig själv som andra se mig. Jag är säker på det skulle kännas riktigt otrevligt.

Anne fann det lämpligt att byta om samtalsämne och berättade historien om Johns och Janets långa väntetid och slutliga förening.

— Ge oss nu förklaring på vad det var för en romantisk scen du fällde några dunkla antydningar om i ett av dina senaste brev, bad Phil.

Anne utförde långe Samuels frieriscen med stor dramatisk talang. Flickorna lågo dubbla av skratt, och tant Jamesina drog på munnen.

— Det vittnar inte om någon vidare takt att göra narr av sina avdankade friare, sade hon. — Men, tillade hon efter en liten paus, ska jag vara uppriktig, får jag nog medge, att jag alltid har gjort det själv.

— Tala om för oss, vilka korgar du har delat ut, tant, tiggde Phil. — Det var väl en hel lång rad av friare du visade på dörren?

— Du må tro, att det inte är slut på dem ännu i dag, sade tant Jamesina. — Rätt som det är, så anmäler sig någon. Hemma på min egen trakt finns det tre gamla änklingar, som fjanta omkring mig och ge mig kärliga ögonkast. Ni flickungar ska inte tro, att ni ä’ ensamma om all romantik i världen.

— Jag tycker just inte det står något skimmer av romantik kring änklingar, som fjanta omkring.

— Nej, det kan väl hända, men i min ungdom hade jag ju också beundrare av den sorten, som kanske till och med ni skulle gilla. Vad jag skrattade åt dem, de stackars pojkarna! Där var till exempel Jim Elwood — han brukade gå och drömma vaken och visste aldrig, vad som försiggick omkring honom. Han fick inte klart för sig, att jag sagt nej till hans frieri förrän ett år efter. När han gift sig, åkte han och hustrun en kväll hem i släde på väg från kyrkan, och frun trillade vid en krök av vägen ur släden, men aldrig märkte han det… Så var det Dan Winston. Han satt inne med otroligt mycket vetande. Han visste besked om allting i denna världen och det mesta i den kommande. Varenda fråga kunde han besvara, till och med om den rörde dag och timme för den yttersta domen. Milton Edwards var riktigt hygglig, och honom tyckte jag om, fastän det aldrig blev giftermål av mellan oss. För det första var han nog litet inskränkt och mycket trög, när det gällde att fatta ett skämt, och för det andra så friade han aldrig. Horatio Reeve var nog den trevligaste av mina »bekanta gossar». Men när han berättade en rolig historia, vilket han mycket gärna gjorde, så krusade han ut den med en massa tillägg. Litet lögn pryder tal, heter det ju — men i fråga om honom kunde man aldrig veta, hur mycket som var sanning i det han berättade, så brukade han skarva och dikta ihop på fri hand.

— Nå, de andra, du älskansvärda tant?

— Ge er i väg och packa upp era koffertar, sade tant Jamesina och hötte åt dem med Josef i stället för med strumpstickan, som hennes mening var. — De andra voro alldeles för hyggliga att göra narr utav. Jag skall hålla deras minne i heder. Det står en ask med blommor inne i ditt rum, Anne. De kom för ungefär en timme sedan.

Efter den första veckan övergingo flickorna i Carolinas tjäll till ett intensivt pluggande och gnodde av alla krafter. Detta var ju deras sista år vid högskolan, och det gällde att förvärva sig så många utmärkelser som möjligt. Anne koncentrerade sig som förut på den engelska litteraturen, Priscilla var oskiljaktig från sina klassiska författare, och Philippa brydde sin hjärna med den högre matematiken — för att fägna Jonas. Ibland blevo de trötta och leda på alltihop, ibland fällde de totalt modet och tyckte, att vad de nu möjligen kunde vinna — inte motsvarade det mödan och besväret.

I en sådan nedslagen sinnesstämning steg Stella en regnig novemberkväll uppför trappan till det blå rummet, där flitens lampa brukade brinna till sent in på natten. Anne satt på golvet inom den lilla ljuskrets, som besagda lampa spred, och omkring henne låg en massa tillskrynklade manuskript.

— Vad i alla dar håller du på med?

— Å, jag tittar igenom lite gammalt skräp från Historiska klubben. Jag behövde ruska upp mig en smula — jag har pluggat, tills det började skymla för ögonen på mig. Då gick jag upp och började gräva i min koffert och fick tag i de här. De är så genomdränkta av tårar och tragik, att man kan skratta sig fördärvad åt dem.

— Jag känner mig själv ganska hängfärdig, sade Stella och kastade sig ned på Annes liggsoffa. — Allting är så meningslöst. Vad strävar och bråkar vi för? Till och med mina tankar är gamla. Varenda en av dem har jag tänkt förut. Vad tjänar det egentligen till att leva, Anne? Helst när man inte är en sådan där pliktflammande natur som du.

— Hjärtunge lilla, det är när hjärnmaskineriet blir litet osmort, som man talar så där. Och så är det vädret. En kväll med hällande regn efter en ändlös arbetsdag kan just göra en litet mörk i hågen. Men nog vet du, att det är stor idé med att leva.

— Det är väl, det, då. Men mitt förstånd fattar det inte just nu.

— Bara tänk på alla de ädla och upphöjda själar, som ha levat och verkat i världen! sade Anne och blickade fundersamt in i lampskenet. — Är det inte mödan värt att komma efter dem och få ta i arv allt vad de kämpat sig till? Och tänk på alla de storslagna naturer, som leva i våra dagar och av vilkas ingivelser vi kunna få del! Och alla de stora andar, som skola komma efter oss! Är det inte ett härligt värv för oss att arbeta efter förmåga och bereda dem väg — kanhända göra om också bara ett enda steg på deras väg lättare.

— Mitt usla förstånd ger dig rätt, Anne. Men mitt hjärta blir inte lättare för det. Jag blir alltid grinig och kinkig de kvällar det regnar.

— Ibland om kvällarna njuter jag så av regnet. Jag tycker om att ligga i min sköna säng och höra det smattra mot taket och komma i tunga svep mellan furornas kronor.

— Det går ju åtminstone an, när regnet stannar på taket, sade Stella. — Det gör det inte alltid. Jag tillbragte en fasansfull natt på en gammal lantgård förra sommaren. Taket var otätt, och regnet dröp ned rakt i sängen på mig. Det var allt utom poetiskt, och sömngivande var det då rakt inte. Vid midnattstid måste jag kliva upp och grabba tag i den omänskligt tunga sängen — det var en av de där gammaldags imperialsängarna, som nog väga ett par hundra kilo — för att dra den ur det värsta takdroppet. Se’n kom visserligen jag på det torra, men droppandet fortfor hela natten, tills mina nerver stodo på kant. Du anar inte, hur hemskt och spöklikt det låter, när regnet oupphörligt strilar in mitt i natten och studsar mot ett naket trägolv. Man tycker det tassar som andesteg, och man inbillar sig allt möjligt. Vad skrattar du åt, Anne?

— Åt våra gamla historier. Men tänk så många av våra intressantaste personligheter, som fingo ett våldsamt slut — vi togo livet av dem helt enkelt. Och vilka bländande sköna hjältinnor vi hade — och så fint vi klädde dem! Siden — sammet — guldbrokad — spetsar och juveler — de bar aldrig något annat. Här är en av den själv ganska enkla Jane Andrews’ historier, vari hjältinnan slumrar i sin säng iförd en nattdräkt av vitt siden, rikt garnerad med äkta pärlor.

— Fortsätt, sade Stella. — Jag känner mig inte fullt så olustig nu, och jag kan skratta.

— Här är en, som jag har skrivit. Min hjältinna förströr sig på en bal, strålande från topp till tå av stora diamanter av det renaste vatten. Men vad gagnade skönhet eller dyrbara kläder? »Glansens stigar leda blott till graven». De vackra och ädelborna damerna måste antingen falla offer för en lönnmördare eller ock dö av ett brustet hjärta. Det var ingen annan råd.

— Låt mig få läsa några av dina historier.

— Här ska du få se mitt mästerstycke. Lägg märke till den muntrande titeln! »Mina gravar». Jag göt floder av tårar på papperet, medan jag skrev berättelsen, och de andra flickorna stortjöto, när jag läste den högt för dem. Jane Andrews mamma bannade henne för att hon hade så många näsdukar i tvätten den veckan. Jo, historien utgör en hjärtslitande skildring av en metodistpastors frus irrfärder. Jag gjorde henne till metodist, därför att sådana är ju alltid på resande fot. Hon begrov ett barn på varje ställe, där hon bodde. Barnen voro nio, och deras gravar voro strödda både kors och tvärs, hela sträckan mellan Newfoundland och San Francisko. Jag beskrev ungarna och deras små behag, skildrade de olika dödsbäddarna och redogjorde för deras gravstenar och inskrifterna på dem, den ena mer rörande än den andra. Jag hade ämnat begrava alla nio, men när jag expedierat de åtta, kunde jag inte hitta på någon ny dödlig sjukdom med alla dess hemska detaljer, utan lät den nionde ungen insjukna i jämförelsevis lindrig barnförlamning och leva fram sitt lilla liv på kryckor och med en järnskena utefter ena benet.

Medan Stella läste »Mina gravar» och markerade de tragiska ställena med fnissningar, och Häxan sov den rättfärdiga kattens sömn, vilken varit ute på språng hela natten, valde Anne ut ännu en läsvärd berättelse, författad av Jane Andrews, vilken handlade om en fager ungmö om femton år, som uppsökte en spetälskekoloni och blev sköterska där och naturligtvis i sin ljuvaste blomstring föll ett offer för den fasansfulla sjukdomen. Den sköt hon fram till Stellas knän — de sutto alltjämt nedhukade på golvet — och så började hon bläddra bland de andra gamla luntorna och befann sig snart tillbaka i den glada och sorglösa tiden, då Historiska klubbens medlemmar brukat sitta under de susande furorna eller nere i ormbunksnåren vid bäcken och där hämta sina mer eller mindre lyckliga inspirationer. Så roligt de haft! Hur forna somrars solsken och munterhet tycktes glittra fram mellan raderna, medan hon läste… Varken Greklands eller det gamla Roms ärofulla hjältesagor kunde i spänning och uppfinningsrikhet mäta sig med de naiva hopkok av löjen och tårar, som Historiska Klubben frambragt… Bland manuskripten hittade Anne ett, som var skrivit på bitar av grovt omslagspapper. Det började lysa i hennes grå ögon, när hon drog sig till minnes tiden och platsen för dess tillkomst. Det var det lilla utkast hon skrivit ihop den dag, då hon och Diana haft ett ärende att uträtta hos fröknarna Copp vid Granallén ett gott stycke från Avonlea. Fröknarna hade ej varit hemma, och vid sitt försök att titta in genom skafferifönstret för att möjligen upptäcka ett visst fat med tårpilsmönster, som skulle hämtas, hade hon ramlat ned genom det skröpliga taket till ankhuset.

Anne ögnade på det gamla styvnade papperet och började sedan genomläsa dess innehåll med större intresse. Den lilla trädgårdsidyll, som hon knåpat ihop i en högst obekväm ställning, under ett uppspänt paraply, innehöll en liten dialog mellan astrarna och luktärterna och mellan de vilda kanariefåglarna i syrénbusken och trädgårdens skyddsande. Sedan hon läst den till slut, satt hon orörlig och stirrade framför sig, och när Stella gått, slätade hon ut det tillskrynklade papperet.

— Jag tror nästan jag gör det, sade hon med minen hos den, som fattat ett beslut.