Drömmens uppfyllelse/Kapitel 36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Fint främmande
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Farväl till högskolan
I strandpaviljongen  →


[ 224 ]

XXXVI.
Farväl till högskolan.

— Om jag ändå vore död eller det åtminstone vore i morgon afton, stönade Phil.

— Om du får leva och ha hälsan, så gå båda dina önskningar i fullbordan, sade Anne.

— Ja, du är lugn som en filbunke, och det är lätt nog för dig. Du är hemma i logik och är ganska filosofiskt anlagd. Det är inte jag — och när jag tänker på den gräsliga stilen pro gradu i morgon, isas blodet i mina ådror. Tänk, om jag skulle dabba mig — vad skulle Joe då säga?

— Inte vet jag. Men du klarar dig nog. Nå, hur redde du dig i grekiskan i dag?

[ 225 ]— Fråga inte mig! Kanske det var härligt klassisk grekiska och kanske det var den sorten, som kommer Homeros att rulla runt i sin grav. Här har jag nu i månader hängt näsan över grammatikor och lexikon och romerska antikviteter av alla di slag, ända tills det är mig omöjligt att tänka en självständig tanke — med sunt förnuft uti, nämligen. O, vad den arma lilla Phil ska känna sig tacksam, när hon frisknat till igen efter den här akuta examenssjukan. Flickor, har ni satt er in uti, att våra högskoledagar snart äro räknade?

— Nej, det överstiger min förmåga, sade Anne sorgset. — Jag tycker det är inte längre se'n i går, som Prissy och jag stod ensamma i den där uppsjön av novitier i högskolans vestibul. Och nu äro vi seniorer, och vår avgångsexamen står för dörren.

— Kloka, skriftlärda och vördade seniorer, förbättrade Phil. — Tror ni, att vi verkligen är en bit klokare nu än när vi först kommo till Redmond?

— Ibland ser det visst inte så ut — att döma av fröknarnas beteende, sade tant Jimsie spetsigt.

— Nej, hör nu, tant Jimsie, Vi må välan på det stora hela taget ha uppfört oss som riktiga idealflickor de tre vintrar du varit mamma för oss — säg?

Ni ha varit fyra de sötaste, snällaste och raraste flickor, som någonsin gått på en högskola, svarade tant Jamesina, som, när hon en gång gav beröm, aldrig var njugg i ordalagen. — Men jag tvivlar på, att förståndet riktigt vuxit ut på er ännu. Det kan man förstås heller inte vänta. Det är erfarenheten, som ger omdöme och urskiljning. Sådant lär inte ett par kurser på högskolan. Ni ha nu besökt den där högre lärdomsanstalten i fyra år, mina unga damer, och jag har aldrig satt min fot på en sådan inrättning, men ändå vet jag en hel hop mer än ni.

— Livserfarenheten ska vi nog själva veta att förvärva i sinom tid, söta tant, sade Stella. — Flitig flirt gör slutlig förlovning, säger det gamla goda ordstävet, och då börjar, rätt vad det är, livets allvar.

[ 226 ]— Har ni lärt er ett skapat grand på högskolan utom döda språk och geometri och sådan goja? sporde tant Jamesina.

— Ja ja men. Det har vi visst, det, tant lilla, försäkrade Anne å samtligas vägnar.

— Vi ha lärt oss att uppskatta sanningen av vad professor Woodleigh lärde oss under sin sista lektion, då ämnet hette levnadskonst, sade Phil. — Han sade: humorn är den sundaste kryddan i de rätter, som dukas upp på livets bord. Skratta åt era missgrepp, men drag lärdom av dem, skämta över era bekymmer, men hämta styrka ur dem, gyckla med era svårigheter, men övervinn dem. Är inte sådant värt att lära, tant Jimsie?

— Jo, min söta vän, det är det visst. När ni ha lärt er att skratta åt sådant, som bör skrattas åt, och inte skratta åt sån't, man inte ska skratta åt — då ha ni hunnit ganska långt i visdom och kunskap.

— Vad har du fått ur din högskolevistelse, Anne? frågade Priscilla med låg röst.

— Jag tror, sade Anne långsamt, att jag verkligen lärt mig betrakta varje liten motighet som ett skämt och varje större svårighet som en befruktande dagg för förmågan och verksamhetsbegäret. Det tror jag är huvudsumman av vad Redmond skänkt mig.

— Jag får visst lov att citera professor Woodleigh ännu en gång för att klargöra min vinst av skolan, sade Priscilla. — Minns du vad han sade i sitt hälsningstal? Det finns så mycket i världen för oss alla, om vi bara ha ögon att se det med, hjärtan att älska med och händer att själva plocka med — så mycket hos de människor, som omge oss, så mycket i konsten och litteraturen, så mycket överallt, varåt vi kunna fägna oss, och varför vi böra vara tacksamma. En liten smula av allt detta har ändå Redmond lärt mig, Anne.

— Får man dra någon slutsats av detta, inföll tant Jamesina, så är summan av kardemumman att ni nog kan lära — om ni har den naturliga klyftigheten, nämligen — på fyra år vid högskolan vad det skulle behövas tjugo års levnad för att lära er. [ 227 ]Nå, då får jag säga, att högskolebildningen betydligt stiger i min aktning. Hittills har jag verkligen betraktat den med en viss tveksamhet.

— Men hur går det med de stackrarna, som inte har den naturliga klyftigheten, tant Jimsie?

— Folk, som inte har naturlig klyftighet, lär sig aldrig ett dugg, svarade tant Jamesina, varken på högskolan eller i livet. Om de leva, tills de fyllt hundra är, så veta de ändå inte mera än när de låg i vaggan. Det är deras otur, inte deras fel, stackars kräk. Men de av oss, som fått klyftighet på var lott, böra vara vår Herre mycket tacksamma.

— Vill du inte närmare definiera vad klyftighet är, tant Jimsie, bad Phil.

— Nej, tack ska du ha, min unge. Den, som själv har klyftighet, vet vad som menas därmed, och den som inte har det, kommer aldrig att begripa vad det är. Jag ämnar inte inlåta mig på några förklaringar.

De spännande och betydelsefulla dagarna flögo förbi, och avgångsexamen var över. Anne fick högsta betyget i engelsk litteratur. Priscilla erövrade näst högsta i klassiska språk, och Phil detsamma i matematik. Även Stella kunde glädja sig åt mycket jämna och vackra betyg. Och sedan kom högskolans högtidliga avslutningsfest.

— Detta är vad jag förr i världen skulle ha kallat en milstolpe i mitt liv, sade Anne, medan hon varsamt lyfte upp Roys violer ur deras ask och tankfullt betraktade dem.

Det var naturligtvis hennes avsikt att bära dem, men hennes blick gled över till en annan vit papplåda, som stod på bordet. Den var full med liljekonvaljer, lika friska och doftande som de, vilka blommade i Grönkullas hage, när Anne brukade komma till Avonlea. Och bredvid dem läg Gilbert Blythes kort.

Anne undrade, varför Gilbert skickat henne blommor till avslutningen. Hon hade sett mycket litet av honom under den gångna vintern. Sedan jullovet hade han kommit blott en enda gång till Carolinas tjäll, en fredagskväll, då flickorna hade sin mottagning, och på några andra ställen hade de just inte råkats. Hon visste, [ 228 ]att han helt gick upp i sina studier, i det han strävade efter såväl det högsta avgångsbetyget som det Cooperska stipendiet, och han deltog föga i högskolekretsarnas sällskapsliv.

Annes egen vinter hade varit rik på omväxling och förströelser. Med familjen Gardner hade hon umgåtts rätt flitigt, hon och Dorothy hade blivit förtroliga vänner. Inom den invigda kretsen väntade man när som helst tillkännagivandet av hennes och Roys förlovning. Anne väntade själv på ett avgörande. Men just som hon skulle gå hemifrån för att begiva sig till avslutningsfesten, lade hon undan Roys violer och fäste i stället på sig Gilberts konvaljer. Hon skulle ej ha kunnat säga själv, varför hon gjorde så. Men det var som om den gamla Avonleatiden, dess drömmar och vänskapsförhållanden åter trätt henne närmare i och med att hennes länge omhuldade framtidsplaner nått sin uppfyllelse. Hon och Gilbert hade en gång för länge sedan för varandra utmålat den lyckliga dag, då de efter överstånden examen av rektorn skulle erhålla sina baretter och sina diplom. Nu var den stora dagen inne, men med den hade Roys violer ingenting att skaffa. Blott de blomster, som skänkts henne av hennes gamle kamrat från barndomsåren, tycktes höra tillsamman med denna dag, då späd vårgrönska och spirande blom äntligen satt frukt.

I åratal hade denna dag hägrat för henne i ett lockande skimmer, men när den nu rann upp, var dess enda bestående, halvt smärtsamma minne icke av det andlösa ögonblick, då den ståtlige högskolerektorn i full ämbetsornat åt henne överräckte baretten och diplomet och tackade henne för att hon gjort Redmond heder, icke av glädjeblixten i Gilberts ögon, då han såg konvaljerna, icke av den undrande och bedrövade blick Roy gav henne, då han passerade förbi henne på estraden. Icke heller var det av Aline Gardners nedlåtande lyckönskningar eller Dorothys varma och förtjusta utgjutelser. Nej, det var ett minne av en sällsam och oförklarlig sveda i hjärtat, som fördärvade den så efterlängtade dagen för henne och lämnade efter sig en aggande känsla av bitterhet.

Den högtidliga dagen skulle avslutas med en bal. När Anne [ 229 ]klädde sig till den, kastade hon undan det pärlband hon vanligen brukade bära och tog upp ur sin koffert den lilla ask, som kommit till Grönkulla förra julafton. I den låg en trådfin guldkedja med ett litet skärt emaljerat hjärta som hängsmycke. På det åtföljande kortet stod skrivet »God jul önskas av din gamle kamrat Gilbert». Anne hade skrattat åt det minne, som emaljhjärtat väckte till liv — den olycksdag i skolan, då Gilbert ropat om henne och hennes röda här »det brinner!» och fåfängt sökt vinna förlåtelse medels ett skärt sockerhjärta. Hon hade skrivit ett nätt litet tacksägelsebrev till honom. Men det lilla smycket hade hon ännu aldrig burit. I afton lade hon kedjan kring sin vita hals med ett drömmande leende.

Hon och Phil gjorde sällskap till högskolan. Anne gick tyst, Phil pratade om både ett och annat. Plötsligt sade hon:

— Någon sade i dag, att Gilberts förlovning med Helen Stuart skall eklateras omedelbart efter avslutningen. Har du hört någonting om det?

— Nej, sade Anne.

— Jag tror det är sant, sade Phil i lätt ton.

Anne talade ej. Hon kände sina kinder bränna i mörkret. Hastigt smög hon handen innanför kappkragen och fick tag i guldkedjan. Ett kraftigt ryck — och den brast sönder. Anne stoppade det söndriga smycket i sin väska. Hennes händer darrade, och hennes ögon svedo.

Men hon var den gladaste i hela den glada, festklädda skaran den kvällen, och utan ett stygn av saknad sade hon till Gilbert, att hennes dansprogram var fulltecknat, när han kom för att bjuda upp henne. Och senare, när hon satt med flickorna framför den ännu rödglödande askan på härden i Carolinas tjäll och värmde sina bara armar efter vandringen hem i den kyliga vårluften, pratade ingen livligare än hon om det senaste dygnets händelser.

— Moody Spurgeon MacPherson var här i går afton, sedan ni gått, sade tant Jamesina, som suttit uppe för att vakta på brasan. — Han hade inte reda på, att det var bal. Den gossen borde sova med ett gummiband spänt omkring huvudet för att hålla sina öron något så när på rätta platsen. I min ungdom [ 230 ]hade jag en gång en ungherre, som fjäskade lite smått för mig, jag rådde honom att göra så med sina utstående öron, och det blev mycket bättre. Men mig, som gett honom det goda rådet, förlät han aldrig.

— Moody Spurgeon är en mycket allvarligt sinnad ung man, gäspade Stella. — Hans tankar syssla med viktigare ting än hans egna öron. Som tant vet, ämnar han bli präst.

— Nåja, vår Herre ser nog inte så noga till öronen, sade tant Jamesina och höll genast inne med all kritik av Moodys yttre. Tant Jamesina vördade prästkappan till och med hos den ännu ej prästvigde teologie studeranden.