Drömmens uppfyllelse/Kapitel 38

←  I strandpaviljongen

Drömmens uppfyllelse av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Andras lycka

Anne läser i uppenbarelseboken  →

XXXVIII.
Andras lycka.

Tillvaron tycktes Anne en smula färglös de första veckorna efter hennes ankomst till Grönkulla. Hon saknade det muntra kamratlivet i Carolinas tjäll. Under den gångna vintern hade hon byggt åtskilliga skimrande luftslott, och nu lågo de allesamman i ruiner. I sitt nuvarande tillstånd av modlöshet och självförakt kunde hon ej genast börja på med att bygga upp dem på nytt. Och hon gjorde den upptäckten, att medan ensamheten, uppfylld av rosiga drömmar, är förtjusande, så är ensamheten utan sådana en liten smula torr.

Hon hade ej råkat Roy efter deras vemodiga skilsmässa i strandpaviljongen, men Dorothy kom och hälsade på henne, innan hon lämnade Kingsport.

— Jag tycker det är gränslöst tråkigt, att du inte vill gifta dig med Roy, sade hon. — Jag hade så gärna velat ha dig till syster. Men du gjorde alldeles rätt. Han skulle tråka dig till döds, om ni hölle samman hela livet igenom. Jag håller av honom, och han är en vådligt rar bror, men han är inte ett dugg intressant. Han ser ut, som om han borde vara det, men där räknar man galet.

— Inte behöver väl det här förstöra vår vänskap, säg, Dorothy? hade Anne sorgset frågat.

— Nej, tycker nå’n det. Dig vill man verkligen behålla, så rar som du är. Kan jag inte få dig till syster, så vill jag ändå fortfarande ha dig som god vän. Och gå inte och gräm dig för Roys skull. Han är fasligt förtvivlad just nu — jag är ju tvungen att varenda dag lyssna till hans utgjutelser… Men han repar sig snart. Det gör han alltid.

— Alltid, säger du? upprepade Anne med ett något förändrat tonfall. — Har han då repat sig efter sådant här förut?

— Ja, var så säker på det, du, sade den uppriktiga Dorothy. — Två gånger förut. Och han sörjde lika omåttligt båda gångerna och tutade mig öronen fulla. Erkännas bör, att han fick inte precis korgen av flickorna — de bara eklaterade sin förlovning med en annan. Men när han blivit bekant med dig, bedyrade han naturligtvis, att han aldrig riktigt älskat något förut — de båda föregående historierna hade bara varit skolpojksvärmerier. — Jag tycker inte du ska ta detta så hårt.

Anne bestämde sig för att följa det välmenta rådet. Nu kände hon sig på en gång lättare till sinnes och smått förnärmad. Roy hade högt och dyrt försäkrat henne, att hon var den enda flicka, han någonsin älskat. Utan tvivel hade han själv trott så. Men det var dock en tröst att veta, att hon helt visst inte förstört hans liv. Det fanns andra gudinnor att ägna sin dyrkan, och Roy var ju, enligt vad systern påstod, sådan, att han ovillkorligen måste ligga på knä inför någon helgedom. Men icke desto mindre kände Anne, att livet blivit en hel del illusioner fattigare, och hon började tycka, att det numera föreföll ganska ödsligt.

Samma kväll hon anlänt, kom hon ned ifrån sitt gavelrum på vinden med ett högst bedrövligt ansikte.

— Vad har tagit åt den gamla Snödrottningen, Marilla?

— Ack ja, jag visste du skulle bli ledsen över det, sade Marilla. — Jag grät en liten vers själv. Det trädet har stått där ända sedan jag var ung flicka. Det blåste omkull under den hårda nordanstormen vi hade i mars. Det var ruttet inne i kärnan.

— O, vad jag saknar det, klagade Anne. — Mitt gamla flickrum har blivit så olikt sig. Aldrig kommer jag att kunna titta ut genom fönstret utan att känna, att någonting är borta. Inte heller har jag någonsin förut kommit hem till Grönkulla utan att Diana varit mig till mötes för att önska mig välkommen.

— Diana har annat att tänka på just nu, sade tant Lynde och såg menande ut.

— Nå, berätta mig nu allt som har tilldragit sig här i Avonlea, sade Anne och slog sig ned på förstugutrappan, där aftonsolen göt sitt gyllene skimmer över hennes hår.

— Det har just inte hänt mycket utöver det vi redan skrivit till dig, sade tant Lynde. — Men du kanske inte har hört, att Simon Fletcher bröt sitt ben i förra veckan. Det var en skön sak för familjen. Nu få de hundratals saker uträttade, som de alltid velat göra, men inte fått lov till, så länge gubbkräket stultade omkring.

— Han har heller inget trevligt påbrå, återtog Marilla. — Hans mor brukade resa sig upp på bönemötena och berätta, när hennes ungar särskilt dummat sig, och be om församlingens förbön för dem. Och voro ungarna förut skickliga i att ställa till rackartyg — så blev de efter den betan ettervärre. Men du har ännu inte talat om för Anne den stora nyheten om Jane Andrews.

— Å, det hinner vi väl med, sade tant Lynde med en lätt fnysning. — Jo, må du tro, Jane har kommit hem från den vilda västern — anlände i förra veckan — och hon är förlovad med en miljonär från Winnipeg. Var övertygad om, att hennes mamma inte dröjde med att sprida den intressanta underrättelsen åt alla väderstreck.

— Den rara gamla Jane — det var riktigt roligt att höra, sade Anne hjärtligt. — Hon förtjänar sannerligen allt gott, som kommer på hennes lott.

— Ja bevars, jag har ingenting emot Jane. Hon är en snäll och beskedlig flicka. Men hon har hittills inte rört sig i miljonärkretsar, och du ska få se, att den där karlen skulle ingen människa titta åt, om det inte vore för hans pengar. Det ska nu gubevars hetas, att han är engelsman, åtminstone säger alltid fru Andrews det, och han lär ha förtjänat sina pengar på gruvor, men jag tror i alla fall, att rätt som det är kryper yankeen fram. Pengar måste han ha som gräs, för han har öst juvelsmycken på Jane. På förlovningsringen sitter det en klunga diamanter så stor, att hon visst aldrig mer kan tränga någon handske på sin feta tass.

En ganska stor bitterhet talade ur tant Lyndes tonfall. Här hade Jane Andrews, den beskedliga lilla fulingen, gått och lagt ut sina krokar för en miljonär och fångat honom också, medan deras egen stiliga Anne ännu inte lovat bort sig åt någon, vare sig fattig eller rik. Och fru Andrews skröt med sin dotters goda parti, så att man snart inte längre kunde härda ut i samma rum som hon.

— Vad har Gilbert Blythe gjort åt sig på högskolan? frågade Marilla. — Jag såg honom, när han kom hem i förra veckan, och han har blivit så mager och blek, att jag med knapp nöd kände igen honom.

— Han låg i och studerade riktigt på skarpen i vintras, sade Anne. — Ni hörde nog, att han fick den högsta utmärkelsen i klassiska språk och dessutom kapade åt sig Cooperstipendiet. Det har inte delats ut på fem års tid. Så nog kan jag förstå, att det nu kommer efter för honom. Vi är minsann trötta litet var.

— Nå, du har i alla fall din vackra högskoleexamen, och den har inte Jane Andrews, och aldrig kan hon få den, sade tant Lynde med dyster tillfredsställelse.

Några dagar senare gick Anne en afton ned för att hälsa på Jane, men den nyblivna fästmön hade rest till Charlottetown — för att beställa sig några »hyggliga klänningar», meddelade fru Andrews med stolthet. — Efter vad som inträffat måste Jane naturligtvis se sig om efter en bättre sömmerska än den Avonlea kan bjuda på.

— Det var någon, som härom dagen berättade mig en glad nyhet om Jane, sade Anne.

— Jo jo men san, Jane har skött sig riktigt bra, även om hon inte gått igenom någon högskola, svarade den belåtna mamman med en liten knyck på sin nacke. — Min blivande måg är värd miljoner, och deras bröllopsresa går till Europa. När de kommit tillbaka, ska de bo i en stor villa av rena marmorn i Winnipeg. Det är bara en sak Jane är ledsen åt — hon är så slängd i matlagning, och fästmannen vill inte, att hon ska befatta sig med maten. Han är så rik, att han lejer till allting. De ska ha både kokerska och två andra jungfrur och kusk och betjänt. Nå, du själv, Anne, hur lever världen med dig? Inte har jag ännu hört, att du skaffat dig fästman, för allt vad du legat vid högskolan.

— Å, skrattade Anne, jag har bestämt mig för att bli gammal mamsell. Jag har verkligen inte hittat någon, som jag gillar. Detta var egentligen rätt småfräckt sagt av Anne. Ty hon ville uttryckligen påpeka för fru Andrews, att om hon inte brydde sig om att gifta sig, så inte var det därför, att hon saknat friare. Men fru Andrews visade sig genast situationen vuxen.

— Den som väljer och väljer och är alltför kräsen, får till sist ingenting, det har jag ofta märkt, sade hon. — Jag hörde härom dan ett rykte om att Gilbert Blythe skulle vara förlovad med en fröken Stuart. Charlie Sloane påstår, att hon är vacker som en dag. Är det sant?

— Jag vet inte, om det är sant, att han är förlovad med Helen Stuart, svarade Anne med verkligt spartanskt sinneslugn, men så mycket kan jag säga, att hon är ovanligt söt och intagande.

— Förr i tiden inbillade jag mig, att du och Gilbert skulle bli ett par, fortfor fru Andrews. — Akta dig, du Anne, annars hamnar du en vacker dag på toppen av glasberget.

Anne beslöt sig för att inte fortsätta sitt envig med fru Andrews. Det lönar sig inte att kämpa med en motstånderska, som möter smidiga florettstötar med hugg av en klumpig köttyxa.

— Eftersom Jane inte är hemma, sade hon och reste sig med högburet huvud, så kanske jag nu säger farväl. Jag tittar väl in någon gång, sedan hon kommit tillbaka.

— Ja, gör du det, sade fru Andrews och log brett och belåtet. — Jane är inte ett dugg högfärdig. Hon ämnar sällskapa med sina gamla vänner precis som förr. Hon blir nog riktigt glad åt att få råka dig.

Janes miljonär anlände sista veckan i maj och förde bort sin brud i ett guldgnistrande moln. Fru Lynde konstaterade med stor skadefröjd, att herr Inglis — så hette brudgummen — säkert fyllt sina fyrtio år, var lite kort och lite tjock och hade grått och glest hår över hjässan. Och av dessa sina upptäckter gjorde hon ett särdeles stort nummer.

— Det behövs allt en hel hoper av hans gull att förgylla ett så’nt piller som han, var ett av hennes mildare yttranden. — Stackars Jane — till henne bör man verkligen säga: »gapa och blunda!»

— Han ser snäll och godmodig ut, tycker jag, sade den trofasta Anne. — Och jag är säker på, att han är väldigt förtjust i Jane.

— Kära du, den övertygelsen ska du visst få ha i fred för mig, sade tant Lynde.

Philippa Gordon vigdes vid sin Jonas i veckan därefter, och Anne reste till Bolingbroke för att vara tärna på bröllopet. Phil var en älvlikt vacker uppenbarelse i krona och slöja, och den nybakade komministern Jonas var så strålande av lycka, att ingen hade hjärta att tycka han var ful.

— Först ska vi ha oss en liten lustresa på tu man hand, sade Phil, och sedan ska vi slå oss ned i vår lilla lägenhet i utkanten av stan — vid Patterson Street. Mamma tycker det är rysligt — hon hade hela tiden hoppats, att Jonas åtminstone skulle hyra i en fashionabel stadsdel, fastän han har sin verksamhet i slumkvarteren. Men jag ska bo som i en doftande rosengård mitt ibland rännstenar och rykande skorstenspipor, bara jag har Jonas ikring mig. O, Anne, jag är så lycklig, att mitt hjärta riktigt värker!

Anne gladdes alltid åt sina vänners lycka, men det känns i längden litet ensamt att överallt se sig omgiven av en lycka, som ej är ens egen. Och på samma sätt förhöll det sig, när hon omsider vände tillbaka till Avonlea. Denna gång var det Diana, som omstrålades av den underbara lycksalighet, som kommer en kvinna till del, när hennes förstfödde lägges intill henne. Anne såg på den bleka unga modern med en viss vördnadsfull skräck, som aldrig förut ingått i hennes känslor för Diana. Denna kvinna, kring vars mun man ännu spårade draget av lidande, trots glädjeskimret i ögonen — kunde det verkligen vara den lilla svartlockiga, rosenkindade Diana, som hon lekt med under en länge se’n svunnen skoltid? Hon erfor en känsla av underlig övergivenhet, då hon gjorde den reflexionen, att hon i sitt förhållande till Diana själv liksom fördröjt sig i dessa av henne så högt älskade barndomsår och stod ganska främmande inför nuet.

— Är han inte fullkomligt bildskön? frågade Diana stolt.

Den lille tjocke pysen var på ett rent av löjligt sätt lik Fred — lika fet och knubbig, lika rödmosig. Anne kunde inte med gott samvete säga, att hon fann honom bildskön, men hon försäkrade fullt uppriktigt, att han var så söt och rar, att man kunde äta upp honom. Och mamman blev ganska tillfredsställd.

— Innan han kom, ville jag rysligt gärna ha en liten flicka, så att jag kunde få kristna henne till Anne, sade Diana. — Men nu, när lille Fred är här, ville jag inte byta ut honom mot en miljon flickor. Han är redan sitt eget lilla rara jag.

— En riktig liten personlighet, olik alla andra småbarn i världen, sade fru Allan och strök den nyföddes lena kind. — Och varje nybliven mamma tycker, att hennes egen lille unge är den sötaste och raraste, som finns.

Fru Allan, den forna prästfrun och en gång Annes lärarinna, befann sig på besök i Avonlea, för första gången sedan hon flyttat från orten. Hon var lika gladlynt, vänlig och deltagande som någonsin. Hennes gamla vänner bland flickorna hade med hänförelse hälsat henne välkommen. Den nya prästfrun hade nog sina utmärkta sidor, men någon »besläktad själ» var hon inte.

— Vad jag längtar efter, att han ska bli stor nog för att börja tala, suckade Diana. — Tänk att få höra honom säga »mamma»! Och jag har föresatt mig, att hans första minne av mig ska vara gott och vackert. Det första minne jag har av min egen mor är, att hon daskade till mig för någonting, som jag hade gjort. Jag är säker på, att jag hade förtjänat det, och mamma har alltid varit en rar mor, och jag håller innerligt mycket av henne. Men jag har ofta tänkt på, att det vore så roligt, om min första hågkomst av henne vore mera tilltalande.

— Jag har ett enda minne av min mor, och det är det ljuvaste av alla mina minnen, sade fru Allan. — Jag var fem år gammal, och jag hade fått lov att en dag följa med mina båda äldre systrar till skolan. När undervisningen var slut, gingo båda mina systrar hem i olika sällskap, och vardera av dem trodde, att jag var med den andra. Men jag hade i stället följt med en liten flicka, som jag lekt med under fristunderna. Jag gick med hem till henne, hon bodde nära skolan, och där började vi leka i hennes sandhög och baka kakor. Vi hade förtjusande roligt, när min äldre syster kom störtande, andfådd och förargad.

»Din elaka unge», ropade hon, grep tag i min motsträviga arm och drog mig med sig. »Du ska genast komma hem. Och vänta du! Mamma är så förfärligt ond. Du får smäll av henne så fort vi kommer hem.»

Jag hade aldrig förut fått smäll. Sorg och förfäran fyllde mitt stackars lilla hjärta. Aldrig i hela mitt liv har jag känt mig så olycklig, som jag var under den vandringen hem. Det hade inte varit min mening att vara stygg. Lizzie Cameron hade bett mig gå med hem till henne, och det hade jag gjort, utan att veta, att det var orätt av mig att skilja mig från de stora systrarna. Och nu väntade mig mitt straff. När vi kommit hem, släpade min syster mig in i köket, där mamma i skymningen satt framför elden. Mina stackars små knän darrade, så att jag knappt kunde stå. Och mamma – hon lyfte mig upp i sin famn, utan ett ovänligt eller förebrående ord, kysste mig och tryckte mig till sitt hjärta. — »Jag var så rädd du skulle ha gått vilse, min lilla stumpa», sade hon ömt. Jag kunde se, hur kärleken lyste i hennes ögon, när hon såg ned på mig. Inte fick jag några snäsor eller några bannor för vad jag gjort — hon bara sade åt mig helt milt, att jag aldrig fick gå någonstans utan att be om lov. Mycket kort därefter dog hon. Det är det enda mera utpräglade minne jag har av henne. Är det inte vackert?

Anne kände sig mera ensam än någonsin, när hon vandrade hem och begav sig framåt Björkstigen, Violernas dal och Pil, pil, susa. Den vägen hade hon inte gått på många månader. Aftonsolen hade slocknat i purpurskimmer. Luften var mättad med blomsterdoft — den kändes nästan tung att inandas. Stigens björkar hade från spensliga telningar förvandlats till fullt utvuxna träd. Allting var förändrat. Anne kände, att hon skulle vara glad, när sommaren nått sitt slut och hon själv rest sin väg för att åter taga i håll med arbetet. Då kanske inte livet skulle förefalla så tomt. Men vart hade all romantik tagit vägen?