Drömslottet/Kapitel 22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Muren faller
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Tant Cornelia inleder underhandlingar
Owen Ford kommer  →


[ 138 ]

XXII.
Tant Cornelia inleder underhandlingar.

Gilbert önskade, att hjälpredan Susan skulle stanna kvar i det lilla vita huset över sommaren. Anne gjorde i början invändningar.

— Vi ha så hemtrevligt och skönt bara på tu man hand, Gilbert. Det blir störande med en tredje person. Susan är duktig och rar, men hon hör ändå inte till oss. Jag tar ingen skada av att förrätta sysslorna ensam.

— Du måste lyda din doktors ordinationer, sade Gilbert. — Minns du det gamla ordspråket om att skomakarnas hustrur gå barfota och doktorernas hustrur dö unga? Jag vill inte, att det ska besannas i mitt hus. Du är så god och behåller Susan, [ 139 ]ända tills du får tillbaka den forna spänstigheten i din gång och får hull på dina infallna kinder.

— Ta det nu med ro, doktorinnan lilla, sade Susan, som kommit in, medan Gilbert talade. — Nu ska ni bara sköta er och inte göra er några bekymmer för skafferi och visthusbod. Susan ska inte ligga på latsidan. Det kan väl kännas skönt att ha någon, som månar om sig. Jag ska komma upp med kaffe på sängen åt er varenda morgon.

— Nej, jag tackar, det undanber jag mig, skrattade Anne. — Jag tycker som fröken Cornelia, att det är en stor skam, att en kvinna, som inte är sjuk, äter sin frukost på sängen — den som det gör, får inte förfasa sig över vad karlarna i sitt oförstånd kunna ta sig till.

— Pyttsan, Cornelia! sade Susan med obeskrivligt förakt. — Jo, det var också den rätta! Jag hoppas doktorinnan är klokare än så, och inte fäster sig vid var Cornelia Bryant pratar. Jag begriper inte, varför hon alltid ska racka ner på karlarna, även om hon nu råkat bli en gammal mamsell. Jag är heller inte gift, men aldrig hör ni mig säga ett ont ord om dem. Jag håller styvt på karlarna. Jag skulle gärna ha gift mig, om det fallit sig så. Är det inte eget, att ingen någonsin har friat till mig, doktorinnan lilla? Jag är inte särskilt fager, men nog tar jag mig lika bra ut som de flesta av de gifta kvinnorna här på trakten. Men jag har aldrig haft någon enda, som uppvaktat mig. Kan ni begripa orsaken?

— Det var väl för att det skulle så vara, föreslog Anne med stort allvar.

Susan nickade.

— Ja, se där slog allt doktorinnan huvet på spiken. Det var nog mitt öde, och det känns så tröstande att veta det. Jag grämer mig inte över, att ingen velat ha mig, om den allsmäktige bestämt det så för sina visa ändamål. Men ibland så känner jag mig så tvivelaktig. Akta er, fan kan ladda bössan! brukade farsan säga, när vi barn därhemma i köket siktade på varandra med vedträn. Tänk, om den fule haft sitt finger med också i detta, att jag går här ensam och allena? Då kan man inte ta [ 140 ]det med samma jämnmod Men kanhända, tillade Susan med klarnande uppsyn, att det inte är för sent ännu. Den väntar inte för länge, som väntar på något gott. Ofta tänker jag på en gammal ramsa, som en min moster brukade gå och gnola på och som lyder så här:

»Har man väl nå'nsin sett en gås, så ruggig, ful och grå,
att ej till sist en gåskarl kom att henne eftertrå?»

Så länge det är liv, är det hopp, det vet nog doktorn bäst, och man ska inte misströsta, förrän man ligger i sin kista… Under tiden så går jag ut och lagar litet kalvkycklingar med mycket persilja i och god gräddsås. Jag har gett akt på, att doktorn gärna äter så'na, och jag tycker om att laga mat åt herrar, som ext'merar det lilla, man kommer med.

Fröken Cornelia tittade in på eftermiddagen, andfådd och pustande.

— Djävulen och världen lämna mig så där tämligen i fred, men mitt eget kött vållar mig rätt mycket besvär, förklarade hon och sjönk ned i en god stol. — Du ser aldrig ut, som om värmen bekom dig en smul, kära Anne. Jag tycker jag vädrar körsbärssylt i luften? Värm sylt är det bästa. jag vet. Kära du, bjud mig kvar till te och tag in litet sylt att breda på brödet. Jag har knappt smakat ett körsbär i sommar. De där små lymlarna, pojkarna Gilman, ha stulit alla mina, och ändå buro trä'n, så att de dignade.

— Sakta i backarna, Cornelia, inföll kapten Jim, som suttit och läst en sjöroman i en vrå av förmaket, så där ska du inte säga om de stackars små moderlösa pojkarna Gilman, såvida du inte har mycket klara bevis. Deras far har ju varit en smula långfingrig av sig, men det ger en inte lov att kalla hans söner för tjuvar. Det är väl troligt, att skatorna ha ätit upp dina körsbär. De äro så ovanligt talrika i år.

— Skator? upprepade fröken Cornelia föraktfullt. — Skator? Det ska allt vara tvåbenta skator, det!

— Jaha, så äro de flesta skator här på trakten skapade, sade kapten Jim med stort allvar.

[ 141 ]Fröken Cornelia stirrade på honom i några sekunder. Därpå lade hon sig bakut i sin gungstol och skakade länge och väl av det hjärtligaste skratt.

— Där fick. du ändå till sist, övertaget, Jim. Boyd. Se nu, hur gränslöst belåten han är, Anne, med munnen ända upp emot öronen! Men vad skatornas ben anbelangar, så om skator ha långa, bara, solbrända ben och trasiga blå byxor, som slänger om mycket skrovliga knän, vilket allt jag mycket tydligt såg från mitt fönster tidigt en morgon i förra veckan, så ska jag be pojkarna Gilman om ursäkt. När jag hann ner, voro de försvunna. Jag fattade inte, hur de kunde hinna undan så hastigt, men nu vet jag ju bättre, tack vare kapten Jims sakkunskap. De flögo sin väg, förstås.

Kapten Jim skrattade och gick sin färde, med saknad avböjande en inbjudning att stanna kvar och dricka te och äta körsbärssylt på vetebröd.

— Jag är på väg upp till Leslie för att fråga, om hon vill ta en inackordering, återtog fröken Cornelia. — Jag hade brev i går från en fru Daly i Toronto, som bodde en tid hos mig för två år sedan. Hon ville, att jag över sommaren skulle ta en god vän till henne. Han heter Owen Ford, och han är tidningsman, och vidare är han dotterson till den skolläraren, som byggde det här huset. John Selwyns äldsta dotter gifte sig med en Ontarioman, som hette Ford, och detta är hennes son. Han önskar se det gamla stället, där hans morföräldrar levde. Han låg illa sjuk i nervfeber i våras, och ännu har han inte fullt repat sig, så doktorn har ordinerat, att han skulle ligga vid havet. Han vill inte hyra rum på hotellet. — han vill bo på ett ställe, där han kan få hemtrevnad. Jag kan inte ta honom, för jag reser bort i augusti. Jag har blivit vald till delegerad vid ett stort kvinnomöte i Kingsport, och jag far förstås. Nu vet jag inte, om Leslie vill ha besväret med honom, men frågan är ju fri, och jag vet ingen annan. Kan inte hon ta honom, får han väl hålla till godo med något av pensionaten på andra sidan bukten.

— När du har varit hos Henne, så kom tillbaka och hjälp [ 142 ]oss äta körsbärspaj, sade Anne. — Tag också med Leslie och hennes man, om de inte ha något förhinder. Jaså, du ska resa till Kingsport? Så trevligt du kommer att få! Jag får lov att skicka med dig ett brev till en god vän, som jag har där, fru Jonas Blake.

— Jag har tiggt och bett fru Thomas Holt att följa med mig, sade fröken Cornelia i en ton, som gav vid handen, att övertalningsförsöken varit fruktlösa. — Hon behöver så väl ruska upp sig och komma i en intelligent kvinnlig atmosfär. Hon släpar ju ihjäl sig. Tom Holt kan virka vackra mellanspetsar, men försörja en familj — det överstiger hans förmåga. Aldrig hinner han upp i tid, så att han kan förrätta något ordentligt arbete, men han är en riktig ottefågel, när det gäller att ta spö och maskdosa och bege sig ut och meta. Men så'na ä' di.

Anne smålog. Hon hade fått lära sig att uppta fröken Cornelias omdömen om familjeförsörjarna i Fyra vindar med stor försiktighet. Hade hon blint trott på dem, måste hon ha kommit till den uppfattningen, att i hela världen funnes ej en rikhaltigare samling av odågor och moraliskt sjunkna individer, var och en toppridande en olycklig martyr till hustru. Just denne Tom Holt till exempel visste hon var en exemplarisk äkta man, en mycket avhållen far och en utmärkt granne. Om han hade någon benägenhet för att ta dagen som den kom och hellre idka fiske, som han älskat se'n sin barndom, än lantbruk, som blivit honom påtvunget, och om han fann ett litet oskyldigt nöje i att virka spetsar och sy tapisseri, så tycktes ingen mer än fröken Cornelia göra detta till svåra anklagelsepunkter mot honom. Hans hustru var en matgumma, som med iver och nit gick upp i sitt hushåll, familjen levde gott på farmens avkastning, och de stora och starka ungarna, som ärvt modernt energi, hade redan börjat så smått draga till huset. Nej, någon lyckligare familj än Holts fanns inte i hela Glen S:t Mary.

Fröken Cornelia återvände helt belåten från sitt besök hos Leslie Moore.

Hon tar honom, förkunnade hon. —— Hon ville visst inte [ 143 ]låta ett sådant tillfälle gå ifrån sig. Hon behöver förtjäna lite pengar, för hon ämnar lägga om taktäckningen till hösten, och hon visste inte, hur hon skulle bära sig åt med det. Jag skulle tro, att kapten Jim blir mäkta intresserad, när han får höra, att en dotterson till Selwyn kommer hit. Leslie sa', att hon längtade så hon kunde förgås efter körsbärspaj, men hon kunde inte komma och dricka te, för hon måste gå och leta rätt på sina gäss, som gett sig av på egen hand, tycks det. Men hon sa', att om det bleve någon bit över, så kunde du just ta och sätta in den i skafferiet, så skulle hon kila över i skymningen, när alla andra rovdjur gå ut för att se, vad de uppsluka månde, och hämta den. Du kan inte tänka dig, Anne, vad det gjorde mitt gamla hjärta gott att höra henne skicka dig en sådan skämtsam hälsning och samtidigt skratta alldeles som förr. Det har på sista tiden kommit över henne en stor förändring. Hon skrattar och skämtar som en ung flicka, och jag har förstått på henne, att hon är här riktigt ofta.

— Varenda dag — annars springer jag över till henne, sade Anne. — Jag vet inte, vad jag skulle ta mig till, om jag inte hade Leslie, i synnerhet nu, när Gilbert är så förskräckligt upptagen. Han är ju knappt någonsin hemma annat än på småtimmarna. Jag är rädd, att han alldeles överanstränger sig. Det är så många av dem, som bo på andra sidan bukten, som skicka bud på honom, när det är något sjukdomsfall.

— De kunde gärna låta sig nöja med sin egen doktor, tycker jag, sade fröken Cornelia. — Fast inte vill jag på minsta sätt klandra dem, att de söka hjälp på annat håll — han är ju metodist. Allt sedan doktor Blythe gjorde gumman Allonby kry igen, tror folk, att han kan väcka upp döda. Det skulle inte förundra mig, om inte doktor Dave är lite grand avundsjuk. Han tycker, att doktor Blythe kommer med alltför många nymoderna påhitt. Ja för all del, säger jag, det var ett nymodernt påhitt, som räddade det stackars gumkräket Allonby. Hade ni skött henne, hade hon allt fått ligga och självdö, och se'n hade hon fått en gravsten med inskription, att Gud i nåder behågat hädankalla henne. Å, jag tycker så mycket om att tala rent ut med [ 144 ]doktor Dave, han har i många år kujonerat hela The Glen, och det gör honom så gott att se, att hans metoder nu äro inte så litet efterblivna. Från det ena till det andra — om ändå doktor Blythe ville kila upp och titta på den där stora finnen i nacken på Dick Moore. Leslie är rädd, att den blir henne övermäktig. Om jag kan begripa, vad Dick Moore menar med att lägga sig till med finnar — som om han inte vållade tillräckligt med besvär ändå.

— Kan du tänka dig, att Dick har fattat ett sådant tycke för mig? sade Anne. — Han går efter mig precis som en hund och småler alldeles som ett barn, när jag tittar på honom.

— Tycker du inte det känns ruskigt?

— Visst inte. Jag tycker ganska bra om stackars Dick Moore. Jag tycker det är så synd om honom.

— Du skulle inte tycka synd om honom, om du sett honom då, när han har sina ryck av elakhet och gemen klåfingrighet, tro du mig! Men jag är glad, att du inte mår illa av att se honom, det är ju mycket behagligare för Leslie. Hon får mera att göra nu, när hennes inackordering kommer. Jaha, måtte han bara vara hygglig! Du kommer nog att tycka om honom — han är skriftställare.

— Jag undrar, varför människor alltid äro hemfallna åt den tron, att därför att två individer båda syssla med författarskap, de skola dragas av någon särskilt stark sympati till varandra, sade Anne litet spefullt. — För tillsamman en smed och en annan smed — ingen kan vänta, att de skola störta i varandras armar, bara därför att de båda äro smeder.

Icke desto mindre motsåg hon Owen Fords ankomst med en behaglig känsla av förväntan. Om han var ung och sympatisk, skulle han kunna bli en mycket förmånlig akvisition för umgängeslivet i Fyra vindar. Besläktade själar växte minsann inte på var buske.