Drömslottet/Kapitel 32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Sanningen gör fri
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Tant Cornelia har mycket att berätta
Leslie kommer tillbaka  →


[ 196 ]

XXXII.
Tant Cornella har mycket att berätta.

— Och vill du verkligen säga mig, min söta vän, att denne olycksfågel Dick Moore visat sig vara inte Dick Moore, utan en helt annan person? För det var väl det du telefonerade upp till mig förut i dag?

— Ja, tant Cornelia. Är det inte fasligt märkvärdigt?

— Joo — det får jag verkligen säga… Ja, så'na ä' di — ibland, sade tant Cornelia hjälplöst.

Hon lättade på halmhattens gummiband med darrande fingrar. För en gång i sitt liv hade tant Cornelia ordentligt kommit av sig.

— Mitt förstånd står stilla, goa du, återtog hon. — Jag hör dig säga det —— och jag tror dig — men jag fattar det inte. Dick Moore är död. — har varit det i alla dessa år — och Leslie är fri?

— Ja. Sanningen har gjort henne fri. Gilbert hade rätt, när han sade, att den versen var den mest storslagna i hela bibeln.

— Berätta ända från början, Anne, är du så snäll! Allt sedan du ringde till mig, har jag varit alldeles yr i mössan och vet varken in eller ut.

[ 197 ]— Det är inte så värst mycket att berätta. Leslies brev var kort. Hon gick inte in på några detaljer. Den för detta mannen — Georg Moore — har fått tillbaka minnet och vet vem han är. Han påstår, att Dick fick gula febern på Kuba och att »Fyra systrar» måste segla iväg utan honom. George stannade kvar för att sköta honom. Men han dog mycket kort efter. George skrev inte till Leslie, därför att det var hans avsikt att resa direkt hem och berätta henne muntligen, vad som hänt.

— Nå, varför gjorde han inte det, då?

— Så kom väl olyckshändelsen emellan. Gilbert säger, att det är helt naturligt, att George Moore inte minns någonting av det han råkade ut för, eller vad som gav anledning därtill, och den hågkomsten kommer nog heller aldrig att klarna. Förmodligen råkade han ut för sin olycka strax efter Dicks död. Vi få nog närmare upplysningar, när Leslie skriver nästa gång.

— Talar hon någonting om vad hon ämnar göra? När kommer hon hem?

— Hon skriver, att hon stannar kvar hos George, tills han kan lämna sjukhuset. Hon har meddelat sig med hans släktingar i Nova Scotia. Det tycks, som om Georges enda närmare anförvant är en gift syster, betydligt äldre än han själv. Hon levde, när George seglade ut med »Fyra systrar», men det är inte gott att veta, vad som kan ha hänt sedan. Har du någonsin sett George Moore, tant Cornelia?

— Det har jag. Nu står det där alltsammans ganska klart för mig… Han var här och hälsade på sin farbror Abner för aderton år sedan, då han och Dick voro pojkar på omkring sjutton år. De voro dubbelkusiner, ska du veta. Deras fäder voro bröder och deras mödrar tvillingsystrar, och de voro alldeles märkvärdigt lika varann. Det förstås, sade tant Cornelia och stirrade begrundande framför sig, inte var det någon sådan där oerhörd likhet, som man läser om i böcker, då två människor ä' varandra så orimligt lika, att de kan träda i varandras ställe och deras egna föräldrar och syskon [ 198 ]inte kan skilja dem åt… På den tiden kunde man lätt nog avgöra, vilken som var George och vilken som var Dick, om man såg dem tillsammans och på nära håll. Om vardera var för sig eller de voro ett stycke ifrån en, så hade det sig inte så lätt. De funno ett stort nöje i att lura folk och ställa till spratt, de där båda filurerna. George Moore var en aning längre och rätt mycket tjockare än Dick, men ingendera av dem var vad man skulle kalla fetlagd, de voro ett par skrangliga ynglingar bägge två. Dick var rödblommigare än George, och hans hår var en nyans ljusare. Men dragen voro på en prick lika, och båda två hade det där konstiga med ögonen — det ena blågrått och det andra brunt. I fråga om lynne och läggning för övrigt voro de nog varandra rätt olika. George var en riktigt rar pojke, fastän han hade bra nog mycket fuffens för sig, och han lär redan så ung som han var haft spritbegär. Men alla tyckte bättre om honom än om Dick. Här vistades han omkring en månad. Leslie såg honom aldrig, hon var vid den tiden bara en tio, elva år, och jag minns nu också att hon tillbragte hela den vintern hos sin farmor, fru West, på andra sidan bukten. Också kapten Jim var borta — det var det året han led skeppsbrott vid Magdalenaöarna och fick ligga kvar där hela vintern. Jag tror inte, att vare sig han eller Leslie någonsin hört talas om denne kusin från Nova Scotia, som var så lik Dick — då kunde det ju ha grytt en misstanke hos någondera av dem… Ingen tänkte ett dugg på honom, när kapten Jim kom hemdragandes med denne Dick — George borde jag väl säga. Vi gjorde nog förstås den reflexionen, att Dick förändrats betydligt — han hade blivit så pussig och tjock. Men vi antogo, att det berodde på vad som hänt honom, och det var nog också skälet, för, som jag nyss sa dig, inte heller George hade något hull att tala om från början. Hur skulle man för resten bete sig, när karlen var komplett virrig och inte kunde göra reda för sig på minsta sätt? Jag tycker inte alls det är underligt, att vi alla blevo narrade. Men det är ju alldeles gruvligt att tänka på detta! Här har Leslie gått och förrött sina bästa år med att vårda en främmande karl, [ 199 ]som inte hade minsta anspråk på henne! Förbaskade manfolk! Hur de än ställa till, så blir det galet. Jo, här har han mått skönt och låtit passa upp sig i alla dessa år — alldeles som en annan glupsk och oförskämd gökunge. Jag blir snart desperat, bara jag tänker på en karl.

— Gilbert och Jim äro karlar, och det är genom dem, som sanningen till slut kommit i dagen, sade Anne.

— Ja, det har du nu verkligen rätt i, söta du, erkände tant Cornelia motvilligt. — Det var inte snällt av mig att så där racka ner på doktorn. Jag har nog sagt honom flera obehagliga saker, när vi råkats — dem låtsa vi nu inte mera om… Ja, kors i alla mina dar — det är ju en ren välgärning, att vår Herre inte hör alla våra böner. Jag har hela tiden bett — riktigt bett av hela mitt hjärta — att operationen inte måtte lyckas. Ja, jag uttryckte mig ju inte fullt så rakt på sak… Men det var vad jag tänkt innerst inom mig, och jag tvivlar inte på att Han, som rannsakar hjärtan och njurar, nog begrep, hur det stod till.

— Gud har i alla fall förstått andemeningen av dina böner. Du önskade, att Leslies börda inte skulle göras tyngre, och nu har du ju fått bönhörelse. Jag kan säga dig, att i själ och hjärta har också jag hoppats, att Dick inte skulle klokna till, och det skäms jag nu förskräckligt över.

— Ser man på!… Hur tycks Leslie ta det hela?

— Hon skriver, att det känns, som om en sorts domning vore över henne — hon liksom vi har nog ännu inte satt sig in i det som hänt… Allting förekommer mig som en underlig dröm, Anne, säger hon. Det är det enda hon yttrar om sig själv.

— Stackars barn! Det måtte nog vara så, att när kedjorna fallit av en livstidsfånge, känner han det till en början ovant och konstigt. Anne, kära du, jag kommer att tänka på något… Owen Ford, hör du? Vi veta bägge, att Leslie var fäst vid honom. Har du någonsin fått den uppfattningen, att han var kär i henne?

— Ja, det — det kan väl hända… medgav Anne — så mycket tyckte hon att hon kunde säga.

[ 200 ]— Ja, jag hade ingen anledning att tro, att han var det, men det föreföll mig visst inte otroligt… Hör du Anne, jag är absolut inte den, som vill para ihop folk, Gud bevare mig för det, det är väl det galnaste man kan ta sig till… Men om jag vore i dina kläder, så satte jag mig ned och fattade min penna och skreve en liten epistel till den där Ford och talade om, bara så där i förbigående, vad som har hänt… Det skulle jag göra.

— Visst ska jag tala om det för honom, när jag skriver härnäst, sade Anne litet undvikande.

Hur det nu var, så var detta en sak, som hon ej kunde diskutera med tant Cornelia. Och ändå måste hon medge, att samma tanke legat och grott i hennes eget sinne, alltsedan hon fått höra, att Leslie var fri. Men hon ville ej vanhelga den genom att helt öppet bringa ämnet på tal.

— Nå, här är ju god tid, vi behöva ju inte förhasta oss, kära du. Men å andra sidan har Dick Moore varit död i elva år, och det kan ju tyckas, som om Leslie ägnat tillräckligt mycket av sitt liv åt att pyssla om den svagsinte kusinen. Ja, här är sannerligen mycket att reda upp… Men jag tycker det är synd om denne George Moore, som nu väckts upp ifrån de döda och ska placeras på nytt. Har det möjligen varit något tomrum efter honom, så är det allt igenfyllt för länge sedan. Ja, måtro, måtro!

— Han är ju ännu i sina bästa år, och om han blir fullkomligt frisk, kan det väl bli en plats i världen, ett arbete att utföra för honom också. Men underligt måste det vara för honom, stackars karl! Han får nu stryka ett streck över alla dessa tomma, förfärliga år efter olyckshändelsen.