Drömslottet/Kapitel 33

←  Tant Cornelia har mycket att berätta

Drömslottet av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Leslie kommer tillbaka

En liten resenär  →

XXXIII.
Leslie kommer tillbaka.

Fjorton dagar senare kom Leslie Moore ensam tillbaka till det gamla huset, där hon framlevat så många tunga år. I juniskymningen vandrade hon över ängarna bort till Anne och dök plötsligt och oväntat upp i den doftande trädgården.

— Leslie! ropade Anne helt överraskad. — Var kommer du ifrån? Vi visste ju inte ens, att du var i antågande. Varför har du inte skrivit? Då skulle vi ha varit dig till mötes.

— Det kändes så svårt för mig att skriva, Anne. Jag tyckte penna och bläck förslog alls inte. Och jag ville komma hem igen i all stillhet — utan att någon gav akt på mig.

Anne slog armarna kring Leslie och kysste henne. Leslie besvarade varmt smekningen. Hon såg blek och trött ut, och det var med en liten suck, som hon lät sig sjunka ned på gräset bredvid en stor rabatt med narcisser, vilka lyste likt gyllene stjärnor genom aftonens bleka skymningsdager.

— Och har du kommit ensam hem, Leslie?

— Ja, George Moores syster kom till Montreal och tog honom med sig. Stackars man, han var ledsen att behöva skiljas från mig, fastän jag var en främling för honom allra först, när hans minne vände tillbaka. Han höll så ängsligt fast vid mig under de där första mycket påkostande dagarna, då han försökte sätta sig in uti, att Dicks död låg många år tillbaka och inte inträffat för några veckor sedan, som han tyckte. Det var alltsammans mycket svårt för honom. Jag hjälpte honom så gott jag kunde. När systern kom, blev det en smula lättare, för han hade intrycket av, att de skilts från varandra helt nyligen. Till all lycka var hon inte vidare förändrad, och det hjälpte honom också.

— Det hela är ju så märkvärdigt och underbart, Leslie — jag tycker det är omöjligt för oss att sätta oss in uti, att det är verklighet.

— Jag kan det inte. När jag kom hem till mig för en timme sedan, tycke jag, att det måste vara en dröm — att Dick måste vara där, med sitt fåniga småleende, som han gick omkring med i så oändligt många år. Anne, ännu är jag liksom domnad… Jag är inte glad eller ledsen eller någonting. Jag känner, som om någonting plötsligt ryckts ut ur mitt liv och lämnat ett förskräckligt, gapande hål. Jag känner det, som om jag måste ha förändrats till någon annan och som om det omöjligt kan vara jag — som om jag måste ha förändrats till någon annan och ännu inte vant mig… Det ger mig en sådan hemsk förnimmelse av ensamhet och hjälplöshet och förvirring… Det känns skönt att råka dig igen — jag får det intrycket, att du är liksom ett slags ankar för min irrande själ. O, Anne, jag är så rädd för det alltsammans — skvallret och förvåningen och frågorna. När jag tänker på det, önskar jag, att jag inte alls behövt komma tillbaka hit. Doktor Dave stod på stationen, när jag steg av tåget — han skjutsade mig hem. Stackars gubbe, han var så ledsen över, att han för många år sedan sade mig, att med Dick var ingenting att göra. »Det var min uppriktiga övertygelse, Leslie», sade han till mig i dag. — »Men jag borde ha sagt dig, att du inte skulle lita bara på mitt omdöme — jag borde ha rått dig att gå till en specialist, en psykiater, som skulle ha konfererat med en kirurg. Om jag det hade gjort, så hade jag besparat dig många bittra och hopplösa år, och stackars George Moores många förslösade. Jag har mycket att förebrå mig, Leslie.» — Jag sade honom, att det skulle han inte göra — han hade ju handlat enligt sin övertygelse och i bästa mening. Han har alltid varit så snäll mot mig, Anne, och nu skar det mig i hjärtat att så honom så nedstämd.

— Och Dick — jag menar George? Har hans minne fullkomligt kommit tillbaka?

— Man kan verkligen säga det. Det är naturligtvis en massa detaljer, som han ännu inte kan erinra sig, men han kommer ihåg mer och mer för varje dag. Han har berättat, att han gick ut och gick samma kväll, som Dick begravts. Han bar på sig Dicks pengar och klocka, dem ämnade han taga med sig hem och lämna mig tillika med mitt brev. Han medger, att han gick på någon sorts vinstuga, där sjömän brukade hålla till, och han minns, att han drack — se’n är det slut… Anne, jag glömmer aldrig det ögonblick, då han drog sig till minnes sitt eget namn. Jag såg honom titta på mig med ett intelligent, men förbryllat uttryck, och då sade jag: »Känner du igen mig, Dick?» — Han svarade: »Jag har aldrig sett er förr. Vem är ni? Och jag heter inte Dick. Jag är George Moore, och Dick dog i gula febern i går morse. Var är jag? Vad har hänt med mig?» — Jag svimmade, vet du Anne. Och alltsedan har jag känt mig alldeles som en sömngångare.

— Du kommer snart att sätta dig in i detta nya sakernas tillstånd, Leslie. Och du är ju ung ännu — du har livet för dig — du kommer ännu att uppleva många härliga år.

— Kanske att jag efter någon tid skall bli i stånd att få den uppfattningen. Just nu känner jag mig så trött och likgiltig — jag orkar inte tänka på framtiden… Och Anne, — kan du tänka dig — jag leds… Jag saknar Dick. Är det inte bra konstigt? Vet du, jag var ändå ganska fäst vid stackars Dick — George skulle jag väl säga — alldeles som jag skulle vara fäst vid ett hjälplöst barn, som var alldeles beroende av mig. Jag skulle aldrig ha erkänt det — jag skämdes däröver — för ser du, jag hade avskytt och föraktat Dick så mycket, innan han for sin väg. När jag hörde, att kapten Jim kom hem med honom, trodde jag, att jag skulle känna precis på samma sätt, men det blev inte så, fastän minnet av hur han varit förut ännu plågade mig och äcklade mig. Så fort han kommit hem, kände jag bara medlidande med honom — stundom undrade jag själv över det. Men jag intalade mig, att det var därför, att hans olycka gjorde honom så hjälplös och förändrad. Men nu tror jag, att det var därför, att det ju i själva verket var en helt annan person. Gamle Carlo förstod det — jag vet nu, att Carlo förstod det. Jag tyckte alltid det var så egendomligt, att Carlo inte skulle ha känt igen Dick, utan tvärtom morrade och nafsade mot honom. Hundar är ju alltid annars så minnesgoda och trofasta. Men han såg, att det inte var husse, som kommit tillbaka, fastän ingen av oss andra gjorde det. Du ska veta, jag hade aldrig sett George Moore. Jag minns nu, att Dick en gång händelsevis kom att nämna, att han i Nova Scotia hade en kusin, som var så lik honom, som om han varit hans tvillingbror, men det där tänkte jag inte vidare på, och aldrig skulle det ha fallit mig in att tillskriva detta faktum någon betydelse. Jag tvivlade ju aldrig på Dicks identitet. Alla förändringar hos honom, yttre och inre, tillskrev jag den olycka han råkat ut för. Var det så underligt?

— Nej, söta du, det var bara helt naturligt. Ni alla här på trakten blevo ju förda bakom ljuset.

— O, Anne, den kvällen, då Gilbert kom till mig och sade mig, att han trodde Dick skulle kunna bli återställd! Jag glömmer den aldrig. Det tycktes mig, som om jag varit fånge i en ohygglig tortyrkammare, och så hade dörren öppnats, och jag kunde gå ut. Jag var alltjämt fjättrad vid kammaren, men jag var inte inne i den. Och den kvällen kände jag, att en grym hand gripit tag i mig och höll på att dra mig tillbaka in i kammaren, tillbaka till marter, ännu värre än de, jag hittills måst utstå. Inte klandrade jag Gilbert! Jag kände, att han hade rätt. Och han var så hjärtesnäll — han sade, att om jag med tanke på kostnaderna och operationens osäkra utgång inte ville löpa risken, så skulle han visst inte tänka illa om mig för det. Men jag visste, vilket beslut jag borde fatta — och det översteg mina krafter att bestämma mig. Hela natten gick jag av och an på golvet som en galning och försökte tvinga mig till att modigt möta mitt öde… Nej, det var omöjligt, Anne, jag kunde inte förmå mig att fatta beslutet. Och när morgonen bröt in, så bet jag ihop tänderna och beslöt, att jag ville inte. Allting fick förbli vid det gamla. Det var ju styggt, jag vet nog det… Det hade varit rätta straffet för en sådan stygghet, om jag fått hålla fast vid ett sådant beslut. Jag stod fast vid det hela dagen. På kvällen måste jag gå upp till The Glen för att uträtta några ärenden. Det var en av Dicks lugna och slöa dagar, så att jag drog mig inte för att lämna honom ensam. Jag var borta litet längre än jag beräknat, och han hade saknat mig. Han kände sig ensam. Och när jag kom hem, sprang han för att möta mig, alldeles som ett barn, med ett så förnöjt leende på sitt ansikte. Och vet du Anne — just då liksom smälte någonting uti mig, och jag gav vika… Det där leendet i hans stackars själlösa ansikte var mera än jag kunde härda ut med. Jag kände alldeles, som om jag ville förneka ett barn möjligheten att växa upp och utvecklas. Jag förstod, att jag måste skänka honom möjligheten, hur det än ginge sedan. Och därför gick jag ned och sade ifrån åt Gilbert. O, Anne, du tyckte nog, att jag var ryslig de där veckorna, innan jag sedan reste. Det var inte min mening att vara det — men jag kunde inte tänka på något annat än det, som förestod mig, och omkring var det bara mörker och ångest…

— Jag vet — jag förstod, Leslie. Men nu är allting över — din kedja är krossad — det finnes inget fängelse.

— Det finnes inget fängelse, upprepade Leslie tonlöst och strök över grästuvan med sina smala bruna händer. — Men — det ser ut, som om det inte heller funnes något annat. Du — du minns ju, vad jag talade om för dig om mitt vansinne den där kvällen nere på sandstranden? Vansinne — det kommer man inte över så lätt… Ibland tycker jag, att det finns människor, som gå och förbli blinda dårar, så länge de leva. Och att vara en dåre — av den sorten — det är nästan lika illa som att vara — en fånge i en bur.

— Du kommer att känna på helt annat sätt, sedan du kommit över den rent fysiska tröttheten och ansträngningen. Du genomgår nu vad man kallar en reaktion, sade Anne.

Hon hade reda på någonting visst, som Leslie inte kände till, och hon fann sig därför ej manad att fördjupa sig i något tröstetal.

Leslie lade sitt guldglänsande huvud mot Annes knä.

Jag har i alla fall dig, sade hon. — Livet kan aldrig bli riktigt tomt, när man har en sådan vän. Anne, klappa mig på huvudet – alldeles som om jag vore en liten flicka — kela med mig liten smula — och låt mig nu, när min motspänstiga tungas band lösts för en stund, tala om för dig, vad du och ditt kamratskap betytt för mig alltsedan den kvällen, då jag för första gången råkade dig nere på klippstranden.