Drabanten/Del 1/Kapitel 07
| ← Hemfärden. Mötet. Blindbocken. Ateliern. |
|
Fortsättning från föregående. → |
SJUNDE KAPITLET.
Paketet.
En bland de vackraste platser i hufvudstaden är den så kallade Slottsbacken. Från platån af denna öppna och fria backe eger man en utsigt, som få, måhända inga hufvudstäder kunna skänka. På ena sidan utbreder sig södra fasaden af Tessins odödliga mästerverk, den svenska konungaborgen, ett harmoniskt praktstycke af symmetriska och arkitektoniska förbindelser; på den andra sidan resa sig, liksom präktiga kulisser, väl mindre byggnader, men af palatslik skönhet, hvaribland det ryktbara Tessinska huset intager första rummet. Längst i fonden höjer sig S:t Nikolai kyrktorn sin stolta spira, blickande ut öfver trakten. Huru ofta och huru härligt ljuder ej från dess hvalf religionens, andaktens och bönens djupa, än jublande och än klagande, alltid hänförande orgelsång, erinrande om verldslig storhet och om verldsligt fall. Men vänd dig om! Hvilken storartad och lefvande anblick vidgar sig ej nu för ditt öga! Hvilken rörlig tafla af vimlande menniskor, hvilken frisk idoghet, hvilken glad och munter verksamhet! En hurtig sång når dina öron. Den kommer från verksamma och raska sjömän, som der nere vid stranden syssla bland vimlande skepp, färdiga att nästa stund spänna sina hvita vingar till flygt på verldshafvet och bära den svenska naturens alster till de aflägsnaste länder. Mellan de för vinden fladdrande dukarne skymtar den blåa böljan der bortom fram såsom en bakgrund af i lätta vågor böljande blå emalj. Men det irrande ögat får ej hvila sig här; nya utsigter draga det ständigt med sig till nya intryck. Det är här, som den mångbesjungna Mälaten, den svenska nordens Lago Maggiore, sammantryckt till ett smalt vattendrag af Norrström, i lugn och klar spegelglans åter utbreder sin skimrande vattenmassa och omfamnar, liksom betagen af en berusande vällust, löfklädda och i vårlig grönskande prakt smyckade holmar, den ena täflande i fägring med den andra. Här utbreder sig till venster Blasieholmen med sina furstliga byggnader, de politiska parti-intrigernas, lyxens, bördens och rikedomarnes arfsäten, der höjer och utbreder sig till höger Skeppsholmen med sin krans af gamla lindar kring sin breda panna, ståtliga byggnader i sitt knä och vaggande större och mindre fartyg vid sin fot.
På den kala klippan, som du ser skjuta upp, sitter den konungsliga viljans Jupiter med sin blixt, färdig att slunga den öfver trakten såsom ett ljungande tecken af sin sorg eller fröjd.
Var det slumpen eller beräkningen, som förlade härden för så många aristokratiska föreställningssätt tätt under mynningarne af dessa dödens eldgap, hvilka på en enda signal från slottsfönstren skulle kunna förkrossa dem?
Men blicken ryckes ännu längre bort. Mellan dessa tvenne, af högre intressen beherskade stränder leka de vattrade böljorna och skjuter en lätt, nästan dansande speljakt i denna stund med fylda och svällande segel fram. Så glider den vingade och flygtiga stunden med sina förgängliga nöjen fram mellan tvenne mägtiga tider, tvenne stora tankar, tvenne mot hvarandra ofta arbetande samhällsrigtningar, en förgången och en kommande. Hvarthän vänder jakten sin med ett Venushufvud prydda förstäf? Till Djurgårdens af villor krönta höjder, af Bellmans dityramber odödliggjorda parker, af lycklig verksamhet lifvade stränder, af glädje och sånger fylda sommarluft. Liksom en hägring af brokigt skiftande skuggformer bildar Djurgården här ett band mellan saltsjöns och himmelens blåa linier, fängslande ögats hela uppmärksamhet.
Men de ljusa, för själen lyckliggörande, för hjertat glädjande synbilderna ega alltid sin skugga i grannskapet. Det gifves intet skönt utan någonting styggt helt nära bredvid, intet, vittnande om en guddoms skapande härlighet, utan sitt bihang af äcklig egenskap. Motsatserna möta hvarandra öfverallt. Skönhet och styggelse ligga oupphörligt liksom skafföttes med hvarandra i naturen, menniskolifvet och dess verk.
Vi hafva här sökt måla en plats, storartad och skön, fulländad och smyckad af naturens, snillets, rikedomens och den djerfvaste företagsamhets på ett lyckligt sätt förenade mästerskap; men med mynningen åt denna samma plats vänder sig också här en gränd eller gata, smal, smutsig, mörk och stinkande, hvilken ringlar sig lik ett djupt afloppsdike ned till den såväl till sitt yttre utseende som till sitt innehåll fulaste och vämjeligaste delen af staden.
Det är Bollhusgatan, hvilken leder till Baggensgatan, Österlånggalan, Slottsgränden, Drakens gränd, Ferkens- och Gaffelgränderna.
Reuterholm hade valt sin bostad vid början af Bollhusgränden på gränsen emellan dessa tvenne motsatser.
Under det han i sina tankar lefde och verkade inom hofvets lysande krets, var det alltid liksom han icke helt och hållet kunde lösgöra sina fötter ifrån dyn.
Då man inkommit genom den oansenliga, icke alltid renliga porten och passerat en mörk och liten förstuga, förde en smal, af behofvet med ledstång försedd trappa upp till hans rum.
Rummen voro vackra, rymliga och höga, men dagern var sällan fullständig här. De nära stående byggnadernas skugga kastade sin skymning in i dem. Ehuru det rum, hvari Reuterholm befann sig, var möbleradt med mycken prakt och beqvämlighet, faller blicken oemotståndligt först på det i en förgyld bred ram på väggen ensamt hängande porträttet al honom sjelf.
Konterfejet var utstyrdt i romersk toga, sammanhållen af en rosett på ena axeln. Konstnärens pensel hade onekligen komplimenterat originalet, då han målat det; men icke dess mindre kände man igen de stolta och stela dragen af en sjelfbeundrande och hämdgirig man, af en hemlighetsfull och oegentlig karaktär, som af brist på verkliga grundsatser visade verlden en stereotyp-panna.
Nedanför porträttet stod ett skrifbord, belastadt med böcker och handlingar.
I den stund vi nu återse Reuterholm, vandrar han upp och ned. Hans panna är mörk och rynkad, hans gång häftig och orolig, hans blick fäst stel och kall framför honom.
I ena hörnet af rummet står en liten mager, men undersätsig karl med ett blekt, nästan likblekt ansigte. Det ramsvarta håret, som utan all omvårdnad, endast tillbakastruket, nedfaller på sidan om pannan, gör ansigtets blekhet endast ännu mera framstående. Under svarta, buskiga ögonbryn glimma två djupt liggande små ögon af glänsande mörk färg.
— Du har således redan hört den der Liljeholmshistorien.
— Ja.
— Hvem har berättat dig den?
— En bekant.
— Jag tror du känner hela staden. Ingenting undgår din spanande uppmärksamhet.
— Intet, som är af vigt för er, herr baron, och för mig.
— Jag hade helst sett, att den der slagdängan aldrig kommit ut.
— Den skall ej heller komma längre. Jag har dödat fostret i vaggan.
— Hvarmed?
— Med det vanliga medlet.
— Guld?
— Ja.
Reuterholm, som stannat, under det han vexlade dessa korta och afbrutna ord, började åter sin gång.
— Du är en trogen, men besynnerlig man, yttrade han derunder.
— Troheten är alltid besynnerlig.
— Hvad säger du om tilldragelsen vid Liljeholmen?
— Ingenting.
— Ditt öga talar emot dig; säg ut din mening, jag befaller dig!
— Befaller?
— Låt mig höra din mening. Skulle du ej handlat på samma sätt?
— Nej, herr baron.
Reuterholm mötte honom med en mörk och hotande uppsyn.
— Hvad tänker du om mig? Du förefaller mig såsom vore du mitt politiska samvete.
— Ni ser målet, men vill hoppa öfver afgrunden till det. Det är oförsigtigt.
— Vincent, akta er!
Med stolt och vredgad blick, stampade Reuterholm i golfvet, då han nämde namnet på den han talade vid.
— Jag tiger, svarade denne utan att röra sig från stället.
— Tala, tala! uppmanade honom likväl Reuterholm efter en stunds besinning. Jag har behof af att höra dig tala. Således tala, tala fritt!
— Allt, hvad Alm berättade, kände ni redan förut.
— Genom dig, det är sant.
— Om ni föraktade edra fiender, under det ni slipade edra vapen, blefve ni farlig. Nu har ni tappat spelet. Uppgif hoppet att hädanefter på svensk botten kunna leverera Armfelt någon hufvuddrabbning.
— Uppgifva hoppet?
Detta samtal, som passerade tvenne dagar efter tilldragelsen vid Liljeholmen, visar att Reuterholm med oro och missnöje betraktade sitt handlingssätt då. Den blinda, oöfverlagda ifvern hade fört honom för långt, och han insåg att han visat tänderna allt för tidigt och derigenom sjelf väckt den slumrande björnen hos Armfelt och det Gustavianska partiet. I stället att, som han hoppats, fånga dem i ett enda notvarp, hade han endast blottat sig och visat dem, hvad han förde i skölden. Han kände behof af att höra en annans tankar, äfven om han ej ämnade följa dem.
— Sverige är ingen god jordmån för våldsamma katastrofer. I Tyskland, i Polen eller i Italien är jordmånen bättre.
— Förstår jag dig rätt?
— Ganska säkert.
— Men det skall icke blifva lätt att förmå Armfelt att lemna fäderneslandet. Han känner sin styrka här.
— Han skall sjelf anhålla att få resa.
Det var omöjligt för Reuterholm att låta bli att betrakta denne man, som, ju mer han lärde känna honom, blef honom allt mer och mer en olöst gåta.
— Huru kan du förutsäga det?
— Det är ingen konst, om man endast känner menniskohjertat och begagnar sig af dess svagheter. Ni bör afvakta tiden.
— Tiden? Ah, jag är icke den man, som vill låta leda mig af slumpen.
— Slumpen är ej att förakta. Vanligtvis stå vi i större förbindelse till den än till oss sjelfva.
— Förklara dig närmare.
— Hvad som ännu ej inträffat, kan ingen förklara.
— Du känner mig icke! Du underskattar mitt värde.
— Ni är en ovanlig man, herr baron. De ovanliga störtas ej af andra, de störta sig sjelfva.
— Hvilka egenskaper tillägger du då min motståndare?
— Narrens.
— Och likväl vill du, att jag skall lägga armarne i kors?
— Narrarne äro farliga, derföre att menniskorna i allmänhet så lätt narras. En klok man är aldrig så populär som en dåre. Visheten är gudomlig, dårskapen mensklig. Jag råder till att välja en annan skådeplats för nästa anfall.
— Men att släppa ifrån sig hvad man har i sin hand?
— Ni, herr baron, ligger lika mycket i hans.
— Hertigen är min vän. Jag fruktar ingenting.
— Hertigen är er kropp, ni är hans själ; men hvem säger er, att icke hertigen och ni, båda två, få rum i Armfelts hand?
— Du är djerf. Förklara dig?
— Ni känner allra bäst sjelf, hvilka tankar som sysselsatte hertigens och ert hufvud ännu under den tid konung Gustaf lefde.
— Han är död, och med honom äfven dessa tankar. Grafvarne tiga.
— Men någon gång kan likväl stenen vältas ifrån dem och de döda uppstå. Åren 1788—89 äro döda, men blott skendöda.
— Du talar i gåtor.
— Gustafs plan mot Ryssland då var en bland de snillrikaste i svenska krigshistorien.
— Men misslyckades. Alltid ett fel!
— Ja, herr baron, genom förräderi.
— Hm!
— Åtföljd af er, anlände Hertig Carl den 27 Augusti 1788 till Lovisa.
— Ah!
— Ert minne påminner er ännu derom, jag ser det. Hertigens stjerna stod aldrig högre än då. Officerarne rodde hans slup till Helsingfors, på sina händer buro de honom till vagnen, och då han lemnade staden, frånspändes hästarne, och de segrande krigarne drogo hans vagn under fortsatta lefve- och hurrarop. I känslan af att vara tillbedd utaf ett stort parti, utnämd af Gustaf till högste befälhafvare för den förenade svenska och finska krigsmakten till lands och sjös, betydde han i detta ögonblick mera än konungen, som kunde kallas en irrande riddare i Sveriges vestra provinser.
— Ännu en gång, hvarthän syftar du?
— Ni erinrar er måhända ett samtal emellan hertigen och öfverste Ankarsvärd nyssnämde 27 Augusti.
— Nej, nej!
— Jag kan återgifva det för er. Hertigen gaf sig ett hotande utseende af att ämna arkebusera hvar och en inom arméen, som ej blindt lydde, men innan samtalet slutades, ingick han likväl på att draga arméen tillbaka från rysk botten.
— Omständigheterna tvingade dertill. Arméen var utblottad och upprorisk, oviljan allmän, missnöjet mangrant. Kriget var ej natonelt. Fortsatt, skulle det föra oss i förderfvet.
— Och afslutadt… har det grundlagt det.
— Du spår förfärligt.
— Och verkligheten skall en gång blifva förfärligare; men vi aflägsna oss från ämnet.
— Du är en sträng logikus.
— Ankarsvärd fordrade riksdag. En riksdag då innebar detronisering.
Reuterholm kastade en förvirrad blick på honom.
— Hertigen ingick också på allt, ehuru med tvenne vilkor.
— Och dessa voro?
— Ingen förändring af konstitutionen och ingen blodsutgjutelse.
— Man har bedragit dig.
— Bedragit mig? I hvems intresse var det, herr baron, som man vid samma tid utspridde ryktet, att konung Gustaf uppgifvit hoppet att rädda sitt rike och sin krona, att han i hemlighet plundrat flere af statens allmänna kassor, till och med arméens, och försedd med en mer än furstlig, förstås stulen, förmögenhet ämnade fegt fly med sin son, kronprinsen, till Göteborg, för att der inskeppa sig till Italien och för sin återstående lefnad bosätta sig nära Neapel, der han redan sades ha inköpt en betydlig egendom?
— Du berättar mig nyheter, om hvilka jag icke eger någon kunskap.
— Huru uppfattade hertigens parti general Platens högsinnade och modiga vägran att draga sig tillbaka inom riksgränsen? Hvad var afsigten med den skriftliga försäkran hertigen tog af alla officerarne, och de förbindelser, hvari man inlät sig med Rysslands kejsarinna? Alla dessa tilldragelser innebära rika materialier till dylika frågor.
— Och dessa frågor vill du hålla fram som ett syndaregister emot mig?
Vincent mötte Reuterholms blick med lugn, nästan med likgiltighet.
— Icke det, herr baron; men man bör aldrig glömma, på hvad punkt man står. Operationerna bero mycket af positionen.
— Godt och väl; men 92… vänder ryggen åt 88 och 89… och ler åt dem.
— Förhållandena kunna likväl lätt vända sig om, och då blefve 88 och 89 svåra domare, inför hvilkas stränga blick 92 måhända skulle blekna.
— Jag har ingenting att frukta och kan försäkra dig, min vän, att, ehuru det roar mig att höra dig, man missledt dig.
Reuterholns gång och rörelse vittnade likväl om mycken oro, men hans ord föllo sig ej dess mindre nästan skämtande. Vincent betraktade honom med bekymmer i sitt ansigte.
— Påminner ni er ej, herr baron, började Vincent efter en stund, en hemlig skriftvexling, som under dessa år fördes emellan hertigen och er.
Vid denna fråga, som framställdes på ett ytterst fogligt sätt, stannade Reuterholm och betraktade Vincent.
— Denna skriftvexling, fortsatte Vincent.
— Hertigen och jag hafva brefvexlat många år, men du kan ej hafva dig någonting bekant derom.
— Men om likväl denna skriftvexling nu befinner sig i…
Han stannade här, liksom för att gifva akt på hvad verkan hans ord skulle göra på Reuterholm. Det var också omöjligt för denne att längre dölja sitt inre. Ansigtet fick ett uttryck af plågsam nyfikenhet, af frågande ängslan, lifligt målande den del han tog i ämnet.
— I hvems händer menar du?
— I Armfelts.
— Skulle det vara möjligt? Ah, men nej! du bedrager mig. Denna skriftvexling finnes ej mera. Den är lågornas rof.
— Men om ni misstager er deri. Om Armfelt skulle ega den, medger ni då ej, hr baron, att både hertigen och ni ligga mera i hans än han i er hand?
Reuterholms utseende förvreds af plågsamma föreställningar.
— Denna skriftvexling, framlagd inför allmänheten, tillade Vincent med obevekligt lugn, skulle ge anledningar till långt vigtigare slutsatser, än måhända sjelfva orden innehålla.
— Åh!
— Denna skriftvexling, fortfor han vidare nästan med grym stränghet, kan betraktas som det fröhus, hvarur de senare årens händelser uppvuxit och knutit sig till den frukt, hvaraf ni nu äter.
— Hvilken frukt?
— Den förbjudna frukten.
— Tala tydligare, min herre.
— Denna frukt, som man skulle kunna kalla, tillade Vincent med orubblig köld, 1792.
Det vore svårt att beskrifva, hvad Reuterholms ansigte uttryckte i denna stund. I detta enda ord… nittiotvå… låg så mycken betydelse, full af förödmjukande anklagelse, att äfven om den saknade allt berättigande, den kunde böja en stoltare man än Reuterholm.
— Sedan 89 har jag ej deltagit i fäderneslandets angelägenheter. Du vet att jag har varit utrikes. Jag har ingenting att göra med de händelser, hvarom du talar.
— Judas tvådde äfven sina händer.
En våldsam, men kufvad rörelse skakade Reuterholms inre. Måhända skulle han krossat denne man, som vågade trotsa honom, om han ej behöft honom nu mera än förut.
— Ni är min fiende, herre; förglöm er icke!
— Ni misstager er äfven nu; jag är er vän, er politiske vän. Förstå mig rigtigt.
— Vän, ah! en vän begagnar ett annat språk.
— En redlig vän smickrar ej, men ställer hvarje sak på sin rätta plats. Vill ni ännu våga en dust på lif och död med Armfelt här hemma i Sverige?
Reuterholm svarade intet. Han snarare kastade sig än han satte sig i närmaste karmstol. Pannans muskler drogo sig tillhopa i mörka och hotande valkar. Armen höjde sig uppåt. Ett ögonblick af spänd tystnad förflöt. Hastigt sprang han åter upp ifrån sin plats.
— Ni bedrager mig, min herre, började han nu. Denna skriftvexling har jag sjelf sett uppgå i eld och rök… ja, ja!… ända till sista lapp har jag sett den förvandlad till aska.
— Äfven Phoenix besteg bålet, men endast för att uppstå derur.
— Intet skämt, min herre.
— Ni såg papper uppgå i eld och rök, såg sådana förvandlade till aska; men vet ni väl med visshet, om de papper ni brände, verkligen voro desamma, om hvilka vi tala.
— Ni är förfärlig.
— Känner ni någon, som kallar sig Ehk, Ehk af Ringstaholm, tror jag.
— Skulle jag ej känna honom, ett stycke af hin håle i en krigares drägt, en usel skurk, mitt föräldrahems och min ungdoms bittre fiende; hvad vill ni med honom.
— Han har likväl gjort er en stor tjenst.
— Han?
— Hör mig. Ni påminner er då den svenska flottan låg instängd i Viborgska viken och vet äfven, att konung Gustaf, i farans ögonblick och beredd på det värsta, lemnade några papper till en officer.
— Den ifrågavarande skriftvexlingen skulle ha befunnit sig ibland dem?
— Ni gissar rätt.
— I sådant fall finnes den nu icke i Armfelts våld, utan i de Gustavianska kistorna. De skola undersökas. Officern återlemnade papperen, jag vet det.
— Icke alla, ty några stulos under tiden.
— Omöjligt, omöjligt, hvem skulle ha kunnat beröfva mig dem?
— Ni var omgifven af spioner. Er egen betjent tog dem ur kakelugnen och fuskade dit andra, då han skulle antända eldbrasan.
— Gustaf hade då läst dem?
— Måhända, men han är död.
— Du sade att en del af papperen frånstulos den officer, till hvilken Gustaf lemnat dem.
— Det var Ehk, som gjorde er den tjensten och stal dem. Derigenom afböjde han helt säkert från ert hufvud en hotande fara.
— Och Ehk lefver ännu?
— Nej, han är död.
— Man måste taga reda på, hvar han dog, när han dog, och undersöka hans qvarlåtenskap.
— Ögonblicket innan han afled lemnade han ifrån sig papperen.
— Till hvilken? Ni känner det. Berätta, berätta!
— Jag vet ej till hvilken; men den, som mottog dem, blef i sin tur också beröfvad dem.
— Och nu ligga de i Armfelts hand?
— Jag har ej sagt det med bestämdhet; jag säger blott, att ingenting är omöjligt.
— Denna labyrint af ovisshet är qvalfull. Hvad vet ni då?
— I bästa fallet något, i sämsta ingenting.
— Ni steker mig vid långsam eld. Säg ut hvad ni vet!
— Jag vet att jag har ett af de papper, som Ehk lemnade ifrån sig, i min ficka.
— Tag hit, tag hit! Får jag se!
Den häftighet, hvarmed Reuterholm yttrade sig, vittnade om, huru mycken vigt han satte på de ifrågavarande handlingarna.
— Huru har ni kommit öfver det? Ni måste säga mig det. Det skall vägleda mig vid efterspaningarne efter de öfriga.
— Jag kan ej upptäcka de kanaler, som jag använder till er tjenst; ni skulle då för alltid sätta mig ur stånd att gagna er.
— Men detta papper… gif hit… gif hit…
Vincent lemnade papperet. Med af oro darrande hand emottog Reuterholm det, och hans ögon nästan slukade det rad efter rad. Det uttryck af missbelåtenhet, som snart afspeglade sig i hans ansigte, antydde emellertid att han ej funnit, hvad han förestält sig.
Läsaren torde redan hafva i Vincent anat och igenkänt den okände, dystre främling, som på ett så egendomligt sätt uppträdde vid prinsessan Sofia Albertinas besök hos Ehk.
Huruvida Vincent i öfverensstämmelse med sin uppgift egde i sitt våld endast det nu framlemnade papperet eller ännu flera, men af obekanta skäl ej ville fram dermed, är ej lätt att gissa.
— Äfven denna handling, yttrade han, då han märkte den likgiltighet, hvarmed Reuterholm betraktade papperet, lönar dock mödan att läsa, allrahelst som den ganska väsentligt rör er sjelf. Om jag får lof…
Läsaren skall i hvad vi under berättelsens fortgång komma att
avföra om denna karaktär säkert finna, att han kunde hafva både stora
intressen och äfven vara allt för mycket invigd i och underkunnig om
den tidens ställningar och förhållanden för att, efter ryske ministerns
oförbehållsamma samtal med fröken Rudensköld, och hvarom han säkert
erhöll kännedom, uttaga ett steg i enahanda rigtning med prinsessan
Sofia Albertina eller i afsigt att sammanträffa med Ehk, för att genom
honom söka erhålla den möjligen fullständigaste kännedom om de år,
som föregingo katastrofen 1792. Prinsessans och hans
sammanträffande på vägen till Ehk, om också härflytande af en verklig
tillfällighet, torde läsaren då finna motiverad af förhållandenas egna
bestämmande logik.
Att papperspaketet under den oreda, som, då prinsessan lemnade Ehk, uppstod på gatan, tappades af Louise och upptogs af den alltid uppmärksamt spanande Vincent, lärer läsaren icke kunnat undgå att sjelf sluta sig till.