Drabanten/Del 1/Kapitel 14
| ← Enleveringen. |
|
Ridhuset. → |
FJORTONDE KAPITLET.
Ovisshet och oro.
Då hertigen återkom från prinsessans aftoncirkel, fann han Reuterholm väntande på sig i sina enskilda rum. Denna omständighet besvärade honom, emedan han egde en punkt i sitt hjerta, der han för den mägtige vännen ännu sökte dölja en hemlighet, sin kärlek nämligen till fröken Rudensköld. Hertigen kände sig i detta enda ämne nära nog liksom svartsjuk på Reuterholm, icke derför att han misstänkte det äfven han kunde hysa kärlek för samma föremål, utan derför att han fruktade hvarje främmande inblandning deri. I sina amouretter ville han vara oberoende.
Reuterholm märkte emellertid icke det besvärade i hertigens sätt att vara, emedan han var sjelf allt för lifligt upptagen af de ämnen han föredrog, för att ens tänka på att hertigen icke äfven skulle vara det.
Han återkom således till sitt favorit-ämne, det att aflägsna alla Gustaf III:s gamla tjenare från sina befattningar och insätta personer, som helt och hållet berodde af det nya systemet; han medgaf att Armfelt var deras svåraste motståndare, att han nu, sedan affären vid Liljeholmen misslyckats, nästan kunde anses starkare än förut, och att man således icke mera borde öppet angripa honom, utan på ett försigtigare vis skjuta honom åt sidan. Han berättade vidare, att han hade fått reda på att Armfelt, i förtroende till sitt inflytande, ämnade fordra Gustaf IV:s inträde i konseljen, och visade nödvändigheten att motsätta sig det, ehuru han icke ännu kunde uppgifva något rigtigt pålitligt medel dertill.
Hertigen hörde på, men svarade icke.
Reuterholm ingick i en allmän öfversigt af den europeiska ställningen och visade, huru de demokratiska idéerna såsom eröfrare planterade sina segrande banér öfver allt inom de länder, der man fann en fri civilisation. Han ansåg att den nya styrelsen också nödvändigt måste för vinnande af folkets sympatier ingå på en och annan af de demokratiska fordringarne, samt föreslog en ny tryckfrihetslag, hvilken han också förelade hertigen till underskrift.
Hertigen underskref den äfven, men svarade för öfrigt ingenting.
Oaktadt sin antydda frisinthet, var Reuterholm en skuggrädd politiker. Demokratien egde icke i honom en verklig, utan endast en falsk vän. Då han upphäfde det af Gustaf III pålagda tvånget på pressen, handlade han af samma skäl som den besättning, hvilken för att undgå att gå i qvaf, kastar en och annan inventariepersedel öfver bord. Han smekte tiden af fruktan för den, och hans fruktan tilltog i samma mån, som han smekte den.
Måhända har det kungliga slottet aldrig bevakats med sådan mörkrädd omtänksamhet som vid denna tid. Posterna voro förökade, och patruller vandrade oupphörligt fram och åter i de mörka gångarne.
Nöjd med att ha funnit hertigen så beredvillig att ingå på sina förslag, lemnade Reuterholm honom.
Han kände sin betydelse. Högmodet i hans själ behöfde ej göra den större än den var. Genom hertigen herskade han öfver riket; att tjena honom, var att tjena sig sjelf, att vaka öfver hans säkerhet, var att också vaka öfver sina egna intressen.
Han beslöt att göra en rond genom slottet och efterse, om poster och patruller gjorde sin skyldighet. Insvept i sin kappa, började han vandringen. Till sin tillfredsställelse fann han de stora portarne stängda, kedjorna uppdragna och posterna tysta och uppmärksamma vandra på sina platser. I det ögonblick han, nöjd med den noggranhet, hvarmed han såg sina befallningar uppfyllas, beredde sig att lemna slottet, märkte han i det halfdunkel, som utbredde sig i de stora slottstrapporna, en skugga sakta röra sig längs muren.
Orolig deröfver, drog Reuterholm sig tillbaka i en fördjupning för att osedd bättre kunna observera. Skuggan nalkades honom också allt närmare och närmare, och han såg snart konturerna af en karl, väl insvept — liksom Reuterholm sjelf — i en vid kappa. Långsamt och försigtigt nedsteg den okände utför trapporna och var snart ute på borggården. Reuterholm följde honom, men på ett tillräckligt afstånd, att ej blifva upptäckt. Då den okände kom till andra sidan af slottet, möttes han af en annan person, som, såvidt det var möjligt för Reuterholm att rigtigt se, med hatten i handen tycktes tala vid honom. Reuterholm tänkte nu ropa på vakt, men beslöt efter en kort besinning att ännu dröja dermed, i hopp att derunder kunna upptäcka den okändes afsigt. Men i detsamma öppnades en af de små sidoportarne, och den första skuggan skyndade ut, hvarefter porten genast åter slogs i lås bakom honom. Reuterholm hastade nu fram, för att åtminstone gripa den andra skuggan, men förgäfves; äfven den försvann uti en af gångarne. Förtörnad tillkallade han vakterna, men de förklarade, att de ej sett någonting.
Reuterholm begaf sig då till den yttre borggården, der högvakten är belägen. Han uppsökte befälhafvaren och anbefalde honom vidtaga alla nödvändiga och ändamålsenliga säkerhetsmått, hvarjemte han berättade hvad han sett, och framkastade sin fruktan, att hertigens person kunde vara i fara. Befälhafvaren ansåg ej omöjligt att den okände kunde återkomma, och med anledning deraf beslöt man att besätta alla utgångar till den yttre borggården med poster, hvilka väl skulle insläppa hvar och en, som kom, men ej utsläppa någon, utan att han först blifvit förd till vaktrummet.
Tyst och sakta trädde vakten till gevären, och posterna utsattes. Reuterholm qvardröjde jemte befälhafvaren framför truppen, i hopp att snart få se följderna af de vidtagna åtgärderna.
Länge dröjde det ej heller, innan hela deras uppmärksamhet togs i anspråk.
Det första, som föreföll dem anmärkningsvärdt, var att en väl tillsluten täckvagn, som inrullade på borggården, stannade vid en af flyglarne.
Åtföljda af några soldater, hastade befälhafvaren och Reuterholm dit, i afsigt att tillse hvad som tilldrog sig. De hade likväl knappast hunnit fram, förr än de märkte en person, insvept i en kappa utkomma från flygeln.
— Det der är samme okände, som nyss smög sig ur slottet, anmärkte Reuterholm med hviskande röst.
— Saken ser misstänkt ut. Se huru väl tillsluten täckvagnen är, och gaf ni akt på huru försigtigt man körde?
— Ni har ganska rätt, löjtnant. Det ser ganska misstänkt ut.
— Jag fruktar nästan, att det kan vara ammunition i vagnen. Man kör icke gerna eljest så försigtigt.
— Tror ni det?
Den största skuggrädsla karaktäriserade hela Reuterholmska regeringstiden. Man darrade ej blott för andra, utan kanske än mera för sig sjelf.
Samvetet var ej rent.
— Om herr baron befaller, tillade officern, sätter jag en post vid hvarje vagnsdörr och låter ett par andra fälla bajonetterna framför hästarne.
— Gör det, gör det genast och i hertigens namn! Befall dessutom två karlar bevaka den der okände i kappan, att han ej må undkomma oss.
Under tiden hade en af de två personer, som sutto på kuskbocken, hoppat ned ifrån den och nalkats den okände samt med honom vexlat några ord, hvarefter han åter begaf sig till vagnsdörren.
I denna stund trädde posterna emellan.
Reuterholm märkte, hvilken öfverraskning detta oväntade steg framkallade, och det ökade ännu mera hans misstankar.
— Det är Armfelt, tänkte han för sig sjelf, hvars djerfva tilltagsenhet jag här åter spårar.
Han svepte kappan ännu bättre omkring sig och närmade sig intill vagnen. På samma gång verkstäldes samma försigtighetsmått äfven af den andre okände.
— I hertigens namn, hvad betyder det här? frågade den, som nyss nedhoppade från kuskbocken.
— Hvem är ni?
— Det hör ej hit. Hvad vill ni? frågar jag.
— Visitera vagnen.
— Nalkas den icke; också jag befaller här i hertigens namn.
— Ni är en konspiratör.
— Tro, hvad ni vill.
— Hvad har ni i vagnen?
— En hemlighet.
— Vi skola undersöka, hvari den består.
Reuterholm hade sina ögon oafvändt fästa på den förste okände, hvilken stod något längre åt sidan och nu syntes vilja draga sig tillbaka. Men vid denna rörelse framträdde en soldat på hvardera sidan om honom.
— Ni är vår fånge, förklarade de.
Mannen svarade icke, utan svepte blott kappan ännu bättre omkring sig.
Befälhafvaren närmade sig till vagnsdörren i afsigt att öppna den.
— Tillbaka! ropade den andre.
Men officern syntes ej bry sig om förbudet, utan fattade i låset till vagnsdörren för att fullgöra sin skyldighet och undersöka hvad den innehöll. Reuterholm trodde också, att det nu var tid att göra slut på detta uppträde, och anbefalde de okändes införande i högvakten, samt att under bevakning afföra vagnen till polisen.
— Håll! befalde i detsamma den andre okände.
— Lyd! befalde Reuterholm.
— Ett ord, min herre! återtog den förre.
— Framåt marsch! ropade officern.
— Halt! kommenderade samme okände.
Truppen visste icke hvad den skulle göra. Afvaktande nya ordres, stod den stilla. Uppbragt, ämnade Reuterholm hasta emot mannen med kappan, men denne närmade sig sjelf intill honom.
— Aflägsna soldaterna genast! befalde han med sakta, hviskande stämma.
Reuterholm igenkände rösten; men han ville knappast tro sina öron och lutade sig undersökande fram.
— Hörde ni ej? frågade mannen åter.
Utan att svara verkstälde Reuterholm hans tillsägelse och tillsade vakten att draga sig tillbaka.
Den okände uppslog nu kappan, och Reuterholm såg hertigen inför sig.
— Nådig herre, ursäktade sig Reuterholm, ni ser att er tjenare vakar för er säkerhet.
Hertigen tycktes knappast märka detta svar; i stället närmade han sig till den andre okände personen.
— Öppna vagnen, tillsade han honom, och för in er hemlighet, ni vet hvar.
Det var omöjligt för Reuterholm att förklara för sig, hvad han såg. Han hade trott, att han egde hertigens oinskränkta och uteslutande förtroende; men fann nu till sin förtvifian, att han likväl icke egde det till alla delar.
— Vid gud, tänkte han, jag lemnar ej denna plats, förr än jag vet hvad vagnen innehåller.
Vagnsdörren öppnades också nu. I mörkret var det ej lätt att urskilja föremålen. Han nalkades derför vagnen så nära han kunde, och han såg nu skuggan af en ny person nedstiga derur. Men det var ej en hög och vid kappkrage, som betäckte ansigtet; han såg tydligt, att det var en slöja. Och då han lutade sig ännu mera fram, märkte han formen af en fruntimmershatt.
— En qvinna, sade han för sig sjelf. Ah, en vacker ammunition!
Med spänd och orolig nyfikenhet följde Reuterholm hertigen och de tvänne andra, hvilka stillatigande aflägsnade sig till flygeln. Han vågade icke följa, kanske derför att han ej ännu återkommit från sin förvirring. Många orediga föreställningar jagade i denna stund genom hans hufvud. Det förtröt hans egenkärlek, att han ej äfven i detta fall egt hertigens tillit; det sårade hans stolthet, att han blott hade en tillfällighet att tacka för upptäckten; det plågade hans högmod, att en annan skulle haft ett förtroende framför honom. Först sedan han genomgått en djupt sårad fåfängas alla marter, framstälde sig för honom den fråga, hvilken fruntimret kunde vara. Alla hofvets damer undergingo i denna stund en snabb revy inför hans tankar. Men han kunde ej stanna vid någon. Han kände väl hertigens böjelse för fröken Rudensköld, men äfven hennes för Armfelt; således omöjligt. Men hvarför omöjligt? återtog han. Hvad är väl omöjligt för intrigen och för kärleken? Han darrade af oro och af fruktan. Franska hofvets historia var honom bekant. Han kände, huru en Pompadour, en Maintenon, en du Barry lagt sina konungar i bojor och band samt styrt dem med en strålande blick, ett leende, ett skämt. Skall väl något dylikt kunna inträffa äfven hos oss? Ah, min gud, jag är förlorad.
Vagnen aflägsnade sig, och Reuterholm begaf sig till ingången af flygeln. En stund senare utkom den, som på hertigens befallning öppnade vagnsdörren.
— Jag vill tala vid er. Hvem är ni?
— Känner ni mig ej, herr baron?
— Netherwood?
— Rigtigt!
— Hvem var fruntimret?
— Jag får ej upptäcka det.
— Ni måste! ja, jag skall veta det. Det är för hertigens eget väl, som jag befaller er att svara mig.
— Men det är på hans egen befallning deremot, som jag icke får omtala hvad jag vet.
— Ni känner mig, Netherwood; akta er! När hertigens kärleksrus är öfver, står mitt inflytande qvar. Vill ni upplysa mig, hvem det der fruntimret var?
— Nej.
I sitt upprörda tillstånd ville Reuterholm inträda i flygeln.
— Här kommer ingen in, förklarade Netherwood. Jag har hertigens befallning att vägra äfven er tillträde.
— Jag lofvar er en befordran, en lysande framtid.
— Hertigen har äfven lofvat mig det.
— Så frukta för min hämd.
— Jag fruktar för ingenting.
— Så svär jag er vänskap, men släpp mig endast in.
— Tillbaka!
Reuterholm aflägsnade sig med en tyst förbannelse på sina läppar. Långsamt skred han fram på sidan om flygelbygnaden och ut på den yttre borggården. Begrundande, stannade han framför den upplysta fönsterraden. Ovissheten upprörde honom. Han såg genom fönstret en skugga röra sig inåt rummen och plågades af verkliga qval derför, att han ej förmådde genomskåda denna hemlighet. Efter en stund kände han en hand fatta sig i armen, och då han vände sig om, stod en man framför honom.
— Hvad vill ni? hvem är ni?
— Ert politiska samvete.
— Vincent Pauletti!
— Ni måste följa mig härifrån, herr baron. Jag har mycket att säga er.
Hitintills hade Reuterholm känt sig liksom qvarhållen af en osynlig magt vid denna flygel, vid dessa fönster, eller rättare vid det ljus, som lyste inifrån dem; men vid ljudet af Vincents röst återkom han till sig sjelf.
— Edra motståndare äro i full verksamhet, fortsatte Vincent; äfven ni måste arbeta. Plan mot plan, handling mot handling, förstånd mot förstånd, det är endast så vi kunna vinna seger.
Men Reuterholm kastade ännu en blick tillbaka på det matta ljuset i flygelbygnaden, och hans bröst häfdes af en suck.
— Ni är orolig, ni suckar, baron, fortfor Vincent, ni känner måhända icke ännu, hvilka som i närvarande ögonblick befinna sig derinne.
— Skulle ni veta det?
— Följ endast mig, och jag skall förklara er allt.
Och Reuterholm följde Vincent.
Då hertigen inträdde i det yttre rummet af den lilla
flygelvåningen, klappade hans hjerta häftigt och oroligt. Han var så nära ett af
sina önskningars skönaste mål, var så nära henne, hvars bild så länge
jagat sömnen från hans ögon, lugn och frid från hans bröst. Han
tänkte icke mer på en seger öfver Armfelt, ack nej! han tänkte endast
på henne, hvars tjusande allmagt fylde hans själ med förtrollande
fantasier och hans hjerta med tjusning och behag. I nästa ögonblick skulle
hon vara hans. Han kastade kappan af sig, ordnade sin klädsel och
nalkades dörren till de tvenne inre rummen.
Nästan med bäfvande hand fattade han i nyckeln, men i samma stund den vreds om och låsets knarrande ljud tillkännagaf att någon nalkades, öppnades dörren inifrån och en för tillfället särskildt anskaffad kammarjungfru utträdde emot hertigen samt bad honom dröja ännu ett ögonblick.
— Fröken är ej ännu i ordning, yttrade flickan, att mottaga ers höghets besök. Hon beder er hafva nåden och vänta en stund.
— Hvad gör hon?
— Sin toilette, ers höghet.
Vid detta enda ord lifvades hertigens själ; han trodde sig nästan se sköna och ljufva syner, se Afrodite, då hon uppsteg ur vågen, se Jupiter i Danaes armar, se Gracerna syssla kring Venus: den ena upplösande gördeln kring hennes midja, den andra frigörande skuldran och barmen från den afundsjuka manteln, den tredje nedfällande lockarne ur sitt band och fästande en liten myrtenkrans med små hvita blommor deri.
Om ett fruntimmers morgon-toilette är skön, hvad är icke då hennes afton-toilett? Om morgonen kläder hon sig så, som hon vill visa sig för alla; men om aftonen så, som hon endast vill visa sig för en enda. Hvad ej dagens öga får beskåda, upptäcker hon för nattens. Nattens måne är så mild och ljuf, och lyst af dess sken, flyr hon i fladdrande tunna linnet — lik en luftig skugga — till drömmarnes och kärlekens rike.
Nu öppnades dörren för hertigen, och kammarjungfrun utträdde. Ljusen voro släckta, endast ett enda brann ännu med svag låga. Sakta, knappast vågande draga andedrägten, nalkades hertigen alkoven. Han blickade dit in med spanande uppmärksamhet, men till sin förundran såg han ej någon der. Orolig lutade han sig ännu mera framåt, hans ögon vidgades, hans blick skärptes, alkoven var tom. Ett lätt moln förmörkade vid denna upptäckt hans panna, men derefter sväfvade ett leende öfver hans läppar.
Längst fram i rummet stod en Apollo af marmor. I skuggan af den var en bergère placerad. I bergèren upptäckte han en jungfrulig gestalt, klädd i en snöhvit nattrock, hvilken i rika spetsar slöt sig kring hennes hals och i djupa veck föll ned kring hennes fötter. Det är hon, klappade det liksom till i hertigens hjerta, och med ljudet af en suck sväfvade ordet öfver hans läppar.
Den intagande tjuserskan lutade sitt hufvud mot Apollobilden, men så, att en del af gudens mantel dolde hennes ansigte. Hertigen såg endast den hvita, nätta mössan, inom hvars bindel lockarne voro instängda. Ovilkorligt stannade han betagen och betraktade den sköna uppenbarelsen. Ju mera han betraktade den, desto skönare tycktes den honom blifva. Nu nalkades han för att fatta den i hennes knä hvilande mjella handen; men hon gjorde en rörelse emot honom, liksom hon velat bedja honom aflägsna sig. Det var något elektriskt i denna rörelse, och en oförklarlig, underbar darrning genomfor honom dervid. Det var icke frossa och icke heller feber, det var båda delarne; han både frös och brann på samma gång. Omöjligt skulle det för honom hafva varit att i denna stund aflägsna sig; han drogs i stället oemotståndligt allt närmare intill henne. Dristigt fattade han också nu hennes hand och tryckte den mot sina läppar. Liksom en doft af frisk skönhet berusade honom, och han lade sin arm sakta kring hennes lif. Men hon vände sig likväl ej emot honom; i stället märkte han, huru hennes barm höjde sig, och huru hon, full af längtan och oro, full af kärlek och qval, utandades en suck. Och det var ej längre hvarken djerfhet eller mod, det var passionen, som nu ledde hans rörelser, då han slog äfven den andra armen kring hennes midja. I detta ögonblick visste han, att hon ej mera skulle förmå att fly undan hans famntag: lycklige! han kände att hon nu var hans.
— Ers höghet, hviskade hon.
Denna hviskning, som var mera musik än ord, flög som en vindflägt öfver en eld; den släckte icke flamman, men förökade den.
— Min fröken, sade hertigen, hvarföre vänder ni bort ert ansigte, hvarföre neka mig åsynen af edra ögons ljus, då ni låter mig famna…
Han tystnade, han hade behof af att se ett bifall från hennes öga, innan han afslutade sin mening.
Ordets bifall är den gröfre kärlekens uttryck: ögats är det ädlare, det ljufvare hjertats tysta, men heliga språk.
— Ers höghet, ni känner mig icke, ni skall förakta mig, hviskade hon åter.
— Skulle jag ej känna er? Vakande har jag beundrat er, slumrande har jag omfamnat er. Förakta er, säger ni. Se på mig, att jag af ert ögas glans må kunna döma om graden af min lycka!
— Jag vågar ej, hviskade hon. Jag är icke den ni tror mig vara.
— Ni har rätt och dock orätt. Ni är ej så grym och hård, som jag trodde er vara, icke så obeveklig, som jag till min förtviflan förestälde mig; ni är bättre än jag trodde, ni är mild och god, öm och hjertlig. Vare ni för öfrigt, hvad ni vill… var blott min!
— Nåväl, ers höghet! jag skall uppfylla er önskan. Och hon reste sig dervid upp ur bergèren och stod liksom en smärt sylfid i den nätta, snöhvita nattdrägten framför honom. Nåväl, ers höghet! upprepade hon.
Vid åsynen af Charlotte, hvilken han, om han äfven sett henne förut, likväl ej kände, stod han öfverraskad och förvånad; men begärens eld slocknade ej derför. En gång tänd, brinner den, äfven om ett främmande brandämne kastas derpå.
Charlottes bröst häfde sig oroligt. Ögonblicket var vigtigt. Hon kunde ej ana dess utgång. Ej ett ord föll från hennes mun. Hertigen betraktade henne, och hon betraktade honom. Ur hennes ögon föllo liksom rosor af eld ned i hertigens hjerta, under det att de på samma gång nästan drogo omkring honom en trollcirkel af ljus och skönhet. Förgäfves sökte han värja sig för detta, tvenne ögons féerispel. Han var besegrad, tillintetgjord.
— Släck ljuset, min prins, hviskade Charlotte.
Hertigen fullgjorde hennes befallning.
Då Netherwood dagen derpå besökte Charlotte, öfverlemnade hon
åt honom en af hertigen underskrifven fullmakt att vara vice-korporal
vid drabanterna.