Drabanten/Del 2/Kapitel 09
| ← England. Italien. Bella Napoli! |
|
Ett kloster och ett värdshus. → |
NIONDE KAPITLET.
Drottning Maria Carolinas Cameriera Maggiore[1]
— Bär upp mina saker dit, befalde vår engelsman ett par karlar af roddarne och pekade på ett af de hamnen närmast belägna palatsen. Fråga efter Leonardo Moriconi, värden på stället. Vill han veta, från hvilken I ären, så svaren blott: open the door, och dermed nog. Slupen lägger ut till norra stranden af Molo, blott en man stannar qvar här på utpost, i fall jag vill något. Ni ha förstått mig.
— Ja, herr löjtnant.
— Du följer mig, tillade han derefter till en af manskapet, som i sin klädsel skilde sig ifrån de öfriga.
Det var en starkt bygd karl med ett friskt och öppet ansigte.
Utan att gifva akt på de vimlande och brokiga grupper, som rörde sig korsande omkring honom, krökte han af längs hamnen till venster och hastade fram i rigtning mot kastellets yttersta bastion.
Castello Nuovo är omgifvet af Largo del Castello, ett af Neapels största torg. På den sidan, hvarifrån vår resande kom, prydes platsen af prägtiga alléer.
Innan han begaf sig in i alléen, befalde han sin följeslagare dröja på afstånd.
— Du skall följa mig, icke för nära, men på tillräckligt afstånd för att ej lemna mig ur ögonsigte. Du hör?
— Jag hör.
Derefter inträdde han bland de promenerande i alléen, räknande träden på den ena sidan. Då han anlände till det tjugonde, stannade han.
Länge förblef han likväl icke ensam. En äldre person med svart skägg och hvit spetshatt, samt insvept i en kort, mörkbrun kappa, nalkades honom.
— Excellenza, yttrade han, klockan är sju.
— Hon felar fem minuter.
— Fem minuter.
— Lösen är rigtig. Hvart för ni mig?
— Kom!
— Gå före mig, jag följer efter.
Largo del Castello är prydt med flere fontäner. Den ryktbaraste ibland dem är Fontana Medina. I midten af en stor marmorbassin höja sig tre statyer, och öfver dessa reser sig en Neptun med treudden. Höga vattenbågar utgå från statyerna, framför allt glänsande äro de tre, som spruta sin evigt rinnande kristall ur treudden.
Våra vandrare passerade omkring Castellet och togo vägen åt Palazza Reale. Palatset ligger med ena sidan åt hafvet, nära intill det. Fasaden är ganska vidsträckt, med tre portar af lika höjd, prydd med kolonner af granit, hvilka uppbära första våningens balkonger. Den eger för öfrigt tre rader pilastrar öfver hvarandra, doriska, joniska och korintiska, och det hela är krönt med en balustrad, vexelvis garnerad med pyramider och vaser.
Vandrarne inträdde på en af palatsets borggårdar och försvunno snart i slottshvalfven. Efter en kort stunds vandring infördes engelsmannen i ett stort audiensrum, och snart stod han framför general Acton, som, sedan markis Tanucci upphört att leda regeringsärendena, öfvertagit den vigtiga och inflytelserika befattningen.
Riddaren Acton, född i Frankrike af irländska föräldrar, hade öfvergått i neapolitansk tjenst. Utrustad med ett godt hufvud och en orubblig och fast karaktär, ledde han ärendena i monarkisk anda. Gunstling hos drottningen, Maria Carolina, kejsarinnan Maria Theresias dotter, och syster till Frankrikes olyckligt ryktbara drottning, Marie Antoinette, herskade han oinskränkt i hennes intressen. Den svage Ferdinand den fjerde är icke mycket att säga om. Men allt detta känner läsaren redan förut.
Man måste förlåta Maria Carolina, om hon icke kunde hysa benägenhet för Frankrike och de revolutionära grundsatser, som der störtade tronen och dermed äfven hennes syster. Hjertat har sin röst såväl som folken, naturen sina lagar lika väl som politiken.
Den politik, som beherskade de båda Sicilierna, var äfven österrikisk-engelsk, eller med andra ord, vänskap med alla, som voro fiender mot Frankrike.
Sedan Acton emottagit och granskat depescherna, som vår engelsman medfört, fäste han en allvarlig och pröfvande blick på den unge mannen. För att draga en slutsats af det vänliga lugn, som dervid återspeglade sig i generalens ansigte, utföll helt säkert omdömet om honom till hans stora fördel.
— Ert namn är Williams?
Williams svarade intet, men blickade generalen öppet och oförskräckt till mötes.
— Ni känner icke, hvarför ni blifvit hitsänd? fortfor åter Acton.
— I går afton blef jag inbefald till amiralen. Han förkunnade mig, att jag i dag vid soluppgången skulle lemna eskadern och begiva mig till Neapel; att logis redan var betingadt nära hamnen på Moriconis värdshus, och att värden skulle känna igen mig på några uppgifna ord; vidare, att jag skulle begifva mig till Largo del Castello, och stanna vid tjugonde trädet från alléens början, samt att jag der skulle tilltalas med några vissa ord af en person, klädd i brun kappa och spetsig hatt, hvilken jag — sedan jag förvissat mig om att mannen var den rätte — skulle följa.
— Amiralen befalde ingenting annat?
— Han lemnade mig depescherna till ers excellens.
— Intet mera?
— Han befalde mig att iakttaga alla försigtighetsmått, som vid en vigtig beskickning kunde vara nödvändiga.
— Och hvilka försigtighetsmått har ni iakttagit?
— Jag har förtöjt slupen vid Molo, posterat en man nere vid hamnen, samt anbefalt en annan att på afstånd följa mig.
— Men ni bär likväl er uniform, det är redan en oförsigtighet.
— Jag trodde, att den engelska uniformen var aktad i Neapel.
— Ingen är det mera, och likväl — men ni känner ej Neapel.
— Skall mitt vistande här blifva långvarigt?
— Läs sjelf er chefs ordres.
Williams läste den och fann, att han var helt och hållet stäld till general Actons disposition.
— Har ni något att anmärka emot ordern?
— Långt derifrån, ers excellens. Jag är icke van att göra anmärkningar emot min chefs befallningar.
— Bra! Jag behöfde här en pålitlig officer; och då min gamle vän, er chef, skickat er, är jag öfvertygad att valet är godt. Från denna stund räknar jag er också bland mina vänner och skall hafva fullt förtroende till er karaktär och ert omdöme. Er tjenstgöring torde blifva ganska mångfaldig, brydsam nog emellanåt. Först och främst vill jag, att ni skall lägga af uniformen. Förstå mig rätt, löjtnant, den blottställer icke er, men fast hellre mig. Hvarje dag klockan nio på morgonen vill jag se er här. Apropos, ni får ej misstycka, om jag till en hufvudsaklig del kommer att öfverlåta mitt kommando öfver er åt en annan.
Ett flygtigt missnöje uttryckte sig härvid i Williams ansigte.
— Ni skall ej få skäl att klaga öfver ombyte af befäl. Jag skall sätta i mitt ställe den vackraste befälhafvare, som någon ung militär kan önska sig.
General Actons sätt att uttrycka sig var kort och godt, hans hela väsende var allvarligt, nästan prosaiskt. Utan allt broderi, höll han sig till sitt ämne.
Men ehuru Williams i sin ställning till generalen sökte antaga samma egenskaper, färgades hans kinder likväl af en lätt rodnad vid dessa generalens ord.
Emot hans vilja framstack något af hans inre.
— Kanske ni aldrig tjenstgjort, löjtnant, under något fruntimmer?
— Aldrig, ers excellens.
— Ni är ung och skall snart lära er det. Ah, här finner jag en liten biljett, känner ni igen denna stil?
— Det är amiral Hoods.
— Från Englands hafsörn, ja, det är Hoods. Ni ärar ju honom högt?
— Hvem skulle ej ära segraren vid Corsica?
— Nåväl, tag detta bref och öfverlemna det sjelf till egarinnan.
— Befaller ers excellens något mera?
— Vänta litet. Hvad tänkte man inom engelska flottan om revolutionens framsteg i Frankrike?
— Att hela Europa deremot mäste väpna sig.
— Europa har äfven gjort det. Och hvad väntade man af ett sådant krig?
— Segrar och framgång.
Acton rynkade ögonbrynen och stod tyst, liksom begrundande.
— Seklet hvälfver en vulkan i sitt bröst. Dess utbrott måste qväfvas, såvida dess lågor icke skola förqväfva oss.
Han knöt härunder så häftigt sin hand, att de blåa ådrorna syntes i den hvita huden.
— Huru bedömde man ombord på flottan det sätt, hvarpå man i Frankrike behandlat drottningen, Marie Antoinette, och hennes förflyttning till conciergeriet?
— Förbittringen var allmän, vreden och förtrytelsen enhällig. Det fasansvärda våldet tycktes smärtsamt röra hvar och en enskildt.
— Min drottning är också djupt uppskakad af sin olyckliga systers öde.
Hans ansigte var i detta ögonblick blekt och dystert, men fullt af kraft och beslutsamhet. Starka lidelser arbetade inom honom. Efter en stund återvände likväl hans tankar till Williams.
— Var beredd, min vän, tillade han härefter, på hvad helst jag än kan uppfordra er till. I dag gäller det måhända bara en tjenst åt en dam, en annan dag torde det gälla vigtigare frågor. Er chef har mitt förtroende; han visste, hurudan den mannen borde vara, som jag behöfde, och då han ibland hundrade valde er, skall ni säkert ej svika i mod och redbar handling. Så der ja! Uppsök nu damen med det der brefvet. Det är sant, jag vill äfven skrifva några ord.
Och generalen skref några rader på parfymeradt rosenpapper och förseglade det.
— Der ute väntar er, tillade han, då han lemnade Williams biljetten, samme ciceron, som följde er hit. Han känner redan min vilja, följ honom.
Williams fördes genom en labyrint af gångar till en motsatt sida af palatset. Snart stod han i ett annat gemak. Men han fick ej tid att betrakta den sydländska prakt, som här omgaf honom, innan han tillsades af en kammartjenare att begifva sig in i de inre rummen. Först då han inkommit i ett litet kabinett, lemnades honom ett ögonblicks tid att se sig omkring.
Detta kabinett var ett litet förtrollande rum. Dekoreradt i purpur och silfver, skimrade det af glans och ljus. Yppiga blommor sträckte sina doftande grenar upp ur vaser, placerade på en balustrad utanför fönstren. Fönstren voro öppna, purpurröda och fina nät voro spända i fönsterbågarne. Den i rummet fallande dagen gaf derigenom åt föremålen ett visst rosenskimmer. Möblerna stodo liksom rodnande inför hvarandra. I ett hörn reste sig en Apollo från antikens skönaste tid. Man hade funnit den i Pompeji. Der den stod på sin piedestal, tycktes den nästan lefva, och man väntade hvarje ögonblick, att den skulle stiga ned och komma en till mötes. Sjelfva den snöhvita marmorn glänste här i rödt, liksom ett ädelt blod flutit i bildens ådror och färgat skinnet i en lätt cinoberteint.
Midt framför fönstren hängde ett stort porträtt i olja, mästerligt utfördt. Porträttet förestälde ett ungt fruntimmer, som höll på att uppstiga ur ett bad; men badrummets gardiner voro af konstnärn så anbragta, att endast den öfre delen af den badande syntes. Williams’ skönhetssinne anslogs lifligt af porträttets på samma gång majestätiska och qvinliga skönhet. Illusionen var så stor, att han var nära att stiga fram och draga gardinerna åt sidan. Han hade aldrig känt ett sådant begär att beundra som i detta ögonblick.
Men han hejdade sig — han hörde ljudet af lätta steg — och i nästa ögonblick inträdde ett fruntimmer med ett gladt och lifligt utseende.
— Välkommen, min herre! Ni har låtit vänta på er. Efter min uträkning borde ni ha varit här för omkring en halftimme sedan.
Williams förundrade sig öfver att man så på minuten tycktes hafva sig bekant, då han borde ha anländt; men han insåg lätt att hans kommendering icke var ett tillfälligt uppdrag, utan följden af en förutgången, enskild korrespondens med amiralen.
— Ni tror mig kanske icke? Se då sjelf, om jag narras!
Och hon öppnade en liten, en särdeles liten bok, endast så stor som en liljas blad. Den egde också liljebladets form och bars fäst vid hennes skärp. Bladen voro af snöhvitt elfenben, med glödande rubinknäppen.
— Se här skall ni få se, fortsatte hon. Ni ser, att anteckningen är gjord i går. Nå-å, var god och läs.
Williams läste: »I morgon tidigt företager drottningen en lusttur till Capri, mindre för sitt eget nöje än för prinsessan Sofia Albertinas från Sverige».
Williams blickade förvånad upp.
— Vidare, vidare, bad damen, läs vidare. Eller känner ni kanske den svenska prinsessan? Måhända har ni varit i Sverige? Hvad det skulle vara roligt att få presentera en gammal bekant för vår ärade gäst.
Williams sänkte åter sin blick i den lilla boken.
— Ni svarar intet, säkert har jag gissat rätt?
— Nej, min fru, nej.
Det låg så mycket undvikande allvar i detta svar, att ämnet förföll. Allvaret var likväl blandadt med förlägenhet.
— Läs då vidare; men hoppa öfver det der bladet… se der… läs der.
»Klockan sju på aftonen», läste Williams på det utvisade stället, »skall jag mottaga en officer, skickad från amiral Hood. Officerns namn är Williams.»
— Nå väl, har jag ej skäl att anmärka ert dröjsmål? Att låta ett fruntimmer vänta en halftimme, en hel halftimme, min gud, det är rigtigt engelskt, herr löjtnant. Jag hoppas att Neapels natur skall förändra er mycket till er fördel. Jag har sett flere komma hit, rigtiga engelsmän, men resa härifrån äkta neapolitanare. Och regeln gäller nästan ännu mera engelskorna. Ett porträtt, taget af dem innan vår sol uppvärmt dem, skulle de ej känna igen efter att ha varit här en månad. Neapel eldar själen och hjertat, eldar ögat och kinden. Åh, vi skola göra underverk med er, min herre!
Under det hon talade, betraktade Williams henne.
Hennes gestalt var ej mera vårblommans, och dock var den någonting ännu mer än blott en blomma; den tjusade såsom en mogen och ädel frukt. Man tyckte sig nästan se blomman innanför fruktens glänsande skal.
Hon egde ett visst öfvermått af fetma, icke ovanligt hos den italienska qvinnan. Proportionerna voro icke desto mindre symmetriskt fullkomliga. Ju mer Williams granskade henne, desto mer fann han att hon var en qvinna med verkliga egenskaper att eröfra, hvartill hon egde många vapen i formernas behag, i blickarnes glans och läpparnes vällustigt intagande småleende. Det lilla öfvermått af fetma, som Williams tyckte sig finna hos henne, ökade i stället för att minska hennes qvinliga gratie. Gratierna uppenbarade sig hos henne, liksom vore de, för att så uttrycka oss, smått lukulliska gourmander.
Det var något af en glänsande och inbjudande drufva hos henne.
Hvad mer likväl, han var icke ditkommen för att intagas af henne, icke ens för att beundra henne.
— Jag hoppas på er tillgift för den försummade halftimmen, upptog Williams hennes yttrande, och skyndar att godtgöra försummelsen genom att lemna er denna skrifvelse från amiralen. General Acton skickar särskildt denna lilla biljett.
— Jag har redan förlåtit er, min herre, men hoppas att ni ej förnyar ert fel. I norden lär man använda femtionio minuter att sucka och en minut att skämta. Vi deremot sucka en minut och skämta resten.
— Hood är sig alltid lik, fortsatte hon, sedan hon kastat en hastig blick i brefvet, alltid samma tvärhuggna allvar, alltid samma lefvande general-ordres, alltid bref, skrifna på en kruttunna eller på en laddad tjugofyrapunding. Min gud, han är icke blott en engelsman, han är hela England: en enda plumpudding från hufvudhåret till fotabjellet; och hvem kan likväl låta bli att älska honom? Känner ni hans hustru? Hon måste rigtigt vara en atlantens gudinna för att kunna trycka till sitt hjerta en sådan tredäckare. Här skall ni få se, hvad han skrifver. Han tyckes i hvarje rad salutera mig med ett kanonskott. Nå-å, verkligen — han skrifver äfven om er. Hans penna är ändå icke alltid en muskedunder. Vill ni höra?
»Hans namn är Williams», läste hon, utan att Williams fick tid att besvara hennes fråga, »det är ett godt namn. Han är tapper. Det är hvad som torde behöfvas. Han är beslutsam. Det är hvad fruntimmer tycka om. Han är trogen, pålitlig och tystlåten. Ni har begärt en sådan officer af mig, emedan ni fåfängt söker motsvarande dygder inom Neapel.»
— Medgif likväl, afbröt hon sig sjelf, att han talar precis som en muskötkula; men hör vidare.
»Han skall gå i döden för er, om ni behandlar honom redligt; han skall döda er, men icke förråda er, i fall ni behandlar honom oredligt.»
— Skulle ni det? frågade hon Williams.
Hennes fråga utgjordes mindre af ord än af den blick, som nästan dansade fram ur hennes strålande ögon.
— Amiralen skämtar, min fru. Jag skulle hellre döda mig sjelf än er, och det af tvenne skäl, först derför att ni är fruntimmer.
— Ni skulle således icke kunna döda ett fruntimmer?
— Omöjligt.
— Men om hon blefve er otrogen?
— I fall hon en gång verkligen älskat mig, vore det alltid mitt fel.
— Jag aktar er filosofi; men låt mig nu höra det andra skälet, ni ler — ni är således ej bara butterhet, det gläder mig — nå-å, det andra skälet.
— Ni är utnämd till min förman, och jag känner min pligt att lyda er.
Williams log verkligen, då han yttrade detta.
— Upprigtigt, ni erkänner således mitt förmansskap? Jag tackar er, jag var i sanning rädd för den punkten.
— Amiralen vill det, och det är nog för mig.
— Det är således blott amiralen ni lyder och icke mig; men om jag skulle hitta på att bli svartsjuk på amiralen?
— Hvad ni befaller skall jag lika punktligt uppfylla, som om det stått på en general-ordres.
— Åh, det är gudomligt. Ni ser i mig blott en general-ordres. Nå väl, då vill jag äfven begagna min magt och utfärda en ordres. Böj knä, min herre; hör ni, jag befaller er att böja knä för mig.
Williams dröjde ett ögonblick. Han visste icke hvad han borde göra, än mindre hvad han skulle tänka.
— Står det kanske icke i reglementet, att ni skall böja knä för er befälhafvare, i fall han befaller det?
— Nej, min fru.
— I Neapel känna vi intet annat reglemente än det, som finnes skrifvet i våra hjertan. Studera det, och ni skall få helt andra tankar.
— Nåväl, jag lyder! Och han böjde sig ned på ett knä.
— Måhända väntar ni nu, att jag skall befalla er att göra mig en förklaring … en … en … en …
Hon talade ej ut hvad hon ville säga, men hon log på ett sätt, som hade hon menat en kärleksförklaring.
Williams kände sig färdig att springa upp från sin knäböjande ställning, men förblef likväl qvarliggande. Han gömde dock ansigtet i en af sina händer, liksom hade han velat bevara för sig sjelf uttrycket deri.
— Men nej, jag vill ej begära någon förklaring af er, fortfor hon, sjelf i detta ögonblick rodnande, kanske af fruktan för att ha gått väl långt i sitt skämt, utan vill jag i stället affordra er, min ende undersåte, den tro- och huldhetsed, som ni bör anse er skyldig att giva mig. För att dock göra den så litet påkostande som möjligt — så — se här.
Och hon räckte honom sin hand att kyssa. Den var hvit och mjuk som sammet. Williams tryckte den lätt till sina läppar, beundrande dess sällsynta skönhet.
Hon hade böjt sig något ned öfver honom, och då han reste sig upp, föll hans blick på hennes axlar. Blottade, som de voro, mera än hvad Williams var van att se, nästan bländades han för ett ögonblick af deras ovanligt intagande former.
— Ni har böjt knä för mig, min herre, återtog hon. Ni har ju det?
— Ja, min fru!
— Ni hade ju ej gjort det för er amiral, i fall han befalt det.
— Han skulle ej ha befalt mig något sådant. Det kan endast falla ett fruntimmer in.
— Må vara; men emellertid tror jag, att ni nu mera ej blott ser en vanlig general-ordres uti mig. Ni lyder mig för min egen skull, icke sant?
— Jag lyder. Befall!
Williams kände sig underlig till mods. Han tyckte sig må illa, och ändock mådde han väl. Den skälmaktiga neapolitanskan betraktade honom med en vänlig och skalkaktig blick, under det att ett leende lekte på hennes läppar.
— Låtom oss sluta amiralens bref, yttrade hon. Vi hafva ännu några rader qvar.
»Williams», läste hon vidare i brefvet, »är stundom melankolisk …» Det är alltid om er han talar, min herre, och ni måste medgifva, anmärkte hon ytterligare, att observationen är fin för att vara af en sådan der stormfågel … »jag tror, att hans hjerta är sjukt», läste hon derefter, »och hoppas att jag öfverlemnar honom i den bästa läkares händer, då jag lemnar honom åt er.»
Ehuru det förtröt Williams, rodnade han, under det hon läste. Det var honom omöjligt att afhålla sig derifrån.
— Ni är sjuk och under min läkarevård. Det är ganska förnuftigt ordineradt af er amiral. Om ni vill, så sitta vi ned och tala om den saken. Jag vill höra, huru långt er sjukdom framskridit. Dessutom, tro mig, ingenting är ett så suveränt universalmedel mot kärlek som att uppmärksamma ett annat fruntimmer, än det man älskar. Antager ni mig till läkare?
— Och om jag skulle göra det?
— Då lofvar jag er, att ni skall blifva botad.
Hon hade knappast uttalat meningen, förrän ljudet af ett kanonskott nådde deras öron.
— Hvad är det?
Man hörde ett skott till … åter ett … och så vidare …
— Drottningen kommer tillbaka från sin utfärd. Man saluterar henne från fästningen. Det var rätt illa det, jag hade ännu haft mycket att säga er. Låt mig se.
Och hon upptog den lilla annotationsboken, som liknade ett liljeblad.
— Alldeles det. Jag kom ihåg, att det var något. Er tjenstgöring måste redan begynna i afton.
Williams hade börjat föreställa sig, att den der så kallade tjenstgöringen endast var ett skämt; men hvad hon nu yttrade framstälde hon med ett utseende af så mycket allvar, att han förändrade tanke.
— Ni skämtar således icke? frågade han likväl.
— För det man skämtar ofta, tro ni engelsmän att man skall skämta ständigt. Det är icke det minst besynnerliga begrepp, ni göra er om ett fruntimmer. Nej, nu talar jag allvarsamt; jag talar till och med mer än allvarsamt; jag talar upprigtigt. Och för att med några få ord gifva er ett begrepp om vigten af ert uppdrag, vill jag i korthet nämna för er att — förskräcks blott icke, om ni nu får höra litet politik — att en koalition emellan Europas norra, östra och södra magter håller på att grundläggas här, och det — emot vestern; det vill egentligen säga emot Frankrike. Den är redan grundlagd, torde ni anmärka; men jag säger er, att den ännu icke är mer än halffärdig. Således — en koalition. Det är ju en dristig plan af oss fruntimmer, det; men, ser ni, Frankrike har stora öron, ordentliga syracusaöron, som höra milsbredt omkring sig, och ögon, rigtigt onda ögon i hvar vrå, och vår mask får ej falla, förrän vår koalition är fullfärdig. Vi äro icke ens säkra i vårt eget palats och behöfde alltså en person, till hvilken vi kunde sätta ett oinskränkt förtroende, för att såsom en slags utpost skyddande vaka, då vi öfverlägga. Ni ser, hvilket förtroende man sätter till er. Icke sant — men jag behöfver ej fråga er derom — jag ser i edra ögon, att ni redan hyser tillgifvenhet för mig och skall använda hela er omtanke för att kraftigt uppfylla mina små uppdrag.
Hon klädde allvaret i skämtets drägt.
— I afton måste drottningen tala vid en utländing af stort inflytande. Jag väntar honom omkring kl. elfva. Vi veta att hvarje hans steg är bevakadt; till och med att vår egen betjening är köpt. Icke utan skäl frukta vi för hans säkerhet, ja, för hans lif. Vi våga ej lämna vårt förtroende åt någon underordnad person, ni rynkar er panna — ah, min herre, jag ser hvad ni tänker — men kom ihåg att det gäller staters öden. Under sådana omständigheter är ingen plats obetydlig. Det vigtigaste ändå, min herre, är för er, att jag vill, att ni skall lyda mig och mottaga denna nyckel samt i afton kl. elfva insläppa nämde person genom en liten port, som ni skall finna i hörnet midt emot Arsenals-dammen. Ni förstår mig. Lösen är Marie Antoinette, med ett kort uppehåll mellan namnen, hvarunder han lyfter på hatten. Se här — ni tager ju emot nyckeln?
Williams kunde icke neka henne det.
— Men — icke sant — ni lemnade mig äfven en biljett från general Acton. Låt se. Ah, den generalen! Vet ni hvad han skrifver? Han uppmanar mig att vara så förståndig som möjligt i mitt samtal med er. Den grobianen! Herr löjtnant, har jag kanske icke varit förståndig.
— Alldeles obestridligt.
Jubel- och lefverop från folkets sida fylde i detta ögonblick luften.
— Jag måste möta henne. Farväl, min herre!
Då Williams bugade sig för att lemna damen, föll hans blick åter på taflan, som så mycket tilldragit sig hans uppmärksamhet, då han inträdde.
— Vågar jag bedja er om en ynnest? frågade han.
— Om mer än en, min herre, men skynda er blott.
— Är denna tafla ett porträtt eller en fantasibild?
— Ni skall få veta det en annan gång.
— Hvarför icke nu?
— Jag har sagt en annan gång. Hör, man nalkas hit, farväl.
Då Williams lade handen på dörrlåset för att aflägsna sig, hejdade han sig likväl ånyo.
— Ni måste tillåta mig ännu några ord.
— Låt höra. Men ni ser, att jag har brådtom.
— Ni förnekar ju ej, att jag fått böja mitt knä för er?
— Nå-å?
— Att jag hållit er hand i min och kysst dess hvita sammet.
— Hvad menar ni dermed?
— Att jag svurit att lyda er?
— Än sedan?
— Att jag emottagit ett vigtigt uppdrag af er?
— Det är sant.
— Att ni är min chef?
— Er amiral, vill ni säga.
— Att ni åtagit er att blifva min läkare?
— Hvad vill ni säga med allt detta?
— Ni känner ju, hvem jag är?
— Visserligen.
— Nåväl, jag har också en önskan.
— Och jag beviljar den i förväg.
— Jag önskar, min fru, att, innan jag lemnar er, också få veta hvem ni är; derom har ni ej upplyst mig med ett enda ord.
— Icke? Min gud, ni vet ej hvem jag är?
— Ingen har derom underrättat mig. Man har fört mig steg för steg, och jag har följt utan all nyfikenhet. Med ett ord, ännu vet jag ej ert namn.
— Ni är ganska besynnerlig. Ni vet ej ens hvad jag heter, och vi äro likväl redan vänner?
— Det skulle glädja mig ganska mycket.
— Och vi ha öppnat våra hjertan för hvarandra, ingått ett vigtigt förbund. Ah, det är charmant, jag måste verkligen skratta.
Jubelropen utifrån kommo allt närmare och närmare.
— Hvilken rolig menniska ni är! De engelsmännen! ah, det måste vara ett kuriöst land, det der England. Får jag någon gång tid, skall jag resa dit, bara för att få skratta åt originalerna. Men jag måste härfrån. Se der, tåget rycker in på borggården.
Williams hade fattat hennes hand och höll henne qvar.
— Hvem jag är? Ah, det är ett rigtigt karnavalsupptåg. Jag är öfverhofmästarinna vid drottningens hof.
Och hon hoppade bort, glad och skrattande.
— För tusan, det måste vara ett gladt hof, der hon är öfverhofmästarinna, mumlade Williams, under det han lemnade slottet och tog vägen till Moriconis värdshus.
- ↑ Öfverhofmästarinna.