Drabanten/Del 2/Kapitel 08
| ← Solens riddare. Den förste September. |
|
Drottning Maria Carolinas Cameriera Maggiore. → |
ÅTTONDE KAPITLET.
England. Italien. Bella Napoli!
Regeringen i England hyste länge den åsigt, att en sådan vulkanisk och våldsam rörelse som revolutionen i Frankrike snart skulle förtära sig sjelf. Länge tillbakavisade också England de öfriga europeiska magternas uppmaning att biträda dem emot Frankrike; men revolutionen förtärde sig icke sjelf, utan bestod och fortgick.
I ett tal, som Englands dåvarande statsminister höll i Underhuset redan den 9 Februari 1790, får man en fullständig och klar blick öfver den engelska regeringens tänkesätt vid den tiden.
»Det tillstånd af skakning, hvari Frankrike för närvarande befinner sig», yttrade han, »måste nödvändigt förr eller senare upphöra och lemna rum för allmän öfverensstämmelse och regelbunden ordning. Änskönt lyckligt och klokt vidtagna författningar väl alltid måste göra det mera fruktansvärdt, än det hitintills varit, så torde man å andra sidan jemväl kunna antaga att det derigenom skall blifva en mindre vådlig granne. Jag vågar hoppas, att mitt fäderneslands enskilda intressen, åt hvilka jag hängifver mig lika lifligt som någon annan, icke skola nödga mig att uppgifva den förtröstan, som jag i mensklighetens namn hyser, den nämligen, att Frankrike måtte lugnande återkomma till sig sjelft, äfven om dermed kommer att dröja. När helst den tid kommer, att ordningen i Frankrike blifver återstäld, skall det af egen erfarenhet hafva lärt sig inse, hvad en sann frihet innebär, en frihet som härflyter af ordning och en god regering; och när detta inträffar, skall under sådana omständigheter Frankrike kunna lyfta sin panna såsom en af de stoltaste och mest lysande magter i Europa. Det skall då komma i åtnjutande af en frihet, grundad på rättvisa, som jag värderar, och af en sjelfständighet, som det är min skyldighet synnerligen såsom engelsman att älska. Och bör jag väl kunna, såsom sådan, med afundsjuka ögon se en närgränsande stat närma sig till oss, genom känslor, som alltid utgjort det kännetecknande draget hos hvarje britisk undersåte?»
Sådant var det engelska kabinettets storsinnade, värdiga och fredliga program vid denna tid.
Ännu vid slutet af Januari månad 1793 visste man, att engelska ministèren fortfarande ville bibehålla sin intagna neutrala ställning, om Frankrike återgåfve sina vid den tiden gjorda eröfringar samt tilläte konung Ludvig och hans familj att begifva sig ur landet, och tillförsäkrade dem och deras efterkommande ett tillräckligt underhåll.
England var emellertid deladt i två stora partier.
Samma åsigter, som en del af folket betraktade såsom afskyvärda medel, förkrossande och förstörande århundradens välsignelserika arbete, samhällenas naturliga utveckling, ordningens och fridens vilkor och bestånd, samma åsigter helsades af andra med jubel.
Frankrike har alltid talat till folken i allmänhet. Revolutionens stämma återljöd också från alla land, icke minst från England. I alla städer inom Storbritannien uppväxte hemliga sällskap, ordnar, förbund och klubbar, allt utgreningar af dem i Frankrike. Den inbördes korrespondensen dem emellan var lika fullständig som liflig. Jakobinismen och sansculottismen undergräfde på sådant sätt England med revolutionära element. Ingen paketbåt anlände dit utan att medföra dussintal väl betalade jakobiner. Afsigten var att efter små förberedande uppror här och der slutligen gifva en allmän signal, med truppunderstöd. På kusterna af Normandie och Bretagne lågo redan små platta fartyg färdiga att öfverföra hjelpsändningen. De i England kringspridda jakobinerna, beräknade till 10 à 15,000, skulle i afgörandets stund med sina engelska adepter samlas vid landstigningsplatserna. Assignater på 100 livres stycket spredos samtidigt genom smyghandlare, hvilka assignater inlöstes af i London bosatta revolutionära ombud.
Den öfver konung Ludvig fälda dödsdomens verkställande den 21 Januari 1793 gjorde ett fasansvärdt intryck.
Underrättelsen derom anlände till London på aftonen onsdagen den 23. Teatrarne stängdes genast. En del af nationen anlade sorgdrägt. Times utkom med svarta kanter.
»Måtte gud afvända från Frankrike», bad konungen, innan han lade sig under guillotinen, »alla de olyckor, som synas hota det».
»Lär dig af din fars olyckor», yttrade drottningen till sin son, »att icke hämnas hans död.»
Djupt uppskakande flögo dessa ord kring hela Europa.
Dödsdomen ingaf äfven fasa i Paris. Vid hertigen af Orleans, som röstat för konungens död, fäste sig ett allmänt förakt.
Femtiotre rösters pluralitet hade vid voteringen inom konventet utgjort konungens öde.
För att vara beredd på hvad som än kunde inträffa, hade England likväl börjat rusta. Dess stora flotta uppbringades till 60 linieskepp och 40 à 50 fregatter, man talade till och med om 100 linieskepp.
Samma revolutionära bearbetningar och planer försiggingo samtidigt äfven i Spanien och Holland, och inom båda dessa riken rustade man sig äfven till försvar.
I Spanien sökte man äfven uppdrifva flottan till 60 linieskepp.
På krigsskådeplatsen stredo de mot hvarandra kämpande arméerna med omvexlande framgång och motgång.
Det var icke menniskor, som stredo, det var idéer.
Med hertig Ferdinands för Frankrike djupt kränkande manifest ryckte den koaliserade armén in i Frankrike, och Frankrike mötte de ingripande arméerna med marseillaisen.
Den 23 Oktober 1792 kunde Frankrike, frihetsidéernas land, offentligt förkunna att dess krigshärar lyckats tillbakakasta de fiendtliga armeernas infall, hvarefter de äfven angrepo sina fiender utom rikets gränser och började en ganska framgångsfull offensiv.
General Montesquiou inträngde i konungens af Sardinien stater och eröfrade Savoyen; general Anselme intog Nizza; Worms, Speyr och Mayntz öppnade sina portar för Custines; Frankfurt föll äfven i hans hand. Kellermann inföll i kurfurstendömet Trier. Dumouriez ryckte an mot Flandern, vann en fullständig seger vid Jemmappe, och Mons blef segerns lön. Hastigt underlade han sig Nederländerna, medan Beurnonville framryckte mot Trier och Coblentz, samt Valens eröfrade Namur och gjorde sig till herre öfver Gent, Brüssel och Antwerpen, hvarefter Lamarlière inbröt i preussiska Geldern och företog belägringen af Maestricht.
Uti konventssessionen den 2 Mars införlifvades furstendömet Salm med republiken såsom ett särskildt departement, äfvensom Mons och Hennegau, dessa senare under benämning departementet Jemmappe.
Alla dessa snabba eröfringar, under det att de statskloke öfverallt ej drömde om annat än att stycka Frankrike och utstryka det från den europeiska kartan, slogo kabinetten med förskräckelse.
Dumouriez var vid denna tid franska nordarméns general en chef, men lät kalla sig sansculotternas general.
Onekligen strålade kring hans röda mössa ett ögonblick en sann krigares glans.
Hänfördt af dessa framgångar, förklarade konventet, egentligen af ganska obetydliga anledningar, krig mot England och Holland den 1 Februari 1793 och mot Spanien den 7 Mars samma år.
Man säger att krigsguden Mars var son af Juno och — en blomma; och om det så verkligen förhöll sig, så måste dock blomman ha varit en aprilblomma. Månget aprilnarri har den guden spelat verlden.
Segerlyckan skulle åtminstone vid denna tid ej förblifva de franska vapnen så särdeles trogen.
De förenade arméerna slogo dem nämligen vid Aldenhoven den 1 Mars, Neerwinden den 18 och Löwen den 22; det var slag på slag. Förlusten af de starka Weisenburgska linierna, som eröfrades af Wurmser, en utmärkt österrikisk general, var förkrossande för det franska banéret.
Lika hastigt som Dumouriez’ krigarerykte uppväxt, lika hufvudstupa föll det äfven, för att aldrig mera resa sig.
Tillbakakastad från alla sina eröfringar, återvände han inom franska gränsen till lägret vid Maulde.
Krigshären intogs af fruktan och förfäran.
Man antager att det var från detta ögonblick, som han, med kännedom om konventets misstänksamhet och det öde, som förestod en general, hvilken lidit nederlag, fattade det beslutet att kasta om samt öfvergifva det parti han hitintills tjenat såsom en djerf och snillrik chef, och öfvergå till de förbundna magterna, hvaraf likväl följden blef, att han efter hvarjehanda hugskott plötsligt tvingades att söka sin räddning i en oförtöfvad flykt.
Konventet förklarade honom för en fäderneslandets förrädare.
Frankrikes bestörtning blef nu ej mindre än de koaliserade magternas varit förut.
Den 31 Maj ljöd åter stormklockan i Paris.
Samma råa massor, som omgåfvo Tuillerierna och störtade konungadömet den 10 Augusti, omringade nu det i samma palats arbetande konventet, för att krossa ordningens sista skrank.
Konventet gaf äfven, liksom konungen, vika.
Revolutionens vildaste och hänsynslösaste män, Robespierre, Danton, Marat, Collot-d'Herbois, Billaud och Couthon hopsatte en ny konstitution.
Styrelsen anförtroddes med diktatorisk magt och myndighet åt tvenne utskott, det ena det allmänna välfärdsutskottet, det andra det allmänna säkerhetsutskottet.
Tillståndet var mer än fasansvärdt. Snart fans ingen ort, yttrar Ségur den äldre, der icke brottet egde sina skändliga redskap, tyranniet sina spioner, dygden sina fiender och oskulden sina bödlar. Söner angåfvo sina fäder, den fattige anklagade sin välgörare, tjenstehjonet förrådde sin husbonde, broder angaf broder, ingen vågade gifva luft åt sin förtrytelse, knapt vågade man tänka.
Den af England från Frankrike emottagna krigsförklaringen af den 1 Februari besvarades några få dagar derefter.
Regeringens statssekreterare, Greenville och Dundas, inlemnade till både öfver- och underhuset den 11 Februari ett konungens bref, hvari parlamentet delgafs, att franska regeringen utan allt föregånget tillkännagifvande och i strid mot den allmänna folkrätten anbefalt och utöfvat fiendtligheter, så till gods som person, emot det engelska folket, samt att samma regering på föregifna, de mest ogrundade skäl, derefter förklarat de förenade rikena krig. Konungen hade derför sett sig nödsakad att vidtaga erforderliga mått och steg för att bevara sin kronas anseende och sitt folks rättigheter, förtroendefullt förlitande sig på parlamentets fasta och kraftiga stöd.
Uti den tacksägelseadress, som parlamentet dagen derpå afgaf, uttalades ett oinskränkt och förtroendefullt bifall till den kungliga skrifvelsen.
Dermed trädde England i spetsen för de koaliserade magterna emot Frankrike.
Ryska kejsarinnan Catharina utfärdade den 19 Februari en skrifvelse till ryska senaten, hvari hon tillkännagaf att hon afbrutit all förbindelse med Frankrike, i det hon återkallat sin minister samt afvisat från riket den franske chargéd'affairen, i sammanhang hvarmed hon befalde alla ryska konsuler o. s. v. att lemna Frankrike och alla franska dito att lemna Ryssland. För öfrigt tillätos inga fransmän, utan afgifvande af strängt bindande skriftliga vilkor, att qvarstanna i Ryssland.
Året 1793 var revolutionens blodigaste år. Massor af offer föllo, de ena efter de andra. På en enda dag slagtades 31 konventsledamöler och på en annan 35.
Den »nationella rakknifven», som guillotinen också kallades, arbelade rastlöst.
Drottning Marie Antoinetts lidanden i tempeltornet utgöra i och för sig ett det mest grymma sorgespel. Konungen hade blifvit bortryckt ifrån henne och förd till döden. Hvem kan beskrifva hennes smärta dervid? Men i slutet af Juli månad ryckte man äfven hennes två barn ifrån henne. Med »jublande grymhet» instälde sig municipalitetets tjenstemän nattetid, för att delgifva den ur sömnen uppväckta modern denna befallning. En fasansfull scen följde. En timmes tid gjorde hon det mest förtviflade motstånd. Hon kastade sig öfver gossens bädd och skyddade honom med sin egen kropp. Hon vek icke ur stället. Plötsligt fattade då en af karlarne hennes lilla dotter och hotade att genomborra flickan, om hon ej lemnade gossen. Vanmägtiga sjönko hennes armar ned. För att rädda det ena barnets lif, lemnade hon ifrån sig det andra. Från denna stund var lifvet henne likgiltigt. Den 1 Augusti förflyttades hon till Conciergeriet.
Frankrike tycktes ett ögonblick vara fullkomligt förloradt.
En proklamation från de Förenta Amerikanska Staterna af den 22 April, undertecknad af Washington sjelf, kom ytterligare såsom ett hårdt slag.
Sedan kunnigt blifvit att krig utbrutit emellan Österrike, Preussen, Sardinien, Storbritannien och de Förenade Nederländerna å ena och Frankrike å den andra sidan, så förklarade han i denna sin proklamation, att det var Förenta Staternas pligt äfvensom deras intresse, att iakttaga trohet och upprigtighet emot dessa magter samt ett opartiskt och vänligt förhållande, hvilket han ock anbefalde hvarje medborgare, tillhörande staterna, att granneligen iakttaga, på samma gång han jemväl tillkännagaf att en och hvar, som deremot bröt, icke hade något skydd att vänta, utan derför skulle ställas till ansvar.
Emellan Frankrike och Förenta staterna lade sig denna proklamation alldeles såsom en ytterligare ny ocean.
Hvilka åsigter man likväl än må hafva om Frankrike vid denna tidpunkt, och huru mycket man än må fasa för och afsky det blodiga dramat, utvecklade sig icke dess mindre samtidigt hos folket en storhet, som man måste egna hela sin beundran.
Det franska folkets fosterlandskärlek i detta ögonblick torde sakna motstycke i verldshistorien.
Angripet på alla sidor af hela det öfriga Europa, misströstade det aldrig ett enda ögonblick.
Entusiasmen skapade hjeltar i hvarje koja.
Det franska folket kände helt visst att verldens framtid berodde af svärdet i dess hand.
Genom det allmänna uppbådet deltog hela nationen i kriget.
Hela Frankrike, med en befolkning, uppgående till omkring fyrtio millioner, kunde betraktas såsom ett enda läger.
Öfverallt smiddes vapen och götos kanoner.
Hela Frankrike var en vapensmedja.
För fädernesland och frihet kämpade folket sin egen strid.
Den revolutionära tidsandan tycktes endast behöfva trampa på jorden, för att nya arméer skulle växa upp.
Allt hitintills hafva vi framför allt, för att ej säga uteslutande,
framhållit de hvälfningar och följderna deraf, hvartill det adertonde
århundradets motsatta politiska och sociala samhällsuppfattningar ledde.
Dermed hafva vi likväl icke beaktat alla inom århundradets oroligt
klappande bröst befintliga, sin lösning kräfvande problem. Med några
få ord vilja vi i förbigående likväl kasta en flyktig blick åtminstone på
några af dem, hvilka väl äfven väsentligt tryckte sin stämpel på
tidshändelserna.
Tager man kännedom om de europeiska folkens historia och skärskådar man den europeiska kartan, kan man icke undgå att uppmärksamma trenne under askan alltid glödande brandämnen.
Ehuruväl reformationen lade i trosfrihetens hand mägtiga vapen emot den religiösa intoleransen, var trosfrihetsfrågan visserligen ännu icke löst.
Se der det ena brandämnet.
Och fastän de olika europeiska folkstammarne under årtusendens lopp i många afseenden uppgått och försvunnit i hvarandra, torde man dock kunna antaga att många ödesdigra stridsämnen förefinnas dem emellan, innan de utplånat det typiska i sitt skaplynne och drag.
Den romersk-celtiska stammen i det södra och vestra Europa, den teutoniska i det mellersta, norra och nordvestra samt den slaviska i det östra skola, intill dess verklig upplysning i folkfrihetens intresse och tjänst utjemnat och försonat skiljaktigheterna dem emellan, alltid misstroget, för att icke säga fiendtligt, betrakta hvarandra.
Se der det andra.
Under århundraden hafva furstar och regeringar kämpat och slitits om magtfördelningen inom vår verldsdel, hvarvid de sällan gjort afseende på några vare sig principielt eller materielt tilltalande och naturliga grundsatsbestämmanden. En blick på den europeiska kartan öfvertygar oss om, att de mägtige endast tänkt på magten, icke på folken. Europa ser också ut — ehuruväl mindre i våra dagar än under adertonde århundradet — såsom en stor garderob af furstemantlar o. s. v., om hvilka man stridit, slitits och rifvits, bytt och kytt, så att, äfven om man här och der upptäcker ett helt plagg, mångt och mycket varit och förblifvit bara trasor, kastade om hvarandra.
Se der det tredje.
Dessa frågor äro alltid af egenskap att ännu länge gifva näring åt förvecklingar, fiendskap, strider och våldsamma brytningar.
Grekerna tänkte sig såsom en sinnebild af stormarne i jordens sköte en trumma, fyld med luft.
Sinnebilden kan duga äfven för våra dagar.
De tre frågor, som vi här anfört, äro stormar nog.
Alla, som ej vilja hafva frid på jorden, behöfva blott låta trumman gå.
Tyst, läsare, går icke trumman äfven i denna stund? Hör!
Europas krigshistoria är sannerligen en uppenbarelsebok af i allmännhet ganska oförklarliga ting.
De för någonting verkligt principielt berättigade, menskligt stort och gagnande förda krigen äro ganska få.
Det vackraste blad krigshistorien eger — Gustaf den andre Adolfs uppträdande under trettioåriga kriget — tillhör Sverige, vårt eget fädernesland.
Det i allmänhet öfvervägande stora flertalet af dem härflyter af fiendtlig eröfringslystnad och dynastiskt magtbegär.
Krigens historia är också icke folkens, utan furstarnes historia.
Italien, ehuruväl bebodt af en och samma folkstam, ättling från lysande tidehvarf, har under många århundraden, bland alla länder, varit så styckadt och så godtyckligt fördeladt i olika mot hvarandra ofta fendtligt kämpande större och mindre stater, att denna magtsplittring — ända till de sista tiderna -— sönderslitit och utarmat både land och folk, undertryckt och förqväft all medborgerlig utveckling, förslafvat, för att icke säga förfärat allmänandan och frihetskänslan ända derhän, att det ärliga arbetet förlorade sitt värde, och utpressningar och tiggeri blefvo, man kan väl säga, inom kyrkan en dogm, inom staten en finansiel operation och bland folket ett handtverk.
Österrikare, tyskar, spaniorer och fransmän refvos om landet.
Allt från den tid katolicismen bygde sitt tempel på de sju kullarne, hvarifrån Auguster och Cæsarer fordom beherskade verlden, och de katolska stormagterna lade sin hand på Scipionernas och Grachernas monumentala verldsstad, har detta land blifvit till hvarje dess del smidt i bojor, liksom hade man fruktat för att den gamla romareandan skulle åter kunna vakna upp och i sin ordning åter trampa till döds den hydra, som förqväfde den.
Italien, detta af en oändligt mild försyn så välsignelserikt lottade land, som badar sin fot i Medelhafvet och vaskar sina händer i det Adriatiska, skyddadt för den kalla nordanvinden af Alperna, emot hvilka det lutar sitt hufvud; detta land, som en kärleksfullt slösande natur skapat till en park, der oljeträdet och orangen, kastanjen och oliven, dadeln och sockerröret växa, detta land har under århundraden, till blygd och skam för alla de magter, emellan hvilkas händer det gått, blifvit så nedtrampadt, vanvårdadt, plundradt och sköfladt, att något motstycke dertill inom det öfriga Europa knappast nog lär kunna uppvisas.
Detta land har varit inom Europa kanske det fasansvärdaste vittnesmålet emot absolutismen.
Lemlästadt och förtryckt i magtlystnadens råa tvekamp framför allt emellan Spanien, Österrike och Frankrike samt i kristendomens namn andligt qväfdt af påfvedömet, kastades det italienska folket med en sjelfviskhet, som kännetecknar det blindaste öfvermod och den fullkomligaste glömska af all mensklighet, såsom godtyckliga arfslotter eller vexlande underhållsförläningar, emellan det bourbonska och habsburgska husets sidogrenar.
Tänkom oss ett folk, för hvilket guds ord predikas på ett språk, som få eller ingen mer än presterna sjelfva förstå, ett folk, som saknar all tillstymmelse till folkskolor, ett folk, som ej kan läsa innantill sitt eget modersmål, än mindre skrifva det, ett folk, som genom aflatskrämeriet köper sig fritt från alla synder, genom bikten öfverlåter hela sitt enskilda lif åt presterskapet, genom klosterväsendet hemfaller under ett andligt cellsystem, fiendtligt emot alla naturens berättigade lagar, och slutligen genom testamentariska dispositioner alltid kan försäkra sig om inträde bland englarne i himmelriket!
Tänkom oss ett land, i första handen styckadt i trenne stora delar, i den öfre, den mellersta och den nedre, samt vidare dessa delar styckade i ett oändligt antal mindre, ganska provisoriskt styrda af än den ena och än den andra, alla, den ena med den andra, fiendtligt och egennyttigt rivaliserande med hvarann!
Tänkom oss ett land, i kyrkligt afseende hemfallet under jesutismen, helgondyrkan, messor och fanatiserande religiösa processioner, i samhälleligt, under inqvisitoriska institutioner, godtycklig beskattning och utskrifning, samt ett alltid misstänksamt spanande polis- och spionerisystem!
Alla verkligen stora samt folkliga och medborgerliga intressen skulle i ett sådant land alltid dö bort.
Italien har mera att tacka en härlig natur för sitt materiella, äfvensom jemväl språket för sitt intelligenta bestånd. Dit hän gick det emellertid, att det såg sin religion i prestväldet, sin samhällstillvaro i småtyranner, sina hjeltar i de abrussiska bergens banditer, sitt folklifs glanspunkter i processioner, karnavaler och pajazzoupptåg samt slutligen en ganska mägtig samhällsklass, hvartill intet annat land har något motstycke, i lazaronerna. Vid den tid, hvarom vi nu skrifva, hade Neapel ej mindre än 30,000 sådana.
I ordets hela bemärkelse har Italien under århundraden varit ett svarthaf, hvaröfver endast de sköna konsterna, liksom hvita svanor, uppburo sina hufvuden, men äfven de — ehuruväl uppenbarelser vaggade till lifs i naturens egen vagga — endast derigenom och dymedelst att de lånade sin pensel, mejsel, stråke och penna till att förhärliga folkförtryckets imposanta emblemer.
Ett sådant folk och ett sådant land eger rättighet att ropa ve och förbannelse.
Till ära och heder för Italien saknar dess historia likväl icke helt och hållet rikt begåfvade förmågor och män, hvilka insett och djupt känt den olyckliga belägenhet, hvari landet befunnit sig, samt manligt och modigt höjt sina röster emot »barbarerna».
Petrarca var icke blott skald, utan äfven statsman. Inför Tysklands kejsare, Carl den fjerde, hvilken hyste för honom stor välvilja, uttalade han, eldad af den varmaste fosterlandskärlek, Italiens behof och önskningar, ofta nog på ett ganska skoningslöst sätt.
Ett århundrade senare arbetade Macchiavelli i samma anda och rigtning. Öppet och modigt uttalade han nödvändigheten af landets oberoende och frigörelse från allt främmande förtryck samt dess enhet.
Under många århundraden har alltså tanken på ett bättre tillstånd arbetat inom Italiens bröst.[1]
En lika olycklig som naturlig följd af det beklagliga förhållandet var såväl underhållandet af en massa små hof som af arméer och tjenstemän till ett öfverdrifvet antal.
Bottenlösa svalg vidgade sig på sådant sätt i alla riktningar till befolkningarnes utarmande.
Små frågor gjordes till stora, öfverallt och i allt gnagande på nationens lifsrot. Några stora sådana funnos icke, n. b. om man undantager det såväl uppåt som nedåt fullkomligt folkvidriga och ruttna allmänna tillståndet.
Hela Italien var ett annat Etna: flammorna och röken illustrerade de mägtige. Af folket förnam man sällan något allvarligt, om icke en eller annan suck ur afgrunden.
För att slå bort sina sorger, sjöng och lekte man.
Italiens historia är en humoristik, åt hvilken man på en och samma gång kan både gråta och skratta.
Förtrycket skulle ha varit dödande, hade man icke lättsinnigt skämtat dermed.
Intet folk har dansat på sin graf och med sina bojor så mycket som det italienska.
Himmel och jord voro för vackra, att det allvarligt skulle kunna bemärka sitt eget elände.
Förtrycket lärde italienarne icke att sörja, utan att förlusta sig.
Liksom brännspegeln samlar alla strålar i en brännpunkt, samlade de hela sin verld och hela sitt lif i ögonblicket.
Italiens historiska bekymmer dunstade bort i poesi och musik, i sång och upptåg.
I dess hjerta tumlade lidelserna om såsom i en tragedi eller i en komedi, utan all pröfvande kritik.
Under sådana förhållanden skulle den franska revolutionen alltid i mer än en punkt beröra ömtåliga och svaga sidor.
Då Frankrike införlifvade Corsika med sig, skrek Genua af förtrytelse.
När Frankrike jemväl lade sin hand på de inom dess egna gränser påfven tillhörande provençalska områdena, grefskapet Venezien och staden Avignon, korsade sig den svage Pius den sjette såsom för ett helgerån.
I det ögonblick den franska armén inföll i Sardinien, som slutit sig till Frankrikes fiender, och Savoyen och Nizza föllo i segrarnes händer samt införlifvades såsom särskilda departement med Frankrike, darrade hela Italien såsom hade en mägtig hand, revolutionens, lagt sig på dess skuldra. Italien, starkt och stort i sin helhet, var svagt och litet i alla sina punkter. Punkterna började väl att röra sig, men oredigt om hvarandra. De saknade sambandet af ett förenadt folk.
Förskräckt stirrade man upp.
De bägge Sicilierna eller konungariket Neapel förklarade sig neutralt.
När franske ministern i Neapel i Februari 1793 begärde fri marsch genom landet samt rättighet att begagna alla i stadens hamn liggande kanonbåtar på expeditionen emot Rom, afslogs denna begäran såsom stridande emot neutraliteten, hvilken konungen, Ferdinand den fjerde, sade sig granneligen vilja takttaga.
I alla de politiska beräkningar och förslag, scen- och frontförändringar, som wid denna tid försiggingo inom det neapolitanska kabinettet, såg man egentligen drottning Carolinas styrande hand. Med premierministern, general Acton, född i Besançon af irländska föräldrar, samt uppfostrad i Frankrike, styrde hon allsmägtigt landet.
Konung Ferdinand sjelf sysselsatte sig uteslutande med att jaga och framför allt med att fiska.
De innerligaste slägtskapsband fäste drottning Maria Carolina vid Österrike och Frankrike. Hon var dotter af österrikiska kejsarinnan Maria Theresia och syster till den olyckliga drottning Marie Antoinette af Frankrike.
Såsom en ganska naturlig följd af dessa slägtskapsförhållanden upplöste neapolitanska regeringen småningom alla äldre förbindelser med Spanien och slöt sig i stället till Österrike och — med anledning af revolutionen — slutligen äfven till England.
Vid den tid, då England förklarade Frankrike krig, ingicks nämlgen emellan kabinetten i London och Neapel en hemlig subsidietraktat.
Efter detta mellan England och Neapel ingångna fördrag, blef förhållandet dem emellan ovanligt tillmötesgående och godt.
Med otålighet afvaktade man att den engelska armadan skulle lyfta ankar och löpa ut till sjös. Dermed gick det likväl ej så särdeles fort. Först den 14 Juli hissade amiral Howe sin hvita amiralsflagga på den för kanalen bestämda flottan. Samtidigt hissade amiral Hood flaggan på den till Medelhafvet destinerade. Båda dessa amiraler hade såsom grånade sjöbussar ett stort anseende. Till ålder lika gamla — blott två års skilnad — hade de på ett ärorikt sätt städse deltagit i alla de idrotter, som under loppet af nära ett sextiotal af år häfdat och fräjdat Englands välde öfver hafven.
Under det att Howe blokerade Brest och beherskade kanalen, bemägtigade sig Hood i förening med spanske amiralen Langala den 27 Augusti Toulon. Alla magter väntade sig mycket af dessa expeditioner.
De båda Siciliernas konungarike, hvars hufvudstad, Neapel, vi nu närma oss, hade ännu ej haft några känningar af kriget.
Medborgaren Maret utnämdes i Juni månad till franska republikens minister i Neapel efter medborgaren Makau, som då afträdde.
Med amiral Hoods uppträdande i Medelhafvet blef, ehuruväl en viss diplomatisk slöja alltjemt kastades deröfver, förhållandet emellan de båda magterna ännu förtroendefullare.
Premierministern Acton stod från denna stund också i personliga förbindelser med amiralen. Alla de tjenster, som de under för hand varande förhållanden kunde visa hvarandra, föllo sig äfven ganska naturligt.
Acton visste allt för väl att Frankrike hade sina ögon stadigt fästa på allt, hvad han företog sig. Spioneriet har alltid varit hemmastadt i Italien och var det vid denna tid måhända mer än någonsin förr. Acton, som hade hvarjehanda politiska planer och intriger för sig, hade derför begärt af Hood, att han skulle sända honom en beslutsam, pålitlig, modig och ung man af sina officerare, för att i förekommande fall hafva till sitt förfogande.
Då vi nu, med att helsa Neapel, fortsätta detta arbetes romantiska tåga, har något mera än ett år försvunnit, sedan vi lemnade Aachen.
Vi befinna oss nu i Oktober 1793 eller vid samma tid, som drottning Marie Antoinette förflyttades från Tempeltornet till Conciergeriet.
Utanför en af Medelhafvets vackraste öar, den af oliver och oranger
krönta ön Capri, belägen på omkring aderton mils afstånd från Neapel,
låg en flottilj med slappa, liksom slumrande segel.
Flaggan, hvilken flämtande och matt stundom utvecklade sig från masttopparne, skimrade i skiftande färger. Röda kors skuro dukens hvita och blåa fält.
Det var engelska medelhafs-flottan under amiral Hoods befäl, hvars segel glänste på höjden utanför Capri.
En vind krusade likväl snart den hvilande vattenöknen. Seglen svälde också genast ut, och med stolthet utvecklade sig Albions segerlystna flagga, nästan liksom suckande i vinden efter tillfälle att få slunga döden ur tusende eldgap, öfver hvilka hon svajade, och ännu en gång visa sitt herravälde öfver hafven.
Långsamt skred flottiljen från sin plats utåt hafvet och försvann småningom vid horizontens rand, men under tiden hade ögat fått ett nytt föremål, ehuru af obetydligare beskaffenhet, att fästa sig vid.
En mindre båt passerade Capri. Redan länge hade den endast synts såsom en svart punkt, hvilken rörde sig på den spegelklara vattenytan i motsatt rigtning mot flottiljen.
Starkt bemannad, flög den lilla farkosten med pilens snabbhet fram. Ett par mindre segel, understödda af aderton årblad, voro de vingar, hvarmed den i ilande fart tycktes vilja täfla med vinden; och för hvarje ny vindpust ökade sig täflingsstriden, och för hvarje årtag regnade kristallklara perlor från årorna, under det att en kil af skummande silfver forsade framför fören.
Akterut i båten satt en ung man. Han var vårdslöst insvept i en kappa, under hvilken han bar en röd uniform med svarta uppslag, broderade med guld. På hufvudet hade han en låg trekantig hatt med kokard.
Öfver hans hufvud gungade den engelska flaggan; och om man också icke af den kurs, han styrde, kunde sluta till att han kom från den lilla eskadern, förstod man det af hans drägt och af flaggan.
Då han passerade förbi Capri, betraktade han ön genom en utdragen kikare.
Omgifven af lodräta cyklopiska klippmurar, är ön endast tillgänglig från en enda punkt. Tiberius omskapade här en vildmark till ett Olympos för sina vällustiga drömmar. I parkerna uppreste han altaren åt Venus och Bacchus, och sitt hof förvandlade han till en fristad för nymfer. Af öns namn gåfvo också hans samtida honom epitetet Capricus.
Af Tiberi palats återstår numera endast en obetydlig ruin; men naturen är ännu lika underbart intagande, ön ligger der, lik en flicka, brinnande af kärlek, berusad af tjusande synbilder, svalkande sig i en marmorbassin. Ännu i dag tyckes den drömma om forna tider och i orangernas balsamiska flägtar andas kärlek.
Mannen i den röda uniformen hade rest sig upp. Inkommen i golfen, kastade han en lång blick, full af hänryckning, omkring sig.
Att se Neapel, säga neapolitanerne, och sedan dö. Dö? Nej, det var ej en dödstanke, som uttryckte sig i den unge mannens ansigte; det var fullt af lif och helsa, fullt af kraft och ungdom, fullt af ett friskt behof att handla och tänka, att beundra och njuta. Att se Neapel, säger Du Paty, och sedan lefva.
Synkretsen är begränsad af amfiteatraliskt mot hafvet sluttande höjder, beskuggade af gröna vingårdar och guldgula oranger, af mörka lagerskogar och kaktushäckar. Ur hvarje dalgång flägtar en hel verld af vällukt oss till mötes. Naturen synes här endast vara till för att blomstra och utandas sin kärlek. Blommorna tyckas från himmelen låna det praktfulla i sina färger, och frukterna suga sitt blod ur jordens eget hjerta. Pausilippos spets speglar sig med en klarblå skugga i vågornas spegel, och Procita, Ischia och Nisida gunga såsom oaser på den rörliga vattenytan. Här höjer sig en af dessa täcka italienska villor, der reser sig ruinen af ett tempel, helgadt åt Diana eller Venus Genetrix, erinrande om Roms verldsbeherskande välde, likväl numera — såsom sjelfva detta välde — endast en ruin.
Himmelen hvälfver sig också här så hög och luftig, så blå och glänsande. Man skulle kunna tro, att den utgöres af ett enda gudaöga, som strålande af glädje hvälfver sig omkring oss.
Hafvet är högblått och klart. Det är upplöst safir; det är en himmel af vatten under dig, liksom himmelen är ett haf af luft öfver dig.
Men den lilla båten har redan ilat längre in i golfen, dagen skridit framåt, och Neapels af palats krönta höjder träda inom synkretsen.
Sköna syn!
På ena sidan Portici, Herculanum och Pompeji och på den andra Pausilippo och Chiaja samt i fonden Vesuvius.
Vår resande hade lagt ifrån sig kikaren. Han behöfde icke ett synrör för att se. Föremålen trängde sjelfva in på honom.
En djup suck höjde endast hans bröst.
Skalderna berätta, att Parthenope, en sirén, dotter af floden Achelos och sånggudinnan Calliope, bodde mellan Capri och Italiens kuster. Hon hade hufvud och kropp af en qvinna ända till midjan; men återstoden liknade en fogel. Genom ljufheten och harmonien i sin sång lockade hon de förbiseglande. Oraklet spådde, att hon skulle förgås, så snart en man kunde motstå hennes sång och ord.
Detta är myten om Neapel, som i äldre tider äfven kallades Parthenope.
Ännu i dag är Neapel en tjusande sirén bland verldens städer, en dotter af den oroliga, nyckfulla, ständigt föränderliga vågen och den hänförande, lätta och luftiga sången.
Ännu i dag är Neapel en qvinna med mörka, eldiga ögon, med rika, intagande, jungfruligt blomstrande former, men med vingar både vid skuldran och vid foten.
Ännu i dag lockar hon de förbifarande med det tjusande behaget i sitt väsende och med ljufheten och harmonien i sin sång.
Det är också mera eld i ådrorna af Neapels natur än annorstädes. Det är eld i dess vatten, eld i dess luft, eld i dess jord.
I Monte Vesuvio andas naturen ut öfvermåttet af sin glödande flamma, liksom genom ett svalg eller genom en strupe. Om dagen sväfvar en lätt, gråaktig rök upp i skyarne, om natten leker en gnistrande och röd låga der. Alltjemt ser man himmelshögt ett vittnesmål om, huru elden arbetar i jordens innersta djup och utandas sin feberbrinnande glöd.
Vår resande njöt med vällust behaget af de syner, som den omgifvande naturen skänkte honom.
Det föreföll honom, som om elementen här hade stämt ett furstligt möte, icke för att fiendtligt bekämpa hvarandra, utan för att, under det de slösande öfverbjödo hvarandra i utvecklandet af prakt och rikedom, öfverlemna sig åt en evig sommars festliga nöje och en gång för alla visa verlden, att naturen, då den blott vill, äfven förmår öfverträffa den mest lefvande inbillnings skönaste drömmar. Här har den rikast utrustade fantasi funnit sin mästare i verkligheten.
Harmoniska toner nådde i detta ögonblick den unge mannens öron. I de lätta, glada, snabbt omvexlande, än ljufva och milda, än starka och mägtigt gripande tonerna var det, som om allt omkring honom tagit röst och sammansmält i en melodi.
Hafvet liknade ett fält, öfversålladt af gnistrande juveler.
Och på detta vatten, hvilken rörelse, hvilket lif! Der flög en båt framåt med purpurfärgade segel, bärande i sin famn en nyfödd kärlek, strålande ur mörka ögon, glödande från friska läppar. Sjelfva båten tycktes glädja sig åt sin börda. Der dansade en annan farkost, klädd med blommor och guirlander, liksom ett tempel, helgadt åt Flora. Här skjuter åter en tredje öfver vågen, smyckad med brokiga, fladdrande vimplar, vimplar, som tyckas hviska med vindarne och sucka med vågorna.
Vår resande trodde att en fest, en glad nationalfest, en fest för hela Neapel firades; men det var likväl icke så. Lifvet i Neapel är en ständig fest, det är ett söndagslif hvarje dag.
Länge spanade han bland de vimlande båtarne, hvarifrån musiken kom.
Snart sköt en liten speljakt fram, större än de öfriga. Dess höga, bugtiga segel egde denna lätta färg af en nyss utsprucken ros, denna färg, som är en skön aning om purpurn, utan att likväl vara purpur. Ett suntält af samma färg var spändt akterut. De i festoner uppfästa gardinerna voro prydda med guldfransar. En triton, äfven i guld, med ett instrument af snäckor i den ena handen och med en kommandostaf, liksom befallande utsträckt öfver vågorna, i den andra, prydde förstäfven. Fartyget var för öfrigt hvitmåladt, med ornament i guld.
Mot solen glänste den lilla jakten, sjelf en liten sol på vågen.
Ett större sällskap rörde sig der i praktfulla drägter, beskuggadt af det uppspända tältet, under det jakten med en glimmande blixts snabba fart, lifvad af den från fördäck ljudande musiken, dansade fram mellan de lekande, liksom med gnistrande silfverskir smyckade vågorna.
Vår engelsman trodde sig ett ögonblick förflyttad midt in i en förtrollad féeriverld, och likväl befann han sig endast i verkligheten; men i en verklighet, som bar alla tecken af en poetisk fantasiverld, af en skön förtrollning.
Men hvilken öfverraskning uttrycker ej i denna stund hans ansigte! Hastigt lyfter han upp sitt hufvud, rynkar sina ögonbryn, koncentrerar sin blick och för kikaren till ögat.
Kikaren tycktes nästan växa fast vid hans öga, så länge fortfor han i den obeqväma ställningen, ihärdigt betraktande det föremål, som tilldragit sig hans uppmärksamhet.
Hvad är det han betraktar?
Från en flaggstång, prydd med sirater, och öfver hvilken en förgyld kunglig krona glänser, utvecklar sig en svensk gul och blå flagga.
Det är den han betraktar, och hvarifrån hans blickar ej tyckas vilja skilja sig.
Då han slutligen sänker kikaren, tager han af sig hatten och helsar flaggan. Men i detsamma vänder jakten för att styra bättre upp i vinden. Och i denna stund — det var endast ett flyktigt ögonblick — ser man mellan tältets gardiner ett intagande fruntimmersansigte. Det var icke brinnande, neapolitanska ögon, som mötte honom, det var blåa, klara ögon. I blicken flammade icke en dold Vesuv af medvetna passioner, utan glänste ett mildt svärmeris ljufva eld. Här glödde ej söderns förbrännande himmel, utan nordens, af fjällarnas eviga is tempererade stråle.
Det södra Europas qvinna är skön, moget skön. Hon känner värdet af sin qvinliga gratie, begriper hjertats välde, är en frukt, som vet, hvartill den duger. Den nordiska qvinnan deremot är en dröm om skönheten, en aning om sin qvinliga gratie, en fantasi om hjertats välde, en blommas svärmiska och vårfriska lifsyttring.
Idealet är poesi i norden, det är verklighet i södern; men hvar är det skönast?
Med en orolig, lång och längtande blick följer han den bortilande jakten. Omsider tyckes han återkomma till sig sjelf.
Hans ögon flamma, hans kind lifvas, och hans ögonbryn draga sig beslutsamt tillhopa.
— Årorna upp! kommenderar han, seglen för full vind! Vänd! Besättningen verkstälde ögonblickligt hans befallning.
— Förföljen jakten! tillägger han. Och båten kilade åstad med en fart, som om den förstått sin herres vilja.
Speljakten styrde emot ön Capri, men vinden tvingade den att göra en och annan vändning, och antingen nu den engelska slupen var bättre seglare eller bättre förd, nog af, efter en kort stund upphann den jakten.
— Ladda nickhakarne! kommenderade vår engelsman.
Och under det jakten gjorde en ny vändning, gick slupen i en halfcirkel omkring den.
— Fyr, befalde engelsmannen.
Saluten verkstäldes under det manövern fortsattes.
Om bord på jakten misstog man sig icke om afsigten härmed. Under det att en neapolitansk marsch spelades af musiken, tillkännagaf sällskapet med lifliga bifallsyttringar sin tacksamhet för den artiga saluten.
Men detta bifall tycktes ej bekomma vår engelsman någonting. Med ansigtet hvilande i den ena handen, sköt han med den andra sin hatt djupare ned öfver pannan. Kappan hade skridit af axlarne, och den vackra uniformen klädde väl hans smärta och manliga gestalt. Under det han passerade tätt förbi jakten, tjenade honom handen till mask, och ehuru ingen kunde se hans ansigte, var han i tillfälle att på ganska nära håll betrakta hvad som tilldrog sig omkring honom. Det är hon, mumlade han för sig sjelf, min gud, det är verkligen hon!
— Han saluterade oss med sina nickhakar, pratade man om bord på speljakten, men tar ej af sig sin hufvudbonad. Det var en besynnerlig artighet.
— Alla engelsmän äro besynnerliga.
Utan att bry sig vidare om jakten, återtog slupen nu sin förra kurs. Närmare emot aftonen passerade den förbi Molo och lade i land vid Ponte Nuovo.
Midt i denna slösande och praktfulla verld af öfverflödande sydländsk rikedom hade den unge engelsmannen upptäckt en flicka från norden, en blyg »förgät mig ej» ifrån en svalare hemisfer.
Endast upptagen af hennes bild, hade han ej gifvit akt på det sällskap, hvari hon befann sig.
— Det är hon! hade han utropat.
Neapels sköna natur kröntes i hans hjerta med en enkel blå blomma nordan ifrån.
Då han hoppade i land vid Ponte Nuovo, utropade han:
— Bella Napoli!
- ↑ Anmärka måste vi här, att furstehuset af Savoyen och Piemont i många afseenden äfven är ett vackert och hedrande undantag från den eljest allmänna regeln. Flere företag och åtgärder ådagalägga att denna regentfamilj egde inom sig lika upplysta som kraftiga män. Redan några århundraden tillbaka fäste mången italienare också sin blick på denna familj, såsom varande den enda af regenthusen inom Italien, hvarifrån man kunde hoppas att en gång få se en man utgå, fosterländsk och skicklig nog att rädda landet samt återgifva det sjelfständighet och enhet.
Historien har i dessa förhoppningar icke heller bedragit sig. Italiens konung, Victor Emanuel, är ättling i rätt nedstigande linie från Carl Emanuel den store.