Drabanten/Del 2/Kapitel 11

←  Ett kloster och ett värdshus.

Drabanten av Carl Fredrik Ridderstad Första natten i Neapel.

Erinringar.  →

ELFTE KAPITLET.
Första natten i Neapel.

Williams begaf sig i god tid till sin bestämda post. Under vägen, densamma, som han redan förut tillryggalagt, hade han tillfälle att närmare betrakta lifvet i Neapel. Redan vid hans ankomst förvånade honom rörelsen och vimlet på gatorna. Ännu mera förvånades han deröfver nu. Solen hade gått ned. Aftonen var redan långt framskriden; men gatorna voro mera öfverfylda af promenerande nu än förut.

Det verkliga lifvet börjar i Neapel först med den svalkande qvällen. Allt omkring honom tycktes också ega sin tillvaro endast för att njuta och glädja sig. Ur alla portar strömmade menniskor nedåt till Chiaja, St. Lucia, Molo eller Marina di Loreto, för att inandas den friska hafsvinden, som kom doftande af vällukt från sammetsgröna kullar och ränder, smyckade af jasminer och jonquiller, af orange-blommor och anemoner, af lagrar och cypresser.

Med ilande fart nästan flög det ena ekipaget förbi honom efter det andra. Framför vagnarne sprang en talrik mängd löpare med brinnande facklor; bakpå vagnarne skrattade och pratade en rikt utstyrd betjening.

Alla tycktes lefva endast för att roa sig.

Vid arsenalsdammens mest utskjutande udde fann Williams sin andre, redan der utsatte man. Sedan han undersökt stället och funnit den port, hvilken blifvit honom ombetrodd att bevaka, befalde han sina båda tjenare att bibehålla platsen vid dammen och endast komma sig till hjelp, i händelse de skulle höra, att sådant verkligen påkallades.

Klockan var icke ännu elfva, då han intog sin post vid sidan af en kolonn, på något afstånd från porten, öfver hvilken en klar kristallampa, i form af en kula, kastade sitt upplysande sken.

Denna plats var mindre besökt än dem han nyss lemnat; likväl rullade då och då en och annan vagn förbi.

Norrut höjde Monte Vesuvio sin svarta, gigantiska kägelmassa upp öfver staden. Den mörka natthimmelen dolde dess former. Men en högröd, af gyllene blixtar genomkorsad låga lekte på dess topp. Då Williams blickade utåt golfven, skimrade dess yta, liksom öfverdragen af ett rödt, darrande sammetsflor.

Lyst af tvänne tända facklor, liknande två brinnande ögon, surrade ett ekipage omkring hörnet, der Williams stod. Han trodde, att det, liksom de, hvilka förut passerat samma väg, skulle fortsätta sitt lopp; men han misstog sig. Då ekipaget kom midt för honom eller rättare midt framför den port, som han åtagit sig att bevaka, stannade vagnen.

Den stannade likväl ej invid porten, utan midt framför den, på andra sidan af gatan.

Williams, dold af pelarens mörka slagskugga, upptog mekaniskt sin klocka. Upplyst af den mellan pelarnes i haut-relief arbetade ornament från lampan fallande strålen, såg han, att några minuter ännu felades i elfva. Hans tjenstgöringstimme var alltså icke ännu slagen.

Så snart vagnen stannade, utsläckte löparne sina facklor. Vagnen stod i denna stund sjelf dold i det djupaste mörker.

Såsom Williams uppfattat sin skyldighet, ålåg honom den största uppmärksamhet på allt, som passerade denna port. Den minsta småsak kunde vara af vigt, och han ville icke, att man skulle få skäl att förebrå honom någon försummelse.

Den omständigheten, att vagnen stannat här, och ännu mera att man släckte facklorna, föreföll honom ganska anmärkningsvärd.

— Nå-å, mylady, hörde Williams en ganska vacker fruntimmersröst yttra från det inre af vagnen, hvad säger ni om detta äfventyr?

— Jag är alldeles förtjust; han skall icke kunna undgå oss.

Och under det hon talade, slog hon tillsammans händerna af hjertlig glädje och tillfredsställelse.

— Ni är ett barn, mylady.

— Om jag det vore! Ett barn om sjutton år! men det är redan för mycket i Neapel, jag ville vara ett barn om tolf år, då är man fullväxt här.

— Visserligen är ni mer än giftasvuxen här. Men sedan man efter en nordligare naturs lagar hunnit till mognare år, är det äfven en glädje att komma hit, hit till Neapel. Klimatet, lifvet, naturen, allt föryngrar här våra hjertan.

— Ni har rätt. Luften är full af passioner.

— Genomglödgad af kärlek.

— Född i England, har jag ej lefvat, förr än jag kom hit. Lifvet här är förtrolladt, det är ett stort, ett fortsatt kärleksäfventyr.

— Förunderligt! ni är engelska och jag ryska, båda älska vi vårt fosterland, och ändå nödgas vi afundas det lilla Neapel. England och Ryssland ega också kärlek, men hos er är kärleken ett parlament, der man diskuterar det förnuftiga i den, hos oss ett vinterpalats, der man murar in våra hjertan; här — endast här — är den poesi, sång, improvisation, en gondoliervisa på vågen, en canzonette på gatan — en sonnett i lunden. O, det är förtjusande!

— »Buon giorno, mio Signor! Gosse var flink och skynda dig till din år»…

Myladyn gnolade denna strof ur en af Neapels mest populära folkmelodier med en mild och mjuk, men nedstämd, som hon trodde, blott af sin väninna hörd röst.

»Vänta, Signor!» — inföll den andra — »till Ave Maria slår» …

Huru sakta de båda skämtande damerna än gnolade de få orden, hördes de likväl af någon förbivandrande.

— »Ha, ha, ha, ha — det rör mig ej — ha, ha, ha!»^[1] svarade också en högt sjungande stämma från gatan.

Förskräckta öfver inpasset, tystnade de samtalande i vagnen, men förskräckelsen måtte endast ha varat ett ögonblick, ty snart började de åter.

— Jag tycker likväl att man nästan skrattar för mycket här, anmärkte den ena.

— Ni är melankolisk.

— Nordbon är alltid litet melankolisk, fast man ej rigtigt märker det, förr än man kommer hit. Till och med då jag ler och skämtar, tycker jag ändå alltid att det ligger som en tår i djupet af mitt hjerta.

— Kanske måste också jag erkänna det; men jag beklagar mig ej deröfver.

— Icke jag heller. Neapolitanskan känner icke som vi, icke så djupt.

— Icke så hjertligt, icke så innerligt.

— Allting är bara, hvad skall jag säga, bara skämt hos henne. Hos oss ligger en perla af allvar äfven på botten af vårt skämt.

— Hjertat är en leksak här.

— Kärleken är en toilettprydnad.

— En blomma fäst vid en balklädning.

— Ett pusserligt upptåg, hvilket man applåderar och glömmer.

— Ah, mylady! ni, ni, utropade efter en stunds tystnad det ena fruntimret med märkbar liflighet i rösten, under det hon på samma gång häftigt fattade den andra i armen.

— Hvad är å färde? Ni skrämmer mig.

— Ni har narrat, ni har bedragit mig. Ju mera ni yttrar er, desto tydligare blir det mig.

— Hvilket?

— Min gud, att jag ej genomskådat er förr!

— Jag förstår er ej.

— Åh, ni skall nog förstå mig, endast jag säger er ett enda ord.

— Låt mig då få höra det. Ni vet, att jag är nyfiken.

— Ni har sagt mig, ni har till och med försäkrat mig, att ni ej älskade honom.

— Huru?

— Medgif, att ni försäkrat mig det.

— Jag nekar ej dertill, tvärtom, jag säger er det ännu.

— Och bedrager mig. Den värme, hvarmed ni talar, det sätt, hvarpå ni uttrycker er, allt öfvertygar mig, att ni älskar honom.

— Ni säger att jag älskar honom, ah, låt också mig få tala ett ord. Ni slutar till min kärlek af värmen i mitt tal, af sättet, hvarpå jag uttrycker mig.

— Ni medgifver således …

— Hvilket ljus uppgår ej nu i min själ! Haf godheten och se mig i ansigtet, furstinna.

— Hvarför det? Det är ju mörkt omkring oss. Ni skall ej kunna se mig.

— Edra ögon glänsa genom natten, se hit!

— Hvad vill ni då?

— Ert tal är varmt, edra förebråelser häftiga, edra ord lidelsefulla, ert öga blixtrar af förtärande eld.

— Jag har orsak att vara förtörnad på er.

— Ah, furstinna, det är ni, som älskar honom.

— Hvilken beskyllning! jag skulle älska honom? Nej, ack nej, jag älskar honom icke.

— Det är er svartsjuka, som fört oss hit, ehuru ni försäkrade mig, att det blott var för att skämta med honom.

— Ni beskyller mig för edra egna fantasier; ni är farlig, ganska farlig, mylady.

— Furstinna!

— Mylady!

— Svekfullt här ni narrat mig.

— Och ni — ni har bedragit mig.

— Ni tror att jag älskar honom.

— Tror icke ni det också om mig?

— Jag måste skratta.

Den andra skrattade också redan.

— Han är en otacksam, lättsinnig man, som vill visa …

— Som jag ville bestraffa.

— Rigtigt, som jag vill bestraffa.

Bullret af ett nytt ankommande ekipage störde här de båda samtalande.

— Gif nu akt.

— Det är han. Ah, nej … det är …

— Hon …

— Det är drottningens livré.

Vagnen stannade invid den lilla port, vid hvars sidokolonn Wilhams stod. Då vagnsdörren öppnades, hoppade ett ungt fruntimmer derur och hastade uppför trappan.

Williams lutade sig fram för att betrakta damen. Ovilkorligt ljöd ett utrop af öfverraskning från hans läppar vid hennes åsyn.

Lätt som en sylfid, försvann hon dock genast. Synen var endast ögonblicklig. Om ej nattskuggan insvept Williams i sitt mörker, skulle man lätt ha förmärkt det mägtiga intryck, som det unga fruntimrets syn gjort på honom. I detta fall afspeglade hans ansigte de vexlande sinnesrörelserna på ett otvetydigt sätt. Sluten och tyst, svepte han likväl kappan fastare omkring sig och nedsköt hatten i pannan samt drog sig djupare tillbaka i skuggan.

Klockan var ännu ej slagen elfva.

— Såg ni ej hvem det var, började åter ett af fruntimren i vagnen.

— Jag har sett denna klädning förut.

— Blått siden … ljusblått.

— I dag — ja, ja — jag har sett henne i — nu minnes jag.

— Om bord på jakten.

— Alldeles, kommer ni ihåg den der lilla intagande svenskan?

— Som åtföljde prinsessan Sofia Albertina? Rigtigt, hon var klädd i blått. Ni tror att det var hon?

Vagnen, som ditfört den senast anlända damen, rullade härunder bort, och klockan började slå elfva.

— Växten var hennes, gången också.

— Det är en äldre kärlek.

— Fortsatt i Neapel.

— Låtom oss skynda efter henne och öfverraska dem.

— Stilla, tyst!

I detta ögonblick dånade det sista elfvaslaget från Castello Nuovo, och knappast hade ljudet tonat ut, förrän porten slogs dånande igen, och all förbindelse från denna sida med det inre af palatset var afskuren.

— Ah, vi ha försummat tiden, pratade man åter i vagnen.

— Jag brinner af otålighet, hvad skola vi göra?

Utan att sjelf veta det, hörde Williams deras samtal. Möjligtvis var det för att hindra den medförda betjeningen att förstå dem, som det fördes på engelska språket. De anade ej att en engelsman, som, om han äfven velat aflägsna sig, likväl icke egde rättighet att göra det, fans i grannskapet så nära intill dem.

När Williams erinrade sig den vigt, som general Acton och öfverhofmästarinnan lagt på det uppdrag, som man lemnat honom, och jemförde deras yttranden med de okända fruntimrens samtal, kände han en viss förtrytelse, emedan han började tro sig använd endast som en sauve-garde för en simpel kärleksintrig.

Det är för oss omöjligt att afgöra, i hvad mån åsynen af det redan inpasserade fruntimret och de öfrigas yttranden om henne kunnat bidraga att öka hans förtrytelse.

Hans bröst häfde sig emellertid högre än förut. Kastar man en blick inom honom, skall man också finna starka lidelser storma der, likväl utan inflytande på hans handlingssätt. Liksom upproriska vågor krossas och tillbakatvingas i sin hafsbädd af den orubbliga strandklippan, tillbakatvingades och stäfjades också hans lidelser, under det de bröto sig mot hans pligtkänsla.

Hade han fått följa sin egen böjelse, skulle han genast hafva återvändt till den eskader, som han på morgonen lemnat.

Ute på hafvet är verlden så öppen, så klar och så enkel. Den friska vinden blåser liksom bort alla intriger från sjömanslifvet. Dödens afgrunder omgifva en der allt för nära, att man ej skulle vara klar med sig sjelf.

Länge fick han likväl ej tid att sysselsätta sig med sina egna tankar. Några tvetydigt klädda personer närmade sig snart, försigtigt blickande omkring sig. Då de kommo till porten, stannade de ett ögonblick, hvarunder de gåfvo hvarandra några tecken, hvilkas betydelse Williams ej fattade, ehuru det icke undgick honom att de pekade dels på den stängda porten, dels på den ännu flammande kristallkulan deröfver.

Så snart de märkte den på andra sidan om gatan ännu qvarstående vagnen, aflägsnade de sig skyndsamt under tysta hviskningar sig emellan.

Williams hade härunder knappast vågat draga efter andan för att ej förlora något af hvad som tilldrog sig.

Tör hända, tänkte han för sig sjelf, är det, som passerar här, ändock något mera än bara ett kärleksäfventyr. Denna tanke friskade upp hans sinne. Williams var i de åren, då man drömmer lifligt om ridderliga bragder. Hvem vet för öfrigt, om icke han inom kärlekens rike redan kunnat genomlefva allt för mycket, för att icke uteslutande nu tillhöra den manliga handlingens? De första ungdomliga känslornas tråd måste alklippas eller utspinnas, innan ynglingen blir man. För mannen är det offentliga lifvets värf hans tankars egentliga tummelplats.

En stund gick under fullkomlig tystnad på gatan. Till och med damerna i vagnen hade upphört att tala.

På en gång hörde man en kort stöt i en hvisselpipa från hörnet af palatset, närmast arsenalsdammen. Ljudet kom från den sida, hvarifrån de okände karlarne nyss kommit.

Ögonblicket derefter hördes hvinandet i luften af en kastad sten. Stenen träffade kristallkulan — ljuset slocknade — och glasbitarne föllo klingande ned på trappan.

Ett rop af förskräckelse hördes dervid från fruntimren på andra sidan om gatan.

— Låtom oss lemna detta ställe!

— Dröj ett ögonblick! Se dit åt! Se!

Dessa ord från vagnen vägledde Williams uppmärksamhet, och han såg nu i nattdunklet en ensam person, omsorgsfullt insvept i sin kappa, närma sig från samma sida, som hvisslingen hörts.

Mannens steg voro lugna och jemna och, att döma deraf, tycktes han hvarken ana eller frukta någon fara. Likväl dröjde han icke på stegen, utan hastade fram.

Williams förmodade, att det var denne man, för hvars skull han postade här. Hon misstog sig ej heller deri. Då mannen hunnit fram till porten, kastade han en forskande blick omkring sig, hvarefter han halfhögt mumlade ett namn, dervid förande handen åt hufvudbonaden. Då Williams igenkände den öfverenskomna lösen, lemnade han sin plats bakom pelaren och öppnade porten utan att vexla något ord med främlingen.

Våldsamt klappade dock hans hjerta, då han såg honom försvinna i förstugan och han åter läste till porten.

— Qvinnor, qvinnor! yttrade han för sig sjelf.

Det låg så mycken förebråelse, man skulle kunna säga så mycket hån i det sätt, hvarpå han uttalade dessa få ord, att endast ett hjerta, tärdt af djup smärta och svartsjuka, kunde gifva dem ett sådant uttryck.

Han tänkte på det nyss inpasserade fruntimret.

Men ljudet af en ny, hastigt framstött hvissling nådde honom åter. Denna gång kom det från motsatt håll, eller från det, åt hvilket de okände, tvetydigt klädda karlarne aflägsnat sig.

— Det var han, hviskades det från vagnen.

— Kände ni igen honom?

— Man stängde porten. Skola vi vänta, tills han återkommer?

— Ack, nej, låtom oss lemna det här stället. Kör, kusk!

Ekipaget satte sig derpå i rörelse och försvann snart åt St. Luigi.

I detsamma fann sig Williams omgifven af flere personer, och en grof hand lade sig bakifrån på hans axel.

Williams qvarstod ännu på nedre trappsteget. Då han erfor handens tryckning på sin axel, gjorde han en hastig vändning mot angriparen, på samma gång han med ett snabbt språng förflyttade sig högre upp på trappan. Rörelsen var så kraftig, att den okände släppte sitt tag.

Williams värja glänste i samma ögonblick i hans hand.

— Corraggio, animo! ropade en röst från de anfallande.

Den först angripande utsträckte ånyo sin hand för att återtaga sitt förlorade tag i Williams. Men Williams slog till den utsträckta handen med flatan af sin klinga, så att den lika hastigt sjönk domnande till hans sida.

— Diavolo! mumlade den slagne.

— Gripen honom! manade nu en röst. Raskt, gossar! Nu eller aldrig!

Williams drog sig tillbaka till öfversta trappsteget, i hörnet emellan dörrposten och sjelfva dörren, hvarigenom han betäckte icke blott sin rygg, utan äfven sidorna.

— Aflägsna er! befalde han.

— Framåt, framåt! svarade man honom.

— Den förste, som nalkas, dödar jag.

— Corpo di Bacco! mumlade man emellan tänderna.

— Såra honom, men döda honom ej.

— Tillbaka!

— Lefvande måste ni lemna mig honom.

Williams ställning var förträfflig, och han fruktade ingenting. Dristigt föll han ut och kände att värjspetsen inträngde i något mjukt. Svärjande en grof ed, rullade också en af banditerna ned utför trappan, dragande med sig ett par andra i fallet.

Denna Williams’ framgång ökade likväl endast de andres raseri.

— Corraggio, animo! ljöd det ånyo kring honom.

Vapenbullret klingade, uppblandadt med en och annan svordom. Om mörkret ej hindrat Williams att se deras rörelser och använda sin värja rätt, skulle han ej ha fruktat någonting. Nu trängde man in på honom, och han nödgades nästan blindt svänga sin värja.

Hans lyssnande öra hörde likväl snabba steg närma sig och ljudet af några engelska ord. Det var hans tvänne utposter, som, ledda af vapenbullret, anlände.

Striden blef också nu skarpare. Vapnen klingade, svordomar och uppmaningar hördes om hvarandra.

— Soccorso, soccorso! skrek man, hjelp! hjelp!

— Hvad betyder detta oväsen? Hvad denna strid? ljöd i detsamma en barsk stämma ifrån ett af fönstren öfver dem.

— Stilla, befalde en annan på gatan.

Fäktandet upphörde för ett ögonblick.

— Bort med er! upprepade rösten från fönstret.

En stunds tystnad uppstod, man lyssnade.

— Corpo di Bacco! Vi ha misstagit 0sS — angripit en annan — bort härifrån!

Afsigten synes ha varit, att den till palatset väntade först skulle anlända, sedan portarne blifvit stängda, för att derigenom aflägsna alla föreställningar om ett så sent besök, hvilket kanske kunde vara nödigt, ifall personen var af någon betydenhet och sammanträffandet med honom af vigt.

Angriparnes misstag på person var ej underligt. Den främmande hade blilvit förföljd utaf en af dem. I mörkret hade man väl sett honom beträda trappan, men ej att Williams insläppte honom. Förvexlingen af person var följaktligen ganska naturlig, äfvensom att de skulle hasta derifrån, så snart de upptäckt sitt misstag.

Det var för dem också hög tid att aflägsna sig, ty i detsamma lyste några facklor vid palatsets hörn, och gendarmer anlände.

— Hvad står här på? frågade anföraren. Mord!

Vid fackelskenet upptäckte man ett par sårade och en åtminstone till utseendet dödad, vittnande om Williams och hans tvänne karlars bedrifter.

— Mord i grannskapet af palatset, fortsatte anföraren.

Williams och hans sjömän hade under tiden ensamme slutit sig tillhopa på trappan.

— Arrestera dem! befalde anföraren.

Gendarmerna voro väpnade med gevär, beslutna att angripa.

Williams sökte visserligen genast att upplysa dem om, huru saken förhöll sig, eller att han blifvit anfallen och blott försvarat sig, men polis-sergeanten lyssnade ej dertill.

Gendarmerna omgåfvo honom redan med sina vapen. Förtrytelsen att blifva släpad i fängelse manade honom väl att försvara sig till det yttersta, ehuruväl förståndet sade honom, att han redan var öfvermannad.

Ännu tvekande om hvad han borde göra, och ännu mer förtruten öfver den, som honom syntes, ganska ovärdiga post, hvilken man uppdragit åt honom, kände han på en gång liksom om muren skulle ha sjunkit undan bakom honom.

Det var porten, som öppnades, och ur densamma skyndade en man ut till hans undsättning.

— Ur vägen, gendarmer! ropade denne.

Vakten ryggade också för ett ögonblick tillbaka.

Härunder betraktade Williams och den nykomne hvarandra vid gendarmernas fackelsken.

Knappast hade deras blickar mötts, förrän de med ett uttryck af glad öfverraskning föllo i hvarandras armar.

— Baron Armfelt! utropade Williams.

— Döring! yttrade Armfelt^[2].

— Gripen dem! inföll polissergeanten.

Men i detta ögonblick uppträdde en ny person på scenen.

Denna gång var det ett fruntimmer. Hennes ansigte var betäckt af en slöja.

— I drottningens namn, tilltalade hon gendarmerna, befaller jag er att aflägsna er!

— Hvem vågar här befalla i drottningens namn? anmärkte sergeanten. Lys hit, befalde han en fackelbärare.

— Jag!

Med en behaglig rörelse kastade fruntimret dervid tillbaka sin slöja.

— Bort med er!

Gendarmerna sänkte gevären. Sergeanten tog ett steg tillbaka. Efter en stund var platsen fri. Vakten hade endast bortfört de under striden stupade såsom välfånget rof.

Williams hade i fruntimret igenkänt det vackra porträtt, föreställande en badande qvinna, som han sett hos öfverhofmästarinnan.

Ansigtet var eröfrande och intagande. Håret föll i täcka, blonda lockar ned mot halsen och gaf åt hennes utseende ett nästan obeskrifligt tjusande behag.

— Följen mig, mina herrar, tillsade hon Armfelt och Williams.

Williams gaf ett tecken åt sina karlar att begifva sig hem, hvarefter han följde Armfelt, som slutit sig till det okända fruntimret och jemte henne hastade uppför de breda trapporna.

Då de passerat vestibulen och inkommit i ett större, blott med en svag lampa upplyst rum, bad Armfelt Williams vänta der, med löfte att snart återkomma. Armfelt dröjde emellertid, och Williams hade tid att derunder göra sina anmärkningar öfver hvad som tilldragit sig. Något deraf trodde han sig förstå, icke allt.

Af samtalet emellan de två damerna i vagnen slöt han, att svartsjukan ledt dem dit i afsigt att spela en otrogen älskare ett spratt.

Att den otrogne älskaren var samme person, som öfverhofmästarinnan ombetrott honom att insläppa i palatset, tog han för afgjordt. Men var det Armfelt — eller icke? Att döma af damernas yttranden, kunde det likväl icke gerna vara någon annan än han.

Det unga fruntimret i blått siden, som före elfvaslaget anländt, hade Williams genast igenkänt. Vid tanken att hon kunde hafva ett rendez-vous här, svartnade det för hans ögon. Men med Armfelt! Åh nej, det var omöjligt. Att banditernas anfall afsåg honom, var alldeles klart, ehuruväl de i mörkret misstagit sig om person.

Gendarmerna hade naturligtvis ditlockats af vapenbullret.

Men hvem var slutligen det okända fruntimmer, för hvars blotta närvaro den eljest så oförfärade gendarm-sergeanten så vördnadsfullt och stillatigande dragit sig tillbaka?

Så öfverraskande angenämt det äfven i första ögonblicket kunde vara att sammanträffa med Armfelt, sade honom likväl eftertanken snart, att bäst hade vart i fall han fått förblifva okänd.

Den der vackra blåa klädningen spökade allt litet i hans hufvud.

Vid tanken på henne klappade hans hjerta, men den lade också hans hand på värjfästet.

Under det han ännu hade handen hvilande på fästet, öppnades en inre dörr och — icke Armfelt, utan öfverhofmästarinnan inträdde.

— Ah, chevalier sans peur et sans reproche! utropade hon, då hon fick se Williams. Ni är mig en vacker stormfogel, alldeles som er amiral; blott han synes, brista öfver våra hufvuden de redan samlade molnen ut i åska och ljungeldar. Hvilket oväder har ni ej stält till här i natt! Om icke min — min vän — min syster, ville jag säga, händelsevis kommit till er hjelp; så hade ni till på köpet lik en rigtig åskledare dragit ned blixten på er sjelf. Oförsigtiga menniska, jag borde just banna er.

Williams ville svara, men hon tillät det ej.

— Tyst, min herre, yttrade hon, ni har en gång velat i mig se en simpel generalordres, ett pappersblad med några ord och ett namn på; vill ni kanske nu också anse mig för en uttorkad tjenstgörande major, som tilltalar er i sitt ordresrum, fy, min herr engelsman. Apropos, hvad tyckte ni om min syster?

— Er syster? Det var således er syster?

— Tviflar ni derpå? Ni är en charmant kavaljer? Ett fruntimmers ord måtte icke ha stort värde i ert stenkols-nedrökta England.

— Ni är brunett, min fru.

— Och min syster är blond, menar ni.

— Jag ämnade anmärka det.

— Anmärkningen få mina föräldrar besvara, emedan de äro de enda, som kunna göra det. Visserligen är det synd att de redan äro döda; men om ni lyckas att hvarje afton förskaffa er en strid, sådan som den nyss slutade, med stadens lazaroner och gendarmer, så kan ni snart få den äran att sammanträffa med dem i himmelriket. Jag gratulerar i förväg till intressanta upplysningar.

— Porträttet i det lilla täcka rummet, der jag först hade nöjet se er, är alltså er systers.

— Elaka menniska, ni har föresatt er att ordentligt tvista med mig. Porträttet — ni menar det badande fruntimret, — ni har kanske der fått se litet mer, än ni bort få se och blifvit betagen, icke sant? — Men för att nu afkyla ert blod, får jag upplysa er om att porträttet är — en fantasibild, som jag ärft efter min mormor, och helgonen må veta, om icke det är den saligen hädangångnas eget konterfej. Lika mycket dock, min syster skall säkert finna sig på det högsta smickrad af att ni funnit någon likhet emellan henne och den gamla, naturligtvis glorvördiga i de efterlefvandes åminnelse. Så ja, låtom oss nu sluta med den saken och omsider komma till det ämne, hvarom jag egentligen har att tala med er.

— Är det en ny ordres, ni vill utfärda?

— Ni tänker bara på ordres. Hvad det England likväl måtte vara lätt att styra, som blott eger rigtiga ordres-menniskor. Nej, min herre, jag vill nu i stället anklaga er för ett ganska groft subordinationsbrott.

— I sanning, ni är ett farligt öfverbefäl.

— Försvara er, om ni kan. Ni har narrat mig, narrat mig mera än man brukar narra ett fruntimmer.

— Jag?

— Ni har uppgifvit er vara engelsman.

— Jag är i engelsk tjenst.

— Men född svensk. Förnekar ni ert rätta fädernesland?

En mörk skugga utbredde sig öfver Williams ansigte.

— Jag kunde svara, att jag ej eger något fädernesland.

— Ni är en skicklig advokat.

— Icke så, min fru. Man kan vara född — äfven utom samhället.

— Samhället förskjuter aldrig män sådana som ni. Men ni har ej narrat mig endast i ett fall, utan äfven i ett annat.

— Det har åtminstone varit ofrivilligt.

— Skall jag bevisa er, att ni ej är upprigtig?

Williams insåg, att Armfelt redan upplyst öfverhofmästarinnan om hvem han var. Försynen hade dock en gång för alla brutit sin staf öfver honom, och sedan han nu inkommit på en annan bana, ville han fortgå på den. Det förgångna och närvarande skildes af en afgrund.

— Min fru, yttrade han derför och fattade öfverhofmästarinnans hand; jag inser att ni känner mig, men, om ni vill att jag skall qvarblifva här, vill att jag skall lyda er, vill att jag skall kunna gagna er och edra vänner, ännu mera, vill att jag skall, om så erfordras, med nöje våga mitt lif under uppfyllande af edra befallningar, så lofva mig en enda sak, den att jag får förblifva, hvad jag nu mera också är, engelsman. Jag kan ej här redogöra för alla skäl till min önskan — nog af — jag ber er — tala vid baron Armfelt härom, och han skall inse det rigtiga i min begäran. Lofva mig att tala vid honom.

— Ni vidhåller således för öfrigt, att ni eljest varit upprigtig i allt, hvad ni hittills förtrott mig?

— Så vidt jag vet, har jag varit det.

— En annan sak också; amiralen anmodade mig, att jag skulle blifva ert sjuka hjertas läkarinna.

— Amiralen skämtade.

— Min pligt är emellertid för det första att bevisa, det ni ej varit alldeles upprigtig emot mig, och för det andra att bota ert hjerta.

— Min fru!

— Följ mig, min herre; men hvad ser jag der?

— Ingenting, ingenting, endast en obetydlighet.

Halfdunklet i rummet och lifligheten i samtalet hade hindrat öfverhofmästarinnan att märka och Williams att tänka på en liten hudristning, som han under striden erhållit i axelbladet.

— Vid alla helgon! ni blöder — kom, kom — en mjukare hand än min skall förbinda er — kom — kom.

Williams följde henne. Under det glada, skämtande jollret, som tycktes utgöra hela hennes natur, kände Williams att det klappade ett godt och vänligt hjerta, åt hvilket man oskrymtadt kunde förtro sig.

I hennes handlingssätt låg för öfrigt någonting hemlighetsfullt, som retade Williams nyfikenhet.

Sedan de passerat genom en lång sträcka af rum, stannade de vid en liten dörr.

— Ögonblicket är nu inne, då jag börjar kuren att bota er sjukdom. Ni skulle väl gerna se, att den vackraste handen i Neapel förbinder det der såret i axeln.

— Jag förstår er icke.

Hon svarade ej; men öppnade dörren.

— Ser ni der ett fruntimmer, som arbetar.

Williams såg nedanför ett staffli, hvarpå en tafla stod med frånsidan vänd åt honom, den nedre delen af en blå sidenklädning.

— Ännu ett ord tillade hon, hit in får ingen löjtnant Williams komma — hit får endast — men det är sant, jag måste således stänga dörren för er.

— Min fru …

— Hit får endast en viss Döring inträda — och ni är icke en Döring, utan en Williams — ni har ju varit fullkomligt upprigtig emot mig — icke sant?

Alla Williams föresatser försvunno på en gång. Hänförd störtade han förbi öfverhofmästarinnan och fram till taflan.

Louise Posse föll i hans armar.

---

1. Se Nicanders samlade dikter.
2. I utdrag af bref från Piranesi i Rom till Reuterholm i Stockholm hafva vi redan delgifvit läsaren det spionerisystem, som omgaf Armfelt. Härtill kunna vi nu lägga, att en depeschvexling egde rum emellan kabinettet i Neapel och det i Stockholm, hvari det förra angaf och beklagade sig öfver att Piranesi skulle ha skickat legda personer till Neapel, icke blott för att spionera på Armfelt, utan till och med för att mörda honom. Visserligen hafva vi icke haft tillfälle att taga någon kännedom om ifrågavarande depescher, men såväl deras verkliga befintlighet, som deras innehåll, utgår ur Piranesis, på svenska språket öfversatta bref till general Acton, i Stockholm tryckta 1795. I dessa general Actons depescher uppgifves, att Piranesi för berörda ändamål afskickat från Rom till Neapel fyra personer, hvaribland Benedict Mori, såsom anförare, samt Peter Pasquini och Vincent Mori, Benedicts bror, såsom handtlangare, hvarvid Acton tillägger, att saken ej var något påhitt eller origtig uttydning, utan en verklig händelse, som, enligt Actons uppgift, intygas af den ransakning, hvilken neapolitanska domstolarne företagit. Att Piranesi bestrider general Actons uppgift, faller naturligtvis af sig sjelft. I sitt tryckta bref till Acton yttrar han emellertid följande:

   »Af de många bref, jag skrifvit till mördarehufvudmannen Benedict Mori i Neapel, hafva tre fallit uti edra händer. Och hvad innehålla de? Hvad säga de? I sig sjelf blott ett enda ting, nämligen att Benedict är en förträfflig karl, emedan han ständigt är underrättad om allt, hvad baron (Armfelt) gör; de säga att han må använda penningar och använda dem utan att bekymra sig, ej för att mörda baronen, utan för att till pricka veta alla hans företag, ej för att lossa ett pistolskott på honom, utan låta följa honom, ifall han tager till flykten, ej för att sticka en dolk i hans hjerta, utan för att upptäcka hans gynnares konstgrepp.»

   Angifvaren i målet Stephan Setola uppgaf emellertid att han, under den tid han umgicks med Mori och Pasquini, upptäckt deras afsigt att mörda Armfelt.

   Såsom delaktig i förföljelserna mot Armfelt nämnes äfven Anton Zamparelli m. fl.