Drottning Margot/Kapitel 30
| ← XXIX. Avfärden |
|
XXXI. Jakten → |
XXX.
MAUREVEL.
Medan den glada och åtminstone till det yttre sorglösa ungdomen spred sig som en virvelvind längs vägen till Bondy, rullade Katarina ihop det dyrbara pergamentet, som kung Karl tecknat under och lät föra in i sitt rum den man, som hennes gardeskapten några dagar förut hade lämnat ett brev adresserat till Rue de la Cerisaie i närheten av Arsenalen.
En bred taftbindel dolde det ena av hans ögon, under bindeln sköt en örnnäsa fram och ett grånande skägg betäckte nedre delen av ansiktet. Han var klädd i en lång och tjock kappa, under vilken man kunde skymta en hel arsenal av vapen. Den ena av hans händer var dold under kappan och omslöt fästet på en lång dolk.
— Se, där är ni nu, sade änkedrottningen och satte sig. Ni vet att jag efter Bartolomeinatten, då ni gjorde oss så många förträffliga tjänster, lovade att inte lämna er i overksamhet. Nu erbjuder sig ett tillfälle, eller rättare, det är jag som skapat tillfället. Tacka mig därför.
— Jag tackar ödmjukast, ers majestät, svarade mannen med den svarta bindeln med en på samma gång ödmjuk och oförskämd återhållsamhet.
— Ett utmärkt tillfälle, som ni inte får två gånger i ert liv. Begagna det väl.
— Jag väntar, ers majestät, men efter denna inledning fruktar jag…
— Att uppgiften inte blir våldsam? Är det inte framför allt sådana tillfällen som önskas av dem som vilja komma sig upp?
— Vad det än må vara, står jag till ers majestäts förfogande.
— Nåväl, läs det här, sade Katarina och räckte honom pergamentet.
Han läste igenom det och bleknade.
— Vad ser jag, utropade han, en order att häkta konungen av Navarra!
— Än sen, är det så märkvärdigt?
— Men… en konung, ers majestät! Sanningen att säga, jag är rädd för att jag inte är av tillräckligt god börd för en sådan uppgift.
— Mitt förtroende gör er till den förnämste ädlingen vid mitt hov, herr de Maurevel, sade Katarina.
— Jag tackar ers majestät, sade mördaren i så upprörd ton att det såg ut som om han tvekade.
— Ni lyder således?
— Det är ju min plikt, om ers majestät befaller det.
— Ja, jag befaller.
— Då skall jag lyda.
— Hur tänker ni gå till väga?
— Jag vet inte, och jag vore tacksam för att få råd av ers majestät.
— Ni är rädd för buller?
— Jag erkänner det.
— Tag med er tolv säkra karlar, flera om det behövs.
— Jag förstår, ers majestät tillåter mig att ordna allt på fördelaktigaste sätt och jag tackar ers majestät. Men var skall jag häkta honom?
— Var ni själv finner bäst. I Louvren till exempel.
— Om ers majestät tillåter detta, vore det en mycket stor ynnest.
— Arrestera honom då i Louvren.
— Och var i Louvren?
— I hans rum.
Maurevel bugade sig.
— Och när?
— I kväll, eller ännu bättre i natt.
— Skall ske, ers majestät. Nu ber jag ers majestät bara upplysa mig om en sak till.
— Vad då?
— Vilka hänsyn skola tagas med anledning av hans rang?
— Hänsyn… rang! upprepade Katarina. Vet ni inte, att konungen av Frankrike inte är skyldig någon som helst i sitt kungarike någon hänsyn och inte erkänner någon rang vid sidan av sin egen.
Maurevel bugade sig åter.
— Tillåter ers majestät ännu en fråga?
— Ja, det tillåter jag.
— Om kungen skulle bestrida häktningsorderns riktighet… det är ju inte troligt, men…
— Tvärtom, det är säkert.
— Kommer han att bestrida?
— Utan minsta tvivel.
— Och följaktligen kommer han att vägra att lyda?
— Jag är rädd för det.
— För tusan, mumlade Maurevel, och i så fall…
— Och i så fall? upprepade Katarina och såg på honom med fast blick.
— Ifall han skulle göra motstånd, vad skall man då göra?
— Vad brukar ni göra, då det gäller att utföra en konungens befallning, det vill säga, när ni representerar konungen och man gör motstånd mot er, herr de Maurevel?
— När jag har en sådan befallning och det gäller en vanlig adelsman, så dödar jag honom.
— Jag sade er nyss, återtog Katarina, fast ni redan tycks ha glömt det, att konungen av Frankrike icke erkänner någon rang i sitt kungarike, det vill säga att det finns blott en konung i Frankrike, och att inför honom alla äro vanliga adelsmän.
Maurevel bleknade, ty han började förstå.
— Åh, utbrast han, att döda konungen av Navarra?…
— Vem har talat om att döda honom? Var står det någon befallning om den saken? Konungen vill att han skall föras till Bastiljen, ordern innehåller ingenting annat. Om han låter arrestera sig, så är det bra. Men om han inte kommer att göra det, om har gör motstånd, om han försöker döda er…
Maurevel bleknade.
— Så försvarar ni er, fortfor Katarina. Man kan inte begära att en modig karl som ni skall låta döda sig utan att försvara sig. Och när ni försvarar er, så må saken ha sin gång. Ni förstår mig, eller hur?
— Ja, ers majestät.
— Nåväl, vill ni att jag efter befallningen fyller i orden: död eller levande?
— Jag erkänner att det i hög grad skulle minska mina betänkligheter.
— Nå, jag skall göra det, eftersom ni inte tycks tro att det går för sig annars.
Och med en ryckning på axlarna rullade Katarina upp pergamentet och skrev dit: död eller levande.
— Se här, sade hon därpå, nu är ordern fullständigt i sin ordning. Räcker det nu?
— Ja, ers majestät. Jag ber emellertid ers majestät lämna mig fullständigt fria händer i fråga om sättet.
— Hur så? Har jag sagt till om något som kunde hindra utförandet?
— Ers majestät sade åt mig att ta med mig tolv man.
— Ja, för att vara desto säkrare.
— Jag ber emellertid om tillåtelse att endast ta med mig sex.
— Varför det?
— Därför att om det skulle hända en olycka, vilket ju är troligt, har man lättare att förlåta sex man för att de varit rädda för att gå miste om en en fånge, medan däremot ingen skulle förlåta tolv man att inte hälften åtminstone dödats innan man lade hand på en konung.
— Just en skön konung, som inte har något rike!
— Ers majestät, det är inte riket som gör en konung, det är börden.
— Nåväl då, sade Katarina, gör som ni vill. Ni får inte lämna Louvren. Ni kan skicka er betjänt att tillkalla era medhjälpare. Man skall servera er frukost i konungens vapensal, och därifrån kan ni utdela edra befallningar. När kungen kommer från jakten beger ni er till mitt bönrum, där ni inväntar den bestämda tiden.
— Men hur skall jag komma in i konung Henriks rum. Han har antagligen fattat misstankar och reglat inifrån.
— Jag har dubbla nycklar till alla hans rum, sade Katarina, och jag har låtit ta bort reglarna. Adjö nu, herr de Maurevel. Jag skall låta visa er till kungens vapensal. Apropå, kom ihåg, att en konungs befallning absolut måste utföras, och att ingen ursäkt medges om den ej utföres. Till och med ett misslyckande går konungens ära för när. Det är en mycket allvarlig sak.
Och utan att ge Maurevel tid att svara tillkallade Katarina herr de Nancey, kaptenen för hennes livvakt, och befallde honom att visa Maurevel till kungens vapensal.
— Guds död! mumlade Maurevel medan han följde kaptenen, jag stiger i graderna i mordets hierarki! Efter en simpel adelsman en kapten, efter kaptenen en amiral, efter amiralen en konung utan krona. Och vem vet, om jag inte till slut också får ta hand om en krönt konung!…