En gammal stockholmares minnen/Del 2/I Düsseldorf
| ← Vid Seine och vid Rhen |
|
I Paris på kejsardömets tid → |
I DÜSSELDORF.
Konst- och affärslif. — Svenskar och norrmän. — Unga och gamla. — Tidemand och Gude. — Lerche och kaniken. — Malkasten. — Husköp och egna hem. — En Rhentur.
På 1850-talet var Düsseldorf en ganska liflig handelsstad, men ännu lifligare konstplats. I förra afseendet har det ytterligare utvecklats, i det senare har det nödgats att ej så litet maka åt sig. Den lifliga verksamheten i den staden ligger nu för tiden mest i handelskontoren och varumagasinen samt i fabrikerna och skutfarten på Rhen.
Annorlunda såg det ut 1859, då jag först kom till Düsseldorf. Då behöfde man ej taga många steg på gatan förr än man stötte på en konstnär, till och med en norsk eller svensk. Danskar såg man ej ofta. Jag återsåg många gamla bekanta. Några hade till och med öfvergifvit Italien och få gingo ännu till Paris. Det var Düsseldorf som skulle besökas, ty där kunde man få lära något, hette det.
Många timmar hade jag icke varit på platsen innan jag fick sikte på Josef Stäck, hvilken öfvergifvit både Via Sistina och sin atelier i Petersenska huset vid Munkbron och vid nära femtio års ålder kommit för att se hvad de düsseldorfska landskapsmålarna kunnat hitta på för nytt. Likadant var förhållandet med Tore Billing som på samma tid och i samma ändamål någon tid uppehöll sig vid Rhen.
De unga voro naturligtvis vida talrikare, men det var både bland unga och gamla stor ifver att komma till Düsseldorf. Det gällde isynnerhet norrmännen, hvilkas härförare, Tidemand och Gude, mest den sist nämnde, samt ett par andra kunde med framgång täfla med tyskarne. Norrmännen Eckersberg, Morten Müller, Cappelen, Bodom, Lerche m. fl. ägde namn med god klang i konstnärsvärlden, åtminstone den germanska. Allra främst bland dessa nordbor stod onekligen Hans Gude, en af tidehvarfvets förnämsta konstnärer.
Visserligen var lifvet i Düsseldorf något småstadsaktigt, och det inverkade onekligen på den konst som idkades, men där alstrades dock, åtminstone tidtals, åtskilligt af intresse, och man trifdes obestridligt ganska godt i den välbyggda staden med dess täcka promenader och parker samt sitt glada konstnärslif.
Många funno sig föranlåtna att stanna där för beständigt. Bland dem var Tidemand, och Gude hade utan tvifvel gjort det samma, om han ej utnämnts till professor och lärare för landskapsskolan i Karlsruhe samt slutligen mottagit en dylik post i Berlin, hvarigenom ej blott konstnären, utan äfven den samtida konsten i allmänhet vunnit betydande fördelar.
Bland de norrmän som stannade i Düsseldorf var Vincent Stoltenberg Lerche, den talangfulla genremålaren, en af den nordiska konstnärskoloniens ej blott skickligaste, utan äfven gladaste och kvickaste medlemmar, hvars humoristiska skildringar redan tidigt visade sig värdefulla.
Af stort värde var också Lerches personliga umgänge, och när man på Langenbergs kafé eller annan sällskapsplats sammanträffade med honom och hans goda vän kaniken, en katolsk prästman med synnerligt godt lynne, kunde man vara förvissad om en njutningsrik stund.
Af de gamla vänner jag återsåg i Düsseldorf 1859 räknar jag Ferdinand Fagerlin i främsta rummet. Honom hade jag icke sett under de då senaste åren, från skedet i Brunkebergs hotell, och han hade tillbragt den tiden mest i Düsseldorf, men äfven studerat i Paris, hvilket var af ej ringa inflytande på hans konst. Men ännu 1859 tecknade han mera än målade, och då framställde han i kräjong ytterst omsorgsfullt och utmärkt lyckadt ett porträtt af den svenska pianisten och musikläraren Oscar Lindhult från Göteborg, hvilken då uppehöll sig i Düsseldorf.
Af de i Düsseldorf bofasta svenskarna hade D’Unker ett som genremålare högt aktadt namn, men för krigiska bedrifter hade hans konstnärsskap icke kunnat oafbrutet fortsättas. Jämte sin far, den då i Stockholm bosatte norska ryttmästaren och kammarherren Carl Henning Lützow D’Unker, hade han i det första dansk-tyska kriget tjänstgjort i danska armén, och bägge hade där utmärkt sig. Carl Henrik Lützow D’Unker blef underofficer vid danska lifgardet till fot och gjorde som sådan tjänst i öfver ett år med sekundlöjtnants titel och aflöning.
Tio år därefter var han en berömd konstnär och en bland de düsseldorfarna som mest förtjänade det. Med icke ringa nöje besökte konstälskaren hans atelier och fröjdade sig åt hans intressanta genrestycken. Hans konst stod i nära gemenskap med schweizaren Vautier’s, hvilken onekligen hade ett stort inflytande på D’Unker. Den sist nämnda lefde dock icke längre än till 1866, men sju år förut, då jag besökte honom, var han idel lif, tycktes det, och gjorde upp planer för en lång framtid.
⁎
Under besöket i Düsseldorf umgicks jag dagligen med Wilhelm Wallander, Axel Nordgren, August Jernberg och Bengt Nordenberg. Wallander stannade den gången länge kvar där, hela nio år, under hvilka han dock hälsade på i Paris och Italien samt äfven i Sverige. Han var en glad och treflig karl, tyckte om folklif och sällskapslif och var beundrare af Bellman. Skada var, att hans konstnärsegenskaper icke stodo lika högt som hans personliga. Han verkade på den tid, då hufvudsaken i målarkonsten var att något skulle berättas på duken, och om detta också kan äga skäl för sig, är det ingalunda likgiltigt huru det berättas. Uttryckssätten kunna växla, smaken kan förändras, men hvad som aldrig kan undergå förändring äro riktig teckning och sant färgsinne, och i det afseendet var Wilhelm Wallander just icke nogräknad. Han var düsseldorfare med lif och blod, kan man säga, men icke sådan som Gude, Tidemand, Fagerlin och D’Unker, ännu mindre som Vautier eller som Lerche och några andra, utan som det stora flertalet, hundratalens.
Annorlunda var Axel Nordgren, landskapsmålaren, en af Gudes mest omtyckta lärjungar, och hvad man kunde lära af Gude var af allra första rang, under det Tidemand nog kunde förtjäna en eller annan anmärkning.
Nordgren var visserligen düsseldorfare och ansåg alltid sig böra försvara skolans ära, men dock alltför själfständig personlighet för att blindt lyda kommando och för att fastna i den onatur som obestridligt skadat så många medlemmar af denna skola samt framkallat så många hårda omdömen om hela skolan.
Axel Nordgren tog konsten på fullt allvar och lät icke störa sig af de många yttre, glada tillfällen som ofördelaktigt inverkade på Wilhelm Wallanders konst. Det låg så mycken sanning i de kala klippor och öde kuststräckor som Nordgren framställde på duken, att man måste beundra denna sanningskärlek, isynnerhet i en omgifning där det »konventionella» så länge hade suttit i högsätet.
⁎
Bland de vänner jag 1859 återsåg i Düsseldorf var den förut i dessa minnesskildringar omnämnda Albert Berg, hvilken arbetade flitigt och, oaktadt sin oförmåga att muntligt uttrycka sig, fortfarande var den glada och älskvärda kamraten.
August Jernberg och Bengt Nordenberg hörde till de förnämsta bland ej blott nordiska konstnärerna, utan i hela det düsseldorfska målarsamhället. De ämnade icke så snart, om ens någonsin, lämna platsen och började redan fundera på att köpa hus. Mindre stadfästade voro de unga löjtnanterna Arvid Fredrik Lönnroth och Gustaf Brandelius samt baronerna Alexander Rudbeck och Anders Koskull, alla ganska talangfulla, men då ännu endast i läroåren.
Till dessa unga måste jag också räkna Alfred Wahlberg, hvilken arbetade tyst och stilla i en tarflig atelier vid en undanskymd gata, men det arbetet lade en af grundstenarna till denna konstnärs kommande storhet. Han hade då ännu aldrig sett Paris.
Under ett af mina senare besök fann jag både Jernberg och Nordenberg som fastighetsägare, bägge i Rosenstrasse, och litet hvar af konstnärerna talade om att skaffa sig eget hus. Den vurmen räckte dock icke så länge, vill jag minnas. Men oberoende af sådana ekonomiska funderingar var lifvet i samhället ännu ganska gladt. Lerche lefde ännu, och likaledes hans ultramontana vän, prästen vid St. Lamberti-kyrkan.
Malkasten, den konstnärliga klubben, hade utvidgats, och på våren var dess park, den gamla Jacobi-Garten, en ljuflig tillflyktsort, där Andreas Achenbach och andra storheter talade om konst och ännu mera konst.
Aldrig glömmer jag de glada tider, då man dagligen sammanträffade i nyss nämnda park och lifligt dryftade de frågor som då närmast sysselsatte konstnärerna. Konstälskarna voro visst icke nöjda med riktningen i den düsseldorfska skolan, men med dennas idkare umgingos de gärna, och hvarje gång jag återkom till konststaden vid Rhen var sammanträffandet med dem hjärtligt och otvunget. Nog grälade vi om mycket, men det störde icke vänskapen.
En gång, det var på sommaren 1871, då jag återkom från kommunsorgespelet i Paris och behöfde hämta mig från det ohyggliga intrycket af blod och mordbrand, företogo fyra nordiska konstnärer och jag en högst angenäm färd uppåt Rhentrakten. De fyra voro norrmännen Lerche, Lorch och Jacobson (vintermålaren) samt svenskarna Nordgren och den som nu skrifver detta. Vi färdades än på järnväg, än till fots och än på ångbåt, rastade här och där och smakade på traktens drufsaft samt vände icke förr än vid Bingen, sedan vi gästat flera af platserna vid de måleriska stränderna, svärmat vid Rolandseck och Drachenfels samt så väl från floden som på närmare håll beundrat de öfver allt i trakten om gamla tider vittnande borgruinerna, gjort oss en glad dag i S:t Goar och tillbragt den sista natten i det gamla intressanta Ober-Wesel.
Det var fröjderika stunder, under hvilka man hade tillfälle att lära känna både land och landskapsmålare. Nu äro tre af de fem bortgångna, nämligen Lerche, Lorch och Nordgren, och de allra flesta af de nordiska konstnärerna i Düsseldorf lefva ej längre. Snart är väl ej heller mycket kvar af hela düsseldorfkonsten.