En gammal stockholmares minnen/Del 2/I Paris på kejsardömets tid

←  I Düsseldorf

En gammal stockholmares minnen, Del 2 av Claës Lundin I Paris på kejsardömets tid

Under Paris-kommunen  →

PÅ KEJSARDÖMETS TID.

I Paris under italienska kriget 1859. — På gatan. — I Sorbonne och Collège de France. — Utanför Odéon. — Litteraturen på käerna. — I kyrkorna. — Bildkonst och teater på 1860-talet. — Tidningarna. — Bland landsmän.

Under italienska kriget.

Efter fyra år återupplifvade jag den 1855 började, men snart afbrutna bekantskapen med Paris och stannade då där, med korta mellantider i England och Belgien, uti ej mindre än sju år.

Jag tog in i ett ganska stort och rätt godt hotell, du Nord, vid rue du Bouloi, helt nära Palais Royal, således midt i Paris. Af Sturzen-Becker, som bott där året förut, hade jag fått anvisning på detta gästhus, där jag bodde i ett halft år, under det jag pröfvade på huru jag skulle trifvas i den stora staden och därför låtit hustru och barn återvända till Sverige på någon liten tid.

Jag trifdes bra på du Nord, där jag hyrde ett rymligt och rätt godt utrustadt rum fem trappor upp med stor terrass utanför de två fönstren och utsikt till liknande terrasser, vindskupor och skorstenar. Jag kunde således betrakta Paris från högre synpunkt.

Det var på terrassen som jag vanligtvis anställde mina morgonbetraktelser, men länge dröjde jag icke där någon dag. Snart skyndade jag uti parisvimlet och fann öfver allt anledning till iakttagelser. Man höll den tiden på med att göra om Paris. Öfver allt refvos äfven ganska goda, till och med storståtliga byggnader, hvilka kanske ej ens för sin ålder förtjänade undanrödjas, utan vore måhända nya nog, men ansågos stå i vägen för de nyutstakade gator som Napoléon III och hans medhjälpare, den store prefekten Haussmann, föresatt sig att anlägga i Paris.

Det var en verksam tid, en ständigt sysselsatt, fullt med arbete öfver allt i staden, och murare, timmermän, byggnadssnickare och sådana förtjänte plumpt med pengar. Så länge det räckte, sade man icke så mycket om Napoléons sätt att regera, och hans åtkomst af makten tycktes man icke så mycket bry sig om eller också hade man alldeles glömt det.

Sådant kunde man snart förnimma. Svårare var att genast komma under fund med hvad öfriga samhällsklasser tänkte om kejsaren. Länge dröjde det dock icke förr än man var på det klara med, att de bildade just icke hade någon hög tanke om honom, och när man hörde ett och annat »lefve kejsaren!» — och äfven det var tunt nog — kunde man vara öfvertygad, att det härledde sig från arbetare och i synnerhet byggnadsarbetare.

Men så kom frågan om krig igen. Frankrike stod på spänd fot med Österrike för Italiens skull, hette det — men äfven fransmännen litade icke på Napoléons goda vilja i det afseendet, lika litet som i alla andra. Skulle fransmännens kejsare ännu en gång visa, att påståendet om kejsardömet—freden blott vore tomt prat? Eller hade Orsinis bomb verkligen åstadkommit, att Napoléon sökte hjälpa Italien till frihet från österrikiskt ok och till nationell enhet?

Det var hvad man på våren 1859 kunde få höra öfver allt i Paris. Den ena dagen trodde man fullt och fast på krig, ehuru man icke lika fast litade på Napoléons egentliga afsikter. Dagen därpå voro fredsåsikterna åter allena rådande. Men slutligen befanns, att kriget vore oundvikligt. Då blef det lif och rörelse i Paris, och då stannade jag icke många minuter på min terrass.

⁎              ⁎
⁎

»Framåt marsch!» ljöd det från alla gathörn i Paris. Trummorna bullrade och jägarhornen smattrade dagen i ända. Det ena regementet efter det andra, i full krigisk utrustning, aftågade, och Gud vet huru många dussin tusentals krigare under de senaste dagarne i april lämnade Paris.

Det krigiska spektaklet på gatorna lifvade upp parisarna, och sinnesstämningen syntes vara åtminstone något mindre emot kriget, än fallet onekligen var få dagar förut. Tidningarna påstodo, att en fullkomlig förändring försiggått inom den allmänna opinionen och att de som förut mest ogillade kriget blifvit alltmer hänförda för detsamma. Man fick dock icke sätta för mycket lit till den ofria pressens framställningar, utan hellre aktgifva på verkligheten, om man ville få en sann bild af tillståndet.

Jag var i slutet af april vittne till åtskilliga regementens afmarsch och många rätt intressanta scener såg jag, men till någon så ofantligt stor entusiasm, som paristidningarna berättade om, blef jag icke vittne. Jag hörde väl att folkmassan applåderade trupperna, men jag hörde icke synnerligt många: lefve kejsaren!

Såväl vid den stora kasernen »Prince Eugène» vid boulevarden, som sedan vid den lika stora »Napoléon» bakom Hôtel de Ville stod jag en dag både länge och väl bland bluserna och studerade hållningen samt marscherade sedan långa sträckor bredvid truppen.

På platsen emellan kasernen och Hôtel de Ville, i hörnet af rue de Rivoli, stodo några hundra, kanske några tusen människor — några tusen mer eller mindre gör så litet i Paris — och samtalade sins emellan eller med sina vänner bland soldaterna. De senare voro naturligtvis muntra och lifvade, såsom det höfves en soldat, när krigstrumpeten ljuder. Afskedsglasen hade varit många troligtvis, ty en och annan krigare syntes mycket lifvad, och en och annan blus hade äfven fått litet mer än som behöfs för att hålla modet uppe. Jag gick in på ett litet kafé, i hörnet af rue de Rivoli och rue des deux Portes, snedt emot Hôtel de Ville.

Där var ett rörligt och stundom ett rörande lif. Officerare drucko med sina civila vänner. Soldater sutto midtibland sina förmän, omgifna af afskedstagande bekanta eller nyfikna, som ville se afmarschen. Uppassarne använde all möda för att hinna tillfredsställa de talrika beställningarna och »madame» bakom disken skrapade det ena francsstycket efter det andra ned i kassalådan. En mor tog afsked af sin son, brodern tryckte kanske för sista gången broderns hand, och älskarinnan kunde ej slita sig från den älskades sida.

Men hvilken ny uppenbarelse! Det var på min ära själfva »Regementets dotter», lifslefvande, sådan hon så många gånger stått på teatertiljan framför oss, sådan hon sjungit Donizettis melodier. Madame marketenterska vill också ha plats för sig och ett par vänner. Det var en nätt figur. Vapenrocken smög sig så tätt efter de kvinnliga formernas rundning; den lilla hatten satt så käckt på ena örat, de röda benkläderna missprydde ej heller, och det skadade alldeles icke att en liten, mycket liten flik af en hvit »jupon» tittade fram emellan rocken och militärpantalongen. Öfver axeln hängde den blanka bandlerremmen, men i stället för patronkök hade marketenterskan en liten kagge, på hvilken lästes: Madame Bollotte vid det 84:de. Madame Bolotte slog sig också ned vid ett bord, beställde sin flaska vin och tömde den med sina vänner.

Madame Bollotte var en rätt vacker kvinna; hon var troligtvis äfven en god marketenterska, ty soldaterna visade henne all aktning, och officerarna tycktes ej vara besvärade af hennes sällskap. Hon hade kanske gjort fälttåget på Krim, hade kanske stora förtjänster om regementet och dess fältflaskor. Jag fann nöje i att betrakta madame Bollotte och hennes lilla kagge.

Men trumman rördes, och på ett ögonblick var kafét utrymdt. Kompanierna voro snart ordnade, och marschen började med musiken i spetsen och därefter madame Bollotte och ännu ett par yrkessystrar. Därpå soldaterna i långa, mycket vågformiga led och utan särdeles ordning. Vid svängen i hörnet rusade soldaterna fram såsom råttor utan tecken till militärisk hållning. Men det var något vackert, ledigt och på samma gång duktigt hos hvar och en af manskapet.

Soldaterna skrålade ett hurra vid svängen inpå rue de Rivoli. Folkmassan klappade händerna, och man tog afsked af det »åttiofjärde» och flera regementen.

Folkmassan skingrades, hvar och en återvände till sitt fredliga arbete och sina husliga fröjder eller sorger. På Bastilleplatsen korsade omnibusarna och arbetsvagnarna hvarandra såsom alltid. Handelsmännen skreko ut sina varor, illustrerade af de amplaste rekommendationer. Förevisaren af kloka råttor samlade skådelystna kring sig. Akrobaten visade sin utomordentliga styrka. Jonglören kastade sina gyllene kulor. Silhuettören klippte ut hela det »åttiondefjärde» och österrikiska kejsaren på köpet. Det senare konstprofvet var det enda som påminde om kriget. För öfrigt gick allt sin lugna gång, och frihetsgudinnan svängde sig så lättfärdigt på tån däruppe på Julikolonnen. De tappra frihetskämparnas ben multna under denna kolonn och de väntade på uppståndelsen, frihetens uppståndelsedag.

Vandrade man sedan boulevarderna uppför, var allt såsom om intet krig funnes till. Butikerna glänste lika underbart. Kaféerna besöktes lika flitigt. Teateraffischerna studerades lika grundligt. Omkring »Monitören», som satt uppslagen här och där på knutarna, samlades dock kanske några flera nyfikna än vanligt, och om man väntade till klockan framåt fem, då aftontidningarna utdelades, fick man se ett stort tillopp kring kioskerna, de små tidningsbodarna. Då skaffade man sig så hastigt som möjligt en »journal», slog sig ned på en stol utanför något kafé och började studera. Industrien förstår alltid att draga nytta af tidningshungern. En gång fick jag i Palais Royal betala 50 centimer för La Patrie. Det franska »Fäderneslandet» säljer sig dyrt, då man väntar nyheter.

Påskveckan 1859 var nu lyckligt öfverstökad, och alla de märkvärdiga ägg, man skådade här och där i butikfönsterna, redan föråldrade. Mässan i Notre-Dame på påskdagen var praktfull.

Jag hade där lyckan att få se kardinal-ärkebiskopen af Paris uppträda »pontificalement» och af den »indulgence pléniaire», som där utdelades, samt det påskbröd, som där bestods, fick äfven jag min lilla andel. Påskdagen är verkligen så helig i det oheliga Paris, att rätt många butiker då äro stängda. Det går minsann långt, då parisaren stänger butiken. Promenaderna såväl långfredagen som påskdagen i Champs Elysées och utåt Boulogneskogen voro rätt lifliga det året, och för den som ej är bortskämd vid att se för mycken lyx, verkligen präktiga, synnerligen hvad åkdon och hästar beträffade.

⁎              ⁎
⁎

Truppernas intåg i Paris efter återkomsten från det segerrika italienska fälttåget var en storartad syn, teatralisk visserligen, men också onekligen intressant och påminde om en verklig historisk akt.

Nu var det icke många som fördömde tåget till Italien, hvilket aflupit så gynnsamt för franska äran och fullbordats på så kort tid samt väl också skulle förena det dittills splittrade Italien och befria det från utländskt ok. Det senare visste man visserligen icke ännu, men Italiens vänner hoppades därpå, och för tillfället tycktes parisfolket bestå af idel sådana.

Hela Paris var i rörelse på inryckningsdagen, den 14 augusti 1859, för att önska de återvändande krigarne ett hjärtligt välkomna igen. Alla återvände icke, det visste man nog, och mången familj hade att sörja förlusten af en kär medlem som nu låg under torfvan på den Lombardiska slätten, men de som kommo tillbaka mottogos så mycket hjärtligare och festligare.

Redan tidigt på dagen gjorde jag ett slag nedåt boulevarderna för att taga festförberedelserna i skärskådande. Trupperna skulle komma från Bastilleplatsen, där de rastat en stund efter afmarschen från Saint-Maur, på hvars slätt, omkring en svensk mil öster från Paris, man hade slagit läger ett par dagar förut, omedelbart efter ankomsten från Italien.

Öfver allt på vägen mellan Bastilleplatsen och Rue de la Paix flaggades och man hade rest venetianska master i glada färger, med fanor och standar, vimplar, blommor och gröna kransar på prydliga sköldar.

Äreportar saknades ej heller, dekorerade med trefärgade dukar, förenade med blomsterkedjor och rosenslingor samt behärskade af en öfver det hela tronande gyllene örn af riktigt jättemått.

Snart började högtidsklädda damer infinna sig och taga i besittning de för dem afsedda skådeplatserna i fönster och på balkonger, där de glada toaletterna täflade med de präktiga dekorationerna. En och annan nationalgardist skyndade att söka upp sitt kompani. Nationalgardet stod på högra sidan af boulevarden, räknadt från Bastillen, under det parisgarnisonen hade plats på motsatta sidan, i hörnet af Rue de la Paix.

Framför mynningen af nämnda gata hade man rest ett ståtligt monument öfver Freden som tronade på kanoner, men krönt med en olivkrona och med svärd i skidan samt ordet Villafranca i gyllene inskrift öfverst på monumentet.

På Vendômeplatsen hade 700 arbetare varit i sträng verksamhet under de näst föregående dagarna, och där syntes en ytterst praktfull läktare, klädd med röd sammet och med de gyllene kejserliga bien som alltid utgjorde kända prydnader på de Napoléonska högtiderna. Öfver hela ståten härskade den stolta Vendômekolonnen med kejsarbilden. Tolf år därefter såg jag både kolonn och bild ligga söndersmulade på marken, bilden i sina spillror fullt halshuggen. Hvem kunde 1859 ana hvad som skulle inträffa 1871?

År 1859 var allt festligt och storartadt i kejsarväldets yttre.

Tidigt på förmiddagen lyckades jag skaffa mig en ganska fördelaktig plats på gångbanan vid parisgarnisonens här ofvan nämnda ställning. Öfver allt hade folket hållit sig framme för att, oaktadt den talrika militärposteringen, kunna uppfånga en skymt af festen, och högt upp på taken och skorstenarna hade oförvägna parispojkar klängt sig fast i de vågsammaste ställningar.

⁎              ⁎
⁎

Ett oredigt brusande närmade sig allt mera. Bredvid mig stod en gammal herre, hvilken med glädjestrålande anlete fäste min uppmärksamhet på detta brusande. Jag behöfde ej höra hans pratsamma tillkännagifvande, att han vore pensionerad officer, för att förstå hans otålighet ju närmare brusandet hördes.

— De komma, de komma! utropade han, sköt hatten på ena örat och gjorde »på stället marsch».

Man hörde ljudet af blåsinstrument, blandadt med trummors bullrande och taktfast hästtramp. Från boulevarden blixtrade det plötsligt till.

— Hundragardet! skrek min granne. Det var detta onekligen ståtliga imperatorsgarde som nalkades i spetsen för öfriga trupper, och det var deras kaskar som blänkte till i solljuset. Jättarna voro naturligtvis i full parad, i hvita ridbyxor, storartade kanonstöflar, blå vapenrock med skarlakansröda uppslag och hela bröstet täckt af guldtrensar eller ock, vid olika tillfällen, skyddadt af blankpoleradt stålharnesk, under det den lika blanka kasken återspeglade alla föremål. Deras ädla hästar dansade fram vid pukors dån och trumpeters klang.

Omgifven af sina adjutanter och en väldig skara andra officerare framskred till häst imperatorn själf, den outgrundlige, hvars anlete denna dag, liksom alla andra dagar, var kallt och stelt, och man visste icke, om det var en mask för häftiga lidelser eller snillrika tankar eller — för ingenting.

Efter kejsartruppen, men på något afstånd, linkade ett hundratal sårade. Det var endast de lättare sårade och de som kunde uthärda marschens ansträngningar, men många sågo ganska lidande ut, somliga hårdt stödjande sig på en käpp, andra med armen i band eller med bindel kring hufvudet. Folkmassan klappade händerna och ropade uppmuntrande ord. Det var en vida större hyllning än den som ägnats kejsaren. Min granne på trottoaren var idel hänförelse. Han skrek och sparkade.

Närmast därefter framtågade det kejserliga gardet, anfördt af marskalk Regnaud de Saint-Jean d’Angély, veteranen från Waterloo, samt general Mellinet, le Balafré, »han med skråmorna», som vid Magenta kommenderade grenadiererna och zuaverna.

Trupperna voro i fältuniform. I deras långa mörkblå kapotter, med de hvita bandlerremmarna korsade öfver bröstet och de stora ludna grenadiermössorna, erinrade gardet ganska mycket om första kejsardömets bitvargar. Det tyckte också den gamla officern vid min sida.

— Oh, les grognards! utropade han, mäkta förtjust.

Gardet hade lidit stora förluster i Italien, men de som nu svängde in på Rue de la Paix sågo mycket morska ut.

Bredvid truppen marscherade tre fältpräster som alla hade hederslegion. Framför ett zouavregemente lunkade en stor hund, prydd med präktiga rosor.

— Regementets hund! ropade min granne och klappade händerna. Andra åskådare följde hans exempel.

Ett jägarregemente förde med sig en get; med lagerkrans omkring halsen.

Sedan gardets olika regementen dragit förbi, kom första armékåren, anförd af general Baraguey d’Hilliers.

— Han blef illa sårad vid Leipzig! upplyste min granne.

— Vid Leipzig? upprepade jag misstroget.

— Just där, förklarade den gamla officern. Han var mycket ung då, nästan bara barnet.

År 1859 föreföll det mig otroligt, att jag då såg en af krigarne från 1813. Nu förefaller det mig icke så besynnerligt. Mellan 1813 och 1859 är jämnt lika lång tid som mellan 1859 och 1905 eller fyrtiosex år. Baraguey d’Hilliers var 1813 aderton år och underlöjtnant. År 1859 var han ej äldre än sextiofyra år, men hade hunnit de högsta militära grader.

Efter första armékåren kommo de tre öfriga, af hvilka den andra hade Mac Mahon till chef, den tredje Caurobert och den fjärde Niel, alla personligen tillstädes, kommenderande sina kårer. I synnerhet Mac Mahon, då nyss förut utnämnd till hertig af Magenta, var föremål för folkmassans hyllning.

Efter trupperna buros åtskilliga fanor som tagits från österrikarna, urblekta trasor, genomskjutna och för öfrigt illa tilltygade. De hälsades af folket med dundrande handklappningar. Det var äfven fallet med fyrtio österrikiska, af fransmännen eröfrade kanoner, som med förskräckligt dån skakade på sina vagnar öfver boulevarden, men handklappningarnas åska var nästan starkare än kanonernas dofva buller.

Förbimarschen räckte i fem timmar, och deltagarna voro minst 60,000. Det var en storartad militärfest, men också en blomsterfest, ty ända från Bastilleplatsen marscherade soldaterna i ett oafbrutet regn af rosor och andra vackra blommor. Det var icke en enda soldat som ej hade blommor i gevärsmynningen eller hela buketter på ränseln, och artilleristerna hade virat blomsterslingor omkring kanonerna.

De civila förbrödrade sig med krigarna, såväl manskapet som officerarna. Stor glädje yttrade sig på alla håll så väl bland patronerna som arbetarna, och de förenade sig i gemensam hänförelse för fosterlandet.

⁎              ⁎
⁎

Dagen därpå fortsattes festen, ty då var det den 15 augusti, kejsardagen, då en storartad bankett gafs af staden Paris för underofficerare och menige, och då kunde man få se huru på gatorna och i parkerna militären gick arm i arm med arbetaren eller satt sida vid sida med honom på gratisföreställningarna och huru de dansade mot hvarandra på de offentliga balerna. Något dylikt har man sedan visserligen sett på den 14 juli, men en så allmän förbrödring som på den 15 augusti 1859 har man nog icke skådat.

---

På gatan.

Det är icke alla dagar som Paris bjuder på militärskådespel, men på kejsardömets tid var det ganska ofta. Vill man riktigt lära känna den stora staden, gör man dock klokast, om man drifver på dess gator under vanliga hvardagsförhållanden. Så var det åtminstone för femtio år sedan, och så är nog ännu.

Öfver allt hvar jag kommit i de stora städerna har jag min kännedom om deras yttre förhållanden att tacka ett ihärdigt dagdrifveri, hvilket rättare kanske skulle kallas flâneri, som är något annat än ett vanligt omkringströfvande som ingenting uträttar och besörjes af s. k. ardelioner, sådana som »slå dank» utan någon nytta. Det äkta flaneriet är en ädel konst, och idkaren däraf borde kallas artiste-flâneur. Hvilken härlig sysselsättning att vandra gata upp och gata ned med näsan i vädret, händerna i fickorna, paraplyn under armen och icke låta något undslippa iakttagelse!

Flanörens lif är verksamt och öfverflödar på nyttiga resultat. Det är lärorikt och nöjsamt. Han hejdar sina steg vid hvarje gathörn, läser alla kungörelser, studerar teateraffischerna och konsertprogrammen, hvilket hör till konsthistorien, blandar sig i alla folksamlingar, som hör till sedehistorien, ser på gatans alla taskspelare och tandläkare i fria luften, något som verkligen hör till parislifvet, lyssnar på vissångarna, något som vidrör litteraturhistorien, och allt det öfriga på gatan som hör till allmänna kulturhistorien.

Det är naturligtvis icke alla städer som kunna erbjuda tillräckliga tillfällen till flanörstudier, men några äro ovärderliga i det afseendet. London t. ex. är alldeles ypperligt, och Paris kanske ännu ypperligare. Andra storstäder följa de här nämnda, om ock på större eller mindre afstånd.

⁎              ⁎
⁎

När jag under mina första år i Paris gjorde min morgonvandring, fann jag snart, att den staden måste vara ganska morgonkry och att det alldeles icke är sant, hvad som påståtts, att man där ligger till långt in på förmiddagen, att icke säga middagen. Om det verkligen finnes platser som gynna overksamheten, kanske till och med lättjan, hör Paris ingalunda till deras antal. Den franska hufvudstaden står i det fallet vida öfver flera andra storstäder, liksom det äfven i många andra fall kan sägas vara i hög grad öfverlägset.

Alla dessa män och kvinnor, som redan tidigt äro i rörelse på gatorna, ha icke gått ut för att roa sig, utan för att begifva sig till sitt arbete, vare sig i verkstäder och fabriker eller handelsbodar och magasiner o. s. v. Det är först längre fram på dagen som promenaderna befolkas, men det är icke sagdt, att de som gå i dem och draga benen efter sig tillhöra det egentliga latmanssläktet, utan kunna mycket väl räknas till de »artistes-flâneurs», om hvilka här ofvan nämnes. Hufvudsaken är, att Paris redan bittida tager itu med arbetet. Det fortsätter äfven därmed under den öfriga delen af dagen, endast med afbrott af måltidsstunderna, så vida de ha något att äta, hvilket ofta kan vara knappt nog, stundom rakt ingenting.

Ondt efter matbitarna kan parisarbetaren ej sällan ha, men en ren blus vill han dock kosta på sig. Blusen är ett ovärderligt plagg i jämförelse med hvad Londons daglönare ha på sig, äfven då de icke äro täckta af trasor. Med en ren blus kan den franska kroppsarbetaren uppträda hvar som helst, till och med i kejsarborgen.

Så väl kejsaren som kejsarinnan visade sig ofta i det offentliga tämligen tidigt på förmiddagen och i all sköns enkelhet. Af uppvaktningen syntes ej många.

Den italienska frågan tjänstgjorde som lifvakt. Men den som däremot var omgifven af en mycket stor bevakning var den lille tronföljaren. Man såg på promenaderna först en stark trupp väl beväpnade kavallerister, som stundom ilade fram så hastigt hästarne förmådde, så åter en stark trupp och därpå ånyo en. Mellan dessa två senare skyddsandar syntes en tätt omgifven och väl tillsluten stor vagn, och innerst i en vrå i denna stora vagn satt ett litet barn, en gosse på tre år, en liten punkt som försvann bland omgifningarna, men denna lilla punkt var den som en gång skulle, efter hvad bonapartisterna hoppades, fortplanta den napoleonska dynastien.

Om kejsaren själf uppträdde med mycken enkelhet, omgaf han sin son med så mycken större glans och använde så mycken större försiktighet på att skydda den lilla plantan. Liten kan nog bli stor, tycktes Louis Bonaparte ha tänkt, och folket bör ifrån början vänjas att betrakta den blifvande kejsaren med den respekt som honom tillkommer, liksom den unga herrn, Napoléon den minste, borde lära sig redan ifrån sin spädaste barndom att veta, att han vore en af »Guds Nåde» och folkets vilja till storverk utkorad cæsar och imperator.

Prins Napoléon och prinsessan Clotilde fick man ock se någon gång. Understundom promenerade de tillsammans med kejsaren och kejsarinnan i den afstängda delen af Tuileriesträdgården, men de höllo sig på så långt håll från åskådarne i den offentliga delen af trädgården, att man ej kunde se mycket af deras höga personligheter. Det var sannolikt efter slutad konselj, som det höga herrskapet ansåg sig behöfva litet frisk luft. Vid konseljen presiderade alltid kejsaren, och i densamma deltogo kejsarinnan, prins Jérôme, prins Napoléon, ministrarna samt senatens och lagstiftande kårens presidenter. Men hvad som beslöts i denna konselj, det kom sällan till allmänhetens öron.

Prins Napoléon fick slutligen ett eget befäl, och han afreste till armén. Den gamle Jérôme, som i århundradets början var konung i Westfalen, såg man någon gång, när han, ännu 1859, åkte ut från Palais Royal, dragen af ett eller annat spann hvita hästar, som styrdes af hårpungsutstyrda spannridare. Men 1860 afled han och fick naturligtvis en ståtlig begrafning, hvilken dock ej mycket intresserade parisarna.

⁎              ⁎
⁎

År 1859 omgafs det inre Paris ännu af en särskild mur, som följde utsidan af de yttre boulevarderna och tjänstgjorde i synnerhet som mur d’Octroi, där afgift erlades för alla landvägen till Paris införda lifsförnödenheter. Den muren hade gamla anor, men hade flera gånger utflyttats och var ofvan nämnda år ännu begagnad till sin ursprungliga bestämmelse. Ville man därför få födoämne och drycker till billigare pris, köpte man dem icke innanför muren, utan på dennes utsida, och ville man göra sig en glad afton, stannade man icke i Paris innanför ytterboulevarderna; man vandrade till förfriskningsställena på andra sidan muren, ty på dessa var förtäringen mycket billigare.

Med ingången af 1860 blef detta förändradt, och muren nedrefs. En liter vin kostade sedan lika mycket utom som inom befästningarna, och octroi gällde redan vid passerandet af »fortifikationerna» samt gäller så fortfarande. Hvarje åkdon på väg in till Paris undersökes i portarna utåt befästningarna. Den minsta småsak i matväg är belagd med afgift, och för dryckesvaror gäller detsamma. De varor som äro underkastade »octroi» ha därigenom stigit betydligt i pris, och endast på de fyra åren mellan 1855 och 1859 ökades lefnadskostnaderna icke så litet. De ha sedan ytterligare stegrats.

Hvad som också ökats har varit rörelsen på Paris gator, och med rörelsen de olika rörelsemedlen. Ännu 1855 kunde man finna kabrioletten i ständig rörelse på gatorna och i hvilka kusken satt bredvid passageraren, liksom i Stockholms gamla åkarschäser. Fyra år därefter fanns icke en enda kabriolett. De tycktes ha fallit alldeles ur modet, hvaremot nära 1,000 fiakrar, de med två hästar förspända droskorna, stodo till allmänhetens tjänst, förutom alla remiser och andra fordon, som i senare hälften af 1850-talet tillsammans med omnibusarna uppgick till omkring 3,400 tillsammans, enligt en beräkning från den tiden. Och huru föga förslår det likväl med vår tids tillgångar!

Bolagen voro dock många. Jag erinrar mig les Citadines, les Obligeantes och les Luteciennes, men det fanns nog flera. Så hade Paris redan för femtio år sedan de stora flyttgodsvagnarna, ypperliga fordon för möbler och allt slags husgeråd.

Omnibustrafiken var betydlig redan i medlet af femtiotalet och hade till den tiden gifvit upphof åt Hirondelles, Parisiennes, Favorites m. fl. bolag, hvilka 1855 uppgingo i ett enda bolag som arbetade på tjugofem olika linjer, af hvilka största delen stod i förbindelse med hvarandra genom s. k. correspondances eller »öfvergång» från den ena linjen till den andra.

Pariskuskarna, bland hvilka räknades äfven omnibus-konduktörerna, ha ofta gjort skäl för mindre fördelaktiga omdömen, men ej alltid förtjänt den ogynnsamma föreställning man gjort sig om dem, och stå i detta afseende på ungefär samma punkt som deras yrkesbröder i andra stora städer, endast med den skillnad, att kuskar och konduktörer i Paris onekligen äro kvickare i tal och svar än medbröderna t. ex. i London eller Berlin, men det är icke sagdt, att det slags kvickhet är ovillkorligt främjande för samfärdseln.

Länge dröjde det innan Paris skaffade sig kommunikation äfven på Seine, men under 1850-talet lågo dock små ångbåtar vid Pont-Royal och underhöllo förbindelse mellan Paris och Saint-Cloud samt vid Pont-Louis-Philipe som gingo till Corbeil. I slutet af 1860-talet hade dessa fortskaffningsmedel betydligt ökats och underhöllo betydligt större samfärdsel mellan olika platser vid floden.

Lustturer på Seine hörde dock till sällsyntheterna, om de ens någonsin förekommo. Däremot for man gärna på lustresor med järnvägarna.

⁎              ⁎
⁎

Rörelsen på gatorna har ökats ända från första morgonstunden. Vagnsbullret har tilltagit. Utropen ha mångdubblats. Hela Paris är i liflig omsättning. De som sälja och ännu mera köpa gamla kläder och »gamla galoner» — hvilka artiklar alltid följas åt — ha redan skrikit sig hesa, men upphöra ej därför att ropa sitt vieux habits, vieux galons, och »les raccommodeurs» göra genom gälla skri sig anbefallda hos alla som ha något att laga och sätta ihop, i synnerhet gammalt porslin, under det »les vitriers», de kringvandrande glasmästarna, skräna högljuddare än andra om att de kunna bota söndriga glasrutor. Alla skrika, alla söka arbete, och arbete saknas icke. Äfven stenåkarne, som köra sina stora, tunga sandstensblock, med fem hästar rad i rad, ha fullt arbete för dagen, för att icke tala om murarne och andra byggnadsarbetare hvilka knappt ha tid att göra några minuters uppehåll.

Men så är klockan tolf, och den andra frukosten för dagen — frukostmiddagen, kan man säga — skall intagas. Ropen tystna icke, men de saktas kanske, blifva mindre mångfaldiga, öfvergå i andra tonarter och göres till uttryck för olika ändamål.

De frukosterande kroppsarbetarna förtära sin mat ofta i fria luften, annars inne på krogarna, på les Cabarets, hos en marchand de vin eller måhända i ett crémeri. Det kommer ungefär på ett ut.

Efter frukosten är rörelsen åter i full fart, och då blanda sig utöfvarna af »den lilla industrien» i affärerna, bjuda i ofta ganska kvicka utlåtanden till salu sinnrika små artiklar, ej blott leksaker, utan äfven i hushållet och litet hvarstädes användbara och ganska nyttiga föremål, på hvars uppfinnande och utförande pariserarbetaren redan för lång tid tillbaka var lika outtömlig som skicklig och hvars förfärdigande ännu i dag sysselsätta tusentals flitiga händer.

Med dessa utöfvare och utbjudare af den lilla industrien blanda sig de marchands des quatre saisons som draga omkring med sina kärror med grönsaker och frukt och låta höra sitt bidrag till de mångfaldiga gaturopen.

Öfver allt på gatorna och ända långt in i sena kvällen var det för femtio år sedan, liksom ännu i år, lif och rörelse i Paris, och äfven i gatuvimlet visade sig fliten och kärleken till verksamhet.

Den fina världen åkte i sina präktiga vagnar med dyrbara hästar och kanske lika dyrbara kuskar ut till Boulogneskogen, och den världen var visst icke så arbetsam, men dess antal utgör ett försvinnande fåtal i jämförelse med den som ägnar sig åt verksamhet dag ut och dag in. Den fina världen utgöres till icke ringa del af främlingsvärlden, bland hvilka ett stort antal klagar öfver fransk lyx och fransk nöjeslusta, men själf använder alla bemödanden för att få vara med om lyxen och tillfredsställa nöjeslystnaden.

⁎              ⁎
⁎

Men så kom eftermiddagen och med den, så där klockan fyra, fem, aftontidningarna, och det var under italienska kriget 1859 ett skådespel som älskare af scener ur folklifvet icke försummade att bevista. Man satte icke mycken tillit till tidningarna, ty man visste, att de ej fick säga annat än det regeringen ville ha spridt till allmänheten, men man måste se efter, om de rykten, som man hört under dagens lopp, bekräftades eller icke, man måste se hvilken färg regeringen ville gifva händelserna, och därför afvaktade man med mycken otålighet den timme som släppte tidningarna ut i världen.

Om man en eftermiddag fram emot femtiden vandrade uppför rue Montmartre, den lifliga gatan, som sträcker sig från central-hallarne, detta storartade salutorg under glastak, ända upp till hörnet af boulevard Montmartre och boulevard Poissonnière, ser man hvilken snart sagdt ofantlig människomassa, som strömmade till huset n:o 123 och där skockade sig utanför på gatan, trängdes i portgången och klämde sig in på gården. Där var La Presse’s byrå, och det var därifrån den stora utdelningen af denna tidning då började.

Gick man något längre upp och vek af in på rue Croissant, möttes man af samma skådespel. Där hade La Patrie sitt hemvist, och det var dessa bägge tidningar, som 1859 åtnjöto största afsättningen på eftermiddagarna. Le Siècle var också hemma på rue Croissant, men det är en morgontidning och utanför dess lokal var på e. m. tämligen stilla. Så mycket starkare var trängseln kring n:o 12. Hvar och en ville vara först för att snappa till sig ett nummer af La Patrie, som på den tiden visat sig bäst underrättad.

Man gaf sig icke tid eller hade kanske icke tillåtelse att gå in i huset. Från bottenvåningens fönster, hvilka alla voro öppnade på vid gafvel, skedde den stora utdelningen. I hvarje fönster voro två personer sysselsatta att endast räcka ut tidningarna och skrapa in de femton centimes för hvarje exemplar, som publiken offrade på nyfikenhetens altare.

Den som fått sin önskan uppfylld måste sedan se till, huru han skulle komma ut ur trängseln, för att kunna i ro läsa sin med så mycken svett och möda förvärfvade litterära egendom. Det lyckades dock slutligen, men nu blef man kanske belägrad af en hop medborgare, som ännu icke kommit fram och fått vara med om utdelningen och ej kunde vänta till dess deras tur kom.

Den ena höfliga frågan efter den andra haglade omkring tidningsinnehafvarens öron, och man måste naturligtvis vara artig och göra reda för hvad tidningen innehållit, och sålunda bildade sig en liten publik om den »monsieur», som fick tjänstgöra som allmän föreläsare. Man kunde vid sådana tillfällen få höra åtskilligt, som tjänar till upplysning om den allmänna opinionen, ty om reflektionerna och utropen ej just voro så högljudda, voro de likväl ofta ganska tydliga och förnimbara för den som ville höra. Man slet sig slutligen lös från de efterhängsna frågorna, skyndade utåt rue Montmartre, antingen uppåt boulevarden eller nedåt centralhallarna och kyrkan St. Eustache, och under vägen fortsattes lektyren. På sådant sätt syntes några tusen människor, hvar och en med sitt tidningsblad i handen, vandra sin gata fram, stöta emot hvarandra, vända om bladet med ett »pardon monsieur», åter fortsätta och åter stöta tillsamman, till dess man ansåg sig hafva slukat det mesta af tidningens innehåll och fann tiden vara inne att äta middag, för att vid middagsbordet få höra en och annan kommentarie öfver dagens nyheter.

⁎              ⁎
⁎

På den tiden åt man middag i Paris kl. sex. Tiderna förändras och måltidstimmarna med dem. I början af 1900-talet har dygnets hufvudmål flyttats till kl. åtta, utan att man därför börjar dagen senare än för femtio år sedan, men man arbetar ett par timmar längre, och riktigt fri från arbete vill man vara när hufvudmåltiden skall intagas. Sen måltidstimma på kvällen bidrager icke så litet till arbetstidens ökande. Detta har visat sig äfven i Paris, ja kanske allra mest där.

Den gifte parisaren intager i vanliga fall sin första frukost i hemmet. Den ogifte förtär den på kafét, krogen eller cremériet, såsom vi här ofvan omnämnt, och hvad i den vägen gällde för femtio år sedan äger ännu bestånd. Hufvudfrukosten, den egentliga déjeuner’n, har väl också skjutits litet längre bort, dock ej i samma förhållande som diner’n, och intages till stor del kl. tolf, möjligtvis en eller halfannan timme senare.

En dålig vana eller beklagansvärd ovana har onekligen under sist förflutna årtionden bemäktigat sig, om också icke hela Paris, dock en allt för stor del af samhället, och det är absintförtärandet. Detta är sannolikt icke så farligt som det utskrikes, men det är dock farligt nog och förtjänar att kraftigt motarbetas, hvilket ock lyckligtvis sker. Absinttimmen kallas den timme som närmast föregår diner’n och som af många parisare aldrig afglömmes.

För femtio år sedan tog man visserligen en absint då och då, men »gula faran», som absinten nu kan kallas, kände man likväl icke till i den utsträckning som nu. Däremot kände parisaren förr icke till vår aptitsup, och han gör det lika litet nu för tiden, men hans »aptitsup», absinten, är obestridligen mycket farligare. På och utanför kaféerna litet hvarstädes i Paris såg man aldrig förr fruntimmer förtära absint. Nu är det, enligt samstämmande intyg, långt ifrån ovanligt.

Hvad kroglifvet för öfrigt angår, tyckes det icke ha undergått många förändringar och de stora restauranterna äro nog icke sämre än vid årsskiftet mellan femtio och sextio, då åtskilliga förändringar vidtogos, bland annat i afseende på tiden för stängningen på natten. De finare restauranterna ålades att stänga klockan två, hvilket föreföll åtskilliga nattsölare ganska hårdt, att ej säga orättvist. Men då befanns det att flere nattlokaler, icke genast åtminstone, kunde stänga, ty de hade inga dörrar. Detta var åtminstone fallet med några krogar vid centralhallarna, hvilka ej varit stängda — på hundra år.

När man erfor sådant, kan man nog vara frestad att tala om det otjänliga eller rentaf skadliga nattlifvet, men i själfva verket torde det icke vara så stor del af Paris’ två och en half million människor som taga nattens timmar i anspråk för nöjen och förströelser, under det att det stora flertalet i sömnen hämtar nya krafter till nästa dags upprepade mödor.

Det är åtminstone ganska lugnt nattetid på den stora stadens gator, äfven om skådespelshus och andra förlustelser skulle hålla invånarna vakna öfver midnatt. Oordningar, till och med brott, kunna visserligen förekomma, men ej i större antal än uti andra stora städer eller ens i så stort antal.

Värre gatuspektakel gifves icke än i det strängt allvarliga och för sin stora sedlighet lofordade London. Jag hade en tid olyckan att i ett par veckor bo i hörnet af Top of Haymarket och Jermynstreet, och aldrig glömmer jag de sömnlösa nätter som orsakades af det ohyggliga bullret och skränet från gatan. Något dylikt har jag aldrig hört i Paris, men väl något ditåt en nyårsnatt i Berlin, det var dock blott en natt, då oväsendet i den britiska hufvudstaden räckte natt efter natt i en hel oändlighet. I jämförelse med de nämnda städernas gatulif är Paris en riktig lugn plats.

Ytterboulevarderna gjorde sig för några årtionden sedan illa beryktade för våldsamma uppträden samt till och med för rån och andra brott, men något sådant har nu icke på lång tid afhörts i större proportion. Stora städer äro alltid illa kända i vissa afseenden, men Paris är det mindre än många andra, äfven med mindre folkmängd.

⁎              ⁎
⁎

Om ballokalerna och andra obetydliga förlustelseställen samt om det »lättfärdiga» Paris ha många reseskildrare ej så litet att berätta, därmed antydande, att detta samhälle förnämligast inom sådana områden har sin märkvärdighet. Bättre torde dock vara att fästa uppmärksamheten på de punkter i hvilka parisarne äro verkligt framstående, att ej dölja de mindre goda sidorna, men ej heller gå förbi dem som ha sin stora betydelse.

Paris dansar nog ännu cancan, liksom i länge sedan förflutna tider, men det är icke i den lättfärdiga dansen det sätter sin ära, och det är ingalunda på de offentliga balerna i Quartier Latin som parisstudenterna utbilda sig till de lärda naturvetenskapsmän, de skarpsinniga lagtolkare, de talangfulla skriftställare, de skickliga läkare, de goda ungdomslärare, för hvilka det franska samhället gjort sig så berömdt och fortfarande skördar ära och erkännande.

Ungdomen vill roa sig. Det är obestridligt, och i det franska samhället är nöjeslusten icke mindre, kanske större än på många andra ställen, men den lägger därför icke band på det nyttiga arbetet. Jag har redan i det föregående af denna skildring fäst uppmärksamheten på detta förhållande, och jag upprepar det äfven i hvad den lärda och litterära utbildningen beträffar. Djupa och allvarliga studier bedrifvas i Quartier Latin.

— Men, heter det, »latinska landet», är icke detsamma som för.

Så har ock förut sagts om Quartier Latin, liksom det påståtts om mycket annat, om, kan man säga, allt annat. Icke är studiekvarteret, det rätt vidsträckta området af lärdomsstaden vid Seine, i sitt inre väsentligt förändradt, äfven om gatorna till icke ringa grad ändrat utseende. Den gamla ruskiga och smala gatan La Harpe har till större del försvunnit och lämnat plats för den breda, luftiga och fina Boulevard Saint Michel, och präktigt utrustade kaféer ha intagit de gamla cabarets plats, men nog studeras det lika bra likväl. En annan af de gamla hufvudgatorna i denna stadsdel, den krokiga och branta Monsieur le Prince står ännu kvar, skulle jag tro, men då dess åldriga och bofälliga hus falla för hackan, väcker det sannolikt icke någon förändring i studierna, ej heller i förhållandet mellan studenter och studentskor, hvilket onekligen dock borde förändras, ty det länder icke till »kvarterets» beröm äfven om det ännu icke blifvit så betänkligt som det ofta utmålats.

Får man döma efter en och annan ny fransk författares framställningar, skulle förhållandet vara på väg att ändras till ett bättre, med sedlighetskrafvet mera öfverensstämmande. Hittills har det dock icke, tyckes det, undergått någon egentlig förändring.

⁎              ⁎
⁎

Bland de föreläsningar jag hörde i slutet af 1850-talet och ett godt stycke in på därefter följande årtionde bevarar jag i tacksamt minne Saint Marc Girardin’s (ej att förväxla med Emil de Girardin), en af de märkligare professorerna i Sorbonne, utmärkt skriftställare, ledamot af franska akademien och synnerligt betydande universitetslärare samt ej heller främmande för politiken, där han intog ett ganska bemärkt rum inom det moderat-liberala området samt följaktligen icke var någon anhängare till kejsardömet.

Främst af hans föreläsningar i Sorbonne torde man böra ställa hans skildringar af litteraturens samband med moralen. En tid höllos dessa föreläsningar kl. åtta på morgonen, hvilket må anföras som ett tillägg hvad jag förut yttrat om morgontimmarna i Paris. En vinter var det föreläsarens intressanta framställning som fick ersätta bristen på värme i föreläsningssalen. Men ej ens Saint Marc Girardins vältalighet eller hans snillrika föreläsningskonst kunde slutligen göra kölden dräglig i den oeldade salen, där det icke fanns något uppvärmningsmedel. Många andra föreläsare värmde åhörarna i Sorbonne, men deras ofta ganska eldiga föredrag behöfde icke kämpa mot årstidernas ofördelaktiga inverkan.

En professor i Collège de France, hvars föredrag jag regelbundet afhörde i ett par terminer, var Louis de Loménie, hvilken efterlämnat ett ansedt namn, i synnerhet för det ganska värdefulla verket »Beaumarchais et son temps», hvilket sedan utkom i bok uti två delar, som öfverlefvat mera än en upplaga.

Många andra föreläsningar följde jag såväl i Sorbonne som i Collège de France, dock ej regelbundet, men vanligtvis några i faculté des lettres.

Offentliga föreläsningar var det god tillgång på i Paris under 1860-talet, då föredrag höllos ej blott af professorerna i Sorbonne och Collège de France, utan af många enskilda vetenskapsmän och skriftställare. En ofta anlitad föreläsningssal fanns i n:o 26 vid Boulevard des Italiens, där jag hörde många föredrag, bland andra af själfva Alexandre Dumas, fadern, hvilken det var ett stort nöje både att se och höra.

Det mäktiga hufvudet med det rika krusiga håret, de tjocka, godmodigt leende läpparna, de blixtrande ögonen och hela mulattutstyrseln för öfrigt gåfvo den digra kroppen med dess omotiverade armrörelser och vridningar hit och dit ett ganska egendomligt uttryck af en ovanlig personlighet. Ovanlig var också hans muntliga framställning af ämnen som i sig själfva voro föga märkvärdiga, men i Dumas’ mun gjorde utmärkt verkan.

⁎              ⁎
⁎

Tillfälle att läsa hade man förr och har otvifvelaktigt ännu i Paris icke blott inom, utan äfven utomhus, till och med på gatan. Stora läsesalonger och ännu flera små läsekabinett finnas i alla stadsdelar, i synnerhet hvad läsekabinetten beträffar. I Quartier Latin fanns en rätt stor läsesalong uti den passage som kallades Cour du Commerce, strax bredvid rue de l’Ancienne Comédie, och den var i synnerhet besökt af studenter, hvilka mot viss afgift fingo begagna sig af ställets bokförråd.

Där infunno sig studenter af olika fakulteter, hvilka sannolikt icke själfva ägde en enda bok, utan infunno sig på förut öfverenskommen tid för att studera i de verk som höllos dem till handa i salongen. Flere sådana lokaler hade man i Quartier Latin. De flesta voro dock afsedda äfven för tidningsläsning och till lånbibliotek, t. ex. Marie Morells lilla litterära butik vid rue Casimir-Delavigne, i hörnet af Place de l’Odéon, flitigt besökt af studenter och universitets-lärare.

Under Odéon-teaterns arkader, åt gatorna Corneille, de Vaugirard och Condé, finner man dagen i ända och långt in på aftonen dubbla led af läsande, hvilka från de där upplagda högarna af isynnerhet lättare litteratur, men äfven en del allvarliga verk söka hålla sig à jour med den nyaste bokmarknaden, och där har jag mången timme uppehållit mig för att taga kännedom af t. ex. senaste häftet af Revue des Deux-Mondes.

Innehafvarne af dessa boklådor eller bokdiskar äro icke afundsjuka om sina böcker, utan uppmuntra studenter och öfriga litteraturvänner att läsa hvad som finnes att tillgå samt erbjuda sig ganska tillmötesgående att till och med skära upp de nya, häftade böckerna. Sådana exemplar sälja de i alla fall sedermera för ett något lägre pris än det på omslaget angifna.

I allmänhet betalar man aldrig i Paris det pris som är tryckt på boken. Kontant köpes en bok alltid med rabatt, vare sig den säljes i stora eller små boklådor inomhus eller i fria luften, på hvilka göras ganska stora affärer.

Är det någon bok af en framstående författare som väntas, blifva bokhandlarna lång tid förut plågade med efterfrågningar. Då Les Misérables af Victor Hugo väntades vårtiden 1862 fingo bokhandlarna under Odéons arkader ingen ro flere veckor förut, och jag erinrar mig huru monsieur Marpon, en af dem, spejade nedåt Odéontorget för att se, om de första bokpackarna icke skulle visa sig med den så ifrigt efterlängtade romanen af den stora författaren som då lefde i landsflykt.

Då ingen boksändning från det hållet visade sig, suckade herr Marpon djupt, men hans kunder sade »monsieur Marpon est un fripon», ty de visste nog, att han skulle lämna allt mindre rabatt ju senare boken anlände. Då den af belgiska firman Lacroix & Verboekhoven, bokens förläggare, slutligen expedierades, stod man i kö utanför Odéons arkader och alla läsekabinett för öfrigt både på »högra» och »vänstra stranden», snart i hela Paris, ej minst i Galignani’s salong, som då befann sig vid rue de Rivoli, och i madame Cardinal’s krypin i den lilla Canettesgatan bredvid Saint-Sulpice.

Länge tål det, innan det läsande Paris hinner tillfredsställa sin åtrå efter sådana böcker och ännu längre räcker det till dess de uppenbara sig i boklådorna, de ursprungliga »lådorna» på käerna ofvanför Seines stränder. Om man på utsidan af Odéon har tillfälle att taga kännedom om den nyaste litteraturen, har man på käerna lägenhet att studera gamla böcker som kunna vara af intresse. Man hade åtminstone sådana tillfällen för fyrtio, femtio år sedan, och sannolikt finnas de ännu.

Stundom kan på det sättet ganska goda böcker erhållas för godt pris, fastän det just icke är att lita på. De »bokhökare» som handla med lådornas innehåll ha numera lärt sig att värdera sina varor, och ha de kommit öfver något dugligt, släppa de det icke till underpris. Emellertid kunde man i »lådorna» få se alldeles nya böcker med påskrifven tillägnan till den eller den kända personligheten, hvilken icke skurit upp boken eller ansett det ens löna mödan att stryka ut namnet på den som fått tillägnan och som ännu då lefde. Sådant var förhållandet med t. ex. Gustaf Lallerstedts bok »La Scandinavie, ses craintes et ses espérances» som jag, icke synnerligt långt efter dess utgifvande, fann i en af lådorna på käerna.

⁎              ⁎
⁎

Den som blifvit van vid den profana vältaligheten i Sorbonne och Collège de France samt på de många enskilda conférences här och där i Paris, kände sig dock ej mindre dragen till den andliga eller kanske rättare klerikala som man på 1860-talet fick höra i Notre Dame, Saint Roch, Saint Sulpice och flera andra kyrkor. Alltid fanns det tillgång på predikanter samt till och med utmärkta sådana, och märkligt är, att på en tid, då den världsliga makten med stor stränghet förfor mot det tryckta ordet, lämnade den en jämförelsevis rätt stor frihet åt hvad som yttrades muntligt, åtminstone då det förekom i de andliga föredrag som ej blott under fastan, utan äfven vid påsk och andra kyrkhögtider fyllde kyrkorna med uppmärksamma åhörare af båda könen.

Visserligen var det ofta en modesak att afhöra dessa predikningar, hvilka i åtskilligt kunde vara ganska profana, men innehållet gaf dock anledning till flera tankar äfven i afseende på viktiga samvetsförhållanden, och de prästerliga vältalarna lämnade ofta nog närgångna anspelningar på den dåvarande statschefens mindre hederliga sätt att komma till makten samt på många andra ömtåliga förhållanden inom det franska samhället.

Utan afseende på denna sida af de franska predikningarna på kejsardömets tid, hvilka verkligen kunde förefalla mindre öfverensstämmande med Napoléon III:s sätt att vanligtvis gå till väga, men hvarför den franska regeringen ingalunda må förtjäna något klander, var det dock i och för sig en andlig njutning att höra t. ex. en Lacordaire, en Félix, en Dupanloup och flera af den tidens vältalare. Så väl Dupanloup, biskop i Orléans, som Lacordaire, predikomunken och stiftaren af en ny afdelning af dominikanerorden, voro ledamöter af franska akademien, under det att pater Félix nöjde sig med att vara en ansedd medlem af Jesu heliga sällskap.

Alla tre voro utomordentliga vältalare, och det vill säga mycket i ett sådant samhälle som Frankrike, där konsten att väcka och röra genom det muntliga ordet äger utmärkta mästare, öfverträffande flertalet af andra lands talkonstnärer. Den eldigaste af dem var otvifvelaktigt Lacordaire, men den värme med hvilken Dupanloup stred för den katolska tron var ej mindre gripande, fastän den var förenad med utmärkt finhet i framställningen, och Felix var ej mindre fin, fastän icke så kraftig som de två andra. Lacordaire’s politiska radikalism låg ingalunda i vägen för hans anseende som andlig vältalare. Den väckte tvärtom ännu större intresse för hans predikningar. Märkliga voro de alla tre, och mycket kunde de uträtta.

Likväl såg det ut som de insiktägande klerikalerna ansågo, att äfven andra medel borde användas för att hålla tron vid makt samt att dessa medel borde hämtas icke alltid ur det allvarliga i kristendomen, utan kunde man med stor framgång bruka det glada och rent af komiska.

I sådan afsikt höllos ganska roande föredrag i en krypta, helt enkelt en källare, under kyrkan Saint Sulpice. Lokalen föreföll ganska dyster, då man först besökte den och vandrade utför en mycket dåligt upplyst trappa. Upplysningen var ej bättre i själfva kryptan, men det afskräckte ej från att slå sig ned där och höra på de muntrande föredragen, af hvilka den tjänstgörande prästen hade stort förråd.

Åhörarna utgjordes till stor del af mindre bildade personer, mest fruar från det närbelägna salutorget och saluhallarna Saint-Germain, några portvakter från grannskapet samt några personer med obestämdt yrke.

Särskild uppmärksamhet väckte pater Gratry och den unga karmelitern, pater Hyacinth som uppträdde på 1860-talet. Vid Hyacinths predikningar var först Notre-Dame-kyrkan, sedan Saint-Sulpice öfverfyllda af intresserade åhörare, på hvilka paterns frisinnade åsikter gjorde djupt intryck. Han rönte dock skarpt ogillande af de kyrkliga myndigheterna, kastade snart munkkåpan och återtog sitt borgerliga namn Loyson samt upphörde med predikningarna.

Det var icke endast katolska vältalare som i Paris voro värda att höras, ej blott katolska kyrkor och kryptor som väckte intresse. Bland kristna bekännelser fann man äfven den grekisk-katolska, men i synnerhet den reformerta (les calvinistes) och lutherska, i Frankrike vanligen benämnd confession d’Augsbourg, och dessa ägde flera vältalare af betydenhet. Bland icke-kristna fann man mest den judiska, men också den mohamedanska religionsformen, ehuru den sist nämnda icke befattade sig med predikande.

I jämlikt anseende med Dupanloup och Lacordaire m. fl. på den romerska-katolska sidan stodo de reformerta vältalarna.

För den reformerta kyrkan var det ingalunda likgiltigt om dessa predikanter ägde talets förmåga i större eller mindre grad, och samma gäller om deras styrka i den fria forskningen och tankens fullständiga oberoende.

Ej heller den lutherska kyrkan i Frankrike kan visa sig liknöjd för dess prästerskaps fria forskningskrafter, äfven om dessa icke alltid göra sig så gällande som önskligt vore.

Med den vid slutet af 1850-talet tillsatta predikantbefattningen vid svenska beskickningen i Paris och den därmed förenade kyrkoherdesysslan vid den lilla svenska församlingen i nämnda stad fylldes onekligen en önskan som länge hörts uti ifrågavarande samhälle, äfven om många bland landsmännen icke erforo något just lifligt behof däraf. Den prästman som utnämndes till befattningen tillvann sig den svenska koloniens odelade högaktning och tillgifvenhet, äfven från deras sida som ansågo, att befattningen icke vore helt och hållet nödvändig. Frithiof Grafström var nämligen ej blott en god predikant, utan äfven en sin församling hjärtligt tillgifven ledare. Han lämnade Paris 1863 för att mottaga kallelsen till legationspredikant i London, och den gudstjänst som svenska församlingen höll i den lilla franska lutherska église de la Rédemption vid rue Chauchat, nära gamla operan, flyttades till boulevard Ornano långt upp i norra Paris.

Om vältaligheten i Frankrike tillhör förnämligast kyrkorna och de akademiska läroskolorna, saknas den ej heller i de politiska kretsarna, där den dock på kejsardömets tid var mindre odlad än t. ex. under julimonarkien. I senaten hörde man föga af den, ty man visste, att den icke var omtyckt af statschefen och hans förtrogna, och det såg ut som senatorernas förnämsta uppgift hade varit att endast inkassera de 30,000 francs som de uppburo af staten för att säga ja till regeringens framställningar.

Den lagstiftande kåren, icke mera oberoende än första kammaren, men af hvars medlemmar hvar och en nöjde sig med 9,000 francs i årsarvode, räknade bland sig kanske några flera talare, hvilka dock ej läto höra af sig mycket mera, och i fråga om oberoende representanter inskränkte sig deras antal till de bekanta fem, hvilka voro, som ännu torde hågkommas, den utmärkta sakföraren och ledamoten af franska akademien Jules Favre, en talare bland jordens allra främsta, samt den politiska skriftställaren Emile Ollivier, sakföraren och tidningsmannen Ernest Picard, tidningsmannen Darimon och medicine doktorn Henon.

Af dessa var det dock endast Jules Favre som kunde anses förtjänt af sitt stora rykte samt möjligtvis Picard. Darimon talade sällan. Henon var pålitlig partiman, men ingen utomordentlig talare, och Emile Ollivier var ganska tråkig, och hans långrandiga föredrag i betänklig grad söfvande, och likväl åstadkom han detta intryck långt innan han genom sin öfvergång till den kejserliga politiken blef illa omtyckt af det stora antalet fosterlandsvänner, som förut hade satt stort värde på honom.

*

Bildkonst och teater.

Vid början af 1860-talet gingo svenska konstnärer gärna till Paris, men de voro ej de första af sin nation på den platsen. Redan nära trettio år förut hade Billmark funnits där. Scholander hade tjugu år förut kommit dit, och långt senare räknade väl ej heller Kiörboe sin ankomst. Wickenberg hade i flera år där sträfvat, vunnit seger och i Pau satt lifvet till. Många flera kunde uppräknas, ehuru Düsseldorf dragit till sig det då större antalet.

På 1855 års världsutställning i Paris såg man Höckerts präktiga »Gudstjänst i ett lappkapell», som stannade i Frankrike, ehuru ej i Paris, men i Lille’s icke obetydliga stadsgalleri. Höckerts stora talang och hans väl förtjänta framgång gjorde Paris eftersträfvadt af andra talanger, och de kommo den ena efter den andra, spridde sig i olika delar af staden, men stannade de flesta dock uppåt Montmartresidan eller söder ut i grannskapet af Luxembourg.

Se här några personliga minnen från den tiden. Det var år 1859. En ganska vacker utställning fanns i Industripalatset i Champs-Elysées, men den utställningen förklarades vara underlägsen sin föregångare, naturligtvis efter den gamla satsen: »det är inte som förr».

Det är ju möjligt att någon föregående t. ex. den stora världsutställningen 1855, varit värdefullare, åtminstone på utställningsföremål fullständigare, men visst är, att 1859 såg man ganska intressanta konstverk, t. ex. Hippolyte Flandrin’s lika betagande som verkligen snillrika porträttbilder, Jules Breton’s Plantation d’un Calvaire, Paul Baudry's Madeleine, Hebert’s Cervarolles med flera konstverk af målare som då voro unga, landskap af Carot och Français och många, många andra, hvilka jag tycker ännu i dag se framför mig.

Det var härliga dagar, då man gick först omkring i Louvre-galleriet och omedelbart därpå begaf sig till Industri-palatset för att se det som då var allra nyast, hvaraf mycket ännu icke förlorat sitt värde.

Men så skulle man se hvad landsmännen gjorde, och då gällde första besöket kanske August Malmström, som då bodde och hade sin atelier vid rue Chabrol, i närheten af Strassburgbanans station, men i slutet af 1859 begaf sig till Rom för att dock åter för längre tid slå sig ned i Paris. Han målade ständigt nordiska ämnen, men hade icke ännu börjat med Bråvalla slag.

Nästa besök kunde gälla en annan nordmannamålare, Eskil Winge, hvilken bodde i rue Fontaine-Saint-Georges, på höjden bakom kyrkan Notre-Dame de Lorette. Dessa två målare arbetade också på Couture’s atelier. Det var modernt den tiden att taga undervisning af Thomas Couture, liksom det en tid förut varit att fara till Düsseldorf, och fick man undervisning af den som målat les romains de la décadence, onekligen ett storverk, var man redan därmed ansedd som utmärkt.

Många svenska målare sökte omkring 1860 komma in på Couture’s atelier, men några begagnade sig däraf endast kort tid, fastän de sedermera alltid läto kalla sig elever af Couture. Nog kunde han måla och god undervisare var han otvifvelaktigt äfven, men flitig var han hvarken som egen konstidkare eller som handledare, och det hände, att han långa tider icke visade sig på ateliern eller ens i Paris, utan lefde på landet, obekymrad om elevernas arbeten.

Att sådana konstnärer som Malmström och Winge drogo nytta af äfven den obetydliga handledning som Couture lämnade dem är ett bevis mera på deras goda uppfattning, säkra begåfning och stora flit.

Den första tafla Malmström skickade hem sedan han, 1859, börjat arbeta på Couture’s atelier var »Ingeborg underrättas af Orvar Odd om Hjalmars död», ett konstverk som visserligen erinrar om den franska mästarens målningssätt, men likväl är ganska själfständig i nordisk karaktär.

Efter återkomsten från Rom slog Malmström upp sin atelier vid rue de la Bienfaisance, där en del af boulevard Malesherbes nu stryker fram. Det var i den ateliern som han började sin första Bråvalla, men där han ock sedan förstörde allt arbete han därpå nedlagt.

Winge arbetade också en tid hos Couture och verkade i samma riktning som Malmström, hvilken riktning dock icke stod i ringaste samband med den franska målarens konst i annat än den tekniska behandlingen.

Snart kommo allt flera nordiska målare till Paris, och de trifdes godt där både för konstens skull och för det enkla och obesvärade lif de där förde. Med undantag af den kanske tämligen höga kostnaden för atelier, voro prisen visst icke höga, äfven om de in på 1860-talet började stegras.

I förbigående kan anföras, att för en liten enkelt, men rätt väl möblerad våning på tre rum och kök erlades i hyra ett hundra francs i månaden, och då var lägenheten visst icke belägen i något mindre trefligt kvarter, visst ej heller i de finaste stadsdelarna, men t. ex. uti sådan behaglig trakt som invid Luxembourg och med utsikt öfver Luxembourgträdgården, således både i den angenämaste och lugnaste delen af den stora staden.

I den trakten, hvilken är mycket mera äkta parisisk än flera mera anspråksfulla kvarter, bodde jag i flera år vid den tätt intill nyss nämnda park belägna gata, som då hette rue de l’Ouest och nu benämnes rue d’Assas.

I huset bredvid hade under lång tid min vän P. N. Arbo en atelier som han hyrde af den bekante målaren och skulptören Antoine Etex, och det var i den ateliern som Arbo målade sin bekanta Valkyria, hvilken för flere förträffliga egenskaper gjort den norska målarens namn aktadt och berömdt. Etex har blifvit mest känd för två grupper skulptur på västra sidan af den stora triumfbågen (l’Arc de l’Etoile), men var för öfrigt en ganska aktningsvärd arkitekt och i många stycken mycket alsterrik och flitig konstnär, som äfven gjort sig känd som konstlitterär författare.

En vårafton i Etex’ lilla behagliga trädgård, där akasierna i höga träd och många andra ljufliga växter som bäst blommade, och man talade om konst och sådant, var af oskattbar verkan. Nu är trädgårdens ägare och de flesta af hans gäster för länge sedan bortgångna, glömda kanske också, men skulle det finnas någon utom mig som kände till Etex och etexiana och ännu lefver, skall han säkert med glädje erinra sig den lilla intagande platsen.

⁎              ⁎
⁎

Tilloppet af nordiska, i synnerhet svenska konstnärer ökades ganska mycket under 1860-talet, och såväl i Louvre-museet som i Luxembourggalleriet såg man våra landsmän sysselsatta med att kopiera franska taflor. De togo ofta parti för de olika konstriktningarna, i det att somliga intresserade sig för Ingres »nobla linier», under det andra beundrade Delacroix’ kraftiga färg. Ett verksamt lif hade emellertid inträdt i den svenska koloniens konstförhållanden, och det sträckte sig äfven till skulpturen.

I början af årtiondet anlände Frithiof Kjellberg och stannade ett par år, under hvilka han till större delen hade atelier vid rue de la Bienfaisance, midt emot Malmströms målaratelier, samt där öfriga landsmän bland konstnärer och konstälskare ofta samlades och lifligt dryftade förhållanden på konstens område.

Nästan dagligen träffades de också på Café de la Régence eller Café du Danemark, bägge vid rue Saint-Honoré, samt, dock mindre talrikt, på Café Suède vid boulevard Montmartre.

Bildkonstnärerna besökte naturligtvis äfven teatrarna, men synnerligt trägna teaterkunder voro de icke. En af orsakerna därtill var otvifvelaktigt att de mindre intresserade sig för den sceniska konsten, en annan, att teaterbiljetterna i allmänhet voro tämligen dyra. De mindre väl försedda börsarna stodo ej ofta ut med spektakelbesök.

Ville man försäkra sig om plats, i synnerhet då något nytt stycke gafs, var det oundvikligt att taga biljett i förköp (location), och då kostade en mycket obekväm plats på galerie des deuxième (på tredje raden) 4 francs. Parterre behöfde man ej köpa i »location», men kostade 2 francs 50 cent och då satt man bland »claqu’en». Tio och tolf francs voro de dyraste platserna. Allt detta på Théâtre-Français. På kejserliga operan voro prisen något, dock icke synnerligt mycket högre. Det högsta gällde 12 francs 50. Allt är nu ökadt, men för fyrtio år sedan ansågos då gällande pris ganska höga.

Ville man ej betala i »location», måste man bekväma sig att stå i kö, och det kunde draga långt ut på tiden samt var ej ofelbart ledande till det man åsyftade. Utan risk vore att köpa af de biljettmånglare, som höllo sig utanför teatrarna samt hos någon närbelägen marchand de vin hade sitt lager och utbjöd biljetter till billigare pris än i biljettluckan. Det var »billets de faveur», som tilldelades personer till hvilka teatern stod i några förbindelser och med hvilka nog äfven författarna, åtminstone till en del, godtgjordes, bestående af en tolftedel af inkomsten för stycken på fyra och fem akter. För tre akter var det en adertondel, för en och två akter en tjugondel, allt detta sedan man först afdragit en elftedel brutto för de fattiga.

Fullt hus på Théâtre-Français gaf på den tiden 5,000 francs i inkomst. För ett stycke som uppförts hundra gånger fick författaren 25,000 francs, hvilket visserligen var några och tjugutusen francs mera än hvad Molière erhöll för t. ex. Le Festin de pierre, men nog är mindre än hvad nutiden skänker en lyckad dramaturg.

För några och trettio år sedan bevistade jag en föreställning i Théâtre-Français som gafs för fullt hus, då inkomsten var — ingenting, men det var under kommunens tid.

På uppdrag af dåvarande direktören för kungl. teatern i Stockholm, baron Eugène von Stedingk, var jag från 1860 nämnda teaters kommissionär i Paris, hvarigenom jag fann tillfälle att träget följa den franska scenens, förnämligast Théâtre-Français’s, framställningar, för hvilket ändamål 1860-talets Paris var synnerligt gynnsamt.

På Français verkade då sådana obestridliga sceniska storheter som Samson, Regnier, Provost, Beauvallet, Geffroy, Bressant, Delaunay, Got, Febvre (förut på andra teatrar), Thiron m. fl. samt damerna Augustine Brohan och hennes syster Madeleine, Arnould-Plessy, Honorine Guyon, Favart och många andra af utmärkt konstnärsskap.

Samtidigt tog Constant Coquelin sina första steg på skådebanan och uppträdde på Théâtre-Français, undet det Sarah Bernhardt, efter en kort debuttid på Français, utbildade sig på andra teatrar, isynnerhet Odéon, där hon vann lysande framgång och lade grunden till sitt stora gunstlingskap hos allmänheten. Sina största triumfer firade hon dock först efter ingången af 1870-talet, hvilket var fallet äfven med Mounet-Sully, den sedan så framstående skådespelaren.

Efter att ha sett dessa två stora skådespelare i flera roller af olika värde, hade jag först 1878 den stora tillfredsställelsen att se Sarah Bernhardt och Mounet-Sully i »Hernani», men det var en sällsynt mönsterföreställning, och de två stodo då på höjden af sitt konstnärsskap. Sarahs Doña Sol var lika stor som hennes manliga medspelares utförande af titelrollen.

Grand Opéra är en storartad skapelse, men ingalunda af samma vikt och värde som Théâtre-Français, synnerligen som äkta fransk egendomlighet. I det afseendet torde Opéra Comique förtjäna företräde. Utmärkta konstnärer och konstnärinnor ha dock funnits på bägge dessa scener, och under det Miolan Carvallo förtjusade stora operans publik, t. ex. som Marguerite i »Hugenotterna», rörde Galli Marié Comique’s i en oförliknelig Mignon. Bägge dessa sångerskor hörde egentligen till Opéra Comique, men Miolan Carvallo följde sin man Léon Carvaille (Carvallo) till Stora operan såväl som till Théâtre Lyrique, återvände dock till Comique, sedan hon på den stora scenen vunnit nya lagrar ej blott i »Hugenotterna», utan äfven som Margareta i »Faust» och som Ophelia i »Hamlet» till hvilka partiers utmärkta framställning äfven Christina Nilsson kraftigt bidragit, fastän icke samtidigt eller på samma scen.

En af 1860-talets märkligaste musiktilldragelser i Paris var onekligen Christina Nilssons uppträdande på fransk scen. Det var på Théâtre-Lyrique den 27 oktober 1864 som denna svenska näktergal lät första gången i Paris höra sig offentligt. Någon tid förut hade jag hört henne på en enskild soaré hos den då i Paris bosatta norska pianisten Tellefsen, hvars gäster visserligen intogos af den unga flickans präktiga röst och hennes förträffliga sångkonst, men dock icke tycktes fullt förutse hennes snart kommande storhet.

Ej långt därefter öfverraskades jag i mitt hem vid Luxembourgparken af en gammal göteborgsvän, grosshandlaren Rudolf Kock, i firma H. C. Kock & komp., hvilken åtföljdes af ett ungt fruntimmer, samma mamsell Nilsson, hvilken jag hört sjunga hos Tellefsens. Jag fann i henne en intelligent ung dam, som med ett enkelt och okonstladt väsen förenade rätt mycken säkerhet och kände mig ganska nöjd med att ha fått göra hennes bekantskap innan jag skulle få höra henne från scenen, hvilket inträffade kort tid därefter.

Det var, som sagdt, i slutet af oktober 1864 som Christina Nilsson uppträdde första gången på Théâtre-Lyrique, och den aftonen har flera gånger skildrats såsom af stor betydelse för den sceniska konsten och af ej ringa heder för det svenska namnet.

Den unga konstnärinnans framställning af Violetta ådagalade genast hennes utomordentliga begåfning, och med den 27 oktober 1864 var Christina Nilssons storhet redan bekräftad. Den oro som otvifvelaktigt först grep alla de i salongen närvarande många landsmännen till den unga sångerskan hade genast förbytts i afgjord trygghet för hennes framtida konstnärsskap, och det var som hvar och en hade själf vunnit en afgörande seger. Jag kan betyga det med egen erfarenhet.

Minnet af den aftonen har ej heller, skulle jag tro, utplånats hos någon svensk som hade lyckan att då bevittna bifallsstormen, och svenskarna voro ej få, ehuru de naturligtvis till antalet voro vida underlägsna infödingarna, hvilka afgjorde segern och med hänförelse ägnade den unga svenskan sin hyllning.

⁎              ⁎
⁎

Jag har talat om mina erinringar från Théâtre-Français och tre musikscener, men ville gärna meddela ett och annat om öfriga skådebanor i Paris. Detta förbjuder dock utrymmet i min lilla bok. I förbigående vill jag blott påminna om Odéon, förut i hast vidrörd, Gymnase, Vaudeville, Variété, Ambigu, Palais Royal, alla med goda, till en del utmärkta skådespelare, och Théâtre-Déjazet ej att glömma. Den gamla skådespelerskan Virginie Déjazet, som på olika scener under lång följd af år med stor framgång utfört i synnerhet unga manliga roller var i sitt slag en ganska betydande konstnärinna och med rätta publikens stora gunstling. År 1859 fick hon privilegium på sin egen Théâtre-Déjazet, hvilken upprättades i den lilla Folies-Nouvelles på boulevard Beaumarchais. Långt in på 1860-talet såg jag henne där spela den unga Richelieu i Bayards och Dumanoirs komedi »Les premières armes de Richelieu». Hon var då nära sjuttio år, och försöket förtjänar erkännande, men någon verklig ynglingaillusion låg sannerligen icke hos gumman.

Hvarje gång hon uppträdde och lät höra några kupletter, applåderade publiken med »känsla och öfvertygelse», och då hon spelade ung man, voro åskådarna i hög grad betagna och kunde ej nog, tyckte de, prisa den unge mannen sådan den åldriga kvinnan framställde honom. Det kom sig naturligtvis däraf, att dessa åskådare följt med Déjazets skådespelskonst årtionde efter årtionde och således ej märkte den stora förändringen sedan ett eller annat tiotal. För dem var hon alltid den unga kvinnan, som så öfvertygande använde sin stora förmåga att uppträda som karl. Déjazets ynglingaframställningar voro på hennes ålderdom icke alls illusoriska för andra än de gamla beundrarna. De som icke sett dem förr funno dem föga smakliga.

⁎              ⁎
⁎

Parispressen.

»Pressen» är icke litteraturen, men väl tidningsväsendet, dock om det senare tagit den förra i sin tjänst, gå de likväl icke alltid på samma vägar. »Tidningarna förmå ingenting», sade Emile de Girardin, den bekante tidningsmannen som därmed ville visa onödigheten i att straffa s. k. tidningsförseelser. Men Emile de Girardin var, som man kanske hört, en person som ofta begagnade paradoxer.

Icke äro tidningarna så mäktiga som många föreställa sig, men att de skulle ingenting förmå är långt ifrån verkliga förhållandet. Att Napoléon III:s regering måste på slutet något lossa på de despotiska band som höllo Frankrike bundet var otvifvelaktigt till god del tidningarnas förtjänst, äfven om dråpslaget sedan kom från främmande land.

Den bland de franska tidningarna som under andra kejsardömet verksammast ledde oppositionen var Le Siècle, hvars första nummer hade kommit ut redan den 1 juli 1836, men som i början af 1860-talet hade femtiofem tusen afnämare, d. v. s. prenumeranter och lösnummerköpare.

Huru det såg ut vid aftontidningarnas utdelande vid slutet af 1850-talet har jag redan sökt skildra. Föga annorlunda gick det till då morgontidningarna voro färdiga till spridning, i synnerhet till kolportörerna och tidningskioskerna. Det mest spridda parisbladet var otvifvelaktigt ifrågavarande Siècle, som var grundadt på ett kapital af 600,000 francs, deladt i aktier på 200 francs.

Tidningens patroner voro i början några medlemmar af deputeradekammarn, såsom Jacques Lafitte, Odilon-Barrot, Dupont de l’Eure m. fl. Hufvudredaktör eller politisk direktör under många år var Léonor Joseph Havin, och bland medarbetarna funnos många talangfulla skriftställare, såsom Charles Nodier, Léon Gozlan, Ernest Legouvé, Henri Martin, Jules Sandeau o. s. v. Deras pennor skulle försvara nationalsuveränitets-principen och den representativa monarkien, jämlikheten och friheten.

Såsom de nyss nämnda namnen antyda, skulle tidningen blifva ett fullt litterärt blad. Detta blef dock icke fallet, åtminstone ej helt och hållet, och det litterära har ej sällan fått gifva vika för hvad som ansetts viktigare, i synnerhet på det politiska området eller det ekonomiska samt till och med för notisafdelningen.

Siècles redaktionslokal har kanske under senare tiden undergått förändringar och förbättringar, men för fyrtio år sedan var den föga tilltalande. Den tog sig dock bättre ut än sådana lokaler i Italien, i synnerhet i Florens långt efter, då jag hade tillfälle att göra iakttagelser öfver den nutida tidningsvärldens hemvist.

Oaktadt Siècle är en morgontidning och således måste ha sin strängaste arbetstid på aftonen eller natten, började verksamheten på redaktionsbyrån rätt tidigt på dagen. De förnämsta medarbetarna — icke de ofvan nämnda skriftställarna, utan de hårdt betungade dagsverkarna — infunno sig då hos politiska direktören för att taga order till utarbetande af följande dags nummer.

Redan innan klockan 2 på middagen hade man satt den politiska bulletinen, som stod i början af första sidan, Parisartikeln, som kom därnäst, och smånotiserna, och ombrytningen påskyndades.

De artiklar, som lämnats till korrektur lästes af dem som författat dem samt dessutom af hufvudredaktören. Klockan 3 bestämdes noga ordningen vid ombrytningen, hvarefter fyra revisionsark afdrogos, ett för den politiska direktören, två för de förnämsta medarbetarna och ett för le gérant (ansvaringen). Efter denna fyrfaldiga läsning kunde det dock hända, att tryckfel stodo kvar, till och med af förarglig beskaffenhet.

Klockan 4 lades landsortsupplagan i press, och de första posterna expedierades. Inga artiklar, men väl notiser insattes till sent på kvällen, undantagsvis äfven på natten. Sådant nattarbete som i vår tid är allmänt i svenska morgontidningar förekom aldrig i Paris för fyrtio år sedan. I slutet af sjuttiotalet fanns det däremot, åtminstone i några tidningar. Den som jag särskildt då iakttog och nattetid besökte var »Republique Française». Men det var femton eller sexton år efter den tid som de nu meddelade minnena omfatta.

Få steg från Siècles byrå vid Croissantgatan låg det hus som innehades af aftontidningen La Patrie, hvars politiska direktör och ägare var bankiren Guillaume Delamarre, som redan på 1840-talet hade köpt bladet för det låga priset af 1,500 francs, men det hade då ej heller flere än femton hundra prenumeranter. Tjugu år därefter hade upplagan stigit till trettiofem tusen exemplar, och tidningen var värd öfver två millioner francs. Från att vara ett liberalt blad hade det blifvit konservativt och understödde den kejserliga politiken.

Bland de talrika medarbetarna minnes man ännu Paulin Limayraç samt Edouard Fournier och vicomtesse de Renneville. Den sist nämnda var en fru Lascaux som redigerade modeafdelningen och ägde stort anseende på den afdelningen samt sedan värfvades för Figaro m. fl. tidningar som chroniqueuse de chiffons.

Samma dag, den 31 juli 1836, som Le Siècle såg dagens ljus, framträdde äfven La Presse, hvars skapare var den mycket bekanta Emile de Girardin, hvilken bland många andra märkliga företag väckte rent af omhvälfning i pressen genom att i betydlig mån nedsätta prenumerationspriset eller från 80 ända ned till 40 francs, hvilket antogs af så väl Siècle som flera andra tidningar.

Det var endast Journal des Débats som bibehöll det gamla priset, men gjorde därpå ingen ekonomisk vinst. Godtköpspressen tog och behöll väldet, och »les Débats», som obestridligen var både den hederligaste och bäst uppfostrade, kunde i spridning ingalunda vara den förnämsta.

Tidningens konservativa uppgift bestod i synnerhet i att försvara samhällets stadigvarande intressen och i makten befästa regeringen, som vore dessa intressens oundgängliga uttryck. Débats har en lång och innehållsrik historia ända från den stora revolutionens dagar. Men hvarken denna historia eller bladets lugna, samvetsgranna hållning under andra kejsardömet kunde fritaga det från Napoleon III:s godtyckliga kraftåtgärder och skatta sig lycklig, om dessa inskränkte sig till ett eller annat »avertissement».

Det första sådant lät höra af sig på julaftonen 1861, då Persigny var inrikes minister, men tidningen hade redan under restaurationen varit föremål för de maktägandes dåliga lynne. Den som 1861 träffades var Saint-Marc Girardin, den misshagliga artikelns författare, och Edouard Bertin tidningens gérant.

»Les Débats» har icke bildats af något bolag, som flertalet af öfriga tidningar, utan har alltid varit familjerna Bertins och Lenormants tillhörighet, och har oförändradt så förblifvit i den trånga rue des Pretres Saint-Germain, snedt emot Louvrens östra façad.

Under första kejsardömet hade den dagliga upplagan varit 28,000 exemplar. Mot 1830 föll antalet till 12,000, och därvid höll det sig åtminstone i trettio år.

Huru stor den nuvarande upplagan är kan jag icke säga, men tidningen har bibehållit sitt gamla anseende och åtnjuter allmän aktning samt tyckes ej ha lidit af nya billighetsblads storartade tillväxt och främst bland dem Le Petit Journal, som har en ofantlig omsättning.

En tidning som i mycket kan jämföras med Journal des Débats är den nu fyrtiofemåriga Le Temps, hvilken redan på 1860-talet började tillvinna sig förtroende, och detta har sedan oupphörligt ökats.

Ett blad som också hade stor spridning redan på 1860-talet var Le Figaro, den talangfulla tidningsmakaren Villemessants skapelse. Mycket vore att meddela om denne Figaro, hvilken icke var Beaumarchai’s utan, som sagdt, Villemessant’s, men jag torde icke böra längre sysselsätta mig med parispressen för flere årtionden sedan och nämner därför ingenting om sådana tidningar på 1860-talet, hvilka icke bidragit att särskildt känneteckna den tiden.

Många nya tidningar ha tillkommit under de senare årtiondena och af dem som funnos på 1860-talet är flertalet fortfarande i verksamhet, men hvarken Siècle, Patrie eller Presse ha den betydenhet som de ägde ännu för 40 år sedan.

Ett blad som lät mycket tala om sig var veckotidningen Courrier du Dimanche som gafs ut af rumeniern Gregory Ganesco, hvilken själf skref föga eller intet, men förstod att omgifva sig med talangfulla skriftställare, såsom Prévost Paradol, J. J. Weiss, Henri Brisson samt i allmänhet dem som förnämligast tillhörde Journal des Débats’ stora stab. Tidningen var oupphörligt utsatt för regeringens förföljelser, men höll i sig i det längsta och var ganska talangfullt redigerad. En dag var Ganesco försvunnen, och man hörde ej mera talas om bladet. Men så länge »Söndagskuriren» lefde hade J. J. Weiss mycket att därom förtälja.

Denne Weiss, fransmannen med det tyska namnet, sydfransman till och med, var en synnerligen intressant person, kunskapsrik, att ej säga lärd, hvars afhandling för doktoratet väckte stor uppmärksamhet, frimodig, opartisk, hjärtlig och vänfast. Jag hade gjort hans bekantskap hos en gemensam vän i Hôtel Corneille, vid sidan af Odéonteatern, och Weiss inbjöd mig med mycken välvilja att besöka honom i hans bostad vid rue Cassette, en mycket smal och oansenlig gata midt uti den gamla och tätast bebyggda delen af »vänstra stranden». Högst upp i det gamla huset hade den utmärkta skriftställaren ett litet, tarfligt, men snyggt möbleradt rum, där han skref stående vid en omålad liten pulpet. Jag besökte honom ganska ofta och fann stort nöje, att ej säga uppbyggelse, i hans samtal.

Weiss hade, sedan han blifvit docteur ès lettres, studerat vid Högre normalskolan, hvars lärdomsanstalt samtidigt med Weiss lämnat undervisning åt Prévost-Paradol, Edmond About, Francisque Sarcey, Alfred Assolant och många andra som vid den tiden voro några och trettio år, men redan kända skriftställare och tidningsmän. De flesta bland dessa lärda normaliens förde ett arbetsamt lif och försågo de bättre tidskrifterna, isynnerhet Revue des Deux Mondes, med värdefullt innehåll, men lefde ganska tarfligt, utan att därför sjunka ned till det tatarlif, som under namn af Bohème så kvickt, men föga sanningsenligt framställts af Henry Murger och hans efterföljare och gifvit anledning till ganska oriktiga föreställningar om franskt författarlif.

Henry Murger själf var visst icke någon bohémien, ehuru han förde ett tämligen oregelbundet lif, hvilket lade honom i grafven redan vid 39 år. Hans begrafning var mycket ståtlig och de som mötte liktåget och icke visste hvem som begrofs utropade: »Det måste ha varit en rik knös» (un richard).

Stackars Murger var rik på kvickhet och hade ett godt litterärt namn samt hederslegionen, men vidare icke.

En annan af mina äldre litterära bekantskaper under Odéons arkader var däremot verklig bohémien, och det hade icke öfverraskat mig, om man sagt mig, att han brukade söka nattläger icke i Luxembourg-parken, ty den stängdes hvarje afton sedan en talrik militärpatrull utdrifvit de innevarande. Nej, den hvarom jag nu talar låg sannolikt i fria luften under arkaderna eller på trappafsatserna nedanför teaterns hufvudfasad.

Men så blef han chef för en af nationalgardets bataljoner, en mycket revolutionär bataljon, och då fick han väl ligga, såvida han tillät sig en sådan lyx, i något corps de garde.

Denna egendomliga person hette Jules Vallès och blef mycket bekant under kommunen, men just icke på den berömliga sidan. Han hade goda kunskaper och skref icke utan talang, men var den vildaste samhällsomstörtare man kunde råka ut för. Mot slutet af sextiotalet gaf han ut ett par ganska egendomliga böcker, som stämde väl öfverens med författarens besynnerliga åsikter för öfrigt. De kallades Les Réfractairs och La Rue.

Ungefär samtidigt gaf Jules Vallès ut en tidning, som höll på att göra honom till rik man. Det var Le Cri du Peuple, som fick en upplaga af ända till 100,000 exemplar och såldes öfverallt i Frankrike.

Men så kom kommunen, och det var slut med litteraturen, åtminstone för någon tid. Jules Vallès blef åter bataljonschef eller hade kanske aldrig lämnat den befattningen, men hans aflöning var ej högre än de simpla nationalgardisternas och gick till endast 1 franc 50 cent. om dagen.

Jules Vallès blef en af kommunens oförvägnaste stridsmän. Några andra medlemmar af parispressen följde hans föredöme, men anmärkningsvärdt är, att flertalet af den parisiska »bohèmen» inom litteraturen icke ställde sig under den röda fanan.

⁎              ⁎
⁎

Nordbor i Paris.

Under de nära fyrtio år som excellensen Löwenhjelm var svenskt-norskt sändebud i Paris, behöfde resande landsmän, som inträffade där, aldrig vara i förlägenhet för utförande af de kommissioner, hvilka man i hemlandet anförtrott dem, då de anträdt resan. Skulle det eller det köpas, den eller den firman eller personen uppsökas och vidtalas, åtskilligt af mångahanda slag uträttas, vände man sig endast till legationen, och om beskickningens chef icke själf åtog sig kommissionen eller legationssekreteraren belastade sig med de många uppdragen, var chancelier’n därtill alltid beredd.

Denne, hvars namn var Georg Blumm, hade sedan 1827 vistats i Paris och kände alla dess förhållanden samt en stor del af dess märkligare personer. Talade man vid gamle Blumm om någon affär, som den resande icke själf kunde eller ville utföra, var man säker på att få saken förträffligt uträttad mot billig eller, oftast, ingen ersättning. Hvad chancelier’n icke själf hann med, lämnade han i händerna på sin gamla trotjänare Philippe som var intelligent, företagsam och oförtruten.

Men så dog excellensen och följdes i grafven inom få år af gamle Blumm. Philippe drog sig tillbaka. Då var det slut med »kommissionskontoret vid rue d’Anjou Saint-Honorée» som man skämtsamt, men ganska riktigt benämnde legationens lokal.

Hvarken excellensen Manderström, Löwenhjelms närmaste efterträdare, eller den därpå följande baron Adelswärd voro hågade att fortsätta kommissionsrörelsen, som egentligen icke hörde till beskickningens uppgift. Då blefvo de resande landsmännen missnöjda, och många bland dem tyckte, att legationen icke fyllde sin uppgift. På Löwenhjelm hade aldrig någon klagat, men så mycket mera uttryckte man sitt missnöje med baron Adelswärd, Manderström var ej minister mer än få år. Någon chancelier tillsattes ej heller efter Blumm, som afled 1863.

Förutom det indragna »kommissionskontoret» saknade en och annan af svenskar och norrmän i Paris det välvilliga, nästan faderliga intresse som excellensen Löwenhjelm ägnat dem. De klagade också öfver, att ministern icke talade samt icke riktigt förstod svenska och norska. Denna klagan var alldeles obefogad. Georg Nikolaus Adelswärd var visserligen född i Stralsund, men hans far var hofmarskalken Göran Axel Adelswärd, en äkta svensk, och från sitt 25:te år ägnade Georg Nikolaus sig åt svenska statsverkets tjänst samt genomgick graderna på den diplomatiska banan, för hvilken han ansågs ganska passande. Han var af en något trög natur och uttryckte sig visst icke med fransk liflighet, men var aktad och omtyckt af hvar och en som satte värde på ett tryggt och förtroendeingifvande väsen, oantastlig redbarhet samt välvilligt sinnelag. Såsom sändebud vid hofvet i Tuilerierna var han fullkomligt på sin plats intyga alla som lärt känna honom i hans tjänsteutöfning. Om hans gästfrihet icke var så stor som Löwenhjelms, hvilken var oinskränkt, kan man säga, bjöd han dock alltid till sitt bord de svenskar och norrmän af de bildade klasserna, som uppehöllo sig någon tid i Paris, isynnerhet om de reste för något vetenskapligt, konstnärligt eller litterärt ändamål.

En hedersman var Georg Nikolaus Adelswärd. Det är obestridligt. Han hade också lyckan att till legationssekreterare äga så framstående personer som en Eugène von Stedingk, en Fredrik Due, en Henrik Åkerman, hvilka hvar efter annan sökte främja Sveriges och Norges sanna fördelar i diplomatiskt afseende.

⁎              ⁎
⁎

Redan under den tid, då legationen så välvilligt åtog sig resande svenskars och norrmäns förtroendeuppdrag hade konsul F. J. Fahlman öppnat en speditionsaffär vid rue d’Alger, en tyst och stilla gata mellan rue Saint-Honoré och rue de Rivoli, närmast till en annan tvärgata som till minnes om de tre »ärofulla julidagarna 1830» benämnes du 29 juillet. Fahlman hade innehaft någon konsulsbefattning i Marseille, tror jag, och bar därför alltid konsulstiteln, men hade också, 1848, tjänstgjort vid franska beskickningen i Stockholm, som chancelier vill jag minnas.

I Paris hade Fahlman slagit upp sin affär på en ganska snygg gård, men affärslokalen var af allra minsta omfång på nedra botten, och man klef från gården rakt in i midten af kontoret. Där tillhandahöll Fahlman både landsmän och främlingar med upplysningar om alla möjliga parisförhållanden, och om de främlingar som anlitade kontoret erlade någon liten betalning, kom detta högst sällan i fråga om landsmännen. De ansågo, att Fahlman för landsmanskapets skull borde lämna upplysningarna gratis. Så hade ju gamle Blumm gjort. Då hade det fallit sig så naturligt, att man sagt: »Vi gå till Blummen». Då han var död, sade man: »Vi gå till Fahlman!» Det stämde ju öfverens.

Då fråga var om varusändningar, bekvämade man sig att erlägga några speditionskostnader, men de måste Fahlman beräkna så billigt som möjligt — för landsmanskapets skull. Fahlman tryckte ned siffrorna till minsta tänkbara belopp, och likväl kunde det hända, att man fick höra brummande öfver Fahlman, som »var så dyr».

Han var i själfva verket den oegennyttigaste person man kunde träffa och alltid benägen att hjälpa andra, fastän han själf hade så litet. Praktisk affärsman var han ingalunda. Hans många förslag och försök bära vittne därom. Någon medhjälpare på kontoret hade han icke, men hann själf med mycket på kort tid. Han var i ständig verksamhet, men deltog också i sällskapslifvet samt såg gärna att landsmän besökte honom i hans familj, som var bildad och älskvärd.

En afton i veckan var det mottagning i Fahlmans hem vid rue Saint-Honoré. Då klättrade vännerna, som visste sig vara välkomna, sex trappor upp eller det var kanske endast fem. Jag lägger sådant icke så noga på minnet.

Någon supé bjöds man icke på, ty det brukas vid sådana tillfällen icke i Frankrike, men lättare förfriskningar saknades ej. Mest förfriskande ansåg man Julia Fahlmans sång vara. Hon, dottern i huset, tog lektioner i sång och troddes ha en vacker framtid som konstnärinna.

Några år därefter gifte hon sig med en fransk sångare Portefaix, kallad Gaston. Efter att ha uppträdt i Spanien, begåfvo makarna Gaston sig till Stockholm, men funno snart anledning att icke längre sysselsätta sig med konsten. Herr Gaston gaf undervisning i franska språket, synnerligen under promenadlektioner, med hvilka lektionstagarna förklarade sig mycket belåtna. Efter långvarig sådan verksamhet afled Gaston, och hans änka lämnade åter Stockholm. Hennes far hade förut aflidit, sedan han under en del af sina senaste år varit vice konsul på Iviza i Medelhafvet, hvilken befattning ett år gaf honom, enligt hvad han själf uppgaf, en inkomst af — 22 francs, af hvilka han måste till generalkonsuln i Barcelona afstå hälften.

⁎              ⁎
⁎

Under världsutställningen 1855, då tillgången på »rum för resande» var i Paris ganska knapp, öppnade Fredrik Berggren eller som han, till större bekvämlighet för de franska tungorna, lät kalla sig Bergéron, ett litet hotell vid ofvan nämnda rue du Vingt-Neuf Juillet. Detta hotell blef snart bekant och ständigt anlitadt af till Paris ankomna svenskar, hvilka voro i behof af vägledning på den för dem främmande platsen. Bergéron och hans fru, en syster till sedermera landshöfding Asker, använde sina bästa bemödanden för att göra de resande belåtna och hotellet kändt, och om alla icke kunde tillfredsställas, måste flertalet dock erkänna, att makarna Bergéron voro värda erkännande för sina sträfvanden.

I det gästhuset hörde man föga annat än svenska, men vid table d’hôte såg man endast svenskar och svenskor.

Bergéron hade redan några år före världsutställningen ett litet så att säga försökshotell, och då detta, som var beläget vid rue Croix des Petits Champs, slog väl ut, flyttades det till »29:de juligatan», där det först blef riktigt bekant.

Efter att i många år ha stannat vid sist nämnda gata, flyttades Bergérons hotell ännu en gång och då till rue de Palestro, men då var jag icke med längre, och det hör därför ej till området för de minnen som här framställas.

⁎              ⁎
⁎

Bodde man icke hos Bergéron, valde man vanligtvis något af de små hotellen vid Quai Saint Michel, såvida man ej föredrog en pension, d. v. s. en inackordering, hvilka funnos öfver allt, några goda och dyra, sällan goda och billiga, ofta tämligen billiga, men långt ifrån tillfredsställande.

Af de små hotellen vid den nämnda käen har jag redan talat om Suède, som ett föga inbjudande gästhus. Det andra, L’Etoile du Nord, var visserligen tarfligt, men aktningsvärdt i flera afseenden. Där bodde både konstnärer och vetenskapsmän, mest de senare. Längre fram, d. v. s. östligare vid samma kä, hade Björnstjerne Björnson slagit upp sina bopålar under en god del af, som jag vill minnas, året 1863. Vi svenskar grälade duktigt med honom, men voro alla hans goda vänner. För öfrigt träffades landsmännen icke ofta på hotellen, utan mera på kaféerna.

Dessa har jag förut omnämnt, men vill litet närmare skildra dem. Det äldsta som samlingsplats för nordbor var Café du Danemark vid rue Saint-Honoré, öster om Palais Royal. Det hade bland skandinaverna vunnit en viss ryktbarhet genom den häktning som där ägde rum i december 1851, då, bland andra, Höckert, Palm och Ludvig Josephson alldeles utan orsak arresterades och fingo tillbringa en natt i häktet, men frigåfvos morgonen därpå genom vår beskicknings kraftiga ingripande, och då arresteringen befunnits ha berott på ett misstag.

Emellertid drog en stor del af svenskarne sig till Café de la Régence, som är ett bland de äldsta kaféerna i Paris. Vid utgången af 1850-talet hade den större delen af danskarne redan öfvergifvit sitt »Danemark» och flyttat till Régence, som visserligen var schakspelarnas hufvudkvarter och där några intressanta partier ständigt voro i utförande, men ej hindrade att kafégästerna sysselsatte sig med dryftande af konstfrågor och litterära uppgifter.

Bland de sist nämndas förfäktare utmärkte sig i synnerhet den danska litteratören P. L. Möller, för alla bildade skandinaviska teater- och litteraturvänner bekant och högt aktad som författare af Det nyere Lystspil i Frankrig og Danmark, som 1857 belönats med Köbenhavn-universitetets guldmedalj och året därpå utgafs i bokform.

Denne Möller var en egendomlig person, för hvars lärdom man gärna bugade sig, och hvars litterära förtjänster man villigt erkände, men hvars retliga och frånstötande lynne gjorde obehagligt intryck. Hans intellektuella begåfning stod mycket högre än hans moraliska förtjänster, och för hans giftiga omdöme om människor gick man helst ur vägen. Hans skarpa satir var mördande. Men då han nöjde sig med att blott på vetenskapliga grunder kritisera, måste man med intresse höra honom.

Understundom var hans människohätskhet så ohygglig, att den kanske närmade sig sinnessvaghet, men så drog han fram med ett möjligtvis ganska elakt, men utmärkt kvickt påstående, och man måste skratta.

En gång kom den bekanta danska författaren, tidningsredaktören, teaterledaren och Tivolidirektören Robert Watt till Paris och sammanträffade med Möller samt bjöd honom att tillsammans med sig se en föreställning på Théâtre-Français. För att göra sin gamla landsman riktigt belåten, köpte Watt ett par af de finaste platserna.

Möller tackade och samtyckte samt hade en mycket intressant afton. Efter en vecka eller så fick man i en af Möllers korrespondensartiklar till en dansk tidning läsa följande:

— För närvarande uppehåller sig här en viss Robert Watt, hvilken icke blygs för att vräka sig på de dyraste platserna i de förnämsta teatrarna.

Det var tacken för Watts vänlighet.

Möller, som var född 1814, vistades i Paris under ett par årtionden, men talade, åtminstone under det senare tiotalet, jämt om att fara hem till Danmark. Han var blott bekymrad om hemforslandet af alla sina samlingar, mångtusen urklipp ur tidningar samt också hela tidningar. De skulle först föras hem, så skulle han komma efter, slå sig i ro i hemlandet och taga i tu med ordnandet af dessa samlingar som innehöllo, påstod Möller, ofantligt rika materialer till en storartad kulturhistoria som han skulle skrifva.

Men det var ej så lätt att resa. Möller hade icke pengar till ens de oundgängligaste dagliga utgifter. Han lefde visst endast af kaffe, som han förtärde tidigt på förmiddagen, sedan han först själf köpt sig ett bröd i bagarboden. Att begära hjälp af någon var han för stolt till.

Han måste dock på något sätt ha fått understöd, ty 1865 reste han till Normandie, men på återvägen sjuknade han och stannade i Rouen, där han afled i början af december nyss nämnda år. Han blef således ej äldre än femtioett år, men såg vida äldre ut. Omtyckt var han, kan man säga, icke af någon, men kunderna på Régence saknade honom dock, och vännerna af litteraturen, som satte så högt värde på hans stora begåfning, beklagade, att honom icke förunnades längre lifstid.

P. L. Möller var dansk, men äkta svensk var Carl Johan Billmark, fastän han så att säga fastnat i Paris och var där bosatt under sina sista trettio år. Mellan dansk och svensk gjorde vi bofasta parismedborgare aldrig någon skillnad, och det gällde äfven norrmännen vid Seine. Både som konstnär och människa var Billmark omtyckt och efter sin stora förtjänst värderad. Hans bekanta i litografi utgifna »Etyder för landskapstecknare» utfördes i Stockholm, men det stora verket »Pittoresk Resetur från Stockholm till Neapel» fick sin fulländning i Paris, hvilket äfven var fallet med konstnärens akvarell-litografier »Gripsholm», »Uppsala» o. s. v., sedan Billmark noga studerat originalen på ort och ställe.

Han var gift och bebodde i många år en liten hemtreflig våning vid rue de Rennes helt nära Västra järnvägens station vid Montparnasse. Hos de älskvärda makarna Billmark träffades ett icke ringa antal svenskar under en lång följd af år. Under tyska belägringen afled konstnären i november 1870 vid sextiosex års ålder. Hans änka öfverlefde honom i flera år, ständigt aktad och omtyckt, fastän svenskarna icke så ofta som förr hittade vägen till rue de Rennes och uppför de fem trapporna.

En tid hade Billmark anordnat en hönsgård på sin terrass där uppe i luften, en ganska lyckad tillställning, men grannarna klagade öfver störd morgonslummer, ty Billmarkska tuppen var alldeles ovanligt morgonkry och ville ovillkorligen att grannskapet skulle höra på hans toner, men de kringboende tyckte icke om sådan fåglalåt, och polisen uppsade tuppen och dennes familj till afflyttning.

Då och då hade nordborna i Paris fört på tal önskvärdheten af ett skandinaviskt bibliotek där på platsen, och i början af 1863 tog man med allvar i tu med saken. Öfverläggningar höllos i Café des Quatre-Nations, en trappa upp i hörnet af rue Saint-Honoré och rue de Valois, strax bredvid Café du Danemark. Där samlades representanter för de »Fyra nationerna» svenskar, danskar, finnar och norrmän.

Sammankomsterna och deras ändamål voro anmälda i polisen, hvilken meddelat tillåtelse till dem. Men vid första sammanträdet inställde sig två för alla de närvarande okända personer, hvilka på tillfrågan meddelade, att de voro skickade af myndigheterna för att bevista »samkvämet» och sedan redogöra för hvad sig tilldragit. Vi bjödo herrarne sitta ned och iakttaga hvad som skulle förekomma. De tillfrågades, om de förstodo något af de skandinaviska språken och förklarade, att sådant ingalunda var fallet. De lydde endast förmäns befallning.

Vi skandinaver skrattade åt den befallningen, och jag tror nästan, att en af de kunskapsälskande också drog på munnen. Emellertid fortgick både den aftonen och flera följande aftnar ett ganska lifligt meningsutbyte i biblioteksfrågan. Bland dem som då läto höra sina åsikter i saken voro i synnerhet Björnstjerne Björnson och d. v. major, sedan öfverstelöjtnant Staaff. Visst öfvergick dryftandet då och då till hvad man skulle kunna kalla gräl, men de grälande sansade sig snart och förenade sig om hufvudsaken i all sköns vänlighet. Af Björnson fick jag det intyget, att jag vore en »meget hidsig Fyr», men, tillade skalden, »du har dog godt hjerte», och så tryckte vi hvarandras händer och voro goda vänner igen.

Major Staaff hade året förut förordnats till svensk militärattaché i Frankrike, hvilken befattning förut innehafts af öfverstelöjtnanten m. m. Fritz Dardel, bekant bland mycket annat som öfverintendent och äfven lyckad skämtritare. Han var ock förtjänt af erkännande som kvick och intressant tidningskorrespondent, hvarpå goda bevis lämnades i de bref han vid början af 1860-talet under pseudonymen Félix skickade från Paris till Nya Dagligt Allehanda samtidigt med de artiklar som till samma tidning och från samma plats sändes af mig. Félix’ bref upphörde snart.

Dardels efterträdare som militärattaché, Ferdinand Staaff, intresserade sig mycket för den svenska kolonien i Paris, och biblioteksfrågan låg honom varmt om hjärtat. Alla uppmaningar till det skandinaviska Nordens och Finlands bokförläggare vunno hans kraftiga biträde. Bland öfrige medverkande erinrar jag mig den danska figurmålaren David Jacobsen, finnarna Adolf von Becker (genremålare) och F. af Björksten, svensken Santesson (förgyllare), och så hade vi Bössemager Jensen, som naturligtvis var dansk.

En morgon efter en af våra sammankomster fick jag i mitt hem besök af en för mig främmande mansperson, hvilken fixerade mig skarpt utan att säga något. Jag frågade hvad han önskade. Han fortfor att granska mitt utseende, men utbrast slutligen under det han drog fram en tjock anteckningsbok och gjorde sig i ordning att skrifva:

— Är ni herr C. L.... Huru gammal är ni? Är ni gift? Har ni barn? Hvad är edert yrke?

Jag besvarade utan invändningar alla dessa frågor, men frågade å min sida hvad allt detta skulle betyda.

— Myndigheterna, min herre — myndigheterna. —

— Hvad vilja de mig?

— Ni har varit ordförande i ett sällskap, ni vet . . . de fyra nationerna . . .

-— Vi ha inte någon ordförande. I tur och ordning bruka vi leda förhandlingarna.

Den ifrige frågaren fordrade, att jag skulle noggrant redogöra för detta sällskaps egentliga ändamål. Jag upprepade detta ändamål gång på gång, men »myndigheternas» man var ej lätt att tillfredsställa. Efter mycket besvär lyckades jag dock förmå honom att tills vidare låta bero vid hvad han nu inhämtat, hvilket skulle föreläggas »myndigheterna».

Man kan knappt tro det vara sant hvad jag nu berättat, att på det sättet besväras för det man deltagit i en hos polisen förut behörigen anmäld sammankomst för ett helt oskyldigt ändamål. Lyckligtvis hade jag dock ett vid tillfället närvarande vittne som kan intyga sannfärdigheten i hvad jag här anfört. I rummet närmast intill det där den kunskapssökande anställde fått förhör med mig, satt kungl. sekreter Wilhelm Walldén som uppehöll sig i Frankrike och England under 1862—63 samt vid det i frågavarande tillfället besökte mig och sannolikt kan erinra sig hvad som då försiggick.

Sådana »franska visiter» voro ej sällsynta på kejsardömets tid, och man måste känna sig belåten, om de ej åtföljdes af husvisitationer, då hvart enda skrifvet papper togs i beslag och ej alltid återlämnades, äfven om det icke innehöll ett enda misstänkt ord.

Jag hörde däremot icke något vidare af »myndigheterna» och deras kunskapsälskande budbärare. Sannolikt funno de det icke löna mödan att för böcker som i allmänhet icke förstodos i Frankrike ställa till någon högmålsprocess.

⁎              ⁎
⁎

En dag spred sig ett rykte bland skandinaverna, att H. C. Andersen, sagoförtäljaren, alla nordbors vän, både stora och små, hade kommit till Paris. För honom måste vi naturligtvis ha en fest. Till inbjudare utsågos Björnstjerne Björnson, David Jacobsen och Claës Lundin. De begåfvo sig en vårmorgon 1863 till Andersen för att uppvakta honom och framföra skandinavernas bjudning. Han bodde i ett litet, oansenligt hotell vid rue Bergère, vill jag minnas. Namnet är ej så säkert bevaradt, men själfva hotellet erinrar jag mig mycket väl. Det var ganska tarfligt, och erinrade just icke om Eventyr.

Vi mottogos af en då ung man af den Collinske släkten, med hvilken H. C. Andersen var så nära befryndad. Den unge Collin hade gjort Andersen sällskap på en resa i Nord-Afrika, och som minne af den afrikanska jorden hade de medfört ett stort antal små sköldpaddor som nu krälade kring på golfvet. Det var endast med stor svårighet man kunde undvika att trampa på dem.

Efter en stunds väntan uppenbarade sig Andersen och log emot oss med all den älskvärdhet som han ägde i så hög grad.

Äfventyrsdiktaren var då 58 år, men utseendet var fullkomligt likadant som då jag senast sett honom i Köbenhavn flere år förut, och mycket hade han ej heller förändrat sig nio år därefter, då jag åter hade nöjet att träffa honom i hans fädernesland.

Den höga hvita halsduken tycktes han alltid bära, men klädseln på morgonen i Paris var för öfrigt mycket enkel. En fotsid öfverrock tjänstgjorde som nattrock. Den af oss framförda inbjudningen besvarade han med mycken tacksamhet, och så frågade han, om han fick läsa något för oss, hvilket vi naturligtvis med stort nöje besvarade jakande. Vi togo plats under det de små sköldpaddorna fortforo att kräla mellan och under våra fötter.

Andersen läste ytterst intagande, men jag beklagar, att jag nu icke kommer i håg hvad han föredrog. Jag vill dock minnas, att det var något af hans senaste författarskap. Efter slutad läsning och af oss ytterligare framförda tacksägelser togo vi afsked, och så väl diktaren själf, som unge Collin och några sköldpaddor följde oss ut i förstugan, där artighetsbetygelserna fortsattes.

På bestämd dag samlades ett stort antal skandinaver i en lämplig lokal i Palais Royal och mottogo H. C. Andersen på det hjärtligaste. Festtalet för den högt aktade gästen hölls naturligtvis af Björnson och gjorde utmärkt verkan. Det besvarades af festens föremål på ett synnerligen intagande sätt, hvarpå han äfven läste ett af sina »Eventyr», nämligen Valdemar Daas döttre, som författaren föredrog öfverlägset tilltalande. Då han härmade vindens tjut i spiseln, stannade de franska uppassarna i mållös öfverraskning och kunde ej begripa hvad det betydde, att den gamla fina herrn skulle låta så hemskt.

Aftonen var för öfrigt på allt sätt intressant. En stor, af August Malmström komponerad och utförd kartong visade Andersens lyckligt återgifna bild och prydde salen, där festen försiggick. Bakom författarens hufvud framskymtade sagans genius som hviskande i hans öra ingaf honom idén till något nytt »Eventyr». De förnämsta figurerna i hans sagor upptogo, omgifna af präktiga blommor, öfriga delar af konstverket, som var lika hedrande för så väl den ena som den andra konstnären, så väl för gamle Andersen som för den då unga Malmström.

Bland de närvarande erinrar jag mig violspelaren Fridolf Book, numera professor, som lät oss höra mästerligt spel, och den norska pianisten Knudsen, hvilken utförde präktiga stycken på sitt instrument.

Många skålar föreslogos, såsom af major Staaff för Norge och af Björnson för Sverige, för hvilket land också danske kandidaten Fredriksen talade, samma man hvilken i november 1905 afled som f. d. professor och rastlös affärsman.

För Danmark talade den då tjuguåriga Alfred Lagerheim, legationsattaché. Finlands skål föreslogs af Claës Lundin och för den tackade finska ägendomsägaren af Björksten.

Bland deltagarna märktes för öfrigt herrar Wilhelm Walldén och Carl Johan Dævel, löjtnant vid Andra lifgardet, som funderade på att gå i fransk tjänst, men gick i stället i dansk och deltog i 1864 års fälttåg mot Tyskland.

H. C. Andersen firades af alla och var i hög grad förtjust af det mottagande han rönte. Ännu 1872, då jag besökte honom i hans bostad vid Nyhavn i Köbenhavn, talade han med hänförelse om den »deilige aften» i Paris nio år förut.

Det var våra sammankomster för skandinaviska biblioteket som hade gifvit första anledningen att tänka på fest för H. C. Andersen, då vi hörde att han kommit till Paris. Jag torde icke böra underlåta att nämna, det vi verkligen lyckades anskaffa en rätt god boksamling för det afsedda ändamålet, men efter några år, troligen under kommunen, var samlingen försvunnen utan att lämna spår efter sig. De bemödanden som gjorts för att vinna kännedom om böckernas öde ha, så vidt jag vet, icke haft någon framgång.

⁎              ⁎
⁎

Ehufu fadern icke var svensk, räknades Carl Fredrik Kiörboe dock alltid till svenskarna i Paris. I själfva verket var han äkta världsborgare. Hans fader var norrman, modern svenska, och han var född i Slesvig. Han hade varit officer vid svenskt regemente, bodde i Paris under en lång följd af år, umgicks mycket med engelsmän och målade taflor åt hvilken nation som helst.

Mera utpräglad kosmopolit kan man ej få se, och det världsborgerliga hördes äfven på hans tal, som var en föga redig blandning af åtskilliga tungomål. Kiörboes morbror var den bekante veterinären, öfverdirektören Norling i Stockholm, hos hvilken han vistades någon del af sin ungdom och fick undervisning i djuranatomi samt välvilligt understöd i sina konstförsök.

Som konstnär gjorde Kiörboe sig småningom ett aktadt namn, och hans anseende växte sedan både hastigt och åt olika håll. Men han var icke ung, då han fick det erkännande som satte honom högt bland samtidens djurmålare. Han var redan några och fyrtio år, då han målade sin »Räf, fångad i snaran», och utförde det bekanta ryttarporträttet af Karl Johan samt ännu ett par år äldre, då han gjorde sig mest bekant genom »Öfversvämningen», den populära hundtaflan.

Ännu vid sextio år hade Kiörboe sin atelier vid boulevard de Rochechouart, men snart därefter gjorde han sig ny atelier vid sin villa i Parc Montretout invid Saint-Cloud, dit de svenska vännerna redan förut hittade och där »mäster Corbeau», såsom hans hustru, född fransyska, alltid uttalade hans namn, utöfvade den oinskränktaste gästfrihet. Där träffades så väl i Paris bofasta svenskar, som de hvilka där blott gjorde kortare besök. Bland de förra voro Bobergh, Mandelgren, Brandelius, Aglundi (sångaren Haglund), m. fl. En som ofta under någon tid deltog i gästabuden i Parc Montretout var d. v. magistern Nyblom, den gladaste bland de glada och den kvickaste i hela sällskapet.

Det var hjärtinnerligt glada samkväm. Men så kom jag några år efteråt till samma trakt, och det var länge för mig omöjligt att taga reda på hvar »mäster Corbeau’s» villa hade stått. Villan hade bränts af tyskarna, liksom andra villor i parken, och först efter långt letande bland askhögarna trodde jag mig ha träffat på den rätta högen. Kiörboe hade förlorat hustru, hvilken aflidit under kriget, villa, konstverk och allt hvad han ägt. Under kommunen sökte jag upp honom i Paris och fann den gamla målaren i ett mycket tarfligt rum, men troget vid staffliet.

⁎              ⁎
⁎

Långt upp vid rue d’Enfer, Afgrundsgatan, ett styggt namn på en ganska hygglig gata, besökte jag då och då Nils Månsson Mandelgren, hvilken man alltid fann vid hans arbete, under många trägna år Monuments Scandinaves du Moyen-Age.

Afbröt han det arbetet, var det vanligtvis för att förrätta något husbestyr, ty han var sin egen uppassare och tillredde själf sina måltider, eller ock någon gång för att gästa hos Kiörboe eller besöka någon annan af skandinaverna. Skulle något hämtas hem, gick Mandelgren själf efter det. Han var en stor, stark karl och skydde ej att lång väg bära tunga bördor.

Hans lilla vindsrum sex trappor upp eldades endast undantagsvis och då af en liten osande järnkamin som innehafvaren kommit öfver för godt pris. Kakelugn fanns icke i bostaden, men vintertiden lade Mandelgren lös halm i de trätofflor han, som äkta skåning, begagnade hemma, kanske äfven utom hus ibland.

På sommartiden tog Mandelgren sig ledigt någon enda dag och begaf sig då ut på landet, vanligtvis i sällskap med Winge och Malmström på den tid de uppehöllo sig i Paris. Då bar det ofta ut till La Celle-Saint-Cloud, en bondby som på 1860-talet hade 4 eller 500 invånare, men låg i en utmärkt vacker trakt, där Malmström upptäckt ett litet värdshus, kändt för godt kalfkött och som han benämnde Kalfstekskrogen.

Understundom samlades där ett helt dussin nordbor för att dricka simpelt, men äkta vin och förtära väldiga stycken kalfstek. Då sjöngs och lektes i fröjd och gamman, och Winge föreslog alltid, att man skulle tillbringa natten i skogen, men hans förslag antogs icke.

⁎              ⁎
⁎

Den bland nordborna kanske mest kända och aktade svensken var otvifvelaktigt Otto Gustaf Bobergh, född i Stockholm, men redan i ganska unga år förflyttad till utlandet. Han hade dock förut som yngling varit anställd i Medbergs sidenkramhandel vid Mynttorget i Stockholm samt under den tiden på lediga stunder tagit undervisning hos Tore Billing i landskapsmålning, hvilket han, såsom här förut omnämnts, i ekonomiskt afseende tillgodogjorde sig, då han en tid befann sig i London utan anställning.

Efter att några år ha förestått en afdelning af det stora sidenmagasinet Compagnie Lyonnaise vid boulevard des Capucines i Paris, förenade han sig med en engelsman vid namn Worth, och de två satte upp ett storartadt magasin för fruntimmerstoaletter, där Boberghs smak och skicklighet samt hans konstnärliga förmåga var af oberäknelig nytta till de två kompanjonernas gemensamma fördel.

Rue de la Paix var då ej längre bekant endast för sina guldsmedsbutiker, hvilka gjorde den gatan till den mest lysande i hela Paris, utan blef ryktbar också för det fina magasinet för den eleganta fruntimmersvärlden hvilket på 1850-talet öppnades i n:o 7, en trappa upp.

Det var ganska egendomligt att under ett par timmar taga i betraktande de toalettbeställande damer, som där rörde sig mellan magasinets och dess verkstäders »ämbets- och tjänstemän» af båda könen. Rörelsen var obestridligt storartad, och kostligt var att höra de öfverläggningar som utan något förhemligande ägde rum mellan kunderna och husets eget folk.

Ledsamt var ej heller att, sedan man fått en föreställning om de präktiga siden- och sammetsdräkternas tillkomst, mottaga en inbjudning af den ena af husets chefer för att deltaga i den diner som hvarje afton serverades biträdena och var af utmärkt beskaffenhet samt vanligtvis ytterligare kryddades af en och annan visa som vid bordet sjöngs af en eller annan commis med god röst och godt föredrag.

Den franska visan lefde åtminstone då, d. v. s. nu för fyrtio och femtio år sedan, och jag vill hoppas, att hon lefver ännu i det galliska landet.

Bobergh fortfor under många år att teckna fruntimmerstoaletter och med sin smak utstyra de unga och äfven gamla parisdamer, hvilkas tillgångar sådant medgåfvo. Det var således två främlingar, en engelsman och en svensk, som skrefvo och ritade modets lagar för jordens finaste kvinnovärld. Men så kom kriget. Bobergh hade just då skilt sig från sin kompanjon, men uppgörelsen mellan dem var ännu icke fullbordad, och man kunde frukta, att den stora affären vid rue de la Paix kunde gå i kvaf samt att då Bobergh skulle göra mycket stor förlust. Han hade nämligen en betydlig summa innestående i affären samt vistades då i Stockholm, och det belägrade Paris kunde han ej besöka.

Allt gick dock lyckligt för den svenska affärsmannen, och Worth, som hade utredningen om hand, utbetalade ända till sista centimen hvad hans f. d. kompanjon hade att fordra. Bobergh blef en rik man. Han blef också en lycklig man genom sitt giftermål med Thérèse Björklund, en af Dramatiska teaterns på den tiden många älskvärda skådespelerskor, men hvilken vid sitt giftermål lämnade scenen.

Det lyckliga paret hade slagit sig ned i Stockholm, hvarvid Bobergh köpte huset n:o 55 vid Drottninggatan samt landtegendomen Kjefvinge vid Edsviken, midt emot Ulriksdal.

Han njöt dock icke länge af sin lycka. Han afled redan 1880.

---