En krona bland flickor/Kapitel 17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Hon vågade icke
En krona bland flickor
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Toms framgång


[ 227 ]

SJUTTONDE KAPITLET.
Toms framgång.

Stundom, i synnerhet mot våren, inträffar en giftermålsepidemi, som ödelägger sällskapslivet, kommer ungkarlarnas leder att glesna och lämnar mödrarna begråtande sina vackraste döttrar. Denna vår utbröt farsoten med stor våldsamhet inom Shawska familjen och förorsakade de gamla stort bryderi, då det ena fallet följde på det andra med en oroande hastighet. Fanny blev såsom vi sett angripen först och hade knappast gått igenom krisen lyckligt och väl, då Tom återkom och ökade offrens antal. Då Fanny var mycket ute med sin Arthur, som tog för givet att motion vore nödvändigt för konvalescenten, gick Polly dagligen till mrs Shaw, vilken fann sig övergiven men vida bättre än vanligt, ty förlovningen hade en kraftigare verkan på hennes nerver än något stärkande medel hon hittills försökt. Några dagar efter Fannys glada visit blev Polly vid sitt inträde genom porten hos Shaws helt bestört, då Rosa kom sättande utför trappan, överösande henne med en ström av ord.

„Han har kommit tidigare än han sade sig kunna, för att överraska oss. Han är uppe hos mamma och sade just: ’hur är det med Polly?’ då jag fick se dig komma smygande, och nu får du lov att gå upp genast. Han ser så rolig ut med polisonger, men han är mycket rar, riktigt stor och så solbränd, och han lyfte mig högt upp i vädret när han kysste mig. Låt hatten vara, jag kan inte vänta.“

[ 228 ]Och gripande Polly i klänningen drog hon henne med sig lik en liten bullersam ångslup som tar ett fångat skepp i släptåg.

„Ju förr det är överståndet, desto bättre“, var den enda tanke Polly hann tänka, innan hon inträdde i rummet, bogserad av Rosa, som skrek triumferande:

„Där är han! Är han inte ståtlig?“

Allting dansade framför Polly under ett ögonblick, medan en hand varmt skakade hennes och en rask stämma hjärtligt yttrade:

„Hur mår du, Polly?“ — Därpå sjönk hon ned i en stol bredvid mrs Shaw, i hopp att hennes svar varit tillbörligt och passande, ty hon hade icke den minsta idé om vad hon sagt.

Emellertid hämtade hon sig snart, och medan Rosa ordade vitt och brett om den stora överraskningen, vågade hon kasta en blick på Tom, glad att hon satt med ryggen mot ljuset, vilket icke var fallet med honom. Rummet var icke stort och Tom tycktes fylla det helt och hållet; icke därför att han vuxit så mycket, undantagande att han blivit bredare över axlarna, men han hade ett raskt, genialiskt, obesvärat utseende som vittnade om ett rörligt liv under bar himmel och i lag med folk som hade ögonen med sig och icke voro så synnerligt nogräknade om vad de gjorde med sina armar och ben. Den vardagslika resdräkten, de grova stövlarna, det bruna ansiktet och manliga skägget gav honom ett så förändrat utseende att Polly knappt kunde finna ett spår av den eleganta Tom Shaw i den raska unge mannen som stod med ena foten på en stol, medan han talade om affärer med sin far på ett sätt som gjorde den gamle herrn alldeles förtjust. Förändringen fägnade Polly utomordentligt och hon satt lyssnande till beskrivningen över affärstillståndet västerut med lika mycket intresse som om det varit den mest gripande kärlekshistoria, ty under det han talade betraktade Tom henne med en nick och ett [ 229 ]småleende emellanåt, så likt fordom, att Polly för en stund glömde Maria Bailey och kände sig lycksalig.

Om en stund kom Fanny instörtande och skänkte Tom en större överraskning än han själv lyckats åstadkomma. Han hade icke den minsta aning om vad som tilldragit sig hemma, ty Fanny hade med flickors vanliga elakhet sagt till sig själv: „Om inte han behagar omtala sina hemligheter för mig, så skall jag också tiga med min“, och hade ingenting sagt rörande Sydney, undantagande ett flyktigt omnämnande att han ofta kom dit och var mycket vänlig. Därför, då hon tillkännagav sin förlovning, syntes Tom för ett ögonblick så slagen att Fanny trodde nyheten syntes honom mindre angenäm, men sedan den första bestörtningen hunnit lägga sig visade han en så hjärtlig tillfredsställelse, att hon blev både rörd och smickrad.

„Vad tycker du om den saken?“ frågade Tom och vände sig hastigt till Polly, som fortfarande satt bredvid mrs Shaw i skuggan av sänggardinerna.

„Den gläder mig mycket“, sade hon i så uppriktig ton att Tom icke kunde betvivla äktheten av hennes nöje.

„Gott. Jag hoppas du skall bli lika belåten med en annan förlovning som snart blir bekant.“ Och med ett löjligt skratt drog Tom Sydney bort till sin håla och lämnade flickorna att telegrafera till varandra det rysliga budskapet.

„Det är Maria Bailey!“

Polly kunde aldrig begripa hur hon kunde reda sig denna afton, och likväl var den icke lång, ty klockan åtta smög hon ut ur rummet i avsikt att skynda hem ensam utan att besvära någon om sällskap. Men hon lyckades icke undkomma, ty medan hon stod och värmde sina galoscher framför elden i matsalen, undrande därvid tankfullt om Maria Bailey hade små fötter och om Tom brukade hjälpa henne på med hennes galoscher, togos de [ 230 ]små ytterplaggen ur hennes händer och Toms stämma sade förebrående:

„Tänkte du verkligen springa din väg och inte låta mig följa dig hem?“

„Jag är inte rädd, och jag vill inte rycka dig bort från de andra“, svarade Polly och hoppades i tysthet att hon icke såg alltför glad ut.

„Men jag har ingenting emot att bli bortryckt på det sättet. Det är ju ett helt år, sedan jag följde dig hem; kommer du ihåg det?“ sade Tom och svängde med galoscherna, utan att visa något tecken till brådska.

„Tycker du det är länge sedan?“

„Oändligt!“

Polly ville yttra detta alldeles obesvärat och småle tvivelaktigt vid hans svar, men till trots för den koketta, lilla rosenfärgade huvan, som hon visste klädde henne förträffligt, var varken hennes min eller röst glättig, och Tom varseblev någonting i hennes förändrade ansiktsuttryck som kom honom att yttra helt hastigt:

„Jag fruktar du ansträngt dig för mycket i vinter; du ser uttröttad ut, Polly.“

„Nej, bevars, jag tycker om att vara träget sysselsatt“, svarade hon och började draga på handskarna liksom för att bevisa detta.

„Men jag tycker inte om att du blir blek och mager begriper du.“

Polly såg upp för att tacka honom, men gjorde det icke, ty det låg någonting djupare än tacksamhet i de rena, blå ögonen, som icke helt och hållet kunde dölja sanningen. Tom märkte det, hans bruna ansikte rodnade och han släppte galoscherna som smällde mot golvet, fattade hennes händer och sade med sin forna häftiga ton:

[ 231 ]„Polly, jag har någonting att säga dig!“

„Ja, jag vet, vi ha väntat det. Jag hoppas du blir mycket lycklig, Tom“, inföll Polly och skakade hans händer med ett småleende mera rörande än en flod av tårar.

„Vad för något!“ utropade Tom och såg på henne som om han trott henne från förståndet.

„Ned har talt om alltsammans angående henne; han trodde det skulle gå därhän och när du nämnde om en annan förlovning, kunde vi förstå att du menade din egen.“

„Det gjorde jag visst inte; det är Neds — han bad mig underrätta dig. Det är nyss avgjort.“

„Är det med Maria?“ frågade Polly och fattade uti en stol liksom för att vara beredd på det.

„Naturligtvis. Vem skulle det annars vara?“

„Han sade ingenting — du talade mest om henne — och vi trodde“, stammade Polly och började plötsligt darra.

„Att jag var kär? Jag, det är jag, men inte i henne.“

„O!“ Polly drog efter andan som om någon stänkt kallt vatten över henne, ty ju mer allvarsam Tom blev, desto mindre varsam blev han även.

„Vill du veta namnet på den flickan jag har älskat över ett år. Jo — det är Polly!“ Sägande detta sträckte Tom armarna mot henne med denna stumma vältalighet, som icke kan motstås, och utan att säga ett ord gick Polly rakt i hans famn.

Det är detsamma vad som tilldrog sig under de närmaste ögonblicken. Kärleksscener kunna icke beskrivas, om de äro av äkta sorten; ty de som hava deltagit däri skola finna den mest vältaliga skildring fattig, och den enklaste beskrivning synes överdriven för alla andra.

Snart sutto Tom och Polly sida vid sida, njutande den sällhet som vanligtvis följer de första stegen ut ur vardagslivet in i den strålande region, där älskande tillbringa en eller par månader [ 232 ]av hänryckning. Tom satt och betraktade Polly liksom kunde han endast med svårighet tro att den dystra vintern slutat med denna härliga vår. Men Polly gjorde sina frågor som en sann kvinna mitt under det hon skrattade och jublade av fröjd.

„Säg mig, Tom, huru skulle jag kunna veta att du älskade mig, när du for din väg utan att säga ett ord?“ började hon i ömt förebrående ton vid tanken på vad hon lidit under det förflutna året.

„Hur kunde jag hava mod att säga ett ord, då jag inte hade det minsta på Guds gröna jord att erbjuda dig, utan mitt eget, ovärdiga jag!“ svarade Tom med värme.

„Det var allt vad jag ville ha!“ viskade Polly i en ton som lät honom ana att änglarnas släkt ännu icke var alldeles utslocknad.

„Jag har alltid hållit av dig, min Polly, men jag visste aldrig huru mycket, förrän kort innan jag for. Jag var bunden, som du vet, och dessutom hade jag en stark föreställning att du tyckte om Sydney, till trots för det avsked Fanny antydde att du givit honom. Han är en så förträfflig ung man, att jag verkligen inte förstår huru du kunde motstå honom.“

„Det är besynnerligt; jag begriper det inte själv; men kvinnan är en egen varelse, och man kan aldrig göra sig reda för hennes tycken“, sade Polly med en menande blick som Tom fullkomligt gillade.

„Du var så god mot mig de sista dagarna, att jag var nära att taga bladet från munnen, men det var mig omöjligt att kunna erbjuda dig en stackars utskämd varelse som Trix inte ville ha och ingen tycktes sätta något synnerligt värde på. ’Nej’, sade jag till mig själv, ’Polly förtjänar något bättre; må Sydney ta henne om han kan få, jag skall icke säga ett ord. Jag skall i alla händelser söka göra mig bättre värd hennes vänskap; och när jag visat att jag verkligen duger någonting till och inte blygs [ 233 ]att arbeta, om då Polly är fri, skall jag inte frukta att fresta min lycka!’ Därför teg jag, arbetade som en häst, gjorde mig själv och andra glädje med att visa att jag kunde förtjäna mitt uppehälle på hederligt sätt, och for sedan hem för att se om jag hade någonting att hoppas.“

„Och jag väntade dig beständigt“, sade en mild stämma tätt invid hans axel, ty Polly var djupt rörd av Toms manliga ansträngningar att förtjäna henne.

„Jag tänkte ingenting säga till en början, utan bara se mig omkring en smula och förvissa mig om att Sydney icke stod i vägen. Men Fannys nyhet gjorde den saken klar, och den där blicken som jag nyss uppfångade i min Pollys öga avgjorde den andra. Jag kunde inte tiga eller låta dig vänta ett ögonblick längre, utan måste sträcka min famn mot min lilla hustru, Gud signe henne, fastän jag inte förtjänar henne.“

Toms röst blev allt lägre och lägre, under det han talade, och hans anletsdrag vittnade om en sinnesrörelse, för vilken han icke behövde blygas, ty en uppriktig kärlek förädlade honom, i det den gjorde honom ödmjuk, då en tom tillgivenhet skulle blivit stolt över sin framgång. Polly insåg detta och fann sin älskares redliga, uppriktiga språk mera vältaligt än all poesi. Hennes hand smög sig upp till hans kind; medan hon förtroligt lutade sin egen mot hans grova rock, sägande på sitt öppenhjärtiga, okonstlade sätt:

„Säg inte så, Tom lilla, liksom jag vore den bästa av kvinnor. Jag har många, många fel och vill att du skall känna dem alla och hjälpa mig att rätta dem, såsom du rättar dina egna. Det har inte gjort oss någon skada att vänta, och jag älskar dig så mycket högre för din prövning. Men jag fruktar att året har varit svårare för dig än för mig, du ser så gammal och allvarlig ut nu, mot vad du gjorde när du for. Du beklagade dig aldrig, men jag har haft en aning att du slet mera ont än någon trodde.“

[ 234 ]„Jojo, styvt arbete i början, det medger jag. Allt var så nytt och främmande, att jag fruktar jag aldrig skulle uthärdat om icke Ned varit. Han skrattade och sade: ’Bah!’ när jag yttrade något ditåt, men icke desto mindre är han en hederspojke, som hjälpte mig fram de första sex månaderna som en — ja, som en bror, vilket han är. Det fanns ju inte något skäl, varför han skulle göra sig besvär att bistå en oskicklig kamrat såsom jag, men han gjorde det likväl och beredde mig många gånger lättnad och säkerhet, där jag endast med svårighet och fara kunnat reda mig på egen hand. Det enda förklaringssättet är att det måste vara ett familjedrag, lika naturligt hos brodern som hos systern.“

„Det är också ett drag inom Shawska familjen. Men säg mig, är Ned verkligen förlovad med Maria?“

„I det närmaste; du får ett brev i morgon, vari han uttömmer sin hänryckning; han hade inte tid att skicka det med mig, jag for i en sådan hast. Maria är en förståndig, vacker flicka, och Ned blir verkligen en lycklig äkta man.“

„Varför lät du oss tro att det var du?“

„Jag ville bara retas en smula med Fanny; jag tyckte om Maria, därför att hon erinrade mig om dig och var en sådan liten snäll och trevlig tös, att jag ovillkorligen måste finna mig road av hennes sällskap efter styvt dagsarbete. Men Ned blev svartsjuk, och då jag såg att han hade allvar med sig, lämnade jag honom fältet fritt och lovade att inte säga ett ord åt någon, förrän han fått ett ja eller nej av sin Maria.“

„Om jag bara vetat detta“, suckade Polly. „Vad man är dum när man är kär.“

„Alldeles; ty varken du eller Fanny gav någon av oss den allra minsta vink om Sydney, och så har jag gått och grämt mig hela tiden för din skull.“

„Det är rätt åt oss; syskon borde aldrig ha några hemligheter för varandra.“

[ 235 ]„Det skall heller inte hända mera. Har du saknat mig mycket?“

„Ja, Tom, mycket, mycket.“

„Min lilla, tåliga Polly.“

„Tänkte du verkligen på mig innan du for?“

„Vänta skall du få se.“ Och med mycken stolthet framtog Tom en diger plånbok, späckad med dokumenter av högst viktigt, affärslikt utseende, öppnade ett enskilt fack och upptog därur ett slitet papper, uppvecklade det försiktigt och visade ett litet brunt föremål, som spridde en svag doft omkring sig.

„Det är den där rosen som du satte i födelsedagstårtan; nästa vecka skola vi ha en frisk i en sådan där liten näpen tårta, som du skall baka åt mig; du lämnade denna på golvet i min håla om aftonen när vi samtalade därinne, och jag har gömt den alltsedan. Det är ju romantiskt, inte sant?“

Polly vidrörde den i ett år dyrkade lilla reliken och smålog, då hon läste orden: „Min Pollys ros“, skrivna under de skrumpna bladen.

„Jag visste inte du kunde vara så känslofull“, sade hon och såg så nöjd ut, att han icke ångrade att hava bekänt sin dårskap.

„Jag var det aldrig förrän jag började älska dig, min Polly, och ännu är det inte så farligt, ty jag gömmer inte min skatt tätt vid mitt hjärta, utan där jag kan se den för varje dag, så att jag aldrig glömmer för vem jag arbetar. Det skulle inte förvåna mig om den där lilla galenskapen hållit mig till sparsamhet, redlighet och arbetsamhet, ty jag öppnade aldrig min plånbok utan att tänka på dig.“

„Det är älskligt av dig, Tom“, sade Polly och fann det så rörande att hon kände efter sin näsduk, men Tom tog den ifrån henne och narrade henne att skratta i stället för att gråta, sägande i en övertalande ton:

[ 236 ]Med all din romantik tror jag ändå inte du gjort så mycket som detta. Eller hur?“

„Om du inte skrattar, skall jag visa dig mina skatter. Jag började först och har burit dem längst.“

Med dessa ord framtog hon den gamla medaljongen, öppnade den och visade det porträtt Tom givit henne i nötpåsen, utklippt och inpassat på ena sidan; på den andra låg en lock av rödaktigt hår och en svart knapp. Vad Tom skrattade när han såg dessa föremål.

„Du vill väl inte påstå att du gömt den där förskräckliga pojkskallen hela tiden heller, Polly! En trognare älskarinna, som Rosa säger, kan man aldrig få.“

„Å, smickra dig inte med att jag burit det alla dessa är, sir, det är ej längre än sedan i våras jag satte dit det, då jag inte tordes be om ett nytt. Knappen sprang ur den där grova rocken som du envisades att nyttja efter konkursen, liksom det varit din plikt att se så sluskig ut som möjligt, och locken stal jag utav Rosa. Äro vi inte enfaldiga?“

Han tycktes icke vilja medgiva detta, och efter ett kort uppehåll för ömsesidig förfriskning, blev Polly allvarsam och sade ängsligt:

„När måste du fara tillbaka till ditt stränga arbete?“

„Om en vecka eller par; men nu skall det bliva lätt, ty du skall skriva till mig dagligen och jag skall känna inom mig att jag arbetar för att skaffa dig ett hem! Det skall ge mig en omätlig kraft. Jag skall betala mina skulder och skrapa ihop litet dessutom, och sedan gifta vi oss, Ned och jag, och bli kompanjoner; det skall bli den lyckligaste, flitigaste familj i Västern.“

„Det låter härligt; men kommer det inte att dröja länge, Tom?“

[ 237 ]„Bara några år, och vi behöva inte vänta ett ögonblick längre, sedan Sydney blivit betald, såvida du vill finna dig i små omständigheter till en början, Polly.“

„Jag vill hellre hjälpa dig, än sitta och se på, medan du strävar ensam för oss båda. Så gjorde mina föräldrar, och jag tror de voro ganska lyckliga trots fattigdom och möda.“

„Då sätta vi bo om ett år, ty jag måste ha större lön, innan jag rycker dig från ett gott hem här. Ack, Polly, ack, om jag bara hade hälften av vad jag förr förstört, det skulle vara nog att skänka dig välstånd.“

„Det är detsamma, jag behöver det inte; jag vill hellre ha mindre och veta att du själv förtjänt alltsammans“, inföll Polly, då Tom slog sig på sitt knä med en känsla av djup saknad.

„Det är dig likt, och jag vill inte slösa några ord på självförebråelser, därför att jag var en narr. Vi skola sträva framåt tillsammans, min raska Polly, och du skall bli stolt över din man, fast han bara är ’stackars Tom Shaw’.“

Hon var så säker därpå som om ett orakel förespått det, och hon blev icke bedragen; ty det älskande hjärta som alltid sett, trott på och försökt stärka alla ädla böjelser hos Tom, belönades rikligen för sin instinktmässiga tillit genom år av lycka.

„Ja“, sade hon hoppfullt, „jag vet att du skal lyckas, ty det bästa en man kan äga, är ett arbete med ett bestämt mål och en kraftig vilja vid dess utförande.“

„Det finns någonting ännu bättre, Polly“, svarade Tom och böjde hennes ansikte uppåt för att spegla sin inspirerade blick i hennes ögon.

„Vad då, Tom?“

„En god kvinna att älska och stödja honom hela livet igenom, såsom du skall göra, om Gud vill.“

„Ja, om hon också är gammalmodig“, viskade Polly, med en strålande blick, som tårarna gjorde ännu klarare, då hon [ 238 ]såg upp på den unge mannen, vilken genom henne uppfångat en framtidsskymt av sann lycka och icke blygdes att tillskriva den kärleken och arbetet, två gamla plägseder, som börjat för länge sedan med det första paret i Eden.


Asterisk.svg


På det att icke någon av mina unga läsare och läsarinnor, som hedrat Rosa med sitt deltagande, skola lida en gäckad nyfikenhets kval i avseende på hennes framtid, vill jag till deras kännedom meddela att hon icke blev gift med Will, utan förblev en glad och beskäftig mamsell i all sin dar och skötte sin fars hushåll på det mest förtjusande sätt.

Wills prästerliga dröm förverkligades i tidernas lopp, och i prästhuset styrde en mild, klarögd kvinna, som hans vördighet kallade sin „lilla Jane“.

Längre i framtiden vågar icke ens denna dristiga penna intränga, utan stannar här, slutande liksom de gamla, kära sagorna: „Och så fingo de varandra, och levde tillsammans till sin död.“