En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun
| ← Kortspelet |
|
Anteckningar om en resa till Norrköping och hem igen → |
Observationer på vandrande fot.
En liten lustresa.
Skildrad i bref till Wilhelm von Braun[1].
Företal.
Dessa bref skrefvos för flera år sedan, i Karl Johans tid, och voro ej ämnade att läsas af någon annan än den, till hvilken de blifvit stälda. Omständigheter hafva föranledt mig att, tid efter annan, offentliggöra ett par fragmenter och nu ändtligen det hela. Bland dessa omständigheter må man likväl ej räkna ärelystnaden. Till att anfäktas af denna passion är jag på samma gång för stolt och för ödmjuk: med jordens lysmaskar vill jag icke, och med himlens stjernor kan jag icke skina i kapp. Lyckligtvis finnes ett annat motiv, som kan förleda en man att låta trycka, hvad han skrifvit. För att ej tala i alldeles beslöjade ordalag, får jag tillkännagifva, att författarskap väl ännu ej upphört att vara tempeltjenst, såsom det fordom var; men att det dock har partielt nedsjunkit till ett näringsfång, hvadan det kan föreställas under bilden af en hungrig vestal, som står och kokar välling eller annan mat vid den heliga elden på gudinnans altare.
Föregående förklaring har jag egentligen afgifvit för att afväpna kritici, och den synes mig för ett slikt ändamål särdeles lämplig. Imellertid är det ändå möjligt, att jag blir angripen — och ske Gnds vilje! Angripes jag med en estetisk värja eller sabel, skall jag stanna och fäkta och ingalunda räkna för skam att falla. Sker angreppet åter med den politiska harskramlan, ett vapen som nästan allmänt nyttjas af publicisterna nu för tiden och som så förträffligt passar i mångens hand, må man ursäkta mig, att jag täpper öronen till och flyr från tornérbanan.
Stockholm den 1 maj 1848.
P.
P. S. till vännerna i Östergötland. — Käre bröder! Jag vill för eder ingalunda fördölja, att vi häruppe i hufvudstaden en lång tid skrifvit Lind[2] med stora bokstäfver och Gud med små, samt att allt annat gått i proportion derefter — riksdagen inberäknad, om hvilken jag framdeles ej skall underlåta att uttala mina menlösa tankar.
Densamme.
Första brefvet.
Min vän!
Den resebeskrifning, jag lofvat dig, i vedergällning för den, du gifvit mig, kryper nu ändtligen fram ur sitt äggskal. Haf undseende med den arma kycklingen och fordra ej, att han skall vara en örn eller en näktergal. Han måste ju brås på den fogel, han härstammar ifrån.
Till saken!
Hösten 1888 stiftades i Linköping af några dels unga, dels ännu ej lastgamla män, bland hvilka funnos flera än en sångare, sällskapet “Orfei vänner“. Sällskapets ändamål var att sjunga Bellman och höra honom sjungas. Att dervid vankades ett godt accompagnement af punsch och af musikaliska instrumenter, torde väl knappast behöfva nämnas. Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/140 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/141 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/142 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/143 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/144 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/145 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/146 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/147 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/148 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/149 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/150 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/151 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/152 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/153 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/154 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/155 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/156 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/157 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/158 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/159 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/160 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/161 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/162 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/163 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/164 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/165 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/166 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/167 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/168 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/169 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/170 Tack, fader nämndeman! svarade jag och svängde mig upp i vagnen. Den sattes i gång och bonden, hvars bondambition kräfde, att jag skulle få åka “hederligt“, d. v. s. fort, sparade ej piskan. Men antingen hade hästen ingen hästambition, eller också föraktade han fjäsk. Nog af, han ville ej öka sin gång, ehuru han fick rapp på rapp. Denna kollision mellan djuret och dess egare slutades dock så, som kollisioner vanligen slutas, eller — annorlunda sagdt — i enlighet med den mäktigare partens vilja: hästen afstod omsider från solunk och beqvämde sig till traf. Vi skulle således inom tio minuters förlopp hafva hunnit fram till Malforss, derest vi ej blifvit sinkade en stund vid kanalbron, hvilken, då vi dit ankommo, var uppvindad, emedan en skuta höll på att passera.
Att bonden och jag konverserade under vägen, kan du nog föreställa dig; äfvensom att konversationen var sådan, som våra konversationer i allmänhet äro. Skulle du vilja förvärfva dig en “intellektuel åskådning“ af dem, så se med uppmärksamhet på Fig. 1. Hvilka krumbugter, hvilka afsprång ifrån det ursprungliga ämnet![3] För att göra det oregelmässiga, som hör till karakteren af en konversation, ännu mer i ögonen fallande medelst kontrasten, har jag bifogat två andra figurer: den ena, Fig. 2, föreställande en Euklidisk demonstration — se huru rakt den går! — och den andra, Fig. 3, föreställande en svensk-akademisk oration — se huru behagfullt den följer Hogarthska skönhetslinien åt!
När bonden och jag kommit till Malforss, togo vi ett fryntligt afsked af hvarandra och gingo hvar åt sitt håll i skäligen olika afsigt. Han gick och sökte mjölnaren för att få sin fulla hvetepåse tömd; jag deremot gick och sökte åldermannen för att få min tomma mage fyld. — Öfver allt här i verlden stöter man på kontraster!
Som åldermannens åkdon ej syntes till på hinsidan bron, som här går öfver Motala ström, gjorde jag den slutsatsen, att han borde sökas på andra sidan. Derföre begaf jag mig åstad öfver bron och träffade honom midt på den. Välkommen! ropade han till mig. Jag är just ute och går för att möta dig. Det är långt lidet på dagen och vårt middagsmål skola vi ha i rappet. Men dessförinnan måste du en smula se dig omkring.
Derefter lade han sina stora händer — jag hade så när skrifvit: labbar — bakifrån på mina skuldror och vred mig sakta omkring åt alla fyra väderstrecken. Se hvilken forss! ropade han. I många forssar, som jag sett, brusar böljan fram, som en vred och rasande yngling; här deremot, som en glad, oskyldig och yster gosse. Och hvilka stränder sedan! Alla slags trän, som kunna trifvas i vårt älskade Sverige, växa här huller om buller bredvid hvarandra. Här är en riktig trädriksdag. Hvar skog, hvar lund, hvar dunge har skickat hit sina ombud.
Sedan släppte åldermannen mina skuldror, tog mig under armen, började spatsera bron framåt och yttrade — men med dämpad stämma och mindre entusiastiskt —: detta Malforss tycker jag ofantligt mycket om, bland annat derför, att det är en bondgård och icke ett herresäte. Här finnes ingen prunkande slottsbygnad; här finnas endast ett par qvarnar, en såg och några simpla bondstugor. Vid vackra herresäten kan jag väl också bli förtjust af de naturskönheter, som vankas; men känslan förbittras genom en föreställning, som ovilkorligt smyger sig in i mitt hufvud. Jag föreställer mig nämligen, att i slottsfönstren deruppe sitter någon Hans Nåd eller Hennes Nåd, någon greflig mops eller friherrlig papegoja, och nedskådar på mig med föraktets ögon, inbillande sig, att skaparen format ofrälse folk af vanlig lera, utrörd med vatten, Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/173 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/174 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/175 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/176 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/177 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/178 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/179 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/180 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/181 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/182 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/183 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/184 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/185 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/186 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/187 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/188 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/189 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/190 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/191 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/192 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/193 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/194 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/195 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/196 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/197 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/198 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/199 Som jag nu står i begrepp att företaga en ny resa — nämligen kring Linköpings gator, arm i arm med förbemälte universitetsvän — är tiden inne att sluta beskrifningen på denna. — Lef väl, min bäste W. von Brann. Måtte du alltid florera! Måtte din skugga bli allt längre och längre — äfvensom något smalare! Måtte din lyra ljuda af allt renare och gladare toner! Men då du spelar derpå, så glöm ej att vända ryggen åt allmänheten; ty ser du det platta bifallsgrinet, så blir du rasande och krossar — för att nyttja ett uttryck af vår aflidne vän Vitalis — “lyran mot berget Parnassus med samma känslor, som fordomdags Moses, Herrans tjenare, dängde sina lagtaflor i Sinai berg.“
Lef väl och glöm mig ej!
- ↑ Lustresan trycktes till en del redan i tidskriften »Herr Lars» (1841) samt utkom i broschyrform 1848.
- ↑ Jenny Lind, hemkommen från utlandet, var vid denna tid föremål för ständiga hyllningar. Utg.
- ↑ Men jag tycker ändå, att figuren har för mycket sammanhang till att föreställa en konversation. Sättarens anm.