En studie i rött (1918)/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  UTAHS ROS
En studie i rött
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Ellen Ryding

JOHN FERRIERS SAMTAL MED PROFETEN
FLYKTEN  →


[ 130-131 ]

III.
JOHN FERRIERS SAMTAL MED PROFETEN.

Tre veckor hade förgått, sedan Jefferson Hope och hans kamrater lämnat Salt Lake City. John Ferriers hjärta krympte samman, var gång han tänkte på den unge mannens återkomst och fosterdotterns snart förestående giftermål. Och likväl försonade Lucys glada, lyckliga ansikte honom vida mer med den förestående skilsmässan, än något som hälst skäl skulle ha kunnat göra. I djupet av sitt hjärta hade han längesedan beslutat, att hans barn ej skulle bli någon mormons maka. Ett mormonäktenskap var för honom ej alls något äktenskap — han ansåg ett dylikt för den största skam och vanheder. Vad eljes hans åsikt var om Mormons lära — i detta fall var han alldeles orygglig. Han var likväl tvungen att hemlighålla sina tankar, ty i dessa dar var det farligt nog att i De Heligas Dal ge uttryck åt en mening, som stred mot dess lära.

Ja, farligt var det, så farligt, att till och med de heligaste bland bröderna endast viskande tordes samtala i religionsfrågor, av fruktan för, att några ord från deras läppar kunde få en orätt uttydning och de själva bli utsatta för en lika snabb [ 132-133 ]som kraftig vedergällning. Offren för en ihållande förföljelse hade nu i sin ordning blivit förföljare, och förföljare av det mest fruktansvärda slag. Varken Inkvisitionsdomstolen i Sevilla, tyskarnas heliga Vehmgericht eller Italiens hemliga sällskap ha någonsin varit i stånd att sätta i rörelse ett sådant maskineri som det, vilket kastat sin dystra skugga över staten Utah i det fria Amerika. Osynlig och hemlighetsfull var den, denna fruktade organisation, och just därigenom dubbelt fruktansvärd. Den tycktes vara både allvetande och allsmäktig, och likväl varken sågs eller hördes den. Den man, som ej obetingat underkastade sig kyrkans lära, försvann; ingen fick någonsin reda på, vart han begivit sig eller vad det blivit av honom. I hans hem sutto hans hustru och hans barn och väntade på honom; men ingen far hade någonsin kommit tillbaka för att förtälja för sina barn, hur han blivit behandlad av sina för alla okända domare. Ett i hastigheten uttalat ord eller en obetänksam handling följdes av tillintetgörelse, och likväl visste ingen arten eller sammansättningen av den hemlighetsfulla makt, som så hårt straffade även den ringaste förseelse. Intet under att människorna levde, i ett tillstånd av fruktan och bävan, och att de till och med djupt inne i vildmarken ej vågade ge luft åt de tvivel, som fyllde deras betryckta hjärtan.

I början lät denna okända, förfärliga makt sina straffdomar endast drabba sådana motsträviga, som sedan de en gång antagit mormonismen, önskade övergiva eller ändra denna lära. Snart gick den dock längre. Förrådet av unga kvinnor hotade att taga slut, och månggifte utan en kvinnlig befolkning att hämta hustrur ifrån var ju en omöjlighet. Sällsamma rykten uppstodo och spredo sig med blixtens hastighet — rykten om mördade invandrare och plundrade lägerställen i trakter, där indianer aldrig satt sin fot. Nya, okända kvinnor visade sig i de Äldstes harem — kvinnor, som gräto och tynade bort och som på sina ansikten buro spår av att ha varit vittnen till hemska ogärningar. Vandrare, som försenat sig bland bergen, talade om, att de mött hela skaror av beväpnade, maskerade män, som tyst och försiktigt smugit sig förbi dem i mörkret. Dessa rykten och dessa berättelser blevo allt bestämdare och vunno gång på gång bekräftelse, tills de slutligen förenades till ett gemensamt namn. Till den dag som i dag är ljuder namnet »Daniternas skara» eller »Hämndens änglar» dystert och olycksbådande för ensligt boende nybyggare.

Noggrannare kännedom om den organisation, vars verksamhet framvisade så förskräckliga resultat, snarare ökade än minskade den fasa, som fyllde allas hjärtan. Ingen visste, vem som tillhörde detta grymma sällskap. Namnen på deltagarna i de vålds- och blodsdåd, som begingos under religionens täckmantel, höllos strängt hemliga. Själva den vän, åt vilken man anförtrodde sina tvivel rörande profeten och hans mission, kunde vara en av dem, som nattetid med eld och svärd utkrävde fruktansvärd hämnd på den oförsiktige. Följaktligen trodde ingen människa den andra, och ingen talade någonsin om det, som kanske låg honom mest på hjärtat.

En vacker morgon skulle John Ferrier just begiva sig ut till sina vetefält, då han hörde [ 134-135 ]trädgårdsgrinden öppnas och såg en fetlagd, ljushårig, medelålders man närma sig. Ferrier kände sig helt beklämd och ängslig till mods, ty den besökande var ingen annan än den store Brigham Young själv. Full av dystra aningar — ty han visste, att besöket ej bådade något gott — gick den gamle farmaren mormonernas mäktige hövding till mötes. Denne mottog med märkbar köld hans hälsning och följde honom tyst in i det lilla vardagsrummet.

»Broder Ferrier», började Young, i det han slog sig ner på en stol och fäste en forskande blick på farmaren, »de rättrogne ha visat sig vara edra sanna vänner. Vi räddade er från att i öknen försmäkta av hunger och törst, vi delade vår föda med er, vi förde er i säkerhet till det utlovade landet, gåvo er en rikligt tilltagen del av jorden och tilläto er att under vårt hägn förvärva rikedom. Är detta ej sannt?»

»Jo, det är det», svarade Ferrier.

»Till gengäld för all vår godhet fordrade vi blott ett; detta enda var, att ni skulle omfatta den rätta tron och följa dess bud och befallningar. Detta lovade ni göra och detta — så framt ryktet talar sannt — har ni underlåtit.»

»Och på vad sätt har jag underlåtit det?» frågade Ferrier häftigt. »Har jag ej skänkt nog till den gemensamma fonden? Har jag ej nog ofta bevistat den allmänna gudstjänsten i templet? Har jag ej —»

»Var äro edra hustrur?» frågade Young och såg sig omkring. »Kalla hit dem, att jag må hälsa på dem!»

»Sannt är, att jag förblivit ogift», svarade Ferrier; men kvinnor funnos endast i otillräcklig mängd, och många voro de, som hade större och mer grundade anspråk på dem än jag. Jag var ej ensam — jag hade min dotter.»

»Det är just om denna er dotter jag ville tala», sade mormonprofeten. »Hon har vuxit upp och blivit fager — man kallar henne Utahs ros — och hon har funnit nåd inför många, som tillhöra de högsta i landet.»

John Ferriers själ fylldes av dystra aningar.

»Det sägs», fortsatte Young, »fast jag ej vill tro, att ryktet talar sannt — det sägs, att hon blivit lovad åt en hedning. Detta måste ju vara löst prat. Hur lyder trettonde paragrafen i den helige Joseph Smiths lagbok? 'Låt varje ungmö, som tillhör den rätta tron, gifta sig med en av de utvalda; om hon tager en hedning till äkta, begår hon en grov synd'. Så står det skrivet, och det är ju omöjligt att ni, som bekänner den heliga läran, skulle vilja tillåta er dotter att bryta mot dess bud.»

John Ferrier svarade ej, men han lekte nervöst ned sin ridpiska. »Denna sak skall bli den punkt, i vilken er tro skall prövas — så har det Heliga Fyrmannarådet beslutat. Men flickan är ung, och vi vilja ej binda henne vid en gråhårsman, ej heller vilja vi fråntaga henne all rätt att själv välja. Vi som utgöra församlingens Äldsta, ha många kvigor[1], men våra barn få ej heller gå ensamma genom livet. Stangerson har en son, Drebber har också en; såväl den förre som den senare skulle med glädje välkomna er dotter i sitt hus. Låt henne välja mellan de bägge unge männen; båda två äro rika och tillhöra den sanna tron. Vad säger ni om mitt förslag?»

[ 136-137 ]Ferrier satt en stund tyst med dystert rynkade ögonbryn.

»Giv oss tid», sade han slutligen. »Min dotter är mycket ung — hon är ej giftasvuxen än.»

»Hon skall få en månads betänketid», sade Young och steg upp. »Efter den tiden måste hon avgiva sitt svar.»

Profeten hade hunnit fram till dörren, då han med vredgad min och gnistrande ögon vände sig till Ferrier.

»Det vore er bättre, John Ferrier», sade han med dundrande stämma, »om både edra egna och er dotters ben blektes i Sierra Blancos öken, än att ni skulle djärvas sätta er svaga vilja mot det heliga Fyrmannarådets bud!»

Med en hotande rörelse av sin knutna hand vände han sig om och gick. Ferrier stod kvar och lyssnade till hans tunga fotsteg på den med kiselstenar betäckta gångstigen.

Asterisk.svg

Den gamle farmaren satt med armbågen stödd mot knäet och funderade på, huru han skulle kunna bringa det förhatliga ämnet å bane med sin dotter, när en mjuk liten hand lades på hans och han såg Lucy stå framför sig. Ett ögonkast på hennes bleka, förskrämda ansikte sade honom, att hon hört allt, som tilldragit sig.

»Jag kunde ej hjälpa det», sade hon som svar på hans frågande blick. »Hans röst hördes över hela huset. O, far, far, vad skola vi väl taga oss till?»

»Var inte ängslig — lugna dig!» sade han, drog henne intill sig och förde smekande sin grova hand över hennes ljusa lockar.

»Vi ska' nog ställa om de' på ett eller annat sätt. Du tycker väl inte mindre om den där pojken än förut?»

En snyftning och en tryckning av den lilla handen var hennes enda svar.

»Nej — naturligtvis inte. Jag skulle heller inte ha tyckt om, ifall du gjort det. Han ä' en duktig pojke, och han är kristen, och de' ä' inte folket här, för allt, va' di ber och predikar. I morgon ä de' några, som ger sej i väg te' Nevada, och ja 'ska' nog få skickat bud te' honom, så att han får veta, hur vi har de' ställt för oss. Känner ja' pojken rätt, så ä' han tebaks här me' sådan fart, att inte telegrafen kan hinna opp honom en gång.»

Lucy log genom tårarne åt sin fars profetia.

»När han kommer, ska' han nog kunna ge oss råd. Men det är för dig, far, som jag är rädd. Man hör sådana hemska historier om dem, som motsatt sig profetens vilja — man vet aldrig, vart de ta vägen.»

»Men vi ha ingenting gjort mot hans vilja än»„ svarade henne fadern. »De' ä' tids nog att reva segel, när stormen bryter ut. Vi ha en hel månad på oss — när den drar mot sitt slut, ä' de' nog bäst för oss att skudda Utahs stoft av våra fötter.»

»Lämna Utah?»

»Ja, de' ä' ungefär så ja 'menar.»

»Och farmen?»

»Vi ska' skaffa oss så mycket pengar på den som möjligt — resten får gå. För att säga [ 138-139 ]sanningen, Lucy, så ä' detta inte första gången ja' tänkt på att göra det. Ja' tycker inte om att stå under någons kommando så, som människorna här göra under sin fördömda profet. Ja' ä' för gammal att lära. Om han kommer och snokar kring farmen min, så kan de' hända, att han rusar rakt mittemot en svärm hagel, som ä' på väg i motsatt ritning.»

»Men de tillåta oss kanske inte att resa vår väg», inföll Lucy.

»Vänta du, tills Jefferson kommer, så ska' vi snart ha affären i ordning. Men nu får du inte gå och vara orolig, vännen min, och du får inte skaffa dej röda, svullna ögon, för då vet ja' inte va' han gör ve' mej, när han kommer. De' finns ingenting att vara rädd för — de' ä' inte farligt John Terrier yttrade dessa ord med mycket lugn och tillförsikt, men Lucy märkte dock, att han om kvällen stängde och reglade dörrarne omsorgsfullare än vanligt, och att han rengjorde och laddade den rostiga gamla bössan, som brukade hänga på väggen i hans sovrum.

  1. Heber C. Kemball ger i en av sina predikningar sina hundra hustrur detta »smeknamn».