En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  En medtävlare i trolldom
En yankee vid kung Arturs hov
av Mark Twain
Översättare: Hanny Flygare

Prövningsexamen
Den första tidningen  →


[ 173 ]

TJUGUFEMTE KAPITLET.
Prövningsexamen.

När kungen var ute och reste för att byta om luft eller när han var på sin eriksgata eller besökte en långt bort boende adelsman, som han ville göra cessionsmässig på grund av utgifterna för det kungliga besöket, följde halva förvaltningen med. Den kommitté, som det ålåg att examinera aspiranter till officersbefattningar inom armén, följde med kungen till dalen, fastän det åliggandet kunde utföras lika bra därhemma. Och fastän denna expedition var en nöjesutflykt för kungen, åsidosatte han icke vissa funktioner som hörde till hans ämbete. Han kurerade skrofler genom sitt vidrörande — alldeles som vanligt; han skipade rätt i porten i solnedgången och handlade mål, ty han var själv överdomare i Högsta domstolen.

Han utmärkte sig särdeles i detta senare åliggande. Han var en vis och människovänlig domare och han gjorde helt säkert sitt bästa — så långt hans insikter räckte. Men häruti ligger en ganska stor inskränkning. Hans insikter — jag menar hans uppfostran — färgade ofta hans domslut. Så snart frågan gällde en tvist mellan en högadlig person eller en herreman och en man av lägre rang, voro alltid kungens sympatier på det högre ståndets sida, antingen han själv anade det eller icke. Och annorlunda kunde det omöjligt vara. Slaveriets förslöande inverkan på slavägarnas moraliska känslighet är känd och erkänd över hela världen, och en privilegierad klass, en aristokrati, är intet annat än en slavägarliga under annat namn. Detta låter strängt, men borde dock icke förolämpa någon — icke ens den adlige — såvida icke själva detta faktum är en förolämpning, ty påståendet formulerar helt enkelt ett faktum. Det frånstötande i slaveriet är själva saken, icke namnet. [ 174 ]Man behöver bara höra en aristokrat tala om de klasser som stå under honom så känner man — i obetydligt förmildrad form — genast igen den verklige slavägarens min och ton; och bakom dem återfinnes slavägarens anda, slavägarens förslöade känsla. Båda äro de resultat av samma orsak: ägarens gamla medfödda vana att anse sig som en överlägsen varelse. Kungens domar voro ganska ofta orättvisa, men det berodde uteslutande på hans uppfostran, hans medfödda och oföränderliga sympatier. Han var lika olämplig för domarevärdigheten som en vanlig moder skulle vara som mjölkutdelerska till hungriga barn under nödår; hennes egna barn skulle alltid få litet bättre mjölk än de andra.

Ett ganska egendomligt fall underställdes kungen. En ung fader- och moderlös flicka, som rådde om ett ansenligt gods, gifte sig med en ung man, som hade ingenting. Flickans egendom låg inom ett seigneurie som kyrkan innehade. Stiftets biskop, ett övermodigt exemplar av högadeln, gjorde anspråk på flickans gods med stöd av att hon gift sig privat och på så sätt lurat kyrkan på en av dess rättigheter som lord till seigneuriet — den en gång förut omnämnda droit du seigneur. Straffet för vägran eller undandragande var konfiskering. Flickan försvarade sig med ett seigneuriets lordskap var förlagt till biskopen och att den rättighet som här åsyftades icke kunde överflyttas på någon annan utan måste utövas av lorden själv eller nedläggas. En äldre lag — och denna kyrkans egen — utestängde strängeligen biskopen från den rättighetens utövande. I sanning ett underligt fall.

Det påminde mig om någonting som jag läst i min ungdom om det sinnrika sätt varpå Londons åldermän anskaffade pengar för byggande av Mansion House.[1] En person som icke tagit sakramentet efter den anglikanska kyrkans ritus kunde icke i London bli sheriffkandidat. De frikyrkliga voro följaktligen icke valbara. De kunde icke tävla om de blevo tillfrågade, icke tjänstgöra om de blevo valda. Åldermännen, som helt visst voro yankees under förklädnad, hittade då på följande fintliga utväg: de utfärdade en förordning, som dömde var och en som vägrade [ 175 ]att bli sheriffkandidat att böta 400 pund och var och en som vägrade att tjänstgöra sedan han blivit vald till sheriff att böta 600 pund. Och så grepo de verket an och valde dissenters i mängd, den ena efter den andra, tills de samlat 15,000 pund i böter. Och än i dag står det ståtliga Mansion House där för att påminna de skamsna borgarna om en längesedan förfluten och mycket beklagad dag, då en liga yankees smög sig in i London och spelade spratt av ett slag, som givit yankeesläktet ett enastående och ganska tvetydigt rykte bland jordens alla goda och heliga folk.

Flickans fall hade mycket som talade för sig — biskopens lika mycket. Jag kunde inte förstå hur kungen skulle reda sig. Men det gjorde han. Jag anför här hans domslut:

»Här föreligger ingen synnerlig svårighet, saken är så enkel att ett barn kunde förstå den. Om den unga fästmön sin plikt likmätigt hade talat väl vid sin länsherre, husbonde och beskyddare, biskopen, hade hon icke behövt lida någon förlust, ty biskopen kunde ha skaffat sig en dispens, som för tillfället satt honom i stånd att utöva sagda rätt och hon hade då fått behålla allt det hon ägde. Då hon emellertid svek sin första plikt, förlorade hon till följd därav allt. Ty den som håller sig fast vid ett rep, men skär av det ovanför händerna, måste falla. Det hjälper inte om den återstående delen av repet är stark och felfri, faran är lika stor ändå och det finner han. Kvinnans fall är i sanning oförsvarligt från början. Det är domstolens beslut, att hon till sagde lordbiskop avstår alla sina ägodelar intill sista slanten och dessutom bestrider rättegångskostnaderna. Nästa mål!»

Det blev ett sorgligt slut på den härliga smekmånaden, som icke räckt ett fjärdedels år. Stackars de unga makarna! Under dessa tre månader hade de levat i överflöd och njutit allt denna världens goda. De kläder och smycken de buro voro så fina och eleganta som den mest frisinnade tolkning av överflödsförordningen tillstadde det för personer av deras klass; och i dessa vackra kläder — hon gråtande mot hans axel, han sökande trösta henne med förhoppningsfulla ord, satta till misströstans melodi — gingo de från domstolen ut i världen, hemlösa, sänglösa, brödlösa. Inte ens tiggarna vid landsvägsdiket voro så fattiga som de.

Kungen hade emellertid kommit ur knipan och detta [ 176 ]under förhållanden som helt säkert tillfredsställde kyrkan och den övriga aristokratien. Det skrives så mycket vackert och övertygande till stöd för monarkien, men det står dock fast att där, varest man har rösträtt i staten, där äro brutala lagar omöjliga. Arturs folk utgjorde naturligtvis ett underhaltigt material för en republik, ty det hade så länge förnedrats genom monarkisk styrelse. Men till och med detta folk skulle ha varit tillräckligt intelligent att göra processen kort med den lag kungen nyss tillämpat, såvida den blivit underkastad full och fri votering. Det finns en sats som blivit så allmänt uttalad här i världen att den fått prägel av förstånd och betydelse; jag syftar på det där uttrycket som säger, att det och det folket möjligen är »i stånd av självstyrelse». Under dessa ord ligger en antydan om att det verkligen någonstädes vid någon tid funnits ett folk, som Icke varit i stånd därav, utan bättre kunnat styras av några självfallna specialister. De ledande andarna i alla nationer och i alla tider ha i riklig mängd utgått från nationens massa och endast från den — icke från de privilegierade klasserna. Härav följer, att på vilken grad än nationens intellektuella förmåga stod, om den var stor eller liten, så var större delen av nationens duglighet till finnandes inom de långa leden av de namnlösa och fattiga och den har således aldrig skådat den dag då den icke till överflöd var i besittning av material till självstyrelse. Och härmed hävdas det självklara faktum, att till och med den bäst styrda och mest upplysta monarki är underlägsen det bästa tillstånd som kunnat uppnås av dess folk och att detta även gäller besläktade styrelseformer av lägre grad — hela vägen utför, ända ned till de lägsta.

Kung Artur hade långt utöver mina beräkningar påskyndat den där arméfrågan. Inte hade jag trott, att han under min frånvaro skulle befatta sig med den saken och jag hade därför icke gjort upp något schema för undersökning av officersdugligheten. Jag hade bara sagt, att det vore bäst att underkasta var kandidat en skarp och ingående examen och jag hade tänkt att helt privat uppföra en lista på militära kvalifikationer, som inga andra än mina westpointare kunde motsvara. Det där borde jag ha gjort innan jag red från Camelot, ty kungen var så tagen av [ 177 ]tanken på en stående armé att han inte kunde vänta utan genast måste taga itu med saken och uppgöra den bästa examensplan han själv kunde utfundera.

Jag var mycket ivrig att få se den och att få visa hur mycket förträffligare den var som jag skulle förelägga examenskommittén. Jag antydde i förbigående detta för kungen och det väckte hans nyfikenhet. När kommittén samlats, följde jag honom in och efter oss kommo aspiranterna. En av dem var en kvick ung man av mina westpointare och med honom kommo ett par av mina West Pointprofessorer.

Då jag fick se kommittén, visste jag inte om jag skulle gråta eller skratta. Ordföranden var den ämbetsman som gått till eftervärlden under namn av Norroy Vapenkungen! De båda andra ledamöterna voro byråchefer i hans departement och naturligtvis voro de präster alla tre,

Min kandidat blev först uppropad av artighet mot mig och med byråkratisk högtidlighet inleddes examen.

»Namnet?»

»Mal-ease.»

»Son till?»

»Webster.»

»Webster — Webster. Hm — det namnet kan jag verkligen inte påminna mig. — Yrket?»

»Vävare.»

»Vävare! — Gud bevare mig!»

Kungen slogs med häpnad från huvudet till fotabjället; en klerk svimmade och de andra voro nära att göra så med. Ordföranden sökte behärska sig och sade harmset:

»Det är nog. Gå er väg.»

Men jag vädjade till kungen. Jag tiggde och bad honom att låta examinera min aspirant. Kungen gick in därpå, men kommittén, som var sammansatt av förnämt folk, besvor kungen att skona dem för skammen att examinera en vävares son. Jag visste att de i alla fall voro för okunniga att examinera honom, så att jag förenade mina böner med deras och kungen överflyttade examinerandets skyldighet på mina professorer. Jag hade låtit göra en svart tavla, den hängdes upp och skådespelet började. Det var härligt att höra den unge mannen redogöra för krigsvetenskapen och [ 178 ]inpassa detaljer om strid och belägring, undsättning, transport, minering och kontraminering, taktik, stor och liten strategi, signalering, infanteri, kavalleri och artilleri, fältkanoner, kulsprutor, räfflade gevär, slätborrade, musköt- och revolvereld — och, ser ni, de där fårskallarna i kommittén begrepo inte ett ord av allt detta. Det var ett nöje att se honom på svarta tavlan lösa matematiska problem som kunnat förbrylla själva änglarna, men det gick som ett nafs för honom. Han hade reda på allt möjligt om solförmörkelse och kometer och solstånd och konstellationer och mellanliggande tid och stjärntid och middagstid och sängtid, och han kände till allt över och under molnen som man kunde plåga och ansätta en fiende med och när pojken sedan gjorde honnör och drog sig tillbaka, var jag så stolt över honom att jag kunnat ta honom i famn, och alla de andra voro så häpna att somliga sågo ut som om de varit förstenade, andra som om de varit druckna och allesammans kände sig stukade och övertrumfade. Jag antog, att han var godkänd av det stora flertalet.

Det är ändå någonting märkvärdigt med uppfostran. Denne samme yngling hade kommit till West Point så okunnig, att då jag till honom ställde frågan: »Om en general får hästen skjuten under sig på slagfältet, vad bör han göra då?» svarade han helt naivt:

»Resa sig upp och borsta av sig.»

Nu uppropades en av de unga adelsmännen. Det föll mig in att göra honom några frågor. Jag sade:

»Kan ers välborenhet läsa?»

Han rodnade av harm och svarade häftigt:

»Tar ni mig för en klerk? Jag skulle tro att jag icke är av en härkomst —»

»Svara på frågan!»

Han kvävde sitt ursinne och utstötte ett »Nej».

»Kan ni skriva?»

Han försökte att åter fräsa till, men jag sade:

»Håll er till frågorna och gör inga anmärkningar. Ni är inte här för att skryta med ert blod och era företräden. Någonting sådant tillåtes alls icke. Kan ni skriva?»

»Nej.»

»Kan ni multiplikationstabellen?»

[ 179 ]»Jag förstår inte vad ni menar.»

»Hur mycket är nio gånger sex?»

»Detta är en hemlighet som är mig fördold på den grund att jag aldrig varit i ett läge som påkallat pejlandet därav, och som jag icke behövt veta det, går jag fri för denna vetskap.»

»Om A till B avlåter en barrel lök, värd två pence per bushel, i utbyte mot ett får, värt fyra pence, och en hund, värd en penny, men C före avlevererandet slår ihjäl hunden för att den bitit honom i tro att han var D, hur mycket har A fortfarande att fordra av B och vilken skall erlägga betalning för hunden, C eller D, och vem får pengarna? Om det blir A, är då pennyn tillräcklig eller har han rätt att fordra skadeersättning i form av en tillökning av summan, som representerar möjlig vinst på hunden och kan klassificeras som nyttjanderätt?»

»Sannerligen jag på de allvisa och outrannsakliga vägar, där Gud rör sig då han utför sina under, någonsin anträffat någonting så konstigt och tankeförvirrande som denna fråga. Jag ber dig därför att du låter hunden och löken och alla de där människorna med de besynnerliga och gudlösa namnen arbeta sig fram genom sina svårigheter min hjälp förutan, ty de ha det alldeles tillräckligt svårt ändå och om jag försökte hjälpa dem, skulle jag bara göra saken värre och kanske inte själv överleva eländet.»

»Vad vet ni om attraktions- och gravitationslagarna?»

»Om sådana finnas, måste kungen ha utfärdat dem då jag låg sjuk i början på året och till följd därav icke fick höra dem proklameras.»

»Vad vet ni om den så kallade optiken?»

»Nog har jag hört talas om guvernörer och seneschaller och sheriffer och många sådana små befattningar och hederstitlar, men om den så kallade optiken har jag aldrig hört ett ord. Det är kanske en ny värdighet.»

»Ja, här i landet.»

Kan man tänka sig att en sådan mollusk på allvar kunde eftersträva en officiell ställning i något land i världen? Han hade alla de för en maskinskrivande kopist kännetecknande dragen, om man undantar den där fallenheten att oombedd göra förbättringar i stavsättet och interpunkteringen. Det [ 180 ]var oförklarligt, att han inte lade även denna egenhet till stöd för sina imponerande bevis på oduglighet för yrket. Men det bevisade icke att han saknade anlag i den vägen, det bevisade bara att han inte än blivit maskinrenskrivare. Sedan jag ansatt honom litet mera, släppte jag professorerna på honom och de vände honom ut och in i krigsvetenskapligt syfte och funno honom naturligtvis alldeles tom. Han visste ett och annat om sin tids krigföring — om kringströvande på spaning efter vidunder, om tjurfäktningar på torneringsplatsen och dylikt — men för övrigt var han blankt rudis. Vi övergingo sedan till den unge ädlingen n:r 2 och i okunnighet och oförmåga var han den föregåendes tvillingbror. Jag överlät dem till kommittéordföranden i det lugna medvetandet om att de skulle bli grundkuggade.

»Ert namn, om ni behagar?»

»Pertipole, son till sir Pertipole, baron till Barley Mash.»

»Farfar?»

»Även han sir Pertipole, baron till Barley Mash.»

»Farfars far?»

»Samma namn och titel.»

»Farfars farfar?»

»Det ha vi ingen haft, värde herre, släktlinjen upphör dessförinnan.»

»Betyder ingenting. Den ligger klar i fyra generationer och uppfyller fastslagen regel.»

»Vilken regel?» frågade jag.

»Den regel som säger, att aspiranten icke är valbar, om han icke kan bevisa att hans familj varit adlig i fyra generationer.»

»Skulle en man inte kunna utnämnas till löjtnant vid armén om han icke kan uppvisa fyra adliga anor?»

»Nej, det kan han inte. Ingen löjtnant eller annan officer kan få fullmakt utan denna kvalifikation.»

»Det var högst märkvärdigt. Vad har han för gott av den kvalifikationen?»

»Vad han har för gott av den? En djärv håg, vackra herr Bas, enär den tyckes ifrågasätta vår heliga moder kyrkans vishet.»

»På vad sätt?»

»På det sättet, att hon fastställt alldeles samma regel [ 181 ]beträffande helgonen. Enligt hennes lag får ingen kanoniseras som icke legat död under fyra generationer.»

»Jag förstår, jag förstår, det är alldeles detsamma. Högst märkvärdigt. I ena fallet ligger en man levande död under fyra generationer — mumifierad i okunnighet och slöhet — och detta gör honom skicklig att kommendera levande människor och taga deras väl och ve i sina vanmäktiga händer. I andra fallet ligger en person död och tärd av maskar i fyra generationer och detta kvalificerar honom för tjänstgöring i det himmelska lägret. Gillar ni, nådige konung, denna besynnerliga lag?»

Kungen svarade:

»Jag kan verkligen icke se något underligt däruti. Alla platser som ge anseende och vinst tillhöra med rätta dem som äro av adlig börd och dessa värdigheter i armén tillkomma dem och skulle göra det även utan hänsyn till den eller den regeln. Regeln tjänar bara till att markera gränsen. Dess syfte är att utestänga alltför färska adelsmän som skulle draga förakt över dessa befattningar och komma män av hög börd att vända ryggen till och vägra att taga emot dem. Jag vore klandervärd, om jag tillät någonting så olyckligt. Ni kan tillåta det, om ni har lust, ty ni har den makt och myndighet som erfordras, men om kungen gjorde det, vore det en galenskap och alldeles ofattligt.»

»Jag ger mig. Fortsätt, värde chef för häroldskollegiet!»

Ordföranden tog åter till orda.

»Genom vilken illuster bragd för tronens och statens ära höjde sig grundläggaren av er stolta ätt till medlem av den brittiska högadeln?»

»Han byggde ett bryggeri.»

»Sire, kommittén anser denna aspirant fullkomlig i alla för militäriskt befäl erforderliga egenskaper och hänskjuter saken till ert avgörande efter att ha examinerat hans medtävlare.»

Medtävlaren steg fram och presterade även han för sin del fyra adliga anor, så att i det avseendet var han också kvalificerad.

Han drog sig ett ögonblick åt sidan och sir Pertipole fick flera frågor:

»Till vilket stånd hörde hustrun till er ätts grundläggare?»

[ 182 ]»Hon utgick från den besuttna herremansklassen men tillhörde icke högadeln. Hon var intagande, rensinnad och barmhärtig, hennes liv och karaktär voro klanderfria så att hon i dessa hänseenden gick upp mot den bästa dam i landet.»

»Det är bra. Sätt er.» Han ropade åter fram den tävlande unge lorden och sade: »Av vad rang och stånd var er farfars mor, som överflyttade brittiskt adelskap på ert ansedda hus?»

»Hon var en konungs älskarinna och steg uteslutande genom sin egen förtjänst till denna eminenta höjd från den kloak där hon föddes.»

»Det kan man kalla verklig adel, det är den rätta, den fullkomliga blandningen. Jag gratulerar er till löjtnantsgraden, min vackra lord. Förakta den icke; den är det låga trappsteg som skall föra till en storhet mera värdig den glänsande härkomst ni kan berönima er av.»

Nu var jag nere i förödmjukelsens bottenlösa grop. Jag hade lovat mig en lätt och himmelshög triumf och så gick det så här!

Jag blygdes att se min stackars besvikna kadett i ansiktet. Jag bad honom gå hem och vara tålig, ty det var inte slut med detta.

Jag begärde enskild audiens hos kungen och framställde ett förslag. Jag sade, att det var mycket rätt att förse det regementet med endast adliga officerare, han kunde icke ha gjort någonting klokare. Det skulle också vara en god idé att öka det med fem hundra officerare, ja, öka officerarnas antal med alla de högadliga och med högadeln besläktade männen i riket, även om det skulle bli fem gånger så många officerare som soldater vid det regementet. Det skulle på så sätt bli det finfina regementet, det avundade regementet, Kungens Eget regemente, berättigat att slåss för sin egen räkning och på sitt eget sätt, gå vart det ville, komma när det fann för gott i krigstid och bli ytterst stiligt och oberoende. Detta skulle göra det regementet ytterst eftersträvansvärt i adelns ögon och alla adelsmän skulle bli så nöjda och lyckliga. Den övriga stående armén skulle vi sedan bilda av alldagligt material och ge den officerare utan betydelse — det vill säga utan [ 183 ]annan betydelse än den som grundade sig på duglighet — och vi skulle låta det regementet göra skäl för sig, ej bevilja det någon aristokratisk frihet utan tvinga det att arbeta av alla krafter på det att när Kungens Eget tröttnat, ville ha ombyte och rumstera med vidunder samt roa sig litet, skulle det utan oro kunna lämna allt, väl vetande, att det var i goda händer och att allt skulle gå sin jämna gång som vanligt. Kungen blev alldeles förtjust i denna idé.

När jag märkte det, gav det mig en värderik impuls. Jag trodde mig äntligen kunna komma ifrån en gammal segsliten svårighet. Ser ni, kungligheterna av Pendragonätten voro en långlivad och fruktsam ras. Så fort ett barn föddes inom någon av de kungliga familjerna — och det hände ganska ofta — var det jubel på folkets läppar men sorg i dess hjärta. Jublet var tvivelaktigt, sorgen var ärlig, ty tilldragelsen betydde ännu en begäran om kungligt apanage. Lång var listan på dessa anslag och de utgjorde en tung, ständigt ökad börda på skattkammaren och ett hot mot kronan. Artur kunde dock icke tro, att så var förhållandet och han ville icke lyssna till något av mina många förslag att med något annat ersätta de kungliga anslagen. Om jag kunnat övertala honom att då och då ur egen ficka ge ett understöd åt någon av dessa många telningar, hade det väl gått an och det skulle ha gjort ett fördelaktigt intryck på nationen. Men han ville inte höra talas om någonting sådant. Han besjälades av något liknande ett religiöst svärmeri för dessa anslag. Han tycktes betrakta dem som någonting heligt och ingenting retade honom så mycket som om man vågade attackera denna vördnadsvärda institution. Om jag dristade helt försiktigt antyda, att det inte fanns någon annan aktningsvärd familj i England som ville förnedra sig till att räcka fram hatten — längre kom jag aldrig. Han avbröt mig alltid där och det i ganska befallande ton.

Men till sist trodde jag mig finna en utväg. Jag skulle bilda detta grannlåtsregemente uteslutande av officerare — där fick ej finnas en enda soldat. Hälften skulle utgöras av adelsmän, som skulle fylla alla platserna ända [ 184 ]till generalmajors rang, tjäna gratis och bestrida alla sina utgifter. Och de skulle göra detta med nöje när de fingo veta, att den återstående delen av regementet skulle uteslutande bestå av prinsar av blodet. Dessa prinsar av blodet skulle i rang börja med generallöjtnant och stiga till fältmarskalk och ståtligt avlönas, ekiperas och födas av staten. Därtill kom — och detta var mästerkuppen — att det beslöts att dessa furstliga storheter alltid skulle tilltalas med en särdeles lysande och vördnadsfull titel — som jag skulle hitta på — och som skulle tillkomma dem och endast dem i hela England. Och så slutligen skulle alla prinsar av blodet äga fritt val. De kunde ansluta sig till regementet, få den höga titeln och avstå från apanaget eller icke ansluta sig och uppbära apanaget. Och ännu ett — det fiffigaste av allt! Ofödda framstående prinsar av blodet kunde födas till regementet och börja med hög lön och stadigvarande syssla, såvida föräldrarna anmälde dem.

Att alla pojkar skulle gå in vid regementet, det var jag säker på. Alla befintliga kungliga anslag komme således att frånträdas och att de nyligen födda skulle anmälas till inträde, det var lika säkert. Inom sextio dagar skulle troligen den bisarra anomali som kallades kungliga anslag upphöra att vara ett levande faktum och taga plats bland det förflutnas kuriositeter.




  1. Lordmayorns residens.