En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 27
| ← Den första tidningen |
|
Kungen exerceras → |
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
Yankeen och kungen resa incognito.
Då det led mot sängdags tog jag kungen med mig till mitt enskilta kvarter för att klippa hans hår och hjälpa honom att komma till rätta med de kläder han måste bära. De högre klasserna hade håret klippt i lugg över pannan men för övrigt hängande över axlarna då däremot de lägsta klasserna av frimännen voro kortklippta både fram och bak. Slavarna voro icke klippta utan deras hår fick växa hur som helst. Jag satte därför en upp och nedvänd skål på hans huvud och klippte bort alla de hårlockar, som stucko fram under den. Jag putsade också hans polisonger och mustascher, så att de blott blevo en halvtum långa. Jag försökte göra det oartistiskt och jag lyckades. Han blev gement vanställd. Sedan han fått på sig sina klumpiga sandaler och sin långa kåpa av grovt brunt lärft, som hängde rakt ned från halsen till fotknölarna, var han icke längre den vackraste mannen i sitt kungarike utan en av de allra fulaste, vardagligaste och minst tilldragande. Vi voro båda klädda och barberade på samma sätt, så att vi kunde gå och gälla för idkare av mindre lantbruk eller befallningsmän eller herdar eller formän, ja, om vi så ville, även för byhantverkare, ty vår dräkt begagnades allmänt av de mindre bemedlade på grund av sin styrka och prisbillighet. Jag menar inte, att den riktigt fattiga kunde anse den billig, jag menar bara, att den var gjord av det billigaste fabrikstyg som fanns för manskläder, förstår ni.
Vi smögo oss i väg en timme före dagbräckningen och när solen riktigt kommit upp hade vi tillryggalagt åtta eller tio mil och befunno oss mitt i en sparsamt bebyggd trakt. Min kappsäck var ganska tung — full av matvaror, avsedda för kungen att livnära sig med tills han utan att ta skada kunde förtära landsbygdens simpla kost.
Jag beredde kungen en trevlig sittplats bredvid vägen och gav honom några matbitar att stilla hungern med. Därefter sade jag, att jag skulle gå efter litet vatten och lämnade honom. I min plan ingick att komma ur sikte och själv slå mig ned och vila litet. Jag hade alltid haft för vana att stå i kungens närvaro, till och med vid rådsbordet, utom vid de tillfällen då sessionen var så lång att den räckte i flera timmar; då begagnade jag en liten rygglös tingest, som liknade en omvänd skopa och påminde om tandvärk. Jag ville inte helt plötsligt vänja kungen vid annat, utan det fick gå så småningom. Nu måste vi sitta bredvid varandra när andra sågo det, annars skulle folk undra, men det hade inte varit god politik å min sida att spela jämlike med honom när det inte behövdes.
Vatten fann jag trehundra alnar från stället och jag hade vilat i omkring tjugu minuter, då jag fick höra röster. Det där, tänkte jag, är väl bondfolk som går till sitt arbete. Inga andra lära vara på benen så här dags. Men i nästa ögonblick kommo männen inom synhåll vid en vägkrök. Det var schangtilt, förnämt folk med lastade mulåsnor och tjänare i sitt följe. Jag satte av som en pil genom buskarna, valde den allra genaste vägen. I början såg det ut som om de där människorna skulle passera förbi kungen innan jag hann till honom, men förtvivlan ger vingar, det är känd sak, och jag böjde kroppen framåt, blåste upp bröstet, höll andan och flög. Jag hann fram och det i god tid.
»Ursäkta mig, min kung, men här är inte tid att krusa! Upp med er! Stig genast upp — det kommer herrskapsfolk.»
»Det var väl inte så märkvärdigt? Låt dem komma.»
»Men, nådige herre, inte går det an att ni sitter då. Stig upp! — Intag en ödmjuk ställning medan de draga förbi. Ni vet ju, att ni är bonde nu.»
»Det var sant, det glömde jag, så fördjupad var jag i att planlägga ett väldigt krig med Gallien» — nu hade han stigit upp, men en farm stiger hastigare när det är fart i fastighetsvärdena — »då denna storslagna dröm överkorsades av —»
»En ödmjukare ställning, herre och konung — och det fort! Böj ned huvudet! — Mer! Ändå mer! Låt det hänga!»
Han gjorde så gott han kunde, men det var inte att skryta av. Han såg ungefär så ödmjuk ut som det lutande tornet i Pisa. Mera var det inte. Han lyckades så föga i sina bemödanden att det framkallade undrande och vreda blickar utefter hela linjen och en grann lakej i slutet på tåget lyfte sin piska; men jag hoppade fram och var under den då rappet föll. Skyddad av de råa skrattsalvor som följde, talade jag på skarpen till kungen och bad honom lugna sig. Han behärskade sig då för ögonblicket, men det var ganska svårt för honom. Han hade velat sluka tåget levande. Jag sade:
»Det skulle göra slut på våra äventyr då de knappt hunnit börja, och som vi inga vapen ha, kunde vi inte försvara oss mot det där beväpnade sällskapet. Skola vi lyckas i vårt företag, måste vi inte bara se ut som bönder utan även bära oss åt som bönder.»
»Det är vist talat och kan icke motsägas. Låt oss gå vidare, sir Bas. Jag skall taga lärdom av erfarenheten och bjuda till så gott jag kan.»
Och han höll ord. Han bjöd till så gott han kunde, men bättre har jag sett. Om ni någonsin sett ett livligt, oförväget, företagsamt barn dagen lång hitta på det ena upptåget efter det andra och en stackars ängslig mor ständigt springa efter det, räddande det från att drunkna eller bryta nacken av sig vid vart nytt experiment, så har ni sett kungen och mig.
Om jag kunnat ana hur det skulle bli, hade jag sagt nej till förslaget. Om någon vill förtjäna sitt bröd på att förevisa en kung som bonde, så må han göra det. Jag reder mig bättre med ett menageri. Det är tacksammare. Och likväl lät jag honom under de tre första dagarna aldrig stiga in i en stuga eller annan dylik boning. Skulle han någonstädes under sitt novitiat få gälla för vad han ville synas vara, så var det på de små värdshusen vid vägen och till dem inskränkte vi oss således. Ja, visst bjöd han till och gjorde sitt bästa, men vad mer? Inte kunde jag märka några framsteg.
Han skrämde mig oupphörligt, kom ständigt med nya överraskningar på nya och oväntade punkter. Vad gör han väl mot aftonen på den andra dagen? Jo, han tar helt obesvärat fram en dolk från kåpans insida.
»Du store!» utbrast jag. »Varifrån har ni fått den där, min kung?»
»Från en smugglare på värdshuset i går kväll.»
»Hur i all världen kunde det falla er in att köpa den?»
»Vi ha undgått åtskilliga faror genom fintlighet — din fintlighet — men jag har tänkt efter och anser, att det även kunde vara rådligt att bära ett vapen. Din fintlighet kunde kanske svika dig någon gång.»
»Men det är inte tillåtet för män av vårt stånd att bära vapen. Vad skulle en lord säga — ja, vad skulle vem som helst säga, som kom över en stackars bonde, som bar en dolk på sig?»
Det var tur för oss att ingen kom och fick se oss då. Jag övertalade honom att kasta bort dolken, och det var ungefär lika lätt som att övertala ett barn att avstå från något nytt och lustigt sätt att ta livet av sig. Vi vandrade framåt, tysta och försjunkna i tankar. Till sist sade kungen:
»Säg mig, när ni vet att jag funderar på någonting olämpligt eller något som är förbundet med fara, varför uppmanar ni mig inte strax att avstå från det?»
Det var en överraskande fråga, en ganska förvirrande fråga. Jag visste inte hur jag skulle fatta den eller vad jag skulle säga och slutet blev naturligtvis att jag sade:
»Men, sire, hur kan jag veta vad ni tänker?»
Kungen tvärstannade och stirrade på mig.
»Jag trodde du var större än Merlin och det är du sannerligen också i trolldom. Men profetia är förmer än trolldom. Merlin är en profet.»
Jag insåg, att jag begått en blunder. Jag måste återvinna den förlorade marken. Efter grundligt betänkande sade jag:
»Sire, jag har blivit missförstådd. Jag skall förklara mig. Det finns tvenne slag av profetia. Det ena består i att förutsäga ting som ligga ganska nära, det andra i att förutsäga ting som genom sekler och tidevarv äro skilda från den närvarande stunden. Vilkendera av dessa gåvor anser ni för den större?»
»Helt visst den sistnämnda.»
»Ganska riktigt. Månne Merlin äger den?»
»Ja, delvis. Han förutsade hemligheter angående min födelse och blivande konungsliga värdighet tjugu år i förväg.»
»Men längre än så har han kanske inte gått?»
»Inte det jag vet.»
»Det utgör troligen gränsen för hans område. Alla profeter ha sin tidsbegränsning. Några av de stora profeternas tidsgräns har varit hundra år.»
»De äro antagligen ganska få.»
»Det har funnits två än större, vilkas tidsbegränsningar voro fyrahundra och sexhundra år och en vars tidsgräns omfattade sjuhundratjugu.»
»Bevara mig väl! Så märkvärdigt!»
»Men vad äro väl dessa i jämförelse med mig? Rakt ingenting.»
»Vad för något? Kan du verkligen skåda hän över en så stor tidrymd som —»
»Som sjuhundra år? Min kung, med klarheten i örnens syn genomtränger min profetiska blick denna vår världs framtid nära tretton och ett halvt århundrade.»
Ni skulle ha sett kungens ögon sakta vidga sig och lyfta jordens hela atmosfär i det närmaste en tum! Detta slog Brer Merlin ur brädet! Man behövde aldrig bevisa sina fakta för de där människorna, det var nog att endast beskriva dem och det föll aldrig någon in att betvivla ens påståenden.
»Det förhåller sig så», fortfor jag, »att jag mycket väl kunde profetera på båda sätten — det långa och det korta — såvida jag ville öva mig, men jag begagnar sällan annat än det långa sättet, ty det andra är under min värdighet. Det anstår bättre män av Merlins slag — de stubbsvansade profeterna, som vi kalla dem oss emellan. Naturligtvis piggar jag upp mig ibland och slungar ut en profetia av den mindre sorten, men det händer mig inte ofta — jag skulle vilja säga, så gott som aldrig. Ni minns kanske, att när ni kom till Helighetens dal pratades det mycket om att jag förutsagt er ankomst och angivit timmen därför två eller tre dagar innan ni anlände.»
»Ja, jag kommer verkligen ihåg det nu.»
»Ser ni, jag kunde ha gjort det fyrtio gånger så lätt och tillagt tusen gånger så många detaljer om er ankomst inträffat om femhundra år i stället för om två eller tre dagar.»
»Förunderligt att det kan vara så.»
»Ja, en person som har verklig sakkännedom kan alltid mycket lättare förutse vad som skall ske om femhundra år än vad som skall ske om femhundra sekunder.»
»Det tyckes verkligen som om det borde vara tvärtom. Det borde vara femhundra gånger lättare att förutsäga det sista än det första, ty det som ligger så nära kan till och med den icke inspirerade sluta sig till. Profetians lag motsäger verkligen alla sannolikheter, i det den på ett underligt sätt gör det svåra lätt och det lätta svårt.»
Ett klokt huvud det där! En bondes mössa var icke tillräcklig förklädnad för det. Det hade märkts att det var en kungs även under en dykarklocka, såvida man kunnat höra hans resonemang genom den.
Jag hade nu fått ett nytt yrke, som gav mig mycket att göra. Kungen var lika angelägen att komma underfund med vad som skulle hända inom de närmaste trettonhundra åren som om han väntat att få uppleva dem. Vid den tiden började jag profetera mig flintskallig, så ansträngande voro de krav som ställdes på mig. Jag har gjort mig skyldig till åtskilliga oförsiktigheter i min tid, men den värsta var att ge mig ut för profet. Det hade dock sina fördelar. En profet behöver inte ha något huvud. Huvudet kan nog vara bra att ha för livets fordringar i allmänhet, men det behövs inte för det profetiska verket. Det är det vilsammaste yrke i världen, När man fattas av profetians anda stoppar man intelligensen i fickan, lossar tungans band och låter den gå av sig själv. Resultatet blir profetia.
Varenda dag visade sig en och annan vandrande riddare på avstånd och åsynen av dem eldade kungens martialiska anda. Han skulle ha glömt sig och sagt någonting i en stil som gjort honom misstänkt och som överstigit hans skenbara bildningsgrad, därför lagade jag alltid så att jag fick honom ur vägen för tillfället. Han stod då och såg på dem med hela sin själ och hans ögon glänste, hans näsborrar vibrerade som en krigshästs och jag visste, att han längtade efter ett nappatag med dem. Men vid middagstiden på tredje dagen hade jag stannat på vägen för att vidtaga ett försiktighetsmått, som påkallats av piskrappet som två dagar förut fallit på min lott. Jag hade emellertid sedan beslutat mig för att icke vidtaga det, ty jag var så ohågad att anlita det. Nu hade jag emellertid fått en ny påstöt. Bäst jag vandrade fram helt ouppmärksamt med rörlig mun och oansträngd intelligens, ty jag profeterade, snubblade jag, gjorde mig illa i tån och föll pladask i backen. Först var jag så tagen att jag inte kunde tänka, men så reste jag mig helt sakta och försiktigt och lossade remmarna på min kappsäck. I den låg dynamitbomben, omlindad med ull i en ask. Den var nog bra att ha med sig; den tiden torde komma, då jag med den kunde utföra ett värderikt under, men den var ganska oroande att ha på sig och jag ville inte be kungen bära den. Jag måste dock antingen kasta bort den eller tänka ut något ofarligt sätt att sällskapa med den. Jag tog upp den, stack den i min väska och just i detsamma kommo ett par riddare. Ståtlig som en staty stod kungen och tittade åt deras håll — han hade naturligtvis glömt sig igen — och innan jag fått fram ett varnande ord, var det tid för honom att hoppa undan, och lyckligtvis gjorde han det. Han hade trott, att de skulle hålla åt sidan. Hålla åt sidan för att undvika att trampa ned en föraktad bonde? Hade han väl nånsin gjort det själv — nånsin varit i tillfälle att göra det, om en bonde sett honom eller en annan ädel riddare i tid att spara honom det besväret? Riddarna ägnade emellertid icke kungen den allra ringaste uppmärksamhet; det var hans ensak att vara försiktig och om han inte hoppat undan, skulle han blivit både omkullriden och utskrattad.
Kungen hade råkat i vilt raseri och utslungade sina otidigheter och tillmälen med äkta kunglig kraft. Riddarna hade nu hunnit ett stycke ifrån oss. De gjorde halt, ofantligt överraskade, vände sig i sadeln och blickade tillbaka, som om de funderat på om det var mödan värt att befatta sig med ett sådant utskum som oss. Men så svängde de om och rusade åt vårt håll. Det var ej ett ögonblick att förlora. Jag rusade mot dem. I fyrsprång ilade jag förbi dem och utstötte en hårresande, själssvedande, trettonstavig förolämpning, som kom kungens smädelser att förblekna vid jämförelse. Jag hämtade dem från det nittonde seklet, där de kunna konsten. Riddarna voro i en sådan fart, att de nästan hunnit fram till kungen innan de kunde stanna. I ursinnig vrede läto de nu hästarna resa sig på bakbenen, kastade om dem, och i nästa ögonblick störtade de fram, sida vid sida. Jag var då sjuttio alnar ifrån dem och höll på att klättra uppför en väldig sten vid sidan av vägen. Då endast trettio alnar skilde mig från dem, lade de an med lansarna, sänkte sina hjälmklädda huvuden och med tagelplymerna ståtligt vajande efter sig susade denna blixtexpress emot mig. Då riddarna hunnit mig femton alnar närmare, tog jag säkert sikte och kastade bomben, som slog ned mitt under nosarna på deras hästar.
Ja, det var en särdeles lyckad idé och det tog sig mycket nätt och vackert ut. Det var som en ångbåtsexplosion på Missisippi och under de följande femton minuterna stodo vi i ett ihållande duggregn av mikroskopiska smulor av riddare, metall och hästkött. Jag säger vi, ty kungen slöt sig naturligtvis till åskådarna, så snart han hämtat andan. Ett hål hade uppstått, som i flera år skulle komma att sysselsätta allt folket där i trakten — jag menar ge dem något att tänka på, ty att fylla hålet skulle gå jämförelsevis fort och falla på ett utvalt fåtals lott, nämligen arbetarnas inom seigneuriet. Och inte skulle de få betalt för det besväret inte.
Men själv förklarade jag det för kungen — sade, att det gjorts med en dynamitbomb. Denna underrättelse gjorde honom ingen skada, ty sedan han fått den var han lika intelligent som förut. Det var emellertid ett i hans ögon storartat under och ett nytt dråpslag mot Merlin. Jag ansåg det rådligt att förklara, att detta mirakel var av ett så sällsynt slag, att det kunde utföras endast när de atmosfäriska förhållandena voro särdeles gynnsamma. Han skulle annars velat förnya det var gång ett nytt föremål bjöd sig och det hade inte passat mig, ty jag hade inte några flera bomber till hands.