Erinringar
| ← Omständligt svar |
|
Ödmjukt memorial → |
| Verket innehåller Chydenius svar på Edvard Fredric Runebergs kritik mot Chydenius kanske mest kända verk Den nationnale winsten och publicerades, med obruten styckesnumrering, i anslutning till hans "omständliga svar" på två skrifter som kritiserade Källan till rikets wan-magt. Originalet är satt i frakturstil, med utländska låneord och ortnamn i antikva och schwabacher för emfas och citat. Ord i antikva återges här med fast teckenbredd och schwabacher med kursiv stil. |
| Paragrafer: |
| 96 97 98 99 100 |
Ärhindringar
Wid
Anmärkningarne
Öfwer Skriften, kallad:
Den Nationnale Winsten.
§. 96.
Jag ser huru Criticus äfwen til slut, och sedan han ej allenast fulländadt sina trenne Wattu prof, utan ock öpnat en ny ådra til Rikets trefnad och upkomst, införer några anmärkningar öfwer Skriften, kallad den Nationnale Winsten. Som han nu uti den ej mindre, än sjelfwa Wattu-profwen, röjer både sin insigt och böjelse, wore det skada, om han icke äfwen därpå finge något swar.
Jag har wäl redan förlänge uppehållit dig, min Läsare! men öfwergif mig icke, sedan wi nu hunnit så långt. Jag skal ej blifwa widlöftig.
Criticus saknar först hos Auctor til denna Skrift Definition på Frihet: sådant är ej underligt, ty om man wil definiera hwart ord, som nyttjas i en Skrift, får man skrifwa så många volumer i en sak, som annors behöfwas Ark. Det har ej egenteligen warit ämnet för Auctor, fast han räknar friheten för et stort medel til ändamålets winnande. Icke desto mindre finnes den i 15 § långt nogare determinerad, än i Critici definition, hwarest Auctor egenteligen wisar, hwad slags Författningar de äro, som hindra närings-friheten, uti hwilkas undanrödjande den rätta friheten består. Däremot bjuder wäl Criticus til, at definera den samma, med Herr Montesquieu, och säger: at den består i en förmögenhet, at kunna göra alt hwad jag bör wilja företaga mig i Handels- och Närings-ämnen. Denna definition, kan jag äfwen antaga för Auctors räkning; men jag försäkrar, at wi af den samma ej blifwa stort slugare, än wi warit förut; ty det kommer alt däruppå an: hwad jag bör wilja eller ej. Swarar man mig: Alt hwad Lagen och Författningar i dy mål stadga, så är det rätt: då hafwe wi om den saken ej widare at raisonera, utan rent af lyda. Men då här blifwer frågan: huru långt Lagstiftaren sjelf, til Rikets bästa, i sina Författningar bör sträcka denna frihet, så lärer det med denna definition wara lika långt som bredt i sjelfwa saken, hwarom här egenteligen är frågan.
Til äfwentyrs wi kunde komma den något närmare, om wi säge, at Auctor tror den wara en förmåga, at utom lasters utöfning, genom arbete få försörja sig och de sina, utan at genom Författningar, af andra därigenom hindras, hwilket genom specielare Casus i 16, 17 och 18 § § i den Criticerade Skriften, och äfwen här frammanföre finnes utredt; så at Criticus hwarken behöft, och än mindre hädanefter behöfwer wara därom uti någon okunnoghet, och at det aldeles icke är något laglöst sjelfswåld, utan uphäfwande af sådane Författningar, som understödja en del närings-idkare, at klifwa de öfrige på axlarna, som Auctor handlar om; men at åter kunna rätt urskilja, hwilka Författningar äro af den beskaffenhet, fordras af Lagstiftaren största försigtighet. Auctor har budit til, at wisa, genom några allmänna begrep, hwilka de samme äro, och jämfört dem med förfarenheten.
Hade Criticus fölgt Auctor i det han hafwer rätt, och wist hwaruti han felat; så hade han härutinnan kunnat uplysa och gagna sina Landsmän, men han tör icke komma honom så när, för det, at ordet Frihet war o-definierat. Han rusar här och där til wägs, at gifwa Auctor något hugg, men drager sig straxt igen tilbaka.
§. 97.
Auctors 11:te, 12:te, 13:de och 14:de § §, hwarest han anförer fyra hufwud-skäl, hwilka föranlåta honom at tro specielle Författningar, in Oeconomicis wara skadelige, äro i synnerhet de, som Criticus angriper, och det så hårdt, at han säger: Jag beklagar det Auctor häruti så mycket misstagit sig, at det första, andra och fjerde skälet blifwer til hans största möjeliga fördel yttradt, när man wil tro, at de blifwit anförde af förhastande, eller otilräckelig insigt. Han hämtar i det följande af dem, innehållet tilsammans, och berättar, at de wilja i hela sin widd icke annat säga, än at, så wida wi icke känna Handelens och Hushållningens natur, så är bäst, at lämna naturen sjelf all styrelse öfwer wårt Hushålls werk. Men Auctor kännes aldeles icke wid de orden: all styrelse öfwer wårt Hushålls-werk; Ty det följer aldrig, af hwad han här anfört. Han hafwer at göra med speciela hushålls-författningar, som fördela arbetet i wissa näringar; men ej om den allmänna wård, som åligger Öfwerheten för sina undersåtares handel och hushållning, hwarom äfwen här frammanföre är mera omständeligen handladt. Läsaren finner således, huru man med flit söker swepsak med Auctor, i det han ingen del äger.
Wargen fant godt skäl, at dömma Lammet för upgrymlat watten, fast Lammet stod et godt stycke nedanföre wid strömmen och drack.
Jag förmärker hos Criticus en underlig fruktan, för den stora willerwalla, som näringarne råkade uti, i fall Författningarne, som Classificera dem, skulle uphäfwas. Lät oss då få weta, huru det skulle gå. Slåss, stjäla, supa, bannas, och andra Människo-slägtet förstörande laster, må med alt det alfware, som Guds Ord och Naturens Lag föreskrifwer, hämmas och straffas, och den som späkt, och med lagom lefwa wil6 beskyddas.
Folket, säger man, strömmar då hopetals i några näringar, och ruinerar sig sjelf, och andra Närings-idkare med sig. Sådant måste hända, då allenast en eller annan näring finge en sådan öpning; men låssas banden tillika på dem alla, så behåller hwarje näring i det närmaste sitt naturliga quantum: hafwer en förlitet, drager den åt sig från andra, som beswäras af öfwerflöd. Den som äger drift, styrka och böjelse til sin handtering, blifwer qwar och wälmående därwid. Den medelmåttige föder sig och lefwer; men den lata och därtil illa fallna, måste godwilligt gå ut, då han af Författningarna ej njuter något särskildt beskydd. Han bör dock ej räknas därföre förlorad utur Staten; ty syslorna äro däruti så mångfaldiga, at nästan ingen födes i Staten, som icke til något är tjenlig, och när han försökt annat, stannar han ändteligen qwar på det ställe, han i Stats-kroppen är af Försynen inpassad.
Wår arbetshop syslosättes så mycket i wår tid med bekymmer, huru den måtte få lof at nära sig, at de flästa förgäta det angelägnaste, huru de äro i stånd därtil, då de likwäl födas til det förra, men böra upöfwas til det senare. Mången har processat bårt sitt Fäderne och Möderne, at winna burskap i en Stad, och glömt bårt, om han kan lefwa där eller ej, och när han ändteligen kommer in, märker han, at mat-säcken lämnats på wägen, och han med all sin möda ej hunnit längre fram, än förwärfwa sig en rättighet, den han, ärft af naturen, men kan nu til äfwentyrs näppeligen nyttja et enda år.
Man talar om en myckenhet Lättingar, Hår-freserare och Lös-drifware; Hwad skal det arma folket annat wara, då hwarje Näring och Handtwerk är så inspärrad, at det blifwer för dem, som utanföre äro, et brott at arbeta? Criticus må häremot inwända hwad han wil; men både Änglands och Hollands exempel i denna delen, bewisa owedersägeligen, at näringarna, utan en så noga rangering, som wi fare efter, bäst och naturligast reglera sig sjelf, utan at åstadkomma en sådan willerwalla, som befaras, och i sig sjelf ej annat är, än et tanke-spöke, at afhålla folket från deras förskansningar, som wilja sitta allena där inne.
§. 98.
Criticus tror sin upgifne 12:te Punct wara i stånd, at häfwa Auctors 2 första, och det sista skälet aldeles öfwerända; men då denna punct nu mera haft samma olycka, lärer Auctors anförda skäl imedlertid få stå tils widare. Man kunde til äfwentyrs föreslå en annan Politisk Rang-ordning, något påliteligare än Critici, nämligen: at Näringarne böra i den ordning af Staten wårdas, som de äro sjelfwa Staten nyttige. Hwilket icke altid kan falla på den som föder största folk-hopar.
Om utlänningen, til exempel, wille icke ens föra til oss någon Spannemål, och wåre egne Skepp wore därtil otilräckelige, så borde wår egen Sjö-fart blifwa den aldraförsta på denna Rang-ordning, som bör hjelpas, ehuru därom aldrig kunde sägas, at den samma föder de största folk-hopar i Riket.
Auctors mening kan icke wara, at en sådan general principe icke ens skulle gifwas til. Wi läse henne äfwen i Swerige, här i Stockholm, uppå Riddare-huset, Salus Populi suprema Lex esto. Men han talar därom, at någon sådan principe icke gifwes, som nu wid Författningarna i Europa werkeligen allmänt följes, och hwilkendera som hälst af dessa, man ock wille antaga, äro de likwäl så generale, at den skadeligaste Författning äfwen förswaras därunder, och wi hafwe af dem olyckeliga tillämpningar, i egen och andra Stater under ögonen.
Criticus påstår wäl, at man kan positivt säga, hwilkendera näringen i et Rike, ger den största Nationnale winsten: Jag torde ock med honom därom tänka tämmeligen lika; men innan de Lärda, som ännu äro i twist om samma sak, sins imellan hunnit blifwa ense med oss, torde någon tid gå ut. Och sedan all denna twist ändteligen wore debatterad, så fruktar jag, at en sådan forcerad Sjö-fart, som Criticus förswarat, näppeligen får den tour til befordran, som han gifwit den samma, nämligen: at Handel och Sjö-fart bör updrifwas til det högsta man kan, kosta hwad det kosta wil. Det är: Sjö-farten må medtaga af wår lilla Folk-hop från Landtbruket, så mycket hon wil, den må ock gravera de öfriga näringar, så mycket hon wil: skal hon ändock framför alla andra uphjelpas och i stånd sättas.
Orimligheten af hans tredje satts, är af det, som redan förut wid 12:te puncten anmärktes, handgripelig; men wil han först efteråt, af Tabell-werket, enligt sin definition, om Näringarnes Rang, sluta, af det antal arbetare, hwardera Näringen underhållit, slår det wäl aldrig honom felt, men at därpå grunda någon oryggelig författning för framtiden, huru många til hwarje Näring skola determineras, är et så wågsamt företagande emot Swenska folk-hopens tilwäxt, at ingen annan än den, som i et tjockt okunnoghets eller sjelf-kärleks mörker blifwit inwefwad, skulle drista sig därtil.
§. 99.
Pag. 71. i första stycket famlar Criticus aldeles omkring wäggarna, och wet icke huru han skal få sak med Auctor: han wil neka, at hwar och en Medborgare kan winna, då han äger utrymme, at sörja för sig det bästa han gitter, om icke Missgärnings-balken tillika uphäfwes, hwilket han oförmärkt wil projectera på Auctors räkning; men det bör stå för upfinnaren sjelf, som då tror, at hwar Medborgare kunde winna, när röfwa, stjäla, slåss, med andra grufweliga laster skulle onäpst få utarma de fredsama och idoga, och förstöra hela samfunds-bandet ibland människor.
Auctor beskylles widare hafwa tagit owilkorligen, för gifwit: At Riket winner när enskildte winna. Men därwid måste Criticus råka lika illa ut om bewis, som honom händt några gånger tilförene; då Auctor på flere ställen låter tydeligen förstå, at just den winst en del i skygd af författningar, förwärfwa sig på Medborgare, är den aldrastörsta förlust för Nation, som kan uptänkas, och förstör den jämwigt, som bör finnas imellan Näringarna. Och efter Criticus wil ändteligen hafwa bewis därpå, at Närings-idkares Interesse närmast faller in med sjelfwa Rikets, då författningarna ej stadga dem imellan någon Rang, wil jag, at winna tiden, hänwisa honom til det märkwärdiga Exempel, som i början af denna Afhandling finnes i 10:de, til och med 15:de §. utfört; hwarest tydeligen wises, huru just därigenom, at Uddewalla förlorade sin Stapel-rätt, Götheborg 1681 sattes i stånd, at utöfwa sitt emot Bärgslagen och Kronan opponerade Interesse, som wid Uddewallas återwundna Stapel-rätt 1719 på en gång jämkade sig sjelf.
Meningen är icke den, som hwar enskildt icke hade af Naturen i sin wilja et mot Staten stridande Interesse; men den jämwigt Näringarne i sin frihet stanna uti, är den samma, som hindrar Arbetarena, at därmed i den grad, som annars sker, skada hwarandra och Staten.
Människo-slägtet liknar i denna delen aldeles et Haf, hwarest den ena Wattu-column med oändeliga tryck-krafter hwart ögnablick werkar uppå den andra; men en lika swår tryck kraft tilbaka åstadkommer, at dess yta likwäl blifwer jämn och horizontel, och det aldeles utan några särskildta stängsel eller bomar för hwarje Column, eller något konstigt arbete. Men så snart man wil, at den ena Wattu-columnen skal stå högre än den andra, fordras därtil en besynnerlig styrka, mycken byggnad samt stor konst och arbete, och kan med all försigtighet knapt så förwaras, at icke sluss-byggnaden läker, och wattnet ökar tyngden på det underliggande.
Mon någon kan säga, at wåra Handlande kunnat skada Staten så swårt med en hög Cours, om de ej genom författningar om Banco-lån etc. blifwit därtil understödde? Mon någon tör försäkra, at Wäxel-Associerade gått så långt i sina Operationer, om de ej genom författningar fått Gull, Silfwer och Plåtar utur Banken? I anledning hwaraf jag håller före, at wåre Handlande, så för det ena som andra, föga mera kunna skyllas, än at de warit människor.
På samma sida beskylles Auctor för det han icke bewist sin i 5:te §. anförda sats: at hwar enskildt söker sjelfmant up det stället och den näring där han bäst ökar den Nationnale winsten. Om Criticus här hade påstått, at Auctors bewis ej gör tilfyllest, eller är aldeles oriktigt: hade det låtit höra sig; men när han nu säger, at han icke ens anfördt bewis på sin satts, så förekommer det mig obegripeligt.
Bewiset är annors helt simpelt. Til ju högre wärde Närings-idkare tilwerka Waror, ju större blifwer Nations winst, se § 3 och 4. Hwar och en Närings-idkare, går hälst i den Näring, hwarest han har bästa förtjensten, det är, hwarest han tilwerkar Waror för högsta wärde, som i denna 5:te Punct blifwer förklarat. Men til ju högre wärde Närings-idkare kunna tilwerka Waror, ju större blifwer Nations winst, hwilket i 3 och 4 §. är tydeligen bewist. Altså återstår ej annat, än göra slutsattsen däraf sådan, som Auctor anfördt den samma.
§. 100.
Men ehuru käckt nu Criticus förhållit sig hela wägen bårt åt i sin Afhandling, har han dock i mitt tycke ej gifwit därpå någorstädes mästerligare prof än i slutet: orden äro där så mustige, at de tillika wittna, så wäl om hans styrka i Critiken, som den Zele hwaraf han wid slutet af sitt arbete warit itänd.
Han uptager här några ord utur Auctors 19 §., at en grund-pelare til den Nationnale winsten wore: när minsta antal människor frambringa Waror för det mästa wärdet som möjeligt är, han säger: at denna grund-pelare får för hög Caracter om han skulle kallas en halm-pipa under den Nationnale winsten. Han kallar samma satts den fördärfweligaste, och för en Stat wådeligaste, hwars swaghet är til all sin nakenhet blottad af uplyste Auctorer, genom hwilken Auctor blifwit et bewis af hwad öde man kan ådraga sig, då man, utan at hafwa läst goda Auctorer, gör sig sjelf til Auctor. Quot verba, tot pondera.
Hissna icke min Läsare. Det hafwer ännu ingen nöd med Auctor. Lät oss i stillhet se efter, huru det står til med saken.
Denna 19:de §. står uti et oskiljaktigt sammanhang med början af den 4:de, hwarest det heter. I myckenheten af tilwerkningar, eller rättare sagt, i wärdet af dem, består et folks rikedom: men tilwerkningarnes mängd beror på twänne hufwud-grunder, nämligen: myckenheten af Arbetare och deras flit.
Herr Secreteraren Runeberg säger därom rätt wäl i 2:dra Quartalet af Kongl. Wettenskaps Academiens Handlingar, för år 1764 p. 104: Att uppå Folkets myckenhet, beror den styrka, som naturen förlänar, och hwaraf Regeringarne kunna göra sig en större eller mindre Politisk styrka. Men igenom Folk-hopens kloka administration, kan en mindre Folk-hop i en Stat må långt bättre, än en större i en annan. Jag begriper icke detta annorledes wara möjeligt, än då den mindre Folk-hopen, genom Författningar, som ej qwäfwa idogheten, tilwerkar Waror för högre wärde, än den större. Den Wittre Auctoren, til förut åberopade Instruction för den unga Polætus, uttrycker samma Ideé §. 4, med dessa ord: Förökningen af Exporternas quantum, hwarigenom wi winna i Handels-Balancen, kan icke ske på annat sätt, än antingen föröka Arbetarenas antal i Riket, eller at bättre syslosätta dem som äro; det är med et ord: at föröka arbetet i et Land. Men ännu nogare utredes detta, uti en i fjol Sommars, genom Trycket utkommen Skrift, under Titel: Undersökning, om wåre Näringar äro komne til den högd, som den arbetande Folk-hopen det medgifwer. Huru swårt måtte det då icke wara för Auctor, at tåla den förewitelse, at ej hafwa läsit goda Auctorer, då han yttrar sig så lika med dem, och, til äfwentyrs, från dem tagit sina grundwalar til den Nationale winsten, hwilka han förmodeligen hållit för goda, och nog påliteliga Auctorer.
Af dessa hufwud-grunder, utreder Auctor ifrån den 5:te, til och med den 18. §. de Politiske orsaker, han trodt ligga wår naturliga Folk-ökning i wägen, och kommer i den 19:de och följande §. §. at granska de hinder, som i synnerhet döda idogheten, och därföre först definerar, hwad han förstår med flit, och yttrar sig därom således: Den andra grund-pelaren, til Nationnal winst, är Arbetarenas flit; det är: Då minsta antal människor, frambringa Waror för det mästa wärdet, som möjeligit är. Han säger således icke, at et litet antal människor är gagneligit för Staten, utan at NB. flit är en grund-pelare för Nationnale winsten, den han tror bestå däruti: när et mindre antal Arbetare i en Stat, tilwerka Waror för större wärde, än et lika antal uti en annan; til exempel: Om 10 Ängelsmän göra samma arbete färdigt på en dag, som 15 göra i Swerige på lika tid, så tror han, at Ängelsmännernes flit förhåller sig til de Swenskas, såsom 15 til 10; men om 5 wore det minsta antal, som kunde i Holland tilwerka samma Waror, som 10 i Swerige, inom samma tid, så wore ju Holländarenas flit, emot wår, såsom 10 til 5 = 2:1.
Denna förklaring, är af sjelfwa orden så handgripelig, at jag ej ser, huru någon af dem kunde hämta någon annan mening. Et sådant begrep kunde aldrig undfalla Criticus, när han såg, huru högstangelägen Auctor hölt talrikheten i en Nation, då han satte den i främsta rummet, och anwändt därpå första hälften i sin Afhandling, och säger därom, bland annat, näst för den 19 §: Min gunstige Läsare! ser du icke nu, hwarföre wår Arbets-hop ej kan ökas, och genom den wår Nationnale winst.
Här i den 19:de får han at göra med Fliten, och betraktar den åter afskild, från myckenheten: Han bewisar i samma §, at uti flit hos oss saknas altför mycket, emot Holländare och Ängelsmän; och förklarar genom exempel om Ängelska Timmermän, at deras flit består däruti, i jämförelse imot wår, at de arbeta et Örlogs-skepp färdigt på så många dagar, som i Swerige åtgå weckor.
I 22 och följande § §, bewises detta alt med solklara händelser, och börja orden i den 23 § sålunda: Si! här är nyckelen til idoghet och winning. Härwid frågas således: Mon Läsaren tror, at Criticus af hela detta sammanhanget kunnat fatta Auctors mening eller icke? eller hwad fördärfweligt och wådeligit för en Stat, ligger i dessa orden, at arbetarenas flit är en grund-pelare til Nations winst, eller i den beskrifning han gifwit därpå: Men skal det ändteligen så wara, at denna flit, som är den utdömde och i halmpinna förwandlade grund-pelare, blir den aldrafördärfweligaste för en Stat, så måste dålighet och lättja hos fläste i Staten, efter Critici tanka, wara de fastaste och nyttigaste.
Nog är den satsen något motbuden at cedera. Jag lärer ej få stor tack, af min Auctor, om jag medgifwer sådant; Men, må göra likawäl: Jag wil ej til slut wara enwis, då jag åtagit mig, at förswara en obeläsen Auctor, emot Wattu-profwen, som genom goda Auctorers läsande, förwärfwat sin denna sunda och Staten gagnande tanka. Jag skal säga Auctor til, at han äfwen härefter, på samma sätt som Criticus, läser goda Auctorer, och om han lyder detta mitt råd, försäkrar jag, at när han härnäst skrifwer något, skola hans förslager i gagnelighet ej gifwa stort Critici efter.
Tack nu min goda Criticus! för många wackra anledningar wi fått at tänka på saken. Jag tror äfwen, at wi nu båda skola i det närmaste wara lika spelte.
Men dig, min Läsare! bör i synnerhet tack, för ditt tålamod.
Tröttas ej, at widare söka up sanningar, som under fördomar och egennytta legat begrafne, och war en owäldug domare imellan oss. Tag dig del i Statens olyckor: Stå ej och se på dem som en främmande; utan understöd och gynna den, som utan egennytta och orena afsigter, älskar sit Fäderneslands och Medborgares sanskyldiga trefnad och Frihet.