Ett litet öde
| ← Runeberg, Joh. Ludv. |
|
Sparre, P. G. → |
ETT LITET ÖDE.
1.
Är så arm du, som man säger?
Fattig kallar man din moder,
Fattigt, späda barn, du kallas.
Är du fattig, lilla älskling,
Är så arm du, som man säger?
Utanför din moders stuga
Blomstra ängar, grönska lundar;
Hvarje äng har silfverbäckar,
Hvarje lund i sjöar speglas,
Öfver alla skiner solen,
Gjuter gifmildt gyllne dagen.
Är du fattig, lilla älskling,
Är så arm du, som man säger?
När du hör din moder sjunga,
Slutas sakta ögonlocken,
Gömma skalen själens perlor;
När de gömmas, kommer sömnen,
Sömnen följs af drömmens engel,
Drömmens engel tar dig stilla,
Lyfter dig på mjuka vingen,
För dig ut på blomsterängar,
Att i frid bland blommor blomma,
För bland fåglar dig i lunden,
Att ditt bröst med sånger fylla,
Tvår din själ i sjöars renhet,
Låter dig i solljus bada.
Är du fattig, lilla älskling,
Är så arm du, som man säger?
När du öppnar ögat åter,
Är du i din moders armar,
Känner i ditt späda sinne,
Tänker, som en dunkel tanke:
Ljuft det var på blomsterängen,
Gladt bland fåglarne i lunden,
Godt det var bland klara vågor,
Varmt i solens ljus att bada;
Bäst dock är i denna famnen.
2.
Egen moder göms i mullen.
I mitt hem en stjufmor råder,
Egen moder gömd i mullen.
Och jag hastar öfver hagen,
Skyndar stilla till den sörjda,
Ginar öfver gärdet stundom.
Men den främmande förtörnas,
Hviskar, hväsande af vrede:
Denna flicka går på gräset,
Krossar klöfvern der på ängen.
Fader hör ej hårda orden!
Lätt är flickans fot i loppet,
Stör ej många strån i farten.
Jungfrun har ej hårda sulor,
Trampar ej med tunga klackar.
Oskodd löper hon på linden,
Flyr med blottad fot på fältet,
Far som fläkten far på ängen,
Skyndar såsom skuggan öfver.
Skulle ock ett blad bli brutet,
Något grässtrå nedertryckas,
Hjertats sorg förtynga stegen,
Grönskar snart en grodd ånyo,
Fostras flere blad i stället
Af den dagg mitt öga gjuter,
Dessa blåa stjernors tårar.
3.
Så jag färdas sjelf mot fjerran.
Hvarför suckar bäckens bölja,
Klagar sakta under färden,
Far i krokar öfver fältet,
Böjer bugter öfver ängen,
Viker af från vägen ofta,
Färdas blott ett stycke framåt,
Slingrar, nästa stund, tillbaka?
Så jag färdas sjelf mot fjerran,
Går mot obekanta öden,
Tar ett steg och ser tillbaka,
Vandrar fram och vänder åter,
Vill ännu se hemmets höjder,
Röken från min faders boning.
4.
Sådan vård blott finner flickan.
Icke äger jag, som andra,
Fader, som vid namn mig nämner,
Moder, som sitt guld mig kallar,
Broder, att min börda bära,
Syster, att mig stundom smeka.
Der jag andras hjordar vallar,
Högt på berget, djupt i skogen,
Dagen ut på fria fältet,
Der är skäggig gran min fader,
Björken böjd af år min moder,
Broder är mig bruna trasten,
Markens bleka lilja syster.
När den kalla skuren strömmar,
Får jag stundom skygd af granen,
När mig solens stråle bränner,
Bjuder björken stundom skugga,
När jag sorgsen står på fältet,
Tröstar med en ton mig trasten,
Med en blick ibland en blomma.
Sådan vård blott finner flickan,
Annan glädje ej den arma.
5.
Flicka, kärleken är väldig.
Ofta i min barndoms dagar
Hörde jag min moder säga:
Flicka, kärleken är väldig,
Mäktar mer än allt på jorden.
Så hon talte till min varning,
Att sitt gyllne äple skydda.
Moder, o att sant du talat!
Ofta står jag nu på stranden,
Der min älskling från mig skiljdes.
Dän han far dit bortom molnen,
Som vid hafvets rand sig höja.
När jag ser hur fjärden fradgas,
Ser hur böljan slår mot stranden,
Lägger jag min hand på vågen,
Doppar fingrets spets i djupet:
Sakta sakta, vilda bölja,
Somna, låt de andra sofva!
Månne vågen väl, som svallar
Hotande mot skeppets sida,
Der han fjerran far den dyre,
Månne hafvets vilda dotter,
Fast så långt från mig hon rasar,
Ej mitt söfningsord förnimmer,
Af min lätta hand ej lugnas,
Efter kärleken är väldig,
Mäktar mer än allt på jorden?
Ofta, när i fyrans krona
Fläktar fara, vindar hvina,
Sänder jag från denna klippa
Tyst min tysta suck att flyga:
O min ende, kom tillbaka!
Kanske fast så svagt den ljuder,
Har likväl den starka vingar,
Kan, som svalan, klyfva vinden,
Genom rymder nå min älskling,
Efter kärleken är väldig,
Mäktar mer än allt på jorden.
6.
Hundra vägar har min tanke.
Store Skapare, förlåt det,
Se ej, gode Gud, med vrede
Att så ofta i ditt tempel
Jag på honom äfven tänker!
Hundra vägar har min tanke,
Tusen att till honom hinna.
Blott det sämsta leder bortåt,
Allt det bättre för till honom.
Korrt från dagens ljus är vägen,
Gen från nattens stjerneskara,
Hvarje blomma stakar stigen,
Hvarje träd är vägamärke.
Men när dig min tanke hunnit,
Är den nästan ren hos honom.
7.
Hvilken sällhet skön att synas!
Hvilken fröjd att vara vacker,
Hvilken sällhet skön att synas!
Vore jag så mörk, som mången,
Ful, som flera andra flickor,
Fick jag ej i källor skåda,
Ej i bäckar se mitt anlet;
Källans skönhet kunde störas,
Bäckens silfver sotbesmittas.
Tordes knappt på ängen träda,
Att ej blomstren skulle skrämmas,
Blomma hviska tyst till blomma:
Är det nässlan, är det tisteln,
Kanske karborn sjelf, som kommer?
8.
Tala, tala tycktes alla.
Hvem har nu gett vett åt vinden,
Gett åt luften ledig tunga,
Röst och språk åt gårdens rönnar,
Och åt späda fågelskaran.
Förr, när från min bädd hvar morgon
Jag på löftets trappa trädde,
Visste vinden blott att smeka,
Rönnen blott att susa stilla,
Qvittra blott förstod hvar fågel.
Nu, när sist jag kom på gärden
Från mitt olyckssälla läger,
Tala, tala tycktes alla,
Vinden hviska: arma flicka!
Fläkten susa: fallna flicka!
Rönnan sucka: svikna flicka!
Svalan sjöng: hvar är din stolthet?
Sparfven: hvar är nu din glädje?
9.
Men min fågel märks dock icke.
Svanen speglas ren i sundet,
Knipans hvita vingar hvina,
Lärkan höres högt i höjden
Spofvens rop kring kärret rullar,
Våren samlar sina skaror,
Får sin fågelflock tillbaka,
Väntar dem med sol och värme,
Lockar dem med långa dagar.
Och jag arma flicka fiker,
Söker skingra saknans mörker,
Varda värmen i mitt sinne,
Vill som våren vänlig vara,
Synas ljus som sommardagen.
Och jag gläds, fast sorgen gnager,
Ler, fast tåren trängs i ögat;
Men min fågel märks dock icke.
10.
Se’n har jag ej frågat mera.
Hvarför är så flyktig våren,
Hvarför dröjer sommarn icke?
Så jag tänkte fordom ofta,
Frågte, utan svar, af mången.
Se’n den älskade mig svikit,
Se’n till köld hans värma blifvit,
All hans sommar blifvit vinter;
Se’n har jag ej frågat mera,
Kännt blott djupt uti mitt sinne
Att det sköna är förgängligt,
Att det ljufva icke dröjer.
