Ett streck i räkningen
| ← Sporten i hemmet |
|
Jungfrun → |
ETT STRECK I RÄKNINGEN.
Notarie Corneliusson är tillsammans med några andra unga jurister anställd hos den bekante advokatfirman Knifvander i Göteborg.
Han är en mycket hygglig ung man. Arbetar så litet som möjligt, festar så ofta tillfälle ges och har de allra uslaste affärer hvilka han emellertid har godt hopp om att snart kunna reparera genom ett giftermål med fröken Lovisa Zätterblom enda dotter till grosshandlare Zätterblom som deklarerar för 25.000 kr. om året.
Flickan förefaller tillmötesgående, fru Beata Zätterblom är god och nådig och äfven den som kinkblåsa kände Zätterblom synes på väg att mjukna upp.
Lifvet ler således soligt och varmt mot notarie Corneliusson.
Härom kvällen var emellertid notarien, som under en längre tid af hänsyn till planerna på den Zätterblomska dottern och förmögenheten lefvat ett asketiskt lif, ute och roade sig en liten smula.
När han på förmiddagen därpå rätt sent vaknade, hade han ett lika suddigt som obehagligt minne af den föregående aftonens tilldragelser. Han påminde sig svagt och otydligt ett med mat öfverlastadt bord, ett helt batteri flaskor, musik och skrål. Han hade visst grälat med någon, blifvit utkastad, gått vilse i allén, i ett gathörn dansat rundt med en äldre dam och i ett annat slagits med en polis —
Notarien kallsvettades — du store St. Antonius hvad skulle gamle Zätterblom säga, om han finge reda på eländet!
Först vid fyra-tiden på eftermiddagen kom notarie Corneliusson upp på sitt kontor. Han var inte arbetshågad och inte arbetsduglig och han tänkte inte arbeta. Han längtade bara efter deltagande människor, och han skyndade sig att utgjuta sitt kvalda hjärta för sina båda kamrater, notarierna Hjärtén och Saxgren. Särskildt uppehöll han sig vid, hvad den fördömde gamle bitvargen Zätterblom skulle säga och göra, om han finge reda på historien.
Hjärtén hvisslade sakta, knep ihop ögonen, snodde tummarne fundersamt om hvarandra och sände en frågande blick bort till Saxgren.
Saxgren blinkade gladt gillande tillbaka, och Hjärtén reste sig upp, gäspade och sade, att han skulle gå ut ett slag och få sig en näsa frisk luft. Fem minuter efter hans försvinnande hördes en ursinnig rigning på den Knifvanderska telefon, som notarie Corneliusson hade till åliggande att sköta.
Notarien ryckte till sig luren och hans vana öra uppfångade följande med en ondsint röst framhvästa ord:
»Det är grosshandlare Zätterblom. Hvad är det för historier jag hör om notarien, hva’??! Ni har blifvit utkastad från en af våra bättre restauranter, ni har ute på gatan antastat äldre aktningsvärda damer, ni har råkat i delo med polisen. Tror ni, att en person, som uppför sig på det viset, kan ha hopp om att bli upptagen som medlem i en aktningsvärd familj, hva??»
Notarien reste sig upp, blodröd i ansiktet och skälfvande i knävecken. Han bugade sig djupt och vördnadsfullt för telefonen, kippade efter luft och stammade:
»Jag försäkrar grosshandlarn att — hm — att det är alldeles emot mina eljest — — exemplariska vanor — det var så ömmande omständigheter — en kär barndomsvän, som skulle resa — resa till Kina — och affestas — och jag är så lite van vid sprit — en vidrig dryck i sanning.»
Notarien tystnade och lyssnade misstänksamt in i luren, ur hvilken hördes ett svagt fnitter, sedan ett frustande gapskratt och till sist en afringning.
Ett par minuter senare kom notarien Hjärtén in igen. Corneliusson gaf honom en misstrogen och genomträngande blick, hvilken dock maktlös studsade tillbaka från Hjärténs fryntliga, af välvilja och menlöshet skinande anlete.
Efter en kvart reste sig notarie Saxgren, sträckte lättjefullt på sig och sade, att han måste gå ut och få sig en cigarr.
Två minuter efter det dörren fallit igen efter Saxgren pinglade notarie Corneliussons telefon.
Notarien tog luren och lyssnade in i den:
»Det är grosshandlare Zätterblom,» sade en gnatig och ondsint röst. »Jo, det är sköna historier man får höra om en person, som man tänkt anförtro sin dyrbaraste klenod åt. Notarien blir utsparkad, ofredar kvinnor och råkar i gurgel med polisen — — —»
Notarie Corneliusson, som tydligt och klart kände igen Saxgrens röst och förstod, att han var utsatt för blodig drift, afbröt svadan med ett hånskratt och slängde utan ett ord till svar upp telefonluren och ringde af.
När notarie Saxgren kom ut från cigarraffären, där han varit inne och telefonerat till Corneliusson, såg han ledsen och slokörad ut. Skämtet hade misslyckats — Corneliusson hade tydligen anat oråd och förstått, att man dref med honom.
Saxgren blef stående på trottoaren och svängde fundersamt spatserkäppen mellan fingrarne.
Så hvisslade han till en lång gäll hvissling — hvilken ypperlig idé!!
Med bevingade steg skyndade han tillbaka in i cigarraffären, öfvertygade sig om, att klockan icke var så mycket, att man behöfde frukta för att grosshandlare Zätterblom efter middagen hunnit tillbaka till sitt kontor och anhöll, att man ville be grosshandlaren, så fort han komme in, att ringa på notarie Corneliusson, som hade en ytterst viktig angelägenhet att rådgöra med honom om.
Efter väl förrättadt värf återvände notarie Saxgren upp till det Knifvanderska kontoret, där han mottogs med ett hånfullt och elakt leende af Corneliusson och en beklagande blick af Hjärtén.
Det var tyst i rummet och det låg oväder i luften. Af Corneliussons sätt att rafsa i papperen och skrapa med pennan kunde man förstå, att han satt och retade upp sig till en hög grad af ilska öfver det hänsynslösa gäckeri kamraterna drifvit med honom.
Strax efter det att klockan slagit fem ringde det åter i notarie Corneliussons telefon.
Han slet med raseri luren till sig och lade den till örat beredd på att återigen få höra en gyckelmakare utge sig för grosshandlare Zätterblom.
»Är det notarie Corneliusson?» hördes en gnatig och obehaglig röst. »Det är grosshandlare Zätterblom. Ni har önskat ett samtal —»
Notarie Corneliusson lutade sig tillbaka i stolen med luren mot örat.
»Jaså,» sade han med ett gäckande skratt, »det är gubben Zätterblom, som är ute och går igen. Goddag på dig, gamle skojare. Hur lefver världen med dig och din pösande gemål och din fagra dotter, hvars slantar jag snart skall taga hand om?? Hör du, gamle gosse, har du hört talas om, hvad jag gjorde i går kväll, hva’? Att jag var full som en kaja, att jag blef utkörd från stans finaste krog, att jag svängde om med en gammal mamsell och slog en polis gul och blå. Hvad säger du om svärsonen din, du gamla förhärdade syndare? — Jaså, du ringde af — nåja, du märkte, att jag genomskådade dig och förstod, att du var en utsändning från mina båda fina kamrater, Hjärtén och Saxgren. Jo-o, man kan inte hjälpa, att man har ett skarpt hufvud.»
Och notarie Corneliusson vände sig om och smålog ironiskt åt Hjärtén och Saxgren, som sågo välmenande och oskuldsfulla ut.
Knappa tio minuter senare klef Zätterbloms springpojke in på kontoret med ett egenhändigt bref till notarie Corneliusson från grosshandlare Zätterblom.
Notarien slet upp kuvertet och hans vettskrämda ögon flögo utefter raderna —.
»Ert uppförande är minst sagdt oförsynt. Ni ber, att jag skall ringa på er för en viktig angelägenhets skull, och när jag gör det öfverhopar ni mig och min familj med smädelser och skymford. Ni är tydligen full, men detta ursäktar er icke. Min dörr är hädanefter obevekligt stängd för er.