Fången på slottet Zenda/Kapitel 07
| ← Kapitel 6: En källares hemlighet |
|
Kapitel 8: En ljus kusin och en mörk broder → |
VII.
HANS MAJESTÄT SOVER I STRELSAU
Jag lade min arm kring Sapt för att stödja honom, vi gingo ut ur källaren och jag drog igen den tillbucklade dörren efter mig. Under tio minuter eller mera sutto vi tysta i matsalen. Då gned gamle Sapt sig med knogarna i ögonen, drog ett djupt andedrag och var sig själv igen. Klockan på spiskransen slog just ett, då han stampade med foten i golvet och utbrast:
»De ha fått kungen i sitt våld!»
»Ja», sade jag, »allt väl! stod det i depeschen till Svarte Michael. Vilket ögonblick det måtte ha varit för honom, då den kungliga saluten dånade i Strelsau i morse! Jag undrar när han fick budet!»
»Det måste ha skickats på morgonen», sade Sapt, »innan underrättelsen om er ankomst till Strelsau hunnit till Zenda — jag antar nämligen, att depeschen kom från Zenda.»
»Och han har gått och burit på det hela dagen!» utbrast jag. »Jag är sannerligen inte den ende, som haft en prövande dag! Vad tror ni han tänkte, Sapt?»
»Vad betyder det vad han tänkte? Vad tänker han nu, gosse?»
Jag steg upp.
»Vi måste vända om och väcka varenda soldat i Strelsau», sade jag. »Vi böra vara ute och förfölja Michael före middagen.»
Gamle Sapt tog upp sin pipa och tände den omsorgsfullt på ljuset, som stod och droppade på bordet.
»Kungen kanske blir mördad, medan vi sitta här», sade jag ivrigt.
Sapt rökte ett ögonblick under tystnad.
»Den olycksaliga kärringen!» utbröt han därpå. »Hon måste ha väckt deras uppmärksamhet på något sätt. Jag förstår hur det gått till. Man kom för att röva bort kungen och måste, som jag säger, på något sätt ha fått tag i honom. Hade inte ni begivit er till Strelsau, så hade vid det här laget både ni och jag och Fritz varit förpassade till en annan värld.»
»Och kungen?»
»Vem vet var han finns nu?» sade han.
»Kom, låt oss ge oss i väg», sade jag; men han satt stilla. Plötsligt brast han ut i ett av sina skärande skratt och utbrast:
»Vid gud, det är en ordentlig uppskakning vi givit Svarte Michael!»
»Kom, kom!» upprepade jag otåligt.
»Och vi ska ge honom en ännu värre», tillade han med ett slugt leende i sitt rynkiga, väderbitna ansikte och bet sina grånade mustascher. »Ja, gosse, vi vända om till Strelsau. Kungen skall vara i sin huvudstad igen i morgon.»
»Kungen?»
»Den krönta kungen!»
»Ni är tokig!» skrek jag.
»Om vi vända om och berätta det spratt ni spelat dem, vad skulle ni då vilja ge för våra liv?»
»Precis vad de äro värda», sade jag.
»Och för kungens krona? Tror ni, att adeln och folket tycka om att bli lurade så som ni lurat dem? Tror ni, att de komma att älska en kung, som var för berusad för att bli krönt och lät representera sig av en tjänare.»
»Han var förgiftad — och jag är inte någon tjänare.»
»Min utläggning av saken kommer att bli Svarte Michaels.»
Han steg upp, kom fram till mig och lade handen på min axel.
»Min unga vän», sade han, som ni visar er som en man, kan ni möjligen ännu rädda kungen. Vänd om till Strelsau och håll hans tron varm åt honom.»
»Men hertigen vet — de skurkar han anlitat veta…»
»Ja, men de kunna inte tala!» dundrade Sapt i grym triumf. »Vi ha dem fast! Hur skulle de kunna ange er utan att ange sig själva? ’Det här är inte kungen, ty honom ha vi rövat bort och mördat hans tjänare’ — kunna de säga det?»
Belägenheten stod plötsligt klar för mig. Vare sig Michael kände mig eller ej, kunde han icke tala. Såvida han icke skaffade kungen till rätta, vad kunde han väl göra? Och om han skaffade kungen till rätta — hur gick det då med Svarte Michael? För ett ögonblick kastade jag mig huvudstupa in i företaget; men sekunden därpå stodo svårigheterna tydligt för mig.
»Jag måste bli avslöjad», framhöll jag envist.
»Kanske; men det är ett senare bekymmer. Först av allt måste vi ha en kung i Strelsau, eller också faller staden i Michaels händer inom tjugufyra timmar, och vad vore då konungens liv värt — eller hans krona? Min unga vän, ni måste göra det!»
»Men antag, att man mördar kungen?»
»Man kommer att mörda honom, om ni inte gör som jag sagt.»
»Men antag, Sapt, att man redan mördat kungen?»
»Då är ni, vid Gud, en lika så bra Elphberg som Svarte Michael, och ni skall regera i Ruritanien! Men jag tror inte, att man mördat honom eller kommer att göra det, om ni sitter på tronen. Skulle de vilja döda honom för att låta er behålla tronen?».
Det var en vild plan, vildare till och med och hopplösare än det galna streck, vi redan hade utfört; men under det jag hörde på Sapt, insåg jag även de starka punkterna i vårt spel. Dessutom var jag en ung man och älskade handling, och jag erbjöds att spela en sådan roll, som kanske aldrig någon före mig spelat.
»Jag blir avslöjad», upprepade jag.
»Kanske», svarade Sapt. »Kom nu! Till Strelsau! Vi bli fångade som i en råttfälla, om vi stanna här.»
»Sapt», utropade jag, »jag skall försöka det!»
»Bra talat!» sade han. »Jag hoppas man låtit oss behålla hästarna; jag skall gå och se efter.»
»Vi måste begrava den stackars karlen», sade jag.
»Det ha vi inte tid till», svarade Sapt.
»Jag skall göra det.»
»Må fan ta er!» utbrast han med en ful grimas. »Här gör jag er till kung, och ni… Nåja, gör det. Gå efter honom, medan jag ser till hästarna. Djupt kan han inte få ligga, men jag tror inte han bryr sig om det. Stackars lilla Josef! Det var en hederspojke.»
Han gick ut och jag gick ned i källaren. Jag lyfte upp den stackars Josef på mina armar och bar honom ut i korridoren och vidare till husporten. Jag lade ned honom alldeles innanför den, då jag erinrade mig, att jag måste skaffa spadar till vårt arbete. I samma ögonblick kom Sapt fram.
»Med hästarna är allt gott och väl», sade han; »bland dem finns till och med brodern till den häst, som förde er hit… Men nog tycker jag ni kunde låta bli det där arbetet.»
»Jag går inte härifrån förrän han är begravd.»
»Jo, det gör ni!»
»Nej, det gör jag inte, överste, inte för hela Ruritanien.»
»Galning! Kom hit.»
Han drog mig till dörren. Månen var i nedgående, men omkring tusen fot bort kunde jag urskilja en skara män kommande på vägen från Zenda. De voro sju eller åtta stycken, fyra till häst, de andra marscherande, och jag såg, att de på axeln buro långa verktyg, som jag antog vara spadar och hackor.
»De där komma att bespara er besväret», sade Sapt. »Kom nu.»
Han hade rätt. Den antågande skaran måste utan tvivel vara hertig Michaels folk, som kom för att undanröja spåren av sin brottsliga handling. Jag tvekade nu icke längre, men greps av en omotståndlig längtan. Pekande på den stackars lilla Josefs lik sade jag till Sapt:
»Överste, vi borde slå ett slag för honom!»
»Ni skulle gärna vilja göra honom sällskap, va'? Men det är ett allt för riskabelt företag, ers majestät.»
»Jag måste ge dem på pälsen», svarade jag.
Sapt tvekade.
»Nåja», sade han, »klokt är det inte, förstår ni; men ni har visat er som en präktig pojke — och går det oss illa, så besparar det oss en hel hop huvudbry. Jag skall visa er hur ni ska kunna komma åt dem.»
Han stängde försiktigt den på glänt stående dörren. Därpå gingo vi tillbaka genom huset till bakdörren. Där stodo våra hästar. En körväg gick runt hela huset.
»Revolvern färdig?» frågade Sapt.
»Nej, jag begagnar stål», sade jag.
»Ni är blodtörstig i natt», sade Sapt småskrattande. »Nåja, må det bli så.»
Vi hoppade upp på hästarna, drogo våra sablar och väntade tyst ett par minuter. Därpå hörde vi den anryckande skarans tramp på andra sidan huset. De stannade, och en röst hördes ropa:
»Nå, gå efter honom nu!»
»Nu!» viskade Sapt.
Sporrande hästarna satte vi av i galopp kring huset och voro på ett ögonblick mitt inne bland skurkarna. Sapt berättade mig efteråt, att han hade dödat en karl, och jag tror honom; men jag såg icke längre vad han gjorde. Med ett hugg klöv jag huvudet på en karl ridande på en brun häst, och han föll till marken. Därpå hade jag rätt framför mig en stor och grov sälle och hade förnimmelsen av en annan till höger om mig. Det började nu gå för hett till för att stanna, varför jag på en gång satte sporrarna i hästen och stötte sabeln rätt genom bröstet på den stora karlen. Hans kula ven förbi mitt öra — jag kunde nästan svära på att den vidrörde det. Jag försökte rycka loss sabeln, men det gick inte, utan jag släppte den och galopperade efter Sapt, som jag nu såg kanske femtio fot framför mig. Jag vinkade farväl åt bovarna, men lät med ett utrop i nästa ögonblick handen sjunka ned, ty en kula hade snuddat vid mitt finger, och jag kände det blöda. Gamle Sapt vände sig om i sadeln. Ännu ett skott smällde, men de hade icke gevär. och vi voro utom skotthåll för revolvrar. Sapt brast ut i skratt.
»En på mig och två på er, om det gick efter beräkning», sade han. »Lilla Josef får sällskap.»
»Ja, det blir jämnt parti», sade jag; mitt blod var i svallning, och det gladde mig att ha dödat dem.
»Ett trevligt nattarbete för de överlevande!» sade han. »Jag undrar, om de kände igen er.»
»Den stora karlen gjorde det alldeles säkert; då jag stack honom, hörde jag honom utropa: ’Kungen!’»
»Bra, bra! Å, vi ska ge Svarte Michael åtskilligt att göra, innan vi sluta.»
Vi stannade ett ögonblick för att förbinda mitt sårade finger, som blödde starkt och gjorde mycket ont, emedan benet blivit rätt illa åtgånget. Därpå fortsatte vi och läto våra präktiga hästar lägga ut. Stridens och vårt stora besluts spänning dog bort, och vi redo under dyster tystnad. Dagen grydde klar och kall. Vi funno folket uppe i en bondstuga och fingo litet föda åt oss själva och våra hästar. Jag låtsade tandvärk och höll ansiktet väl inhöljt. Så bar det i väg igen, tills vi sågo Strelsau framför oss. Klockan var mellan åtta och nio, och alla stadsportarna voro uppe, som de alltid voro, när icke några nycker eller intriger av hertigen stängde dem. Vi redo in samma väg vi ridit ut på aftonen, och alla fyra, både ryttare och hästar, voro vi tillintetgjorda av trötthet. Gatorna voro ännu tystare, än då vi redo bort, alla lågo och sovo bort gårdagens festrus, och vi kommo fram till lilla slottsporten utan att ha mött en människa. Sapts gamla ridknekt stod och väntade på oss.
»Allt gott och väl, herr överste?» frågade han.
»Ja, allt gott och väl», sade Sapt, och karlen gick fram till mig och kysste mig på handen.
»Kungen är sårad!» utbrast han.
»Det är ingenting», sade jag och steg av hästen, »jag kom bara att klämma fingret i en dörr.»
»Kom ihåg — inte ett ord om den här saken!» sade Sapt. »Men jag vet, min kära Freyler, att jag inte behöver säga dig det.»
Den gamla mannen ryckte på axlarna.
»Alla unga män rida gärna ut då och då för att träffa någon, varför skulle inte då även kungen göra det?» sade han, och Sapts skratt kom honom att behålla sin åsikt om skälen varför jag ridit ut.
»Man bör alltid lita på en människa — så mycket som är nödvändigt, men inte mer heller», anmärkte Sapt, i det han stack in nyckeln i låset.
Vi gingo in och kommo fram till kungens toalettrum. Då vi slogo upp dörren, sågo vi Fritz von Tarlenheim liggande fullt klädd på soffan. Han sprang upp, kastade en blick på mig och föll med ett utrop av glädje för mina fötter.
»Gud vare lovad, ers majestät, att ingenting hänt er!» utropade han och sträckte upp handen för att fatta min.
Jag måste tillstå, att jag kände mig rörd. Denna konung, vilka fel han än hade, förstod att göra sig älskad av människor. Jag kunde ett ögonblick icke förmå mig att tala och göra slut på den stackars unga mannens villfarelse. Men gamle Sapt kände icke på samma sätt; han slog sig på låret och utbrast förtjust:
»Bravo, gosse! Vi komma att lyckas!»
Fritz såg upp förvirrad. Jag sträckte ut handen.
»Ers majestät är sårad!» utbrast han.
»Bara en skråma», sade jag, »men…»
Jag avbröt mig. Han steg upp med förbryllad min. Hållande min hand mönstrade han mig uppifrån och ned och nedifrån och upp. Därpå släppte han plötsligt handen och ryggade tillbaka.
»Var är kungen? Var är kungen?» skrek han.
»Tyst, din galning!» väste Sapt. »Var inte så högljudd! Här är kungen!»
En knackning hördes på dörren. Sapt fattade min hand.
»Fort in i sängkammaren!» sade han. »Av med mössan och stövlarna. Lägg er i sängen. Hölj över er väl.»
Jag gjorde som han bad. Ögonblicket därpå tittade Sapt in, nickande och grinande, och förde in en ytterligt fin och vördnadsfull ung herre, som kom fram till min säng under oupphörliga bugningar och talade om, att han tillhörde prinsessan Flavias hovstat och att hennes kunglig höghet skickat honom enkom för att efterhöra kungens hälsa efter de ansträngande saker hans majestät haft att utstå i går.
»Hälsa min kusin och tacka henne så mycket från mig», sade jag; »säg henne, att jag aldrig i mitt liv mått bättre.»
»Kungen», tillade gamle Sapt (vilken, såsom jag började finna, tyckte om en bra lögn för dess egen skull) »har sovit oavbrutet hela natten.»
Den unga hovmannen (han påminde mig om Osric i Hamlet) drog sig tillbaka under bugningar. Gyckelspelet var över, och Fritz von Tarlenheims bleka ansikte återkallade oss till verkligheten. Och verklighet skulle i sanning farsen nu bli för oss.
»Är kungen död?» viskade han.
»Nej, Gud vare lov», sade jag. »Men han är i Svarte Michaels våld!»