Fången på slottet Zenda/Kapitel 12
XII.
JAG MOTTAGER ETT BESÖK OCH SÄTTER BETE PÅ EN KROK
Ungefär tre kvarts mil från Zenda åt motsatt håll mot det, där slottet är beläget, ligger en stor skogstrakt. Marken höjer sig sakta, och mitt i skogen på sluttningens krön ligger ett vackert modernt slott, som tillhör en avlägsen släkting till Fritz, greve Stanislas von Tarlenheim. Greve Stanislas var vetenskapsman och enstöring och besökte sällan sin egendom, men hade på Fritz’ anhållan beredvilligt och artigt ställt den till mitt och mitt sällskaps förfogande. Det var således dit vi ämnade oss, och stället var skenbart valt för vildsvinsjakten; ty skogarna voro mycket väl bevarade, och vildsvinen, som förr varit vanliga över hela Ruritanien, förekommo ännu där i riklig mängd. I verkligheten hade vi dock begivit oss dit för att vara i passande närhet av hertigens av Strelsau praktfullare lustslott på andra sidan staden. En ansenlig skara tjänare med hästar och packning avreste tidigt på morgonen, medan vi följde efter på middagen och färdades några mil med bantåg, varpå vi satte oss upp på våra hästar och redo den återstående vägen till slottet.
Vi voro ett ståtligt sällskap. Förutom av Sapt och Fritz åtföljdes jag av tio herrar, vilka alla hade omsorgsfullt utvalts och icke mindre omsorgsfullt prövats av mina två vänner och allesammans befunnits varmt tillgivna konungens person. De hade fått veta en del av sanningen; attentatet mot mig i lusthuset hade yppats för dem för att sporra deras trohet och upphetsa dem mot Michael. De hade även underrättats om, att en vän till kungen misstänktes vara med våld kvarhållen på Zendas borg. Hans befrielse var en av expeditionens uppgifter; den förnämsta var dock, tillades det, kungens önskan att vidtaga vissa åtgärder mot sin förrädiska broder, men om dessa åtgärders beskaffenhet kunde icke för närvarande lämnas några bestämda upplysningar. Det var tillräckligt, att kungen fordrade deras tjänster och litade på deras tillgivenhet, när så erfordrades. Unga, av god börd, tappra och trogna, begärde de icke mer; de voro redo att bevisa sin plikttrohet och lydnad och önskade en strid som det bästa och behagligaste sättet att lägga dessa sina egenskaper i dagen.
Skådeplatsen flyttades således från Strelsau till Tarlenheims gods och Zendas borg, som låg där på andra sidan dalen och blickade hotfullt på oss. Jag försökte även att flytta mina tankar, glömma min kärlek och ägna all min viljekraft åt min blivande uppgift. Det gällde att få kungen levande ur borgen. Att tillgripa våld vore gagnlöst, enda utsikten var list, och jag hade redan en svag föreställning om vad vi måste göra. Men jag hindrades förskräckligt av den offentlighet, som åtföljde alla mina rörelser. Michael måste redan ha kännedom om min expedition, och jag kände Michael för väl för att antaga, att han skulle låta narra sig av den föregivna vildsvinsjakten. Han förstod nog mycket väl, vad det verkliga villebrådet var. Den risken måste man likväl underkasta sig, både den och allt vad den kunde innebära; ty Sapt icke mindre än jag själv erkände, att sakernas nuvarande läge blev outhärdligt. Och det fanns en omständighet, på vilken jag vågade räkna, och detta, som jag nu vet, icke utan skäl. Det var den, att Svarte Michael icke trodde, att jag hade välvilliga avsikter mot kungen. Han kunde icke fatta — jag vill icke säga en hederlig man, ty jag har blottat mitt hjärtas tankar om den saken — utan en man, som handlade hederligt. Han insåg det tillfälle, som erbjöds mig, liksom jag själv och Sapt hade insett det; han kände prinsessan, ja — jag måste säga, att ett slags hemlig känsla av medlidande med honom insmög sig hos mig — han älskade henne på sitt sätt; han trodde förmodligen, att Sapt och Fritz kunde låta muta sig, om mutorna vore tillräckligt stora. Skulle han med sådana tankar mörda kungen, min rival och min fara? Ja, i sanning, det skulle han göra med lika litet samvetsagg, som om han tagit livet av en råtta. Men först skulle han döda Rudolf Rassendyll, om han kunde, och endast vissheten om att ohjälpligt vara dömd till undergång genom konungens befrielse och återinsättande på tronen skulle förmå honom att kasta bort den trumf, som han hade i reserv för att mota den oförsynta bedragaren Rassendylls antagliga spel. Då jag under min ritt övertänkte allt detta fattade jag mod.
Michael kände alldeles säkert till min ankomst. Jag hade icke varit en timme på platsen, då en imponerande beskickning anlände från honom. Han var dock icke så oförsynt, att han skickade mina tilltänkta mördare i lusthuset, men han skickade de andra tre av sina beryktade sex, nämligen de tre ruritanska herrarna, Lauengram, Krafstein och Rupert Hentzau. De utgjorde en ståtlig trio med präktiga hästar och utomordentlig utrustning. Unga Rupert, som föreföll som en våghals och icke kunde vara mer än tjugutvå eller tjugutre år, tog ledningen och höll det allra vackraste lilla tal för att å min tillgivna undersåte och kära broder Michaels av Strelsau vägnar anhålla, att jag täcktes förlåta honom för att han icke personligen infunne sig och betygade sin vördnad, samt vidare för att han icke ställde sitt slott till mitt förfogande. Anledningen till dessa båda skenbara försummelser vore den, att han och flera av hans tjänare lågo sjuka i scharlakansfeber och befunno sig i ett svårt tillstånd, som därtill måste befaras vara smittobringande. Så förklarade unga Rupert, i det hans överläpp drogs till ett oförsynt leende, och han kastade tillbaka sitt tjocka hår. Skurken såg bra ut, och det skvallrades om att mången vacker dam redan hade haft hjärtekval för hans skull.
»Om min bror har scharlakansfeber», svarade jag, »är hans hy mera lik min än den eljest brukar vara. Jag vill emellertid hoppas, att han inte har några svåra plågor?»
»Han kan själv ombesörja sina angelägenheter.»
»Jag hoppas, att inte alla under ert tak äro sjuka. Hur står det till med mina goda vänner De Gautet, Bersonin och Detchard? Jag har hört, att Detchard blivit sårad.»
Lauengram och Kraftstein sågo vresiga och besvärade ut, men unga Ruperts leende blev ännu bredare.
»Han hoppas snart erhålla lämplig medicin för det, ers majestät», svarade han.
Jag brast ut i skratt, ty jag visste vad för slags medicin Detchard längtade efter — dess namn var hämnd.
»Ni äta väl middag med oss, mina herrar?» frågade jag.
Unga Rupert hade många ursäkter att anföra. De hade brådskande angelägna göromål på slottet.
»Farväl då tills härnäst, mina herrar», sade jag vinkande med handen. »Måtte vi få bättre tillfälle att göra varandras bekantskap.»
»Vi anhålla hos eders majestät, att tillfälle därtill må snart förunnas oss», sade Rupert ogenerat, och han gick förbi Sapt med ett sådant hångrin, att jag såg denne knyta näven och bli mörk som natten.
För min del föredrager jag, om en man nödvändigtvis måste vara en kanalje, att han är det med elegans, och jag tyckte bättre om Rupert Hentzau än hans kamrater, som stodo där långa i synen och snedögda. Enligt min uppfattning blir ens synd icke större därför, att man begår den på ett modernt och stiligt sätt.
Det kändes rätt egendomligt att redan denna första afton, i stället för att äta den förträffliga måltid mina kockar hade anrättat, vara tvungen att låta mina uppvaktande herrar intaga den ensamma under Sapts värdskap och själv rida tillsammans med Fritz till Zenda och ett visst litet värdshus, som jag kände till. Utflykten var icke förenad med någon egentlig fara, då kvällarna voro ljusa och vägen på den här sidan Zenda livligt trafikerad. Vi begåvo oss i väg med en ridknekt bakom oss, och jag svepte in mig i en stor kappa.
»Fritz», sade jag, då vi kommo in i staden, »det finns en ovanligt vacker flicka på det här värdshuset.»
»Hur vet ni det?»
»Jag har varit där förr.»
»Sedan…?» började han.
»Nej, förut», svarade jag.
»Men kommer man inte att känna igen er?»
»Jo, naturligtvis. Men resonera inte, min vän, utan hör på vad jag har att säga. Vi äro två herrar, som tillhöra kungens hov, och en av oss har tandvärk. Den andre beställer ett enskilt rum och middag och därtill en butelj vin av det bästa åt den sjuke. Om han, den som beställer, är en sådan rask och trevlig gosse, som jag antager att han är, så blir det den vackra flickan och ingen annan, som passar upp på oss.»
»Men om hon inte vill?» invände Fritz.
»Min kära Fritz, om hon inte vill för er skull, så vill hon det för min.»
Vi voro nu vid värdshuset. Endast mina ögon voro synliga, då vi gingo in. Värdinnan tog emot oss, och ett par minuter därefter visade sig min lilla vän, som jag är rädd för alltid var på utkik efter sådana gäster, som kunde vara trevliga. Middagen och vinet beställdes; jag slog mig ned i det enskilda rummet och om en minut kom Fritz in.
»Hon kommer», sade han.
»Om hon inte gjorde det, skulle jag tvivla på grevinnan Helgas smak.»
Hon kom in. Jag gav henne tid att sätta ifrån sig vinet, ty jag ville icke, att det skulle spillas ut. Fritz serverade mig ett glas.
»Gör det mycket ont?» frågade flickan deltagande.
»Nej, inte värre än då vi sist träffades», svarade jag och kastade av mig kappan.
Hon studsade tillbaka med ett litet skrik. Därpå utropade hon:
»Det var således kungen! Jag sa’ mor det genast jag fick se hans fotografi. Förlåt mig, ers majestät.»
»Ni gav mig på min ära ingenting, som gjorde ont», sade jag.
»Men för vad vi sade.»
»Jag förlåter er det för vad ni gjorde.»
»Jag måste gå och tala om det för mor.»
»Vänta litet», sade jag och antog en allvarligare min. »Vi äro i afton inte här för att skämta. Bär in maten hit, men säg inte ett ord om att kungen är här. Och kalla mig inte ers majestät.»
Hon återvände om några minuter och såg allvarlig men mycket nyfiken ut.
»Nå, hur är det med Johan?» frågade jag och började äta.
»Å, honom se vi inte mycket till.»
»Varför inte det?»
»Jag sa honom, att han kom för ofta», svarade hon och knyckte på huvudet.
»Alltså går han nu och tjurar och håller sig borta?»
»Ja, så är det»
»Men skulle ni inte kunna få honom hit igen?» framkastade jag med ett småleende.
»Jo, kanske skulle jag det», svarade hon.
»Jag känner er förmåga», sade jag, och hon rodnade belåtet.
»Men det är inte bara det, som hindrar honom att komma. Han är mycket upptagen på slottet.»
»Men inte är det någon jakt nu.»
»Nej, men han sköter hushållet.»
»Johan har således blivit huspiga?»
Flickan tycktes vara laddad med skvaller.
»Det finns inga andra», svarade hon, »det finns inte ett fruntimmer»där — inte som piga, menar jag. Det påstås — men kanske är det osanning…»
»Nåja, låt oss höra det ändå», sade jag.
»Men jag skäms verkligen att tala om det.»
»Vad gör det — jag skall titta i taket. Gå på bara.»
»Det påstås, att det finns en fin dam där, men för resten inte en kvinna i hela huset. Johan får passa upp på herrarna.»
»Stackars Johan, han måtte få arbeta rysligt, men jag är ändå säker på att han kan göra sig ledig en halvtimme och komma och hälsa på er.»
»Det beror kanske på när det skulle vara.»
»Är ni kär i honom?» frågade jag.
»Nej då!»
»Vill ni göra kungen en tjänst?»
»Ja, det vill jag.»
»Säg då åt Johan att möta er vid andra milstolpen utanför Zenda i morgon afton klockan tio. Säg att ni skall vara där och att han får göra er sällskap hem.»
»Ni vill väl inte göra honom något illa?»
»Nej, inte om han gör som jag säger. Men jag tror, att jag talat tillräckligt, min vackra flicka. Laga nu, att ni gör som jag sagt, och kom ihåg att ingen får veta, att kungen varit här.»
Jag talade litet strängt, ty det skadar i allmänhet inte att låta en viss fruktan spela in i en kvinnas sympatier; men jag mildrade effekten genom att ge henne en vacker present. Därpå åto vi vår middag, och sedan jag svept kappan om ansiktet, gingo vi med Fritz i spetsen utför trappan till våra hästar.
Klockan var bara halv nio och det var knappast mörkt ännu, men för att vara i en sådan liten stad var det mycket folk på gatorna, och jag kunde märka att skvallret var i full gång. Med kungen på ena sidan och hertigen på den andra kände Zenda sig som medelpunkten för hela Ruritanien. Vi redo i sakta lunk genom staden, men satte hästarna i raskare fart, då vi kommo ut på öppna fältet.
»Ni tänker fånga den där Johan?» frågade Fritz.
»Ja, och jag föreställer mig, att jag riktigt satt på betet på kroken. Vår lilla Delila kommer nog att narra Simson. Det är inte nog, Fritz, att inte ha några kvinnor i huset, ehuru bror Michael visar en viss klokhet därvidlag. Vill man vara riktigt säker, får det inte finnas någon på tio mils omkrets.»
»Inte på närmare håll än i Strelsau till exempels, sade den stackars Fritz suckande som en övergiven älskare.
Vi kommo fram till allén och voro snart uppe på slottsgården; då hovslagen av våra hästar ljödo mot sanden, kom Sapt utrusande för att ta emot oss.
»Gudskelov att ni äro i säkerhet!» utropade han. »Ha ni sett till dem?»
»Vilka då?» frågade jag och steg av hästen.
Han förde oss avsides, för att stalldrängarna icke skulle höra.
»Gosse», sade han till mig, »ni får inte rida omkring här, utan att ett halvt dussin av oss följer med er. Känner ni till en ung reslig karl bland de våra, som heter Bernenstein?»
Jag kände honom. Det var en ståtlig ung man, nästan av min längd och ljus till utseendet.
»Han ligger nu i sitt rum en trappa upp med en kula i armen.»
»Så — å…!»
»Efter middagen gick han ut och promenerade ensam, en halvtimmes väg eller så omkring in i skogen, då han tyckte sig se tre karlar bland träden och att en av dem lade an på honom med ett gevär. Själv hade han inte något vapen och började springa tillbaka mot slottet. Men han fick ett skott efter sig och blev träffad och kunde endast med största svårighet ta sig hem, innan han förlorade sansen. Lyckligtvis vågade man inte förfölja honom närmare huset.»
Han gjorde ett uppehåll och tillade:
»Min unga vän, den kulan var ämnad åt er.»
»Det är mycket troligt», svarade jag, »och för den första blodsutgjutelsen faller skulden på bror Michael.»
»Jag undrar vad det kunde vara för tre karlar», sade Fritz.
»Som ni nog kommer att få höra, Sapt», sade jag, »var jag i afton inte ute i något onyttigt ärende. Men jag har kommit att tänka på en sak.»
»Vad är det då?»
»Jo», svarade jag, »att jag skulle illa löna den stora ära Ruritanien visat mig, om jag for härifrån och lämnade någon enda av de där sex vid liv — och med Guds hjälp skall jag inte heller göra det.»
Sapt tog mig i hand på det.