Fången på slottet Zenda/Kapitel 11
XI.
PÅ JAKT EFTER ETT MYCKET STORT VILDSVIN
Man bör nu kunna fatta den förfärliga frestelse, för vilken jag var utsatt. Jag kunde, om jag ville, utöva ett sådant tvång på Michael, att han måste döda konungen. Jag var i den ställningen, att jag kunde trotsa honom och gripa ännu fastare om kronan, icke för dess egen skull, utan emedan konungen av Ruritanien skulle gifta sig med prinsessan Flavia. Än Sapt och Fritz då? Å, en man kan väl icke vara tvungen att kallblodigt nedskriva de vilda och mörka tankar, som rasa i hans hjärna, då en otyglad passion banat väg för dem. Men såvida han icke vill gälla för ett helgon, behöver han icke hata sig själv för dessa tankar. Han handlar bättre, tyckes det mig i all ödmjukhet, då han känner sig tacksam för att ha blivit begåvad med motståndskraft, än om han går och grämer sig över de dåliga impulser, som komma osökt av sig själva och hos vår svaga natur tilltvinga sig en motvillig gästfrihet.
Det var vackert, härligt väder, då jag förmiddagen därpå gick till fots utan uppvaktning till prinsessans palats med en bukett i handen. Politiken fick bära skulden för kärleken; och på samma gång varje uppmärksamhet, jag visade henne, fastnitade mina egna bojor, band den närmare vid mig den stora stadens befolkning, som tillbad henne. Jag träffade Fritz älskade, grevinnan Helga, sysselsatt med att plocka blommor i trädgården för sin härskarinnas räkning, och jag sökte förmå henne att ta min bukett i stället. Hon såg strålande lycklig ut, ty Fritz å sin sida hade icke förspillt sin afton, och ingen mörk skugga svävade över hans frieri undantagandes det hat, som det var bekant att hertigen av Strelsau hyste till honom.
»Det beror på ers majestät själv, att jag nu vågar ta emot den här buketten åt prinsessan», sade hon med en skälmaktig blick. »Men skall jag tala om, vad prinsessan först av allt kommer att göra med blommorna?»
Vi stodo och talade med varandra på den breda terrassen bakom palatset, och ett fönster stod öppet ovanför oss.
»Ers kunglig höghet!» ropade grevinnan muntert, och Flavia tittade ut. Jag blottade mitt huvud och bugade mig. Hon bar en vit klänning och hade håret löst uppsatt i en knut.
Hon gav mig en slängkyss och ropade:
»För upp kungen, Helga, så får jag servera honom litet kaffe.»
Med glättig min visade grevinnan mig vägen och förde mig in i Flavias morgonrum, Då vi blivit ensamma, hälsade vi varandra som två älskande bruka. Därpå lade prinsessan framför mig två brev. Det ena var från Svarte Michael med en högst artig anhållan, att hon skulle göra honom den äran att tillbringa en dag på Zendas slott, som hon brukat göra en gång varje sommar, då platsen med sina trädgårdar stod i sin härligaste fägring. Jag kastade bort brevet med motvilja, och Flavia skrattade åt mig. Men allvarlig igen pekade hon på det andra brevet.
»Jag vet inte varifrån det är, men läs det emellertid», sade hon.
Jag såg genast, vem som hade skrivit det. Denna gång fanns icke någon underskrift, men det var samma handstil som den, vilken hade underrättat mig om försåtet i lusthuset; det var Antoinette de Maubans. Brevet hade följande lydelse:
»Varför står det inte kungen?» frågade Flavia, som
lutade sig över min axel, så att hennes krusiga hår lekte mot
min kind. »Är det någon mystifikation?»
»Om livet är er kärt och vad som är mer än livet, min drottning», svarade jag, »så lyd brevet blint. Ett regemente skall från och med i dag hålla vakt kring ert palats. Och gå inte ut utan säker bevakning.»
»Är det en befallning, ers majestät?» frågade hon litet uppstudsigt.
»Ja, en befallning, ers kunglig höghet — om ni håller mig kär.»
»Å!» utropade hon, och jag kunde icke underlåta att kyssa henne.
»Du vet från vem det är?»
»Jag gissar det. Det är från en god vän och, jag fruktar det, en olycklig kvinna. Du måste skylla på illamående, Flavia, som hindrar dig att fara till Zenda. Gör dina ursäkter så kalla och formella som du behagar.»
»Du känner dig således stark nog att reta Michael?» sade hon med ett leende.
»Jag är stark nog för vad som helst, bara du är i trygghet.»
Jag slet mig snart från henne och begav mig därpå, utan att rådfråga Sapt, till marskalk Strakencz’ bostad. Jag hade sett åtskilliga vackra drag av den gamla krigaren och hade fäst mig vid honom och litade på honom. Sapt visade sig icke särdeles förtjust över mitt besök hos marskalken; men jag hade nu lärt mig inse, att Sapt var mest belåten, då han fick göra allting själv, och att avundsjuka till någon del ingick i hans karaktär. Som sakerna nu stodo, hade jag mer arbete, än Sapt och Fritz kunde uträtta, ty de måste följa mig till Zenda, och jag önskade någon som kunde beskydda den jag älskade högst här i världen och låta mig med lugn ägna mig åt min uppgift att befria kungen.
Marskalken tog emot mig med den uppriktigaste vänlighet. Till en viss grad gjorde jag honom till min förtrogne. Jag uppdrog åt honom att vaka över prinsessan och såg honom rätt i ansiktet med en betydelsefull blick, då jag bad honom att icke låta någon av hennes kusin hertigen skickad person komma i hennes närhet, såvida han icke själv vore närvarande jämte ett dussin av sitt folk.
»Ers majestät har kanske rätt i det», sade han och skakade sorgset på sitt grånade huvud. »Jag har känt bättre män än hertigen göra sämre saker än så för sin kärleks skull.»
Jag kunde fullkomligt uppskatta den anmärkningen men svarade:
»Det finns något förutom kärleken, marskalk. Kärleken är för hjärtat; finns det inte något, som min bror kunde önska för sitt huvud?»
»Jag ber om ursäkt, men ers majestät gör honom orätt.»
»Marskalk, jag lämnar Strelsau på några dagar. Jag skall varje afton skicka er en kurir. Om det inte kommer någon på tre dagar, skall ni kungöra en order, som jag skall lämna er, var1genom hertig M1chae1 avsättes från guvernörskapet över Strelsau och ni utnämnes i hans ställe. Ni skall då förklara staden i belägringstillstånd samt därpå skicka bud till Michael, att ni önskar audiens hos konungen… Förstår ni mig?»
»Ja, ers majestät.»
»Inom tjugufyra timmar. Om han inte skaffar kungen till rätta» (jag lade min hand på hans knä), »ja då är kungen död, och ni låter utropa den närmaste arvingen. Ni vet vem det är?»
»Prinsessan Flavia.»
»Och svär mig på heder och tro och vid den levande Guden, att ni skall bistå henne till er död och döda det där skadedjuret och sätta henne där jag nu sitter.»
»På heder och tro och vid den levande Guden svär jag det! Och måtte Gud allsmäktig bevara ers majestät, ty jag tror, att ni har en farlig sak för er.»
»Jag hoppas, att intet dyrbarare liv än mitt kräves», svarade jag och steg upp och räckte honom handen.
»Marskalk», återtog jag, »det är möjligt framdeles — jag vet det inte — att ni får höra underliga saker om den man, som nu talar till er. Vad han än må vara och vem han än må vara, vad säger ni om det sätt, varpå han uppträtt som konung i Strelsau?»
Den gamla mannen höll fast min hand och talade till mig som en man till en man.
»Jag har känt många Elphbergare», sade han, »och jag har sett er. Och vad än må hända, så har ni uppträtt som en klok konung och en tapper man, och ni har visat er som en lika uppmärksam och artig älskare som någon av ätten.»
»Må det vara min gravskrift», sade jag, »då den tiden kommer, att en annan sitter på Ruritaniens tron.»
»Gud låte den dagen dröja, och måtte jag inte uppleva den!»
Jag kände mig mycket rörd och det ryckte i marskalkens av ålder tärda ansikte. Jag satte mig ned och skrev ut min order.
»Jag kan knappast skriva, fingret är stelt ännu», sade jag.
Det var verkligen första gången jag vågade skriva mer än blott och bart en namnteckning. Trots allt besvär jag gjort mig att efterhärma konungens handstil, lyckades det ännu icke riktigt.
»Ja», sade marskalken, »det avviker verkligen något från ers majestäts vanliga handstil. Det är inte bra, ty det kunde väcka misstankar om förfalskning.»
»Vad har man för nytta av Strelsaus kanoner, marskalk», svarade jag skrattande, »om de inte kunna nedtysta några misstankar?»
Han smålog bistert och tog emot papperet.
»Överste Sapt och Fritz von Tarlenheim följa med mig», återtog jag.
»Ers majestät tänker söka upp hertigen?» frågade han sakta.
»Ja, hertigen och någon annan, som jag behöver och som är i Zenda.»
»Jag önskar att jag finge följa ers majestät», utbrast han och snodde sina vita mustascher. »Jag skulle vilja slå ett slag för er och för er krona.»
»Jag lämnar er vad som är mer än mitt liv och mer än min krona, ni är den man, åt vilken jag anförtror mer än någon annan i Ruritanien.»
»Jag skall återlämna henne, frisk och välbehållen, i ers majestäts händer, varom inte skall jag göra henne till drottning.»
Vi skildes, och jag återvände till slottet och talade om för Sapt och Fritz, vad jag hade gjort. Sapt hade några invändningar att göra och brummade litet, men det var endast vad jag väntade, ty Sapt ville bli rådfrågad på förhand och icke underrättad efteråt. På det hela taget gillade han dock mina planer och blev vid bättre lynne, i samma mån som handlingens ögonblick nalkades. Även Fritz var beredd, fastän han, stackars gosse, riskerade mera än Sapt, därför att han var förälskad och hans lycka stod på spel. Men hur avundades jag honom icke det oaktat! Ty den segerrika utgång, som skulle sätta kronan på hans lycka och förena honom med hans älskade, den framgång, på vilken vi voro pliktiga att hoppas, att sträva och kämpa för, den innebar för mig en vissare och större sorg, än om jag vore dömd att misslyckas. Han insåg även detta till någon del, ty när vi voro för oss själva och gamle Sapt satt i andra ändan av rummet och rökte, lade Fritz sin arm i min och sade:
»Det är hårt för er. Tro inte, att jag inte litar på er; jag vet, att ni endast tänker vad som är rätt.»
Men jag vände mig bort från honom, tacksam att han icke kunde se, vad som rörde sig i mitt hjärta, utan endast bevittna mina händers blivande verk.
Men icke ens han förstod fullt, ty han hade icke som jag vågat lyfta blicken till prinsessan Flavia.
Våra planer voro nu fullt uppgjorda så, som vi gingo att verkställa dem och som de skola visa sig i det följande. Vi skulle morgonen därpå bege oss av på vår jaktfärd. Jag hade träffat alla anordningar för min frånvaro, och det återstod endast ett — det svåraste, det för mitt hjärta mest påkostande. Då aftonen föll på, åkte jag genom de livliga gatorna till Flavias palats. Jag blev igenkänd och hälsades med jubel. Jag spelade min roll och bjöd till att synas som en lycklig älskare. Trots min tryckta sinnesstämning hade jag nästan roligt åt den köld och förnäma stolthet, varmed min ljuva tillbedda denna gång tog emot mig. Hon hade hört, att kungen skulle lämna Strelsau för att bege sig ut på en jaktfärd.
»Jag beklagar, att vi inte kunna förströ ers majestät här i Strelsau», sade hon och stampade lätt med tåspetsen mot golvet. »Jag skulle ha sökt underhålla er bättre, men jag var nog dåraktig att tro…»
»Vad då?» frågade jag och lutade mig mot henne.
»Att ni — efter gårdagsaftonen — skulle kunna känna er lycklig ett par dagar utan många förströelser», svarade hon och vände sig litet stucken från mig, i det hon tillade: »Jag hoppas, att vildsvinen bli mera fängslande.»
»Jag skall jaga ett riktigt stort vildsvin», sade jag och kunde icke låta bli att leka med hennes hår; men hon drog undan huvudet.
»Är du stött på mig?» frågade jag med spelad överraskning, ty jag kunde icke motstå begäret att retas litet med henne. Jag hade aldrig sett henne ond, och varje ny sida hos henne var en ny tjusning för mig.
»Jag har inte rättighet att känna mig stött. Ni yttrade visserligen i går afton, att varje timme, som ni var skild från mig, var förspilld. Men ett stort vildsvin! Det är något helt annat.»
»Kanhända blir det vildsvinet, som jagar mig», framkastade jag. »Kanhända blir det min överman.»
Hon svarade ej.
»Inte ens min fara rör dig?»
Hon sade fortfarande ingenting, och då jag smög mig till att blicka in i hennes bortvända ansikte, fann jag hennes ögon fulla av tårar.
»Du gråter av oro för mig?»
Då sade hon mycket tyst:
»Det här är likt er, sådan ni brukade vara förr, men inte likt kungen… den kung, som… som jag lärt mig älska!»
Med en djup suck slöt jag henne till mitt hjärta och utbrast glömmande allt utom henne:
»Älskade, kunde du ett enda ögonblick tro, att jag övergav dig för att gå på jakt?»
»Vad är det då, Rudolf — skall du inte gå ut på…?»
»Jo, det är en jakt, jag skall uppsöka Michael i hans håla.»
Hon blev mycket blek.
»Du ser således, älskade, att jag inte var så ljum i min kärlek, som du trodde. Jag skall inte bli länge borta.»
»Säg, lovar du att skriva till mig, Rudolf?»
Jag var svag men kunde icke säga något för att icke väcka hennes misstankar.
»Jag skall dagligen sända dig min kärleksfullaste hälsning.»
»Och du utsätter dig inte för någon fara?»
»Ingen, som inte är ovillkorligt nödvändig.»
»Och när kommer du tillbaka? Å, vad tiden skall kännas lång!»
»När jag kommer tillbaka?» upprepade jag.
»Ja, ja! Var inte länge borta, min älskade, jag får ingen ro, medan du är borta.»
»Jag vet inte, när jag kommer igen.»
»Men snart, Rudolf snart?»
»Gud allena vet, min älskling. Men om jag aldrig…»
»Tyst, tyst!» sade hon och tryckte sina läppar mot mina.
»Om jag aldrig kommer tillbaka», viskade jag, »måste du intaga min plats; du blir då den enda av ätten. Du måste regera och inte begråta mig.»
För ett ögonblick rätade hon upp sig som en verklig drottning.
»Ja, jag skall det! Jag skall regera, jag skall fylla min uppgift, fastän hela mitt liv blir tomt och mitt hjärta dött; men jag skall göra det!»
Hon tystnade, och åter sjunkande mot mig klagade hon sakta:
»Ack, kom snart! Kom snart!»
Överväldigad av min lidelsefulla kärlek ropade jag högt:
»Så sant Gud lever skall jag — jag själv — se dig ännu en gång, innan jag dör!»
»Vad menar du?» utbrast hon med förvånad blick; men jag kunde icke svara, och hon stod och stirrade frågande på mig.
Jag vågade icke be henne glömma, hon skulle ha betraktat det som en förolämpning. Jag kunde icke nu säga henne vem och vad jag var. Hon grät, och jag kunde endast torka hennes tårar.
»Skulle en man inte återvända till den älskligaste kvinna i hela världen?» sade jag. »Tusende sådana som Michael skulle inte förmå att hålla mig borta från dig!»
Hon slöt sig till mig litet tröstad.
»Du låter väl inte Michael göra dig illa?»
»Nej, älskade.»
»Eller hindra dig att återvända till mig?»
»Nej, älskade.»
»Och ingen annan heller?»
Åter svarade jag:
»Nej, älskade.»
Det fanns dock en — icke Michael — som, om han levde, måste hålla mig borta från henne; den, för vars liv jag gick att sätta mitt eget på spel. Och hans gestalt — den smidiga, livliga gestalten jag hade mötte i Zendas skogar, och den slöa, livlösa massa jag hade lämnat i jaktslottets källare — syntes uppstiga för mig i dubbelskepnad och tränga sig mellan henne och mig till och med nu, då hon låg blek, förbi, nästan avsvimmad i mina armar men likväl blickade upp mot mig med dessa ögon, som uttryckte mera kärlek än jag någonsin sett, som följa mig ännu och skola göra det, till dess jorden sluter sig över mig och — vem vet? — kanske även sedan.