Fången på slottet Zenda/Kapitel 15
| ← Kapitel 14: En natt utanför borgen |
|
Kapitel 16: En förtvivlad plan → |
XV.
SAMTAL MED EN FRESTARE
Ruritanien är icke England, ty där skulle icke en strid sådan som den mellan hertig Michael och mig, med så pass märkliga händelser, ha kunnat försiggå utan att väcka en allmännare uppmärksamhet. Sådana strider förekommo ofta bland de högre klasserna, och enligt gammal vana spredo sig enskilda tvister mellan högt uppsatta män till deras vänner och underhavande. Icke desto mindre började efter den nyss skildrade sammandrabbningen sådana rykten komma i omlopp, att jag fann det nödvändigt att vara på min vakt. De mäns död, som varit inblandade i saken, kunde icke hemlighållas för deras anhöriga. Jag utfärdade ett strängt påbud, att alldenstund duellväsendet urartat till ett självsvåld utan like (kanslern satte upp handlingen åt mig och gjorde det utmärkt), förbjödos hädanefter alla dueller utom i de allvarligaste fall. Jag skickade en offentlig och storartad ursäkt till Michael, som besvarade den artigt och undfallande; ty den enda gemensamma punkten mellan oss var — och den låg inunder alla våra tvister och åstadkom en ofrivillig överensstämmelse mellan våra handlingar — att ingen av oss var i stånd att spela med öppna kort. Han var lika mycket »komediant» som jag, och fastän vi icke kunde tåla varandra, hjälptes vi åt att lura allmänheten. Olyckligtvis medförde nödvändigheten av hemlighetsfullhet även nödvändigheten av dröjsmål; kungen skulle kunna dö i sitt fängelse eller i smyg föras bort till något annat ställe. Men det kunde icke hjälpas. Tills vidare måste jag förhålla mig stilla, och min enda tröst var, att Flavia varmt gillade mitt påbud mot dueller; och då jag uttalade min glädje över att ha vunnit hennes bifall, bad hon mig, om jag satte något värde därpå, att helt förbjuda duellväsendet, utan alla undantag.
»Vänta, tills vi bli gifta», sade jag småleende.
Den icke minst egendomliga följden av denna vapenvila och den hemlighetsfullhet, som föreskrev den, var att staden Zenda blev om dagen — jag skulle icke ha litat mycket på dess skydd om natten — ett slags neutral zon, där båda parterna kunde röra sig med trygghet. En dag, då jag kom ridande där i sällskap med Flavia och Sapt, hade jag ett möte, som nog hade sin komiska sida, men på samma gång var tämligen genant. Jag mötte nämligen åkande i en vagn med två hästar en person, som såg mycket värdig ut. Han stannade, steg ur och gick emot mig under djupa bugningar. Jag kände igen polisprefekten i Strelsau.
»Vi övervaka med den största omsorg, att ers majestäts förordning mot dueller noga efterleves», försäkrade han.
Om det var denna omsorg, som föranledde hans närvaro 1 Zenda, beslöt jag att genast frikalla honom därifrån.
»Är det vad som fört er till Zenda, herr polisprefekt?» frågade jag.
»Ånej, ers majestät, jag är här för att tjäna den brittiska ambassadören.»
»Vad har den brittiska ambassadören för affärer här på platsen?» framkastade jag bekymmerslöst.
»En ung landsman till honom — en person av en viss samhällsställning — är försvunnen. Hans vänner ha inte hört av honom på ett par månader, och det finns skäl antaga, att han senast varit synlig här i Zenda.»
Flavia fäste icke vidare uppmärksamhet vid samtalet. Jag vågade icke se på Sapt.
»Vad då för skäl?»
»En hans vän i Paris, en viss mister Featherly, har givit oss upplysningar, på grund av vilka det låter tänka sig, att han varit här, och järnvägspersonalen erinrar sig ha sett hans namn på en del resgods.»
»Vad hette han?»
»Rassendyll, ers majestät», svarade han, och jag märkte, att detta namn icke hade någon särskild betydelse för honom. Men med en blick på Flavia sänkte han rösten, i det han fortfor: »Det tros, att han möjligen följt en dam hit. Kanske att ers majestät hört omtalas en viss madame de Mauban?»
»Ja», svarade jag, och mina ögon sökte ofrivilligt slottet.
»Hon anlände till Ruritanien ungefär samtidigt med Rassendyll.».
Jag mötte polisprefektens blick och såg en tydlig fråga i hans ansikte.
»Sapt», sade jag, »jag måste tala ett ord med polisprefekten. Var god och rid förut ett stycke med prinsessan.»
Därpå vände jag mig till polisprefekten:
»Nå, vad menar ni?»
Han ställde sig alldeles inpå mig, och jag lutade mig fram i sadeln.
»Om han vore kär i henne?» viskade han. »Han har inte låtit höra av sig på två månader.»
Nu var det polisprefektens ögon, som sökte slottet.
»Ja, hon är där», svarade jag lugnt. »Men jag tror inte, att mister Rassendyll — det var ju namnet? — också befinner sig där.»
»Hertigen tycker inte om att ha några rivaler», viskade han.
»Det har ni rätt i», svarade jag mycket uppriktigt. »Men betänk, att er insinuation innebär en mycket allvarlig anklagelse.»
Han gjorde en ursäktande åtbörd med händerna. Jag viskade till honom:
»Det är en allvarlig sak. Vänd om till Strelsau…»
»Men, ers majestät, om jag har funnit en ledning här?»
»Vänd om till Strelsau», upprepade jag. »Säg ambassadören, att ni har en ledning, men att ni måste lämnas i fred ett par veckor. Under tiden skall jag själv åtaga mig att närmare undersöka saken.»
»Ambassadören är mycket ivrig, ers majestät.»
»Ni måste lugna honom. Ni inser väl, herr polisprefekt att om era misstankar äro grundade måste vi gå varsamt till väga, så att det inte blir någon skandal. Återvänd till Strelsau redan i afton.»
Han lovade att göra som jag bad, och litet lättare till sinnes red jag efter mitt sällskap. Efterspaningarna efter mig måste till vad pris som helst inställas under ett par veckor, i synnerhet som den skarpsynta polismannen hade kommit sanningen förvånansvärt nära. Hans uppfattning om saken kunde en dag bli till nytta, men om han nu handlade med den till utgångspunkt, kunde det ha de svåraste följder för kungen. Jag svor för mig själv några mustiga eder över George Featherly, som icke kunnat hålla munnen.
»Nå, är saken nu ordnad?» frågade Flavia.
»Ja, på bästa sätt», svarade jag. »Ska vi inte vända om? Vi hålla nästan på att komma in på min brors område.»
Vi befunno oss verkligen i yttersta ändan av staden, just där marken börjar höja sig mot slottet. Vi sågo dit upp och beundrade de gamla murarnas massiva skönhet, då vi fingo se en procession komma sakta nedför backen.
»Låt oss vända om», sade Sapt.
»Jag skulle gärna vilja stanna», sade Flavia, och jag höll med min häst bredvid hennes.
Vi kunde nu urskilja de antågande. I spetsen kommo två beridna tjänare i helsvart livré, mot vars dystra färg endast en silvermedalj stack av litet. Därpå följde en vagn, dragen av fyra hästar, och på den stod under ett bårtäcke en tung likkista; bakom vagnen red en man klädd i vanlig svart dräkt och med hatten i hand. Sapt blottade huvudet och vi sutto och väntade, Flavia vid min sida och läggande sin hand på min arm.
»Det är förmodligen någon av adelsmännen, som blevo dödade vid den blodiga sammandrabbningen», sade hon.
Jag vinkade åt en ridknekt och befallde honom:
»Rid fram och fråga vem de följa!»
Har red fram till en av lakejerna och därpå till den herrn, som red sist.
»Det är Rupert Hentzau», viskade Sapt.
Det var verkligen Rupert, och strax därpå vinkade han åt processionen att stanna och red fram till mig. Han var klädd i en helknäppt svart frack och svarta benkläder. Han såg nedstämd ut och bugade sig mycket vördnadsfullt. Men plötsligt smålog han och även jag måste le, ty gamle Sapt höll sin hand i vänstra bröstfickan, och både Rupert och jag gissade vad han hade i handen i fickan.
»Ers majestät har låtit fråga vem vi följa», sade han. »Det är min kära vän Albert av Lauengram.»
»Ingen kan livligare än jag beklaga den olyckliga händelsen, sade jag. »Min förordning mot dueller, som jag ämnar göra åtlydd, är vittne därpå.»
»Stackars man!» sade Flavia milt, och jag såg hur Ruperts ögon blixtrade mot henne. Jag rodnade av vrede, ty hade jag haft fria händer, skulle Rupert Hentzau icke oskärat henne ens så mycket som med en blick. Han gjorde det emellertid och djärvdes inlägga beundran i sin blick.
»Ers majestäts ord äro mycket nådiga», sade han. »Jag sörjer över min vän. Men, ers majestät, andra skola snart komma att ligga som han nu ligger.»
»Det är något vi alla göra väl i att ihågkomma», genmälde jag.
»Även konungar, ers majestäts, sade Rupert i en moraliserande ton, och jag hörde gamle Sapt svära vid min sida.
»Det är en sanning», svarade jag. »Hur befinner sig min bror?»
»Han är bättre, ers majestät.»
»Det gläder mig.»
»Han hoppas snart kunna återvända till Strelsau, när han blivit fullt återställd.»
»Han är således endast konvalescent?»
»Det är bara ett par små obehag han ännu har känning av», svarade den oförskämda krabaten med den mildaste ton i världen.
»Jag ber er framföra min uppriktiga förhoppning, att han snart må bli fri från dem», sade Flavia.
»Ers kunglig höghets önskan är i all underdånighet min egen», sade Rupert med en djärv blick, som framkallade en rodnad på Flavias kinder.
Jag bugade mig och Rupert bugade sig ännu djupare, strök tillbaka hästen och gav tecken åt processionen att fortsätta. Jag fick ett plötsligt infall och red efter honom. Han vände sig hastigt om, befarande att till och med i den dödes närhet och inför en dams ögon jag hade onda avsikter mot honom.
»Hör på», sade jag, »ni stred som en tapper man häromnatten, ni är ung — om ni vill åt mig överlämna er fånge levande, skall intet ont vederfaras er.»
Han såg på mig med ett hånfullt leende, men red plötsligt emot mig.
»Jag är obeväpnad», sade han, »och vår vän gamle Sapt därborta kunde i en handvändning förpassa mig till en annan värld.»
»Jag är inte rädd», sade jag.
»Ni, nej!» svarade han. »Hör på, jag gjorde er en gång ett anbud från hertigen.»
»Jag vill inte höra någonting från Svarte Michael.»
»Hör då ett anbud av mig», sade han och sänkte rösten till en viskning. »Gör ett djärvt angrepp mot slottet och låt Sapt och Tarlenheim leda det.»
»Fortsätt.»
»Kom överens om tiden med mig.»
»Ja, jag har så stort förtroende till er!»
»Seså, inga dumheter, jag talar i affärer nu. Sapt och Fritz falla, Svarte Michael faller…»
»Vad för slag!»
»Svarte Michael faller som en hund, som han också är; fången, som ni kallar konung, får gå Jakobs stege — ni känner ju till den — till helvetet. Två bli kvar — jag, Rupert Hentzau, och ni, konungen av Ruritanien.»
Han tystnade ett ögonblick och fortfor därpå med en röst, som darrade av lidelse:
»Är det inte en insats, som det kan löna sig att spela om? En tron och en prinsessa! Och för mig — ja, låt oss säga min utkomst och ers majestäts tacksamhet.»
»Sannerligen», utbrast jag, »så länge ni är ovan jord, saknar avgrunden sin mästare!»
»Nåja, tänk på saken. Och vet ni vad det skulle fordras mer än några futtiga betänkligheter för att hålla mig borta från den där flickan!» tillade han, och hans ondskefulla ögon blixtrade ännu en gång mot henne, som jag älskade.
»Gå bort från mig!» sade jag men måste i samma ögonblick skratta just åt det övermåttan djärva i hans förslag.
»Skulle ni vilja vända er mot er herre?»
Han svor över Michael för att denne var något, som avkomman av en morganatisk, låt vara laglig förening aldrig borde bli, och sade till mig i en nästan förtrolig och skenbart vänskaplig ton:
»Han går i vägen för mig, förstår ni. Det är ett svartsjukt kreatur! Det var på min ära inte långt ifrån att jag stack en kniv i honom häromkvällen. Han kom förbannat olägligt!»
Jag kunde nu behärska mig; jag skulle få veta något.
»En dam?» framkastade jag.
»Ja, och en skönhet», försäkrade han. »Men ni har sett henne.»
»Å, var det vid tebjudningen, då några av era vänner kommo på orätt sida om tebordet?»
»Vad kan man vänta annat av sådana galningar som Detchard och De Gautet? Jag önskar att jag hade varit med där?»
»Nå, hertigen tränger sig emellan, säger ni?»
»Ja… det vill säga…» sade Rupert fundersamt — »det är väl ändå inte riktigt sant. Det är jag, som vill tränga mig emellan.»
»Och hon föredrar hertigen?»
»Ja, hon är nog dum. — Tänk nu på mitt förslag», sade han, och bugande sig sporrade han hästen och travade i väg efter vännens lik.
Jag återvände till Flavia och Sapt, grubblande över denna egendomliga man. Jag har känt många dåliga människor, men ingen som liknat Rupert Hentzau. Och finns det någon annan på något annat håll, så tag och häng honom genast. Det säger jag!
»Han ser riktigt bra ut, tycker du inte det?» frågade Flavia.
Hon kunde naturligtvis icke känna honom lika bra som jag; men ändå kände jag mig stött, ty jag hade föreställt mig, att hans djärva blickar skulle ha förargat henne. Men min kära Flavia var kvinna och — hon var icke stött. Tvärtom tyckte hon, att unga Rupert såg mycket bra ut — vilket den boven också utan all fråga gjorde.
»Och vad han såg bedrövad ut över sin väns död!» sade hon.
»Han kanske har mera skäl att vara bedrövad över sin egen», anmärkte Sapt med ett bistert leende.
Vad mig beträffar, blev jag vid dåligt lynne, ehuru det kanske var oförnuftigt; ty vad större rätt hade jag att se på henne med kärlek än till och med Ruperts lystna ögon? Och jag fortfor att visa mig surmulen, ända till dess vi vid aftonens inbrott redo uppför allén till Tarlenheim, varvid Sapt höll sig bakom oss för den händelse någon skulle följa oss. Flavia, som red alldeles vid min sida, sade sakta med ett halvt förläget litet skratt:
»Låt mig se ett leende, Rudolf, annars gråter jag. Varför är du ond?»
»Å, det var bara ett yttrande av den där slyngeln, som förargade mig», svarade jag; men då vi kommo fram till porten och stego av hästarna, hade jag återtagit min leende min.
En lakej kom och lämnade mig ett brev; det hade icke någon adress.
»Är det till mig?»
»Ja, ers majestät, en gosse kom med det.»
Jag slet upp kuvertet. Brevet hade följande lydelse:
A. de M.»
Jag lämnade Sapt biljetten, men allt vad den oböjliga gamla själen hade att svara på detta ömmande klagorop var:
»Vems fel var det, att hon kom dit?»
Men som jag själv icke var utan fel, tog jag mig friheten tycka synd om Antoinette de Mauban.