Fången på slottet Zenda/Kapitel 16

←  Kapitel 15: Samtal med en frestare

Fången på slottet Zenda av Anthony Hope Översättare: Tom Wilson Kapitel 16: En förtvivlad plan

Kapitel 17: Unge Ruperts nattliga förströelser  →

XVI.
EN FÖRTVIVLAD PLAN

Sedan jag varit ute och ridit och visat mig offentligt i Zenda och där samtalat med Rupert Hentzau, var det naturligtvis icke längre värt att förege sjukdom. Jag märkte verkan av detta ändrade förhållande på garnisonen på Zendas slott, av vilken man sedan icke såg till några ute; och några av mitt folk, som kommo i närheten av slottet, inberättade, att den yttersta vaksamhet rådde där. Rörd som jag kände mig av madame de Maubans vädjan till mig, tycktes jag lika maktlös att göra något för henne, som jag hade visat mig vara att hjälpa kungen. Michael trotsade mig, och ehuru även han hade visat sig utomhus, hade han med större likgiltighet för skenet, än han dittills visat, icke gjort sig besvär att skicka någon ursäkt för sin underlåtenhet att göra konungen sin uppvaktning.

Tiden förgick i overksamhet ehuru varje ögonblick var dyrbart; ty jag icke blott hade att trotsa den nya fara, som oron över mitt försvinnande framkallade, utan därtill hade i Strelsau uppstått stort missnöje över min fortsatta frånvaro från staden. Detta missnöje skulle ha varit ännu större, om det icke varit känt, att Flavia var hos mig; och av detta skäl lät jag henne även stanna, ehuru jag icke tyckte om att ha henne där det var fara å färde, och fastän varje dag som gick av vår ljuva samvaro frestade på min förmåga att uthärda, så att den var nära att brista. Därtill kom som ännu en svårighet, att intet annat kunde tillfredsställa mina rådgivare Strakencz och kanslern — vilken sistnämnde kom särskilt från Strelsau för att göra mig en enträgen föreställning — än att jag skulle bestämma en dag för det offentliga firandet av min trolovning, en ceremoni som i Ruritanien anses nära nog lika bindande och viktig som själva vigseln. Och med Flavia vid min sida var jag tvungen att göra detta och bestämde en tid om fjorton dagar och att ceremonien skulle äga rum i katedralen i Strelsau. När detta blivit allmänt kungjort, framkallade det stor glädje över hela landet och utgjorde ett allmänt samtalsämne, så att jag antog, att det fanns endast två personer som gramde sig över det, nämligen Svarte Michael och jag själv, och endast en, som icke visste av det, den man, vars namn jag bar, konungen av Ruritanien.

Jag fick verkligen höra något om det sätt, varpå nyheten mottogs på Zendas slott, ty efter tre dagar fann Johan, som var girig efter mera pengar, fastän ängslig för sitt liv, tillfälle att åter uppsöka oss. Han hade passat upp på hertigen, då underrättelsen kom. Svarte Michael hade blivit ännu mörkare i synen och svurit vilt; och icke heller hade han tyckt mera om, att unga Rupert tog på sin ed, att jag tänkte göra som jag sagt, och vändande sig till madame de Mauban lyckönskade henne att ha blivit av med en rival. Enligt Johans utsago hade Michael lagt handen på sabelfästet, men det bekom icke Rupert det minsta, utan han skämtade med hertigen över att han hade skaffat Ruritanien en bättre kung än det haft på många år. »Och», hade han sagt till sin upphetsade herre, »djävulen ger prinsessan en präktigare man än himmeln hade bestämt för henne, det är vid min själ sanning!» Då hade Michael barskt bett honom hålla mun och gå sin väg; men Rupert måste nödvändigt först kyssa madame på handen, vilket han gjorde på ett sätt som om han var förälskad i henne, och Michael stirrade ilsket på honom.

Detta var den ljusare sidan av hans nyheter, men han kom därpå med allvarligare, och det framgick tydligt, att om tiden var dyrbar på Tarlenheim, så var den det icke mindre på Zenda. Ty kungen var mycket sjuk; Johan hade sett honom, han såg förskräckligt avtärd ut och kunde knappast röra sig. Som han nu såg ut, var det omöjligt att förväxla honom med någon annan, påstod Johan.

Herrarna på Zenda hade blivit så oroliga, att de skickat efter en läkare från Strelsau; och då läkaren varit inne i kungens fängelse, hade han kommit ut blek och darrande och enträget bett hertigen att låta honom återvända och icke vidare inblanda honom i denna sak. Men det ville icke hertigen utan höll honom kvar som fånge och lät honom veta, att hans liv var säkert, om konungen blev vid liv, så länge hertigen önskade det, och dog, när hertigen önskade det — men eljest icke. På enträgna föreställningar av läkaren hade man emellertid tillåtit madame de Mauban att besöka kungen och lämna honom den vård, hans tillstånd nödvändiggjorde och som endast en kvinna kan ge. Men det stod ännu och vägde vad kungens liv angick, under det däremot jag var frisk och stark och fri. Därför rådde stor förstämning på Zenda, och utom när de grälade, något som de hade mycket lätt för, talade de knappast med varandra. Men ju mer nedslagna de andra voro, desto mera visade unga Rupert sig full av djävulska påhitt och gick omkring med munter uppsyn och en visa på läpparna; han höll på att skratta ihjäl sig, påstod Johan, därför att hertigen alltid lät Detchard bevaka kungen, när madame de Mauban var inne — en försiktighet som sannerligen var ganska förståndig av min omtänksamma broder.

Detta var vad Johan berättade, och han erhöll sin rikliga belöning därför. Dock bad han oss bevekande att få stanna kvar på Tarlenheim och slippa att vidare våga huvudet i lejonkulan; men vi behövde honom där, och ehuru jag icke ville tvinga honom, förmådde jag honom genom ökade belöningar att vända om till Zenda och underrätta madame de Mauban, att jag verkade för henne och att hon, om hon finge tillfälle, skulle säga ett tröstens ord till konungen. Ty kännes ovissheten svår för en sjuk, är dock förtvivlan ännu värre, och det var möjligt, att konungen låg och dog av idel hopplöshet; någon bestämd sjukdom hade han icke, efter vad jag kunnat inhämta.

»Hur bevakas nu kungen?» frågade jag erinrande mig, att två av de sex voro döda och även Max Holf.

»Detchard och Bersonin bevaka honom om natten, Rupert Hentzau och De Gautet om dagen», svarade Johan.

»Endast två i sänder?»

»Ja, men de andra sova i ett rum alldeles ovanpå och höra ett rop eller en vissling.»

»Ett rum alldeles ovanpå? säger ni. Jag visste inte av något sådant rum. Står det i något slags förbindelse med vaktrummet?»

»Nej. Man får gå ett par trappsteg och ut genom dörren vid vindbryggan och sedan in dit, där kungen förvaras.»

»Hålles den dörren låst?»

»Ja, och endast de fyra herrarna ha nycklar till den.»

Jag gick närmare honom.

»Ha de även nycklar till gallret?» frågade jag viskande. »Jag tror, att endast Detchard och Rupert ha det.»

»Var har hertigen sin bostad?»

»En trappa upp i nya slottet. Hans rum ligga till höger, då man går i riktning mot vindbryggan.»

»Och madame de Mauban?»

»Alldeles mitt emot på vänster hand. Men hennes dörr låses, sedan hon gått in.»

»För att hålla henne kvar inne?»

»Säkerligen.»

»Men kanske också av något annat skäl?»

»Det är möjligt.»

»Och hertigen har nyckeln, förmodar jag?»

»Ja. Och vindbryggan dras upp till natten och hertigen har nyckeln till den också, så att den inte kan fällas ned över vallgraven utan hans tillstånd.»

»Var har ni ert sovrum?»

»I nya slottets ytterhall tillsammans med fem av betjäningen.»

»Äro de beväpnade?»

»Ja, med pikar, men inte skjutvapen. Hertigen vill inte anförtro dem några skjutvapen.»

Nu äntligen tog jag saken djärvt i mina händer. Jag hade en gång misslyckats vid Jakobs stege och skulle misslyckas igen, om jag gjorde ett nytt försök. Jag måste göra angreppet från andra sidan.

»Jag har lovat er tjugutusen», sade jag till Johan, »ni skall få femtiotusen, om ni gör vad jag ber er om i morgon natt. Men först av allt, vet den övriga betjäningen vem fången är?»

»Nej. De tro, att han är någon av hertigens privata fiender.»

»Och de tvivla inte på att jag är kungen?»

»Hur skulle de kunna det?» frågade han.

»Hör nu på. I morgon natt på slaget klockan två slår ni upp stora porten till slottet, men ni får inte försumma ett ögonblick»

»Är ni där då?»

»Inga frågor, utan gör som jag säger. Anför som skäl, när ni slår upp porten, att det är så kvavt i hallen, eller vad ni vill. Detta är allt vad jag begär av er.»

»Och får jag fly genom porten, när jag öppnat den?»

»Ja, så fort benen bära er. Men det är en sak till. Lämna det här brevet till madame — det är på franska, så att ni kan inte läsa det — och uppmana henne, om hon inte skall sätta allas våra liv på spel, att inte försumma något av vad det föreskriver.»

Han darrade, men jag måste lita på det mod och den ärlighet han kunde äga. Jag vågade icke vänta längre, ty jag var rädd att kungen skulle dö.

Då han gått, kallade jag in Sapt och Fritz och utvecklade min plan. Sapt skakade på huvudet och frågade:

»Varför kan ni inte vänta?»

»Kungen kan dö.»

»Michael blir tvungen att handla innan dess.»

»Kungen kan bli vid liv», sade jag.

»Än sen då?»

»Nå men om fjorton dar, vet ni inte vad som då skall ske?» frågade jag endast.

Sapt bet sig i mustascherna.

Plötsligt lade Fritz von Tarlenheim sin hand på min axel.

»Låt oss gå och göra försöket», sade han.

»Det är min mening att vi ska gå, var inte rädda för det», svarade jag.

»Ja, men ni stannar här och tar vård om prinsessan.»

Det blixtrade till i gamle Sapts ögon.

»Vi skulle nog även utan er på ett eller annat sätt få Michael fast», sade han med ett tyst skratt; »men om däremot ni beger er dit och dödas jämte kungen, hur går det då med dem av oss, som äro kvar i livet?»

»De skola tjäna drottning Flavia», svarade jag, »och jag önskar till Gud, att jag finge vara en av dem.»

Det uppstod en tystnad, som avbröts av gamle Sapt, då han sade sorgset men på samma gång så omedvetet komiskt, att Fritz och jag måste skratta:

»Varför kunde inte gamle Rudolf den tredje i världen gifta sig med er — det var ju farfars mor?»

»Seså, det är kungen vi nu ha att tänka på», påminde jag.

»Det är sant», sade Fritz.

»Om jag har varit en bedragare till förmån för en annan», fortfor jag, »vill jag inte vara det för min egen räkning; och om kungen inte är vid liv och på sin tron innan trolovningsdagen, skall jag omtala sanningen, hända vad som vill.»

»Ni skall gå dit, gosse!» sade Sapt.

Jag hade gjort upp följande plan. En truppstyrka under Sapts befäl skulle smyga sig fram till slottsporten. Om de bleve upptäckta i förtid, skulle de döda alla de träffade på, men med sina klingor, ty jag ville inte ha något buller av skott. Om åter allt gick efter beräkning, skulle de befinna sig vid porten, då Johan öppnade den. De skulle då rusa in och försäkra sig om betjäningen, om icke deras blotta närvaro och kungens namn vore nog. I samma ögonblick — och därpå hängde alltsammans — skulle ett högljutt och gällt skrik av en kvinna tränga ut från Antoinette de Maubans rum. Hon skulle skrika gång på gång ’hjälp, hjälp, Michael, hjälp!’ och därjämte nämna unga Rupert Hentzaus namn. Då skulle, som vi hoppades, Michael ursinnig rusa ut från sina rum mitt emot och falla levande i Sapts händer. Hon skulle emellertid fortfara att skrika mitt folk skulle släppa ned vindbryggan, och det skulle vara besynnerligt, om icke Rupert, då han hörde sitt namn på detta sätt missbrukas, skulle gå ned från sitt sovrum och söka komma över. Om De Gautet gjorde honom sällskap eller ej, fick bero på slumpen.

Och när Rupert satte foten på vindbryggan? Det skulle bli min sak. Jag var hågad för ännu en simtur i vallgraven, och för den händelse jag skulle bli trött, ämnade jag ta med mig en liten trästege, på vilken jag kunde vila armarna i vattnet och mina fötter, då jag lämnade det. Jag skulle resa upp den mot muren alldeles vid vindbryggan; när denna vore nedfälld, skulle jag smyga mig fram till den, och om då Rupert eller De Gautet kom över den med livet, skulle det vara otur men icke mitt fel. Sedan de blivit dödade, skulle det återstå endast två, och vad dem angick; måste vi sätta vår lit till den förvirring, vi framkallat, och på ett plötsligt anfall. Vi måste sätta oss i besittning av nycklarna till dörrarna till de viktiga rummen. Kanske skulle de båda vakthavande komma utrusande. Men om de följde sina order, så hängde konungens liv på den hastighet, varmed vi kunde spränga den yttre dörren; och jag tackade Gud, att det icke var Rupert Hentzau, utan Detchard, som hade vakten inne hos kungen. Ty om än Detchard var en kall och hård man och icke feg, hade han varken Ruperts vilda djärvhet eller hänsynslöshet. Dessutom var han, om någon av dem, Svarte Michael verkligt tillgiven, och det kunde därför hända, att han skulle lämna Bersonin kvar till kungens bevakning och rusa över bryggan för att deltaga i handgemänget på andra sidan.

Det var den förtvivlade plan jag uppgjort. För att så mycket bättre invagga fienden i säkerhet gav jag befallning om att vårt slott skulle vara från tak till bottenvåning strålande upplyst, som om vi firade en munter fest; på samma sätt skulle det fortgå hela natten med musik och folkvimmel. Strakencz skulle befinna sig där och om möjligt dölja vår avmarsch för Flavia. Och om vi icke återvände följande morgon, skulle han öppet och manstarkt marschera på slottet och fordra utlämnandet av konungens person. Om Svarte Michael icke vore där, vilket jag ej trodde han skulle vara, skulle marskalken så fort som möjligt föra Flavia till Strelsau och där kungöra Svarte Michaels förräderi och konungens förmodade död samt samla alla hederliga och trogna undersåtar kring prinsessans fana. Och detta var uppriktigt sagt den enligt min tro sannolikaste utgången på saken. Jag hyste nämligen starka tvivel, att vare sig kungen, Svarte Michael eller jag hade mer än en dag kvar att leva. Om Svarte Michael bleve dödad, om jag, »komedianten», dräpte Rupert Hentzau med min egen hand och sedan stupade själv, så vore det ju möjligt, att ödet skulle förfara så milt med Ruritanien som man kunde hoppas, trots att det krävde konungens liv; och jag var icke vid lynne att göra några invändningar mot att ödet handskades på detta sätt med mig.

Det var sent, då vi slutade våra överläggningar, och jag begav mig till prinsessans våning. Hon var tankfull denna afton; men då jag lämnade henne, slog hon armarna kring mig och strålade för ett ögonblick upp av blygsam glädje, när hon satte en ring på mitt finger. Jag bar konungens ring, men jag hade även på mitt lillfinger en slät guldring, på vilken stod ingraverat vår familjs valspråk: »Nil Quæ Feci»^[1] Jag tog denna ring och satte den på hennes hand och lät henne därpå förstå, att jag måste gå. Hon drog sig undan och stod och såg på mig med beslöjade ögon.

»Bär denna ring, även om ni bär en annan, då ni är drottning», sade jag.

»Vilken annan ring jag än kommer att bära, skall denna följa mig till min död och efter döden», svarade hon och kysste ringen.

1. Det är ett intet, vad jag uträttat.