Filius Prodigus Seu Imperitus Peregrinans/A1Sc1
| ← Prologus |
|
Actus I Scena II → |
ACTUS I. SCENA PRIMA.
Pelargus. Eubulus.
P.NV omsijder jagh gamble Man,
Betänkia och betrackta kan,
Hwadh frögd och glädie thet mon wara,
När Barn Föräldrom lydigh ära:
Ty tå min Son han wexte vpp,
War han from, och gaff migh godt hopp,
Om dygd ähra och gode seder,
Och giorde migh all sonligh heeder.
Men nu all slätt är platt wendt om,
Sedan han bland ondt sälskap kom.
Hwarföre jagh nu sörjer swåra,
Och fäller fast modiga Tårar.
Ja, han fordrar nu sin Arfsrätt,
Den han wil hafwa allan slätt,
At ther medh speela som han lyster,
Och fritt sökia Werldzens Wälluster.
Ty jag wäl weet vngdomens art,
Som kan förföras rätt fullsnart,
Ey weetandes Werldzens maaneer,
Som wirras dagligh meer och meer.
Nu skal jagh, först min grannes rådh
Sökia, och tijdh betänkte dådh:
Hwadh han migh råder wil iagh fölia,
Och intet länger effter wälia.
Eub.Dagh och Natt jagh tänker vppå,
Hwadh jagh Pelargo råda må,
I thetta fall när som hans Son
Wil bortreesa, sin egen mon
At sökia, hälst som thet behagar,
Ifrå sin Faders hand och aga.
Aff thetta jagh medynkan haar
Medh min granne, som thet förfar
Vthi sin höge ålders dagar,
Hwilket honom all luft förtager.
Derföre jagh medh största hast
Skynder honom besökia fast.
Pel.Hwadh är för jagh seer här komma?
O Eubule min granne fromma,
War wälkommen aff hiertans grund,
Digh sökte jagh i thenne stund.
Eub.Håll säll Pelarge min wän godh,
Hwadh har tu så bedröfwat modh?
Pel.Migh plågar stoor sorgh och beswär.
Eub.Förbiude Gudh! sägh hwadh thet är?
Pel.Om min son haar tu wäl förnummet,
Huru han nu moot migh är sinnat?
Eub.O käre hwadh haar han för händer?
Pel.Han nu sitt sinne platt förwender.
Eub.Gör så tin son min käre granne?
Pel.Rätt så gör han then gode Mannen.
Ty såsom han war förr from och godh,
Så är han nu blefwen twärt emoot
Wrång, eenwijs, stoorgodh, tresk geenstörtigh,
Een sielfwijs Bofwer och olydigh;
At jagh fast tusendt gånger heller,
Önskade han ey woro födder.
Eub.Hwadh ord mond iagh nu aff tigh spöria,
Eller hwad wil tin son här böria?
Kan skee tu sielf orsaaken äst,
Som är moot honom grym och häsk,
At han tin hårdheet ey kan lijda,
Och wil therför ey heeman blifwa.
Pel.Gudh gifwe iagh thet hade giordt,
Och honom straffat tijdt och hårdt!
Wore han (swäär iagh) wisserligh,
Ödmiuk moot migh from och lydigh.
Eub.O käre granne förtäll mig,
Huru then handel hafwer sich?
Pel.Thet skal iagh göra akta till,
Hwadh jagh här för tigh säya will:
Thenne Son aff förste Barns been
Owicker, deyligh, vthan meen,
Elskade jagh medh störste flijt,
Vptucktandes medh hugh och nijt,
Wille ingen omkostnadt spaara,
På thet han seder måtte lära.
Præceptores Män Höglärde,
I språk och Konster öfwade,
Hade jagh altijdh dageligh,
Som honom lärde fliteligh.
Ja, alt hwad han helst wille nåå,
Monde han strax på Timen fåå,
Så länge han min wilie folgde,
Och hwadh iagh bödh flijtligen giorde.
Men nu får han een annan sedh,
Och thetta wilkor ledes widh,
Begärar från min hand frij blifwa,
At nu hälst som han lyster lefwa.
Här til honom Philautus styrker,
At öfwergifwa thessa wilkor.
Derföre til migh kommer han,
Ställer sitt taal sålunda an:
Min Fader, hwadh min ålder kräfwer,
Werken j bättre än iagh säger.
Vnder ehr hand iagh hafwer warit
Nu länge, och nogh ondt förfarit.
Nu haar iagh mine Barne skoo
Slijtit, och tänker migh i boo
Sättia, som jagh bäst tycker wara,
Mina kraffter jagh kan förfara.
Vng är jagh wäl, män doch föraståndigh,
På Werldzens sätt och maneer kundigh.
Hwadh är thet, jagh allena doch
Twinges än vnder Fadrens ook?
Sij, the andre gelijkar mine,
Gå frij ifrå Fädrerna sijna,
Och til fremmande Land och Städ er,
Reesa, at lära Språk och Seder;
Men jagh som är een stooran Glooper,
Ligger altijdh heeman på Sooper.
Hwarföre j min Fader kär,
Betrackta wäl hwadh thetta är.
Affwittra migh min Arfwelott,
Effter som thet är skäl och mått,
At jagh min lycka sökia kan,
I Städer och fremmande Land.
Detta alt hans sorgetaal war,
Som migh vthi mitt hierta skaar.
Eub.Som jagh hörer fast sposkeligh,
Här moot tigh hafwer han stält sigh.
Men säg, hwad monde tu homom swara,
Tå tu hans sinne så förnam wara?
Pel.Först kolnade thet i mitt Lijff,
At iagh platt oförmodeligh,
Hörde ogerna thenne ordh:
Doch nappade iagh gen mitt modh,
Sade: min Son hwadhj är som wåller,
At tu tigh så geenstörtigh håller?
Eller leedes tu widh goda dagar,
Så at tu them icke orker draga?
Hwadh är thet som tu öfwer migh klagar,
At ey migh lyda längre behagar?
Sij alt hwadh tu aff migh begär,
Effter tin önskan strax titt är;
Allena bliff min Son här heema,
Tigh til större nytto och fromma.
Ty hwadh är thet tu nu åstundar,
Reesa bort til fremmande Länder?
See här vppå exempel många,
Huru medh them monde gånga,
Som emoot sine Föräldras minne,
I Fädernesland ey blifwa inne
Gijtta, vthan aff Landet draga,
Och ther genom stoor skada taga.
Men thet är alt Philauti rådh,
At tu tigh moot migh ställer så.
Derför jagh tigh aff hiertat warnar,
At tu gör hwadh i längden gagnar.
Men nu mädan tu vnger äst,
Weestu ey hwadh kan wara bäst.
Thetta alt min förmaning war.
Eub.Men hwadh gaff han igen förswar?
Pel.Intet han ther aff syntes bättras,
Vthan fast meer och meer förbittras,
Beropandes sigh på wår Lagh,
Then han framdrogh til sitt behagh:
At the som til myndige åhr
Äre komne, sit frijbreff fåå.
Eub.Men huru kunne j accodera,
At all splijt måtte wäl bijlagt wara.
Pel.Jagh sade jagh wille ytterligh,
Öfwer alt thetta betänkia migh.
Men hwadh tycker tigh min wän goda,
At tu wilt migh i saakan råda?
Eub.Migh tycker så, emädan han
Wil reesa i främmande Land,
Lydh honom effter, lät honom fahra,
Hwart hans sinne och hugh må wara.
Ty tå först finner han hwadh thet är,
At lyda sina Föräldrar kär;
När han ifrå theras förswar
Kommer, troo migh, tå blir han waar.
Ty sådanne så lägne the hemma
Få raasa, slösa, slemma och demma,
Annat sinne the aldrigh få,
Mena så stå i tusendh åhr,
Men så snart i fremmande Land,
Nöden them hefftigt grijper an,
Lära the weta hwadh thet kostar
Swelta, betla, hungra och torsta.
Sådant är annat än vthan sorgh
Sittia hemma widh Modhers Brödkorgh.
Therföre Granne, jagh råder tigh
Lät honom nu så försökia sigh,
Han kommer igen, merk min wän godh,
Wäll tamdh, wäll späkt, medh annat modh.
Pel.Hwadh? Skall jagh honom låta fåå
Penningar att han Reese må,
Och ey tänkia på annat sätt,
Hemnas denna olydigheet?
Eub.Jagh mercker wäl huru thet är swårt,
At låta sin Son så reesa bort;
Doch hwadh jagh styrker lät så blifwa,
Intet ondt rådh wil jagh tigh gifwa.
Pel.Titt rådh jagh gerna fölia wil,
Gudh gifwe ther godh lycka til.
Eub.Hör hwadh som jagh tigh råder än,
War moot honom ey alt för strång,
Medh gode ord titt taal framför,
Sägh honom hwadh han ackta bör.
Pel.Thetta jagh ihugkomma skall,
Gudh signe tigh för thetta taal.
Jagh gåår til Räntekammaren,
Till thes Sonen kommer igen.
Derföre Granne faar nu wäll.
Eub.Faar wäll tu ock till lijff och stäl.