Fjärran från vimlets yra/Kapitel 27
| ← Tjugusjätte kapitlet |
|
Tjuguåttonde kapitlet → |
TJUGUSJUNDE KAPITLET
Bisvärmarna infångas
Weatherbury-bina svärmade sent detta år. Det var under senare delen av juni, och dagen efter mötet med Troy på höängen, som Bathseba stod i sin trädgård, bevakande en bisvärm i luften och försökande gissa sig till, var den ämnade sätta sig. De svärmade inte allenast sent detta år, utan även obekvämt. Ibland kunde under en hel säsong alla svärmarna slå sig ned på den lägsta möjliga gren — t. ex. en vinbärsbuske eller ett spalierat äppleträd; nästa år kunde de, med precis samma enhällighet, bege sig direkt upp till den översta grenen av något högt och smäckert [ruktträds krona, och där trotsa varje främling som ej kom väpnad med stegar och stavar för att taga dem.
Sådant var fallet för närvarande. Bathsebas ögon, skuggade av ena. handen, följde den uppåtilande skaran i det omätliga blå, tills bina äntligen gjorde halt på ett av de nyssnämnda obekväma träden. Tid efter annan kunde man observera en process ungefär likartad med nebularteorien om världens uppkomst. Den surrande svärmen hade strövat mot höjden i ett spritt och likformigt töcken, som nu tätnade till en nebulosartad kärna: denna gled fram till en gren och tätnade alltmer, tills den bildade en stadig svart klump som avtecknade sig mot den ljusa himlen.
Karlar och kvinnor voro alla ivrigt sysselsatta med höbärgningen — själva Liddy hade lämnat huset för att lägga hand vid verket — och därför beslöt Bathseba att samla in bina själv, om möjligt. Hon hade gjort kupan i ordning med örter och honung, hämtat en stege, en borste och en krok, gjort sig själv osårbar förmedelst en rustning av läderhandskar, halmhatt och flor av brett gastyg — f. d. grönt, men numera blekt till snusbrunt — och klivit upp ett dussin pinnar på stegen. Plötsligt hörde hon på knappt tio meters avstånd en röst som började äga en sällsam makt att göra henne upprörd.
»Fröken Everdene, tillåt mig att hjälpa er; ni borde inte företa er sådant där ensam.»
Troy höll just på att öppna trägårdsgrinden.
Bathseba kastade ner borste, krok och kupa, drog i bävande hast kjolen tätt omkring sina fotleder, och skyndade, så gott sig göra lät, nedför stegen. I det ögonblick då hon hann ned var Troy där även, och han böjde sig ned och tog upp den tomma kupan.
»Vad jag är glad att jag råkade komma förbi just nu!» utropade sergeanten.
Hon återfick målet inom ett ögonblick. »Vad! och vill ni skaka in dem åt mig?» frågade hon med ett sätt, som var blygt för en så djärv flicka — fast det hos en blyg flicka skulle ha förefallit ganska djärvt.
»Om jag vill!» sade Troy. »Åh! naturligtvis vill jag det! Vad ni är blomstrande i dag!» Troy kastade bort sin käpp och satte foten på stegen för att kliva upp.
»Men ni måste ta på er floret och handskarna, annars sticker bina er förskräckligt!»
»Javisst. Jag måste ju ta på mig floret och handskarna. Vill ni vara så vänlig att visa mig hur de riktigt skall fästas?»
»Och så måste ni ha på er den bredskyggiga hatten också; för er kepi har ingen skärm, som håller ut floret, och då kan de nå ert ansikte.»
»Ja visst ja, den bredskyggiga hatten med, för all del.»
Så befallde ett nyckfullt öde, att hon avtog sin hatt — med flor och allt — och placerade den på hans huvud; Troy kastade sin kepi i en stickelbärsbuske. Sedan måste floret bindas längs sin nedre rand runt hans krage, och handskarna dragas på honom.
Han såg så lustig ut i denna kostym, att hon, hur upprörd hon än var, inte kunde avhålla sig från att brista ut i skratt. Detta var att avlägsna ännu en påle ur den palissad av kallt bemötande som hade hållit honom på avstånd.
Bathseba såg på nerifrån, medan han ivrigt borstade och skakade ner bina från trädet, i det han med andra handen höll fram kupan för att låta dem falla ner däri. Hon begagnade en minut då han på grund härav inte observerade henne, för att litet ansa om sina fjädrar. Han kom ner igen med kupan hållen på armslängd ifrån sig, och bakom den följde ett långsträckt moln av bin.
»Så sant jag lever,» sade Troy genom floret, »av att hålla den här kupan så här kan man få en värre armvärk än av en veckas fäktövning.» När manövern var slutförd närmade han sig henne. »Vill ni nu vara så god att lösa mina band och göra mig fri? Jag nästan kvävs av den här silkesburen.»
För att dölja sitt bryderi under det ovana sysslandet med att knyta upp banden kring hans hals sade hon:
»Jag har aldrig sett det där som ni talade om.»
»Vad då?»
»Fäktövningar.»
»Jaså! Skulle ni gärna se dem?» sade Troy.
Bathseba tvekade. Hon hade tid efter annan hört underbara sägner av folk som bodde i Weatherbury, men händelsevis hade bott en tid i Casterbridge i barackernas närhet, om denna sällsamma och härliga vapenlek: fäktövningar. Män och gossar, som genom springor eller över murar hade tittat in på barackgården, återvände med berättelser om huru detta var den mest strålande prakt man kunde tänka sig: ’uniformer och svärd glimmande som stjärnor — här, där och överallt — men allt enligt mått och regler’. Därför uttryckte hon milt vad hon kände starkt:
»Ja; jag skulle bra gärna se dem:»
»Då skall ni få det; ni skall få se mig utföra alltihop.»
»Nej då! Hur?»
»Låt mig tänka efter.»
»Inte med en spatserkäpp — det bryr jag mig inte om. Det måste vara ett riktigt svärd.»
»Det förstås; och jag har intet svärd här; men jag tror jag kan skaffa ett till i kväll. Nå, vill ni nu göra så här —»
Troy lutade sig ner över henne och mumlade med låg röst ett förslag.
»Nej, — nej, visst inte!» sade Bathseba rodnande. »Jag tackar så mycket, men på inga villkor kan jag göra det.»
»Visst kan ni? Ingen får ju veta det.»
Hon skakade på huvudet, men med försvagat nekande. »För att det skulle gå an, måste jag ta Liddy med. Får jag inte?»
Troy såg bort i fjärran. »Jag kan inte förstå varför ni vill ha henne med,» sade han kyligt.
En omedvetet instämmande blick av Bathsebas ögon röjde att någonting annat utom hans kyliga sätt hade bibragt henne den känslan att Liddy verkligen var till överlopps vid det avsedda skådespelet. Hon hade haft den känslan även då hon gjorde sitt förslag.
»Nåja, jag skall inte ta Liddy med — och jag skall komma. Men bara för en helt liten stund,» tillade hon, »en helt, helt liten stund».
»Det tar inte fem minuter», sade Troy.