Fjärran från vimlets yra/Kapitel 26
| ← Tjugufemte kapitlet |
|
Tjugusjunde kapitlet → |
TJUGUSJÄTTE KAPITLET
Scen på höängens ren
»Ah, fröken Everdene!» sade sergeanten, förande handen till sin diminutiva kepi. »Föga kunde jag ana att det var med er jag talade härom kvällen. Och ändå, om jag bara hade tänkt efter — ”Kornhallens Drottning” (sanning är sanning vid alla tider på dygnet, och jag hörde dem kalla er så i Casterbridge i går), ’Kornhallens Drottning’, säger jag, kunde inte vara någon annan kvinna. Jag kom hit fram till er nu för att be er tusen gånger om förlåtelse för att jag lät mina känslor förleda mig att uttrycka mig alltför kraftigt för en främling. Jag är visserligen ingen främling här på orten — jag är sergeant Troy, såsom jag sade er, och jag har biträtt er onkel otaliga gånger på de här ängarna då jag var pojke. I dag har jag gjort detsamma för er.»
»Jag förmodar att jag måste tacka er för det, sergeant Troy,» sade Kornhallens Drottning, i en ton som knappast bar spår av tacksamhet.
Sergeanten såg sårad och bedrövad ut. »Det måste ni visst inte, fröken Everdene,» sade han. Hur kan ni tänka er att något sådant vore nödigt?»
»Jag är glad att det inte behövs.»
»Hur så? om jag vågar fråga.»
För att jag inte just tycker om att behöva tacka er för någonting.»
»Jag är rädd att min tunga har gjort en skada, som mitt hjärta får svårt att bota. Åh så olidliga tider vi lever i: att en karl skall bli olycklig för att han uppriktigt säger ifrån åt en kvinna att hon är vacker! Det var det värsta jag sade er — det måste ni medge; och det var också det minsta jag kunde säga — det medger jag själv.»
»Det finns somligt slags prat, som jag helst ville bli befriad ifrån.»
»Så-å? Den anmärkningen avviker något från ämnet.»
»Nej. Den betyder att jag hellre vill vara utan ert sällskap.»
»Och jag vill hellre få bannor av er än kyssar av någon annan kvinna; och därför dröjer jag kvar.»
Bathseba var alldeles mållös. Och ändå kunde hon inte undslippa en känsla av att det bistånd han gett henne förbjöd henne att svara ovänligt.
»Nåja,» fortsatte Troy, »jag antar att det finns ett slags beröm som är obehagligt, och sådant är kanske mitt beröm. Men det finns också ett slags sätt som är orättvist, och sådant är kanske ert sätt mot mig. Därför att en enkel rättfram karl, som aldrig har lärt att hyckla, säger ut sin mening utan att egentligen ha ämnat göra det, snoppar ni av honom som en syndens son.»
»Så där står saken visst inte emellan oss,» sade hon i det hon vände sig bort. »Jag tillåter inte obekanta karlar att vara fräcka och närgångna — inte ens då de berömmer mig.»
»Jaså — det är inte berömmet utan sättet som kränker er,» sade han vårdslöst. »Men jag har den smärtsamma njutningen att veta att mina ord, de må nu vara behagliga eller inte, är obestridligt sanna. Ni kan väl inte fordra att jag, efter att ha sett er, skulle säga åt mina bekanta att ni är en alldeles vanlig kvinna, för att befria er från besväret att bli påtittad av dem om de råkar komma i er närhet? Det kunde väl ändå inte falla mig in att beljuga en sådan skönhet, bara för att uppmuntra en enda kvinna i hela England i hennes alltför överdrivna blygsamhet.»
»Det är allt bara strunt — vad ni pratar!» utropade Bathseba, som mot sin vilja började skratta åt sergeantens arglistiga metoder. »Ni har en storartad förmåga att hitta på ursäkter, sergeant Troy. Varför kunde ni inte ha gått förbi mig den där kvällen utan att säga någonting alls? — det var allt vad jag ville förebrå er.»
»För att jag inte hade lust. Halva njutningen av en känsla ligger i att få uttrycka den på ögonblicket,och jag gav uttryck åt min. Det skulle ha gått på samma sätt om ni hade varit motsatsen av vad ni är — ful och gammal — då skulle jag ha utropat det på samma sätt.»
»Nå, hur länge har ni då varit så där anfäktad av starka känslor?»
»Åh, alltsedan jag blev stor nog att se skillnaden mellan skönhet och vanskaplighet.»
»Man får hoppas att er omdömesförmåga angående denna skillnad inte sträcker sig blott till ansikten, utan också till liv och leverne.»
»Jag tycker inte om att tala om moral och religion — varken om min egen eller andras. Men kanske jag kunde ha blivit en riktigt from kristen om bara inte ni sköna kvinnor hade gjort mig till avgudadyrkare.»
Bathseba fortsatte sin väg för att dölja de omotståndliga munterhetsgroparna i sina kinder. Troy följde efter, svängande sin käpp.
»Men — fröken Everdene — förlåter ni mig?»
»Knappast.»
»Varför?»
»Ni pratar så'na saker.»
»Jag sade ju bara att ni är vacker, och det ämnar jag säga om igen, för — Gud fördöme mig om ni inte är det! Den vackraste jag nånsin har sett, eller må jag falla död ner i detta ögonblick! Ja, på min —:.»
»Tyst — tyst! Jag vill inte höra på er — ni talar som en gudlös människa!» sade hon, i en orolig tvekan mellan sin förtvivlan över att höra honom och sin lust att höra mera.
»Jag säger ännu en gång att ni är den mest förtjusande bland kvinnor. Inte är det väl någonting underligt att jag säger det, säg? Jag tänker att saken är tydlig nog i sig själv. Fröken Everdene, kanske min tanke är alltför kraftigt uttryckt för att behaga er, och för resten har den ju inte så stor betydelse att den kan övertyga er heller, men uppriktig är den åtminstone, och varför är den oförlåtlig?»
»För att — för att den inte är riktig,» mumlade hon helt kvinnligt.
»Å fy, fy, fröken Everdene! Är det värre gjort av mig att bryta mot det tredje budet än av er att bryta mot det nionde?»[1]
»Nå, inte förefaller det mig så förfärligt sant att jag är förtjusande,» svarade hon undvikande.
»Inte för er själv: nå, då säger jag, med all skyldig aktning, att det i så fall måste bero på er egen anspråkslöshet, fröken Everdene. Men helt säkert har ni av var och en fått höra vad ingen kan undgå att märka? och då borde ni kunna tro dem på deras ord.»
»Inte säger de precis så där.»
»Åh jovisst, det måste de ju göra!»
»Ja jag menar rakt i ansiktet på mig, såsom ni gör, fortsatte hon,i det hon lät förleda sig att fortsätta ett samspråk som hennes avsikt strängeligen hade velat avklippa.
»Men ni vet att de tänker så?»
»Nej — det vill säga — jag har nog hört Liddy säga att de gör det — men —» Hon tystnade.
Kapitulation — det var innebörden i detta enkla svar, hur försiktigt det än var — kapitulation, fast omedveten för henne själv. Aldrig uttryckte en liten avbruten mening en tydligare tanke. Den sorglöse sergeanten smålog i mjugg, och troligen smålog även Lögnens fader i sitt titthål i Tophet, ty detta ögonblick var vändpunkten i ett människoliv. Hennes ton och hennes min röjde omisskännligt att det frö, som skulle rubba husets grundval, hade slagit rot i rämnan vid dess fot: resten var blott en tidsfråga och en fråga om naturliga omständigheter.
»Där kom sanningen fram!» genmälde soldaten. »Kom inte och säg mig att en ung dam kan leva mitt i ett beundrande sorl utan att alls märka det. Åh, fröken Everdene, ni är — förlåt min rättframhet — ni är snarare till skada för mänskligheten än tvärtom.»
»Hur så då?» frågade hon, med vittuppspärrade ögon.
»Åh, det är klart nog. Jag blir inte värre hängd för ett får än för ett lamm (det är ett gammalt lantligt och enkelt ordstäv, men fint nog ändå för en simpel soldat), och därför skall jag nu sjunga ut mitt hjärtas mening, utan att bry mig om ert välbehag, och utan hopp eller avsikt att vinna er förlåtelse. Jo ser ni, fröken Everdene, så här går det till att ert vackra utseende kan komma att anstifta mera ont än gott i världen.»
Sergeanten tittade bort över ängen i kritiskt bekymmer. »I vanliga fall får var och en vanlig kvinna alltid någon karl som blir kär i henne. Då kan hon gifta sig med honom, och han är nöjd och för ett nyttigt liv. I sådana kvinnor som ni blir alltid ett hundratal män förtjusta — era ögon kommer att bedåra det ena tjoget efter det andra så att de blir olyckligt förälskade i er — och ni kan inte gifta er med mer än en enda bland dem alla. Av de övriga kommer låt oss säga tjugu att söka dränka en försmådd kärleks bitterhet genom starka drycker; tjugu andra kommer att slarva bort sitt liv utan vare sig önskan eller försök att utmärka sig i världen, därför att de inte har någon ärelystnad utom i samband med er; ännu andra tjugu — till dem får ni törhända räkna min känslosamma person — kommer alltid att hänga efter er för att åtminstone få kasta en blick på er, och de kommer att begå förtvivlade gärningar. Karlar är ju så galna! De övriga kan sedan försöka med större eller mindre framgång att övervinna sin böjelse. Men alla dessa mäns liv kommer att fördystras. Och inte allenast dessa nittionio mäns liv, utan också de nittionio kvinnors, som de annars kunde ha äktat, kommer att fördystras på samma sätt. Det är min saga. Därför är det jag påstår att en så förtjusande kvinna som ni, fröken Everdene, knappast kan sägas vara en välsignelse för människosläktet.»
Den vackre sergeantens anletsdrag voro under detta tal lika hårda och stränga som John Knox’ då han predikade för sin levnadsglada unga drottning.
Då han märkte att hon ingenting svarade, sade han: »Kan ni franska?»
»Nej; jag började, men när vi kom till verben dog min far,» sade hon enkelt.
»Jag kan, och jag läser franska så ofta jag får tillfälle till det; det har inte varit ofta på senare tider (min mor var parisiska) — och de har däri landet ett ordspråk: ’Qui aime bien châtie bien’: Den som älskar mycket, tuktar väl. Förstår ni mig?»
»Åh,» svarade hon, och där låg till och med en liten skälvning i den annars så lugna flickans röst; »om ni bara kan strida med hälften så mycket behag som ni kan tala, så kan ni göra det till ett riktigt nöje att få ett bajonettsting!» Och i detsamma märkte stackars Bathseba sitt felgrepp i att göra detta medgivande: då hon hastigt skulle försöka förbättra saken, gjorde hon endast ont värre. »Tro inte ändå att jag tycker att det är något nöje att höra på vad ni säger åt mig.»
»Det vet jag nog alltför väl att ni inte gör,» sade Troy, med mycket hjärtlig övertygelse på sitt anletes yttre; och i det han slog om till en vemodsfylld ton: »när ett dussin karlar är färdiga att tala ömma ord till er och ge er den beundran ni förtjänar utan att tillägga den varning ni behöver höra, så är det klart att min klena och otrevliga blandning av beröm och klander inte kan vara så smaklig precis. Hur dåraktig jag än är, är jag ändå inte egenkär nog att inbilla mig det!»
»Jag tror nog att ni — är ganska egenkär ändå,» sade Bathseba tveksamt, och tittade åt sidan på ett vassrör som hon nervöst drog i med ena handen, emedan hon småningom hade blivit feberaktig under soldatens system av attacker — inte därför att beskaffenheten av hans smicker förblev alldeles obemärkt, utan emedan dess kraft var oemotståndlig.
»Jag skulle inte medge det för någon annan — och inte gör jag det noga taget för er heller. Men kanske det låg ett slags egenkärlek i mitt dåraktiga antagande härom kvällen. Jag förstod nog att vad jag i min beundran sade er, måste vara ord som ni alltför ofta hade varit tvungen att åhöra för att finna något nöje i dem; men jag hoppades visserligen att mildheten i er natur skulle hindra er att döma ett obehärskat yttrande med hårdhet — som ni har gjort — och att tänka ont om mig och såra mig nu på morgonen, då jag arbetar hårt för att bärga ert hö åt er.»
»Nåja, det där behöver ni inte tänka på längre: kanske ni inte menade så illa med att säga rent ut vad ni tyckte: ja, jag tror väl att ni inte menade så illa,» sade den skarpsynta kvinnan med pinsamt oskuldsfullt allvar. »Och jag tackar er för att ni hjälper till här. Men — men kom ihåg att ni aldrig talar till mig på det där sättet mera, och inte på något annat sätt heller, om jag inte tilltalar er.»
»Åh! Fröken Bathseba! Det är för hårt!»
»Nej ingalunda. Varför är det för hårt?»
»Ni kommer aldrig att tilltala mig; jag stannar inte länge här. Snart skall jag återvända till exercisens enformighet — och kanhända skall vårt regemente snart rycka ut. Och ändå vill ni taga ifrån mig det enda lilla glädjens lamm som jag äger i detta mitt tröstlösa liv. Nåja, kanske ädelmod inte hör till kvinnans mest framträdande dygder.»
»När ämnar ni fara härifrån?» frågade hon med ett visst intresse.
»Om en månad.»
»Men hur kan det vara någon glädje för er att tala med mig?»
»Kan ni ännu fråga det, fröken Everdene — fast ni vet, som ni gör — vad som var orsaken till att jag gjorde er ond?»
»Nå, om ni verkligen bryr er så mycket om en sådan dum småsak, så gör det mig detsamma,» svarade hon osäkert och tvivlande. »Men inte kan det ju vara sant att ni bryr er om ett ord av mig? ni bara säger så — jag tror bestämt att ni bara säger så.»
»Det är orättvist av er — men den anmärkningen skall jag aldrig upprepa. Jag är alltför lycklig över ett sådant bevis på er vänskap, vad det än må kosta, för att fästa mig vid ert tonfall. Jag bryr mig verkligen om det, fröken Everdene. Ni kan ju tycka att en karl är dåraktig då han bryr sig om ett enda ord — bara en morgonhälsning. Kanske han är det — jag vet inte. Men ni har aldrig varit en karl och sett på en kvinna, — och det en sådan kvinna som ni.»
»Nå?»
»Därför vet ni inte heller vad den erfarenheten innebär — och himlen förbjude att ni nånsin skulle få veta det!»
»Struntprat, ni smickrare där! Hur är det då? Det kunde jag just ha lust att få veta!»
»I korthet uttryckt, är det att varken kunna tänka eller höra eller se åt mer än ett håll utan att känna sig olycklig, eller åt detta håll utan att plågas.»
»Åh, sergeant, det där duger inte — ni bara pratar!» sade hon och skakade tvivlande på huvudet. »Era ord är för överdrivna för att vara sanna.»
»De är sanna, vid min krigsmansära.»
»Men varför är det så? — Jag frågar förstås bara för ro skull.»
»För att ni är så bedårande — och jag så dåraktig.»
»Så ser ni ut att vara.»
»Jag är det verkligen.»
»Nå men ni såg mig ju först härom kvällen!»
»Det gör ingen skillnad. Blixtens verkan är ögonblicklig. Jag älskade er genast — såsom jag gör nu.»
Bathseba betraktade honom med intresse, från fötterna uppåt, så högt som hon vågade höja blicken, det vill säga inte fullt i jämnhöjd med hans ögon.
»Ni kan inte göra det och ni gör det inte,» sade hon dröjande. »Inte har folk så plötsliga känslor. Jag vill inte höra på er längre. Bevara mig, jag önskar jag visste vad klockan är — jag måste gå — jag har förslösat alltför mycket tid här redan!»
Sergeanten såg på sitt ur och sade henne vad det visade. »Men fröken, har ni då inte en klocka?» frågade han.
»Just nu är jag utan — jag skall snart skaffa en ny.»
»Nej. Ni skall få en. Jo — ni skall! Till skänks, fröken Everdene — till skänks!
Och innan hon anade den unge mannens avsikt, låg en tung guldklocka i hennes hand.
»Det är ett ovanligt fint ur för att tillhöra en sådan karl som jag,» sade han lugnt. »Den klockan har sin egen historia. Tryck på fjädern och öppna boetten.»
Hon gjorde så.
»Vad ser ni?»
»En hjälmprydnad och ett valspråk.»
»En grevekrona med fem spetsar, och under den Cedil amor rebus — ’Kärleken viker för livets skiften.’ Det är grevarnas av Severn valspråk. Den här klockan tillhörde den siste greven, och gavs åt min mors man, en läkare, till att begagnas av honom till min myndighetsålder, då den skulle givas åt mig. Det är min enda arvedel. Den här klockan har styrt engelska rikets intressen i sin tid — praktfulla ceremonier, hovets ståt, furstliga resor och höga herrars sömn. Nu tillhör den er.»
»Men sergeant Troy, inte kan jag ta emot den — jag kan inte!» utropade hon med ögon runda av förundran. »En guldklocka! Vad tänker ni på? Varför skall ni skämta så där?»
Sergeanten drog sig undan för att undvika att taga tillbaka sin gåva, som hon enträget sträckte emot honom. Bathseba följde efter då han vek tillbaka.
»Behåll den — var så snäll fröken Everdene — behåll den!» sade denne känsloimpulsernas otillförlitlige man. »Att ni äger den gör den tio gånger mera värd i mina ögon. Ett mera plebejiskt ur gör precis samma nytta för mig, och glädjen att tänka på mot vilket hjärta mitt gamla ur pickar — nå, jaså, det får jag väl inte tala om. Det ligger nu i vida ädlare händer än nånsin förr.»
»Men inte kan jag ju behålla det!» sade hon, riktigt sjudande av ängslan. »Åh, hur kan ni bära er åt så där; det vill säga, om ni verkligen menar det! Att ge mig er döde faders ur! och ett så dyrbart se'n! Ni borde inte vara så lättsinnig, sergeant Troy!»
»Jag höll av min far, gott: men jag håller ännu mer av er, och det är ännu bättre. Därför kan jag göra det,» sade sergeanten, med ett så utormordentligt naturtroget härmande av ett uppriktigt tonfall, att det tydligen denna gång inte var helt och hållet hycklat. Hennes skönhet, som han, medan den var lugn, hade prisat på gyckel, hade, då den livats, upprört honom på allvar; och ehuru hans allvar var mindre än hon trodde, var det likväl troligtvis större än han trodde det själv.
Bathseba var uppfylld av upprörd oro, och hon sade med ett halvt misstänksamt tonfall av känsla: »Kan det vara möjligt? Åh, hur kan det vara möjligt, att ni bryr er om mig, och så plötsligt! Ni har ju knappt sett mig; jag är kanske inte alls så — så nätt som ni tror. Var nu så snäll och tag det tillbaka; var så god! Jag kan inte och vill inte ta det! Tro mig, ni är alltför frikostig. Jag har ju aldrig varit det minsta vänlig mot er, och varför skall ni då vara så snäll mot mig?»
Ett hycklat svar hade åter legat på hans läppar, men det hejdades igen, och han såg på henne med fängslade blickar. Sanningen var den, att sådan som hon nu stod där — upprörd, ifrån sig, och uppriktig som en dag — förtjänade hennes skönhet så fullständigt alla de lovord han hade gett den, att han var alldeles häpen över sin oförsynthet att ha givit henne dem på skämt. Han sade mekaniskt: »Ja varför?» och fortsatte att se på henne.
»Och mitt arbetsfolk som ser på mig medan jag följer er över fältet, och som undrar. Åh, det är förskräckligt!» fortsatte hon, utan att ana den förvandling hon åstadkom hos honom.
»Först ville jag inte riktigt gärna att ni skulle ta emot det, ty det var mitt enda stackars adelsbrev,» utbrast han rättframt, »men vid min själ, nu menar jag det verkligen. Utan skämt, seså! Neka mig inte den glädjen att ni bär den för min skull! Men ni är för dyrkansvärd för att ens behöva bry er om att vara vänlig, såsom andra.»
»Nej, nej, tala inte så där! Jag har skäl att neka som jag inte kan förklara.»
»Nåja, låt bli då, låt bli,» sade han och tog äntligen tillbaka sitt ur; »jag måste lämna er nu. Och vill ni tala ett ord med mig då och då under de få veckor jag dröjer här?»
»Ja det vill jag. Nej jag vet inte ändå om jag vill! Åh, varför kom ni hit att oroa mig så!»
»Kanhända att jag själv har fastnat i min egen snara. Sådant kan hända. Nå, vill ni tillåta mig att arbeta på era fält?» sade han inställsamt.
»Ja, jag tror nog det; om det gör er något nöje.»
»Fröken Everdene, jag tackar er.»
»Nej, nej.»
»Farväl!»
Sergeanten förde handen till kepin på sin hjässa, hälsade och återvände till den avlägsna gruppen av höbärgare.
Bathseba kunde inte nu trotsa höbärgarnes åsyn. Med hjärtat oroligt klappande av förvirrade sinnesrörelser, het och nära nog gråtande drog hon sig tillbaka hemåt, mumlande: »Åh, vad har jag gjort? Vad betyder det? Jag undrar hur mycket av det som var sanning!»
- ↑ Enligt engelska kyrkans indelning av de tio Guds bud (2 Mos. 20 kap.): »att icke taga Guds namn fåfängligen» och »att icke bära falskt vittnesbörd» (i detta fall genom att förneka sin skönhet). Ö. a.