Fjärran från vimlets yra/Kapitel 30
| ← Tjugunionde kapitlet |
|
Trettioförsta kapitlet → |
TRETTIONDE KAPITLET
Heta kinder och tårfyllda ögon
En halvtimme senare inträdde Bathseba i sitt eget hus. På hennes ansikte glödde, då hon mötte ljusets sken, den rodnad och upphetsning som nu voro nära nog kroniska hos henne. Troys avskedsord, då han hade följt henne ända fram till hennes dörr, ljödo ännu i hennes öron. Han hade bjudit henne farväl för två dagar, vilka han, enligt vad han sade, ämnade tillbringa i Bath på besök hos några vänner. Dessutom hade han kysst henne ännu en gång.
Det är endast rättvisa mot Bathseba att här omnämna ett litet faktum som kom i dagen först långt senare: att Troy vid en så lämplig tidpunkt hade infunnit sig på landsvägen var inte följden av någon uttrycklig överenskommelse. Han hade gett en vink därom — hon hade förbjudit honom det; och det var endast med ett förutseende av möjligheten att han ändå kunde komma, som hon hade skickat bort Oak, av fruktan för ett möte mellan dem just då.
Nu sjönk hon ner på en stol, upprörd och orolig över alla dessa händelser, så nya och så hetsande. Sedan sprang hon upp med en viss beslutsamhet och hämtade sitt skrivtyg från ett sidobord.
Inom tre minuter hade hon, utan uppehåll eller ändring, skrivit ett brev till Boldwood, där han bodde bortom Casterbridge, och sagt honom milt men bestämt att hon numera hade moget övervägt hela det ämne som han hade bragt på tal inför henne och som han varit vänlig nog att ge henne tid att betänka, samt att hennes slutliga åsikt var att hon inte kunde taga honom till äkta. För Oak hade hon uttryckt sin avsikt att vänta tills Boldwood kom hem förrän hon meddelade honom sitt avgörande svar. Men nu fann Bathseba att hon inte kunde vänta.
Det var omöjligt att avsända brevet förrän nästa dag; men för att lugna sin oro genom att få det ur sina händer, och, så att säga, sätta saken i gång med detsamma, steg hon upp för att ge det åt någon av de kvinnor, som kunde vara i köket.
Hon hejdade sig i gången. Ett samtal pågick i köket, och Bathseba och Troy voro dess föremål.
»Om han gifter sig med henne, slutar hon opp med att lantbruka.»
»Det blir ett muntert liv, men det kan nog följa bekymmer med den glädjen — det säger jag.»
»Nåja, jag önskar bara jag hade en hälften så präktig man.»
Bathseba hade alltför mycket förstånd för att på allvar bry sig om vad hennes tjänstfolk sade om henne; men hon hade alltför kvinnligt flödande talegåvor för att låta det som sades dö sin naturliga sotdöd i lugn och ostörd ro, såsom skvaller gör då det lämnas i fred. Hon rusade in ibland dem.
»Vem talar ni om?» frågade hon.
Det blev ett ögonblicks tystnad innan någon svarade. Till slut sade Liddy rättframt: »Vad vi sade var ett halvt ord om fröken själv.»
»Jag tyckte just det! Maryann och Liddy och Temperance — jag förbjuder er att fundera ut så'nt där. Ni vet att jag inte bryr mig det minsta om herr Troy — för det gör jag visst inte. Var och en vet hur jag avskyr honom. — Ja,» upprepade den illistiga unga varelsen, »jag avskyr honom!»
»Det vet vi nog, fröken,» sade Liddy; »och det gör vi alla ock.»
»Jag avskyr honom också,» sade Maryann.
»Maryann — usch, du falska varelse! Hur kan du dra ihop en så skamlös historia!» utbrast Bathseba häftigt. »Du beundrade honom hjärtligt ännu i morse, det gjorde du. Du vet, Maryann, du vet att du gjorde det!»
»Ja men fröken, det gjorde ni ju själv! Han är ju en vild landstrykare nu för tiden, och ni gör rätt i att hata honom.»
»Han är visst inte någon vild landstrykare! Hur vågar du, mitt upp i ansiktet på mig! Jag har inte någon rätt att hata honom, och inte du heller, och inte heller någon annan. Men jag är en fjolla! Inte angår det väl mig vad han är? Ni vet alla att det inte angår mig. Jag bryr mig visst inte om honom; jag ämnar visst ingalunda försvara hans goda namn — nej då! Kom nu ihåg det, att om någon här säger ett ont om honom, så kör jag henne på porten ögonblickligen!»
Hon kastade brevet på bordet och rusade tillbaka in i förmaket med tungt hjärta och tårar i ögonen; Liddy följde henne.
»Åh fröken!» sade Liddy milt, i det hon medlidsamt såg in i Bathsebas ansikte. »Jag är så ledsen att vi missförstod er så där! Jag trodde ni tyckte om honom; men nu ser jag att ni inte gör det.»
»Stäng dörren, Liddy.»
Liddy stängde dörren och fortsatte: »Folk pratar alltid så mycket skräp, fröken! Nog skall jag svara dem hädanefter: ’Naturligtvis kan inte en dam som fröken Everdene vara kär i honom’; det skall jag säga dem så tydligt som om det vore tryckt!
Bathseba utbrast: »Åh Liddy, är du verkligen så dum? Kan du inte gissa? Kan du inte se? Är du ingen kvinna själv?»
Liddys klara ögon blevo runda av häpnad.
»Ja, du måste vara ett riktigt blindstyre, Liddy,» sade Bathseba i fullkomlig hopplöshet och förtvivlan. »Åh, jag älskar honom så jag kan bli galen och olycklig och förgås! Var inte rädd för mig, fast jag kanske är sådan att en flicka med sin oskuld i behåll nog kan bli rädd för mig! Kom närmare — närmare» Hon slog armarna om Liddys hals. »Jag måste tala om det för någon; det tar livet av mig annars! Känner du mig ännu inte tillräckligt för att genomskåda min usla förnekelse nyss? Åh min Gud, så jag ljög! Himmelen och min kärlek förlåte mig! Och vet du inte att när en kvinna är det ringaste kär, tycker hon att en mened är ingenting när det gäller hennes kärlek? Nej, gå nu din väg; jag vill vara alldeles ensam.»
Liddy gick mot dörren.
»Liddy, kom hit. Svär mig en helig ed att han inte är en dålig karl; att det alltsammans är lögn vad de pratar om honom!»
»Men fröken, hur kan jag svära på det, när —»
»Du otäcka flicka! Hur kan du vara så elak att upprepa vad de pratar! Hjärtlösa varelse där!… Men jag skall väl ta reda på om du eller någon annan i hela byn understår sig någonting sådant!» Hon sprang opp, rusade från kakelugnen till dörren och tillbaka igen.
»Nej, fröken. Jag gör det inte — jag vet att det inte är sant sade Liddy, förskräckt över Bathsebas osedvanliga häftighet.
»Jag tror du bara håller med mig för att lugna mig. Men Liddy, han kan inte vara dålig, som de säger. Hör du?»
»Ja, fröken, ja.»
»Och du tror inte att han är det!»
»Fröken, inte vet jag vad jag skall säga,» sade Liddy och började gråta. »Säger jag nej, så tror ni mig inte, och säger jag ja, blir ni alldeles rasande!»
»Säg att du inte tror det — säg!»
»Jag tror inte att han är så dålig som folk gör honom.»
»Han är inte alls dålig… Jag arma stackare, vad jag är svag» kved hon helt slappt och tillintetgjort, utan att bry sig om Liddys närvaro. »Åh vad jag önskar att jag aldrig hade sett honom! Kärlek är ett sådant kval för kvinnorna alltid. Jag skall aldrig förlåta Gud att han har gjort mig till kvinna, och svårt får jag nu betala för den hedern att ha ett vackert ansikte» Här hämtade hon sig och vände sig plötsligt till Liddy. »Kom ihåg, Lydia Smallbury, att om du någonstans upprepar ett enda ord av vad jag har sagt dig bakom den här stängda dörren, så tror jag dig aldrig mer eller litar på dig eller håller av dig eller har dig att stanna hos mig ett enda ögonblick — inte ett enda ögonblick!»
»Jag ämnar visst inte upprepa någonting,» sade Liddy med en kvinnlig värdighet över sin diminutiva gestalt; »men jag ämnar inte stanna hos er. Och om ni vill, så går jag när skörden är slut, eller ännu den här veckan, eller i dag… Jag tycker inte att jag förtjänar att bli så där bemött och uppgrälad för ingenting!» avslutade den lilla kvinnan storslaget sitt andragande.
»Nej, nej, Liddy, du måste stanna!» sade Bathseba, i det hon sänkte sig från högdragenhet till bönfallande med nyckfull inkonsekvens. »Du skall inte bry dig om att jag är i de här tagen just nu. Du är inte som en tjänarinna — du är som en vän för mig. Hå hå — jag vet inte vad jag tar mig till se'n det här gräsliga lidandet har börjat tynga och slita på mitt hjärta! Hur skall det gå med mig? Jag får väl alltjämt blott större sorger och bekymmer. Jag undrar ibland om jag ännu blir tvungen att dö på fattighuset. Ensam är jag då tillräckligt, det skall Gud veta!»
»Jag bryr mig inte om nå'nting, och jag skall inte lämna er!» snyftade Liddy, i det hon impulsivt räckte sina läppar mot Bathsebas och kysste henne.
Och så kysste Bathseba Liddy, och så var allt bra igen.
»Jag gråter inte ofta, säg, Lidd? men du har fått tårar att komma i mina ögon,» sade hon, i det ett leende strålade fram mellan tårarna. »Försök att tycka att han är en bra karl, vill du inte, snälla Liddy?»
»Det vill jag visst, fröken.»
»Han är på sätt och vis en stadig karl med ett vilt sätt, ser du, och det är bättre än att vara vild med ett stadigt sätt, liksom somliga andra. Jag är rädd att jag själv är sådan. Och lova mig att hålla min hemlighet — säg Liddy! Och låt dem inte få veta att jag har gråtit för hans skull, för det är så rysligt för mig och gör honom ingen nytta, stackars karl!»
»Inte skall själva döden få mig att säga ett ord om en sak, fröken, om jag inte själv vill det; och jag skall alltid vara er vän, svarade Liddy energiskt, och lät på samma gång några små tårar stiga upp i sina egna ögon; inte för att de voro särskilt av behovet påkallade, utan av konstnärlig omsorg för att sätta sig i enklang med de övriga delarna av tavlan, vilken omsorg stundom vaknar hos kvinnor vid sådana tillfällen. »Jag tror Gud vill att vi skall vara goda vänner, tror ni inte?»
»Det gör jag visst.»
»Och snälla fröken, storma inte och larma mot mig, säg? för ser ni, då blir ni så stor som ett lejon, nästan, och då blir jag så rädd! Vet ni, jag tror att ni skulle kunna ge stryk åt nästan vilken karl som helst när ni är i de där tagen.»
»Aldrig! — Tror du det?» sade Bathseba, halvt skrattande, men halvt skrämd på fullt allvar för denna sköldmöartade skildring av hennes mod. »Inte är jag väl en framfusig flicka — karlaktig?» fortsatte hon med en viss ängslan.
»Nej inte karlaktig, men så allsvåldigt kvinnlig att det ibland nästan tar sig lika ut. Åh fröken!» sade Liddy, efter att med djup bedrövelse ha dragit andan och med djup bedrövelse ha släppt ut den igen, »jag önskar jag hade hälften av er olycka. Det är en stor hjälp för en stackars flicka i dessa tider!»