Fjärran från vimlets yra/Kapitel 54

←  Femtiotredje kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Femtiofjärde kapitlet

Femtiofemte kapitlet  →

FEMTIOFJÄRDE KAPITLET

Efter slaget

Boldwood kom ut på landsvägen och vände sig mot Casterbridge. Här gick han med jämna stadiga steg bort över Yalbury-backen, över den jämna slätten där nedanför, uppför Melstock-backen, och mellan elva och tolv kom han fram över myren och gick in i staden. Gatorna voro nästan folktomma nu, och de fladdrande lyktornas lågor upplyste blott rader av grå butikluckor och rader av vita gatstenar som genljödo under hans steg då han vandrade fram. Han vände av åt höger, och stannade framför en tung portal av sten; som stängdes av ett par järnbeslagna dörrar. Det var inträdesporten till fängelset, och över den var en lykta fäst, vars sken möjliggjorde det för den olycklige vandraren att finna klockans handtag.

Slutligen öppnades den lilla dörrluckan och en portvakt visade sig. Boldwood trädde fram och yttrade något med lågmäld röst, varpå efter ett dröjsmål en annan man infann sig. Boldwood inträdde, och dörren stängdes efter honom, och sedan syntes han ej mer till för världen därute.

Långt tidigare hade hela Weatherbury blivit grundligt uppskakat, och det vilda dåd som hade avslutat Boldwoods julfest blivit bekant för alla. Av dem som inte voro i själva huset var Oak en bland de första som hörde om katastrofen, och när han inträdde, vilket skedde omkring fem minuter efter Boldwoods avfärd, var skådespelet fruktansvärt. Alla de kvinnliga gästerna skockade sig förfärade längs väggarna såsom en fårahjord när ovädret bryter ut, och karlarna undrade vad de skulle göra. Vad Bathseba beträffar, var hon helt förbytt. Hon satt på golvet bredvid Troys lik, med hans huvud vilande i sitt sköte, dit hon själv hade lyft det. Med ena handen höll hon sin näsduk mot hans bröst och täckte såret, fastän knappt en droppe blod hade flutit ut, och med den andra höll hon tätt i en av hans. Omvälvningen hade gjort att hon hade blivit sig själv igen. Den momentana bedövningen hade upphört, handlingskraften hade återvänt då den nödvändiggjordes. Handlingar av självbehärskning, som förefalla så vanliga då man filosoferar, äro sällsynta i livet, och Bathseba bragte alla att häpna, ty hennes filosofi förestavade hennes handlingssätt, och hon tyckte sällan att någonting borde utföras utan att också utföra det. Hon var danad av det stoff som bildar store mäns mödrar. Hon var oumbärlig i bättre sällskap, avskydd vid tebjudningar, fruktad i butikerna, och älskad när svåra tillfällen inträffade. Troy vilande i sin hustrus famn var nu det enda som syntes i mitten av det stora rummet.

»Gabriel,» sade hon mekaniskt, då han inträdde, och hon vände emot honom ett ansikte där de välbekanta linjerna voro det enda som kvardröjde för att röja för honom att det var hennes, allt annat hade helt och hållet utplånats därur. »Rid till Casterbridge efter en läkare. Jag tror nog det inte tjänar till någonting, men gör det. Herr Boldwood har skjutit min man.»

Hennes omnämnande av händelsen med sådana enkla, lugna ord verkade mäktigare än en tragisk deklamation, och hade den verkan att sätta de förvirrade bilderna i vars och ens medvetande under den rätta synvinkeln. Oak, nästan förrän han hade uppfattat någonting mera än den allra knapphändigaste sammanfattning av händelsen, hade skyndat ut ur rummet, sadlat en häst och ridit i väg. Först då han hade tillryggalagt mer än en mile föll det honom in att han skulle ha gjort bättre i att skicka en annan karl på detta ärende och själv stanna i huset. Vad hade det blivit av Boldwood? Honom borde man ha sett efter. Var han galen? — hade där försiggått en strid? Och hur hade Troy kommit dit? Varifrån hade han kommit? Hur hade denna hans plötsliga uppenbarelse ägt rum, då alla människor trodde att han vilade på havsbottnen? Oak hade i någon lindrig grad blivit förberedd på Troys närvaro genom att ha hört ett rykte om hans återkomst just förrän han inträdde i Boldwoods hus; men innan han hade övervägt denna nyhet, hade denna ödesdigra händelse följt uppå den slag i slag. Emellertid var det nu för sent att skicka en annan budbärare, och han red vidare, utan att under dessa grubblande spörsmål till sig själv urskilja, då han var omkring tre miles från Casterbridge, en rätvinklig fotgängare som vandrade fram invid den mörka häcken i samma riktning som han själv.

De miles man måste färdas, jämte andra förhinder, som berodde på den sena timmen och på nattens mörker, fördröjde ankomsten av doktor Aldritch; och mer än tre timmar förflöto mellan det ögonblick då skottet avfyrades och den stund då läkaren beträdde huset. Oak kvarhölls ännu ytterligare i Casterbridge genom nödvändigheten att underrätta myndigheterna om vad som hade hänt; och då fick han reda på att Boldwood också hade kommit till staden och överlämnat sig själv.

Under tiden hade fältskären skyndat in i hallen hos Boldwood, och funnit den mörk och alldeles övergiven. Han gick vidare in till rummen vid baksidan av huset, och upptäckte i köket en gammal tjänare, till vilken han ställde sina frågor.

»Hon har tagit hem honom till sitt eget hus, herr doktor,» sade gubben.

»Vem då?» frågade läkaren.

»Fru Troy. Han var alldeles död.»

Det var en besynnerlig nyhet. »Hon hade inte rätt att göra det,» sade läkaren. »Här bör bli en laglig undersökning, och hon borde ha väntat för att få veta vad som skulle göras.»

»Ja, herr doktor, de sade nog åt henne att det var bättre att vänta tills man fick höra vad lagen sade. Men hon sade att hon inte brydde sig om lagen, och att hon inte ville låta sin älskade mans lik ligga där försummat för folk att komma och titta på — inte för alla coroners i England.»^[1]

Doktor Aldritch åkte genast tillbaka uppför backen till Bathsebas hem. Den första han råkade var stackars Liddy, som bokstavligen tycktes ha krympt ihop under de sista få timmarna. »Vad har gjorts?» sade han.

»Jag vet inte, herr doktor, sade Liddy med återhållen andedräkt. »Min matmor har gjort det alltsammans.»

»Var är hon?»

»I övre våningen hos honom, doktorn. När han fördes hem och bars uppför trapporna, sade hon att hon inte behövde mera hjälp av människor. Och sedan ropade hon på mig, och bad mig fylla badkaret, och sedan sade hon att det var bäst att jag gick och lade mig för att jag såg så skral ut. Sedan stängde hon in sig i rummet ensam med honom, och ville inte låta en sjuksköterska komma in, eller någon alls. Men jag tyckte att jag ville vänta i rummet bredvid, om hon behövde mig. Jag hörde henne gå omkring därinne i mer än en timmes tid, men hon kom ut bara en enda gång, och det var för att få flera ljus, för att hennes hade brunnit ner i staken. Hon sade att vi skulle låta henne veta när ni eller pastor Thirdly kom, herr doktor.»

Oak kom in med pastorn i samma ögonblick, och de gingo alla upp i övre våningen; Liddy Smallbury visade vägen. Allt var tyst som graven då de stannade på trappavsatsen. Liddy knackade på, och de hörde Bathsebas dräkt frasa genom rummet; nyckeln vreds om i låset, och hon öppnade dörren. Hennes utseende var lugnt och nästan orörligt, likt en till hälften levandegjord staty av Melpomene.

»Åh, doktor Aldritch, äntligen har ni kommit,» mumlade hennes läppar blott, och hon sköt dörren tillbaka. »Ah, och pastor Thirdly. Nåväl, allt är gjort, och nu kan vem som helst få se honom.» Sedan gick hon förbi honom, gick över trappavsatsen och begav sig in i ett annat rum.

Då de blickade in i den dödes rum, som hon hade lämnat, sågo de vid skenet av de ljus som stodo på hyllorna en lång, rak gestalt, som låg i sängkammarens bortre ände, svept i vitt. Allt där omkring var i fullkomlig ordning. Läkaren gick in, och efter några minuter återvände han till trappavsatsen, där Oak och pastorn ännu väntade.

»Det är verkligen allt gjort, såsom hon säger,» anmärkte doktor Aldritch med kuvad stämma. »Kroppen har blivit avklädd och vederbörligen klädd i sin svepning. Milde himmel — hon är ju bara en ung flicka! Hon måste ha en stoikers nerver!»

»Endast en hustrus hjärta,» svävade det i en viskning förbi de trenne närvarandes öron, och då de vände sig om stod Bathseba mitt ibland dem. Sedan, liksom för att bevisa i samma ögonblick att hennes behärskning hade berott mera på vilja än på omedelbar kraft, sjönk hon tyst ner mellan dem och låg som en formlös hög av kläder på golvet. Det enkla medvetandet att en övermänsklig ansträngning inte längre behövdes, hade med ens gjort slut på hennes förmåga att fortsätta den.

De buro henne in i ett annat rum, och läkarhjälpen, som hade varit onödig för Troy, visade sig ovärderlig för Bathseba, som fick en rad av svimningsanfall, vilka antogo ett oroande utseende för en tid. Hon lades till sängs, och Oak, som av vad som meddelades fann att ingenting verkligen farligt var att frukta för henne, lämnade huset. Liddy höll vakt i Bathsebas rum, där hon hörde sin matmor kvida i en viskning under de långsamma timmarna av denna olycksnatt: »Åh, det är mitt fel — hur kan jag leva? O Gud, hur kan jag leva?»

1. Coronern är den ämbetsman som verkställer den rättsliga undersökningen i fall av våldsam död.
   Ö. a.