Folktro, sed och sägen från Njurunda socken i Medelpad/Folkseder
| ← Folktrons gestalter |
|
Sägenspillror → |
II.
FOLKSEDER.
FOLKSEDER.
FRIERI.
46. “Rope på döra”
“Jänter och pojker!
Stinter och gosser!
Sjuttan plåtar och atan hakar!
Ska ni int’ öppne på språklåa i kväll,
så vi få höre, om ni ä’ hemma ell’ borte,
ell’ borte, ell’ hemme?
Så vi få höre, om ni vill hä’ på er
jämfota skorna ell’ snefotatofflan
och ta två steg fram och ett tillbaka.
Ni kom ändå till döra.
och vi få höre
om ni ska öppne
och ett som anne i kväll.
Och få höre
om ni ska hä tå’n den alderkroken,
som går snett över ve’n
och är alla pojker till men.
Här stå vi på hälan
och tine kälan
och de’ ä stjärnkallt och halt
och knaperklart är’e
och store skinnsäcka flyg’ e’ i väre.
Gör i härmen
och hä’n tå ärmen!
Ta pojken på tåa
och sprätt’n i vråa
och kom hit till fönstre
och språk’ ett par tre pasmer
me’ pojkan och jag.
Å så kan du väl ta på dig
snett-för-randi’-kjoln och tofflan,
som luter åt fönstre’.
Och opp och hoppa
och rusk tå dej loppa
och fort som sjuttan,
innan de’ kom nån
som ä värre än jag
förstår du.“
(Efter hemmansägaren Karl Hegner i Berga, 40 år).
47. Variant. Denna ramsa varierades i det oändliga, och voro varianterna just det roligaste för jäntan, som uppvaktades med denna vädjan. Efter agenten Bergström, Solberg (se 28), lämnas några brukliga tillägg till ovanstående. Efter 6, 9, 17, 19, 22, 29 o. 38 raderna tillades ofta: “som de’ ä i kväll.“ Då jäntan inte svarade, tillades: Kan väl säga så mycke’
som snusen i mjölka
ell’ mjölka i snusen!“
“skulle snyta sej och stoppa snorn i fickan, bara han fick komma in“.
48. En annan ramsa av samma slag: efter nämndeman Johansson (se 6).
“Hm! Hm! Hm!
Ha I tage er en tupplur nu på 24 timmar, eftersom ni ä’ så tyst och beskedlig och säg’ aldrig skapande orde’?
Så kan väl jag, som passerat graderna, omtala huru man skall fria nu för tiden. Jojomen! ’Upplysningen stiger’ sa gubben, då han åkte och gumman drog. Men det skall gå snusförnuftigt till. Förr brukades det, som ni vet, utan krus och komplimenter men nu är det att vara ödmjuka tjänare med sås på.
Rasker och snasker och sno, och sätt på eder jämfotabyxan och snöskorna, som löpa åt dörren och släpp gutten innanför, förstår du.
Gör dig snäll och gemen
och var ej klen eller sen,
kvicka ben,
skjut från regel och ten,
ty han sitter långt in i ve’n
och gör oss stor men.
’Heliga juveler!’ sa Fredman om en gammal sprucken skräppa. Sköna rim och goda strumpor! Men vem kan emotstå att taga två steg fram och ett tillbaka, då en högboren vikingason kommer och vill göra en påhälsning. Men i nödfall är ju allt gott verk tillåtet!“
49. Giftesramsa.
Tar du ung, så är hon girig,
Tar du rik, så är hon lat;
tar du gammal, är hon knarrig,
tar du fattig, felar det mat.
(Efter O. A. Bergströms hustru i Dingersjö, 60 år).
BRÖLLOP.
50. “Skjuta björn och böta på björnhua.“
Detta var en sedvänja vid bröllopen, då de räckte flera dagar. En av gästerna klädde ut sig till björn i all tysthet, varpå han for omkring som ett yrväder i byn och gjorde “nidsverk“, såsom att släppa ut kreaturen ur ladugårdarna, vräka omkull eller kasta omkring varjehanda saker o. dyl. Så snart man från bröllopsgården märkte, att nalle huserade i byn, gällde det att skjuta honom.
Detta utfördes av några, som voro utklädda till lappar och beväpnade med bössor, spjut och knivar. Skrikande och hojtande foro de efter björnen och jagade honom från ena änden av byn till den andra. Härunder försökte nalle på allt sätt överlista sina förföljare men ändå göra så många fuffens som möjligt.
De övriga bröllopsgästerna, som voro intresserade av saken, följde också efter, dels för att se, vilka “nidsverk“ björnen skulle göra, dels för att bevittna jaktens utgång. Omsider efter åtskilligt jagande blev nalle upphunnen och medelst några lösa skott förpassad till de sälla jaktmarkerna. Hans döda kropp lades in i en släde, en häst, på vilken man hängt alla koskällor i byn, spändes för, och björnen fördes i triumf till bröllopsgården.
Här skulle han stekas och flås. En flaska med svagdricka stacks oförmärkt innanför hans päls, och just som slaktkniven började beröra strupen, drogs korken ur, så att alla tydligt kunde se, huru blodet rann av honom. Under muntert glam och låtsade åtbörder blev sålunda björnen befriad från sitt skinn.
Därefter skulle varenda en av gästerna, såväl manliga som kvinnliga, fram parvis och “böta på bjönhua“.
Därvid gick så till, att en domare med nämnd utsågs, likaså en länsman och ett par fjärdingsmän. Ett bord ställdes fram på golvet, vid vilket domaren och nämndemännen togo plats. Alla sågo pampiga och stormagade ut till följd därav, att de ökat sina främre kroppshalvor medelst kuddar och dylikt.
Nu var det fjärdingsmännens skyldighet att föra fram undan för undan par efter par av gästerna, ty alla skulle fram på björnhuden, som var utbredd framför domarens bord, för att böta. Men vad skulle de böta för?
Jo, när ett bröllop räckte i många dagar, måste gästerna någon gång sova om nätterna. Men ligga i en säng och sova i en bröllopsgård behövde man den tiden visst icke göra alldeles ensam. Därför skulle de, som tillhörde det manliga könet, fram på björnhuden med var sin kvinnliga kontrahent och böta för dylik förseelse. Alla utan undantag, såväl gifta som ogifta, skulle fram på björnhuden.
Men för att det skulle bli mera lustigt, tog man inte man och hustru såsom ett par utan de mest omaka personer. Munterheten ökades också därav, att somliga sökte neka och krångla inför rätten, men detta halp dock just icke, ty det fanns alltid vittnen, som talade sanning.
Under skratt och lustiga infall dömde slutligen rätten med hänsyn till vars och ens ekonomiska ställning samt under åberopande av allehanda försvårande omständigheter till böter, vilka genast erlades å en tallrik, som stod framme på bordet.
Tyckte någon, att han blev allt för oskäligt pungslagen, gav han så pass, han själv tyckte. De pengar, som sålunda inflöto, skänktes till kyrkan, och emedan beloppet kungjordes från predikstolen, var det en heder för bröllopet att få summan så stor som möjligt.
De av gästerna — särskilt kvinnorna — som voro blygsamma av sig och fördenskull aldrig på villkor ville träda sin fot på björnhuden, brukade springa bort och gömma sig på de mest otänkbara ställen, t. ex. ute i rågåkrarna, men fjärdingsmännen sökte igen varenda en.
I allmänhet räckte dessa tillställningar en hel dag.
(Efter folkskolläraren G. Holmlund, Baggböle, 40 år.)
FISKE.
51. En finne, som bodde vid Juniskär, brukade släppa slantar i vattnet vid notdragning och skotläggning. Hade också tur i fiske. (Bergsten se 8)
52. Sjölund (se 3): Åbergsson på Svartvik kastade slantar i sjön och fick bra med fisk.
53. Silverslantar (koppar dugde ej) skulle det vara för att muta “sjögubben“. (Hegner se 39)
54. Samme man: Vid notdragning är en fyrväppling, inknuten i kilen på noten, av god verkan.
55. Romberg höll alltid skötvålen en stund i handen, innan han släppte den. Därunder rörde han läpparna, sade slutligen: “Åsele“! och lät den gå. (Samma som föregående)
56. Vid laxfiske i Ljungan vid Dingersjö gick alltid en person och slog ihjäl laxarna med en träklubba. Därvid sade han: “Jag slår dig för mat men icke för hat.“ (Mor Söderberg i Juni, se 7)
VÄDERLEKSMÄRKEN.
57. Vid Pålsmäss en ur. Vid Mattesmäss faller första varmsten i vattnet (d. v. s. det börjar tina i vattnet). Vid Olsmäss faller första kallsten i vattnet. Då har även oxbromsen gjort ifrån sig. (Efter Sjölund, se 3)
58. “Dagalugnan“ blir nordanväder. Då sjövattnet faller, blir det sunnanvind). (se 38)
69. Om det fryser på Valborgsmässonatt (natten före 1 maj), skall det bli kall väderlek under 40 dagar. (se 13)
60. Som vädret är vid ny, så skall det vara under en månad: nordlig vind skall då stå hela tiden, samma gradtal i kyla o. s. v.
HÖGTIDER.
62. Moster Bergström (se 49) berättar:
I min ungdom och framgent till 70-talet brukades till jul tre särskilda slags bröd, som jämte 4 julbullar, en hög smolkakor och smör skulle stå på bordet hela helgen till tjugondedagen. De tre bröden voro:
- Nyppelkakan, avnupen i kanten, så att den liknade ett kugghjul;
- Julkors;
- Julkuse eller kno.
Julkosten ordnades på bordets ena ände sålunda:
I mitten lades en hög smolkakor med nyppelkakan överst och på denna tallriken med smöret. Nyppelkakan hade för detta ändamål en fördjupning i mitten. Julsmöret var format som en sockertopp och vackert utsirat.
På var sida om smolkakorna lades ovanpå varandra 2 släta julbullar och ovanpå dessa julkorset och julkno på var sin hög.
På 20-dagen lades de tre bröden i kornbingen, där utsädet förvarades. Där fingo de ligga tills man sådde om våren. Då utdelades de till både hästar och folk. Vi brukade sitta på åkersladden och äta dem.
63. På annandagen, Staffan, gingo pojkarna omkring och tiggde ihop till lekstuga. De hade då med sig ett ankare och fingo två supar på person. Därför heter det i en ångermansk staffansvisa: “Kära far i aska, ge oss en tår i flaska!“ (Efter kyrkovärden P. O. Pettersson i Stångom, 55 år)
64. Om nyårskväll skulle det dansas på skorven. Därvid lades vedträn i fyrkant på golvet, och dansen uppfördes mellan dem. (Efter B. Pettersson, Mjösund, 35 år)
65. Påskskräcka var ett fordom allmänt brukat högtidsskämt. (Många meddelare)
LÄSNINGAR.
66. Mot värk.
Kristus nedersteg hit på jorden att bota all slags värk. Så botar jag dig i namn fadrens, sonens och den helige andes. Amen.
67. En annan mot värk.
Jungfru Maria gick sig över kyrkogård.
Värken domna,
och N. N. somna
inom de heliga tre namnen
fadrens, sonens och den heliga andes.
68. Ännu en.
Om andra ont och värk dig blott beskär,
blott genom Gud jag dig nu hjälper här.
69. Mot “vre“.
Jesus gick över en ren
och laga till le’n
så bra som förr var,
ben mot ben
sena mot sena,
kött mot kött
blod mot blod,
skinn mot skinn
i de heliga tre namnen
o. s. v.
70. „Stä” blod.
Kristus förband sina fem sår.
Så förbinder jag ock dig o. s. v.
71. En annan.
Kristus på korset stod.
Han vattnade sina får.
Han vände vatten
och stämde blod.
Och du blod skall stå
i fadrens, sonens o. s. v.
72. Ännu en.
Nu stämmer jag N. N:s blod
som vatten stod
i Jordans flod.
Och på den makten sätter jag
ådra mot ådra, sena mot sena
i namn Gud fader, i namn Guds son, i namn Guds den helige andes kraft. Blod stå! Blod stå! Blod stå! Amen! Amen! Amen!
73. För sår.
Jesus gick sig över hede,
for illa av ene.
Satte sig ned med sina fem fingrom
och tolv Guds änglom.
Gud signe mitt sår
för köld och böld och otåld.
I namn Gud faders, i namn Guds sons
o. s. v. Amen.
74. Mot styng.
Stå styng stilla
efter Jesu Kristi vilja
som stor flod stod,
när Johannes döpte Kristum.
I namn faders o. s. v.
75. Mot blemma på ögat.
Jesus stod på högan sten,
han mötte stock, han mötte sten,
han mötte sand
han mötte grand,
han mötte värk,
och blemma utur ögat gå.
i namn faders o. s. v.
(Det skall fäktas med en stålkniv 3 ggr framför ögat).
76. Mot ormbett.
Huve ligg på en tuve!
Ligg i ring!
Stick’n där han ligg!
I namn, tre namn, faderns o. s. v.
Orma stack och via band
och jungfru Maria kom med sitt lindeband
och band både huvud och stjärt
i namn fadrens o. s. v.
78. Mot getingstyng.
Du geting, du geting, du etterspik!
Av satan är du kommen
och honom är du lik.
Stick i sten
men ej i ben;
stick i mull
men ej i hull!
Så skall du dö ikull.
Inom de heliga tre namnen,
fadrens o. s. v.
79. Besvärjelse.
Vår Herre Jesus Kristus, ditt röda kors,
därmed vann han all djävulens makt.
På hans makt binder jag allt ont i luft och på jord;
jag binder allt ont i vatten och på vatten;
jag binder med ett band, som vår Herre band
de förhärdade judar i örtagården;
jag binder alla djävlar i sina färger,
både röda och blå
blackiga och grå,
svarta och vita,
gröna om de finnas,
att där icke må göras denna människa N. N. mera skada, än en mus kan göra en jordfast sten, och det gör jag alltsammans i Fadrens makt, sonens kraft och den helige andes visdom, i den store Johannes och Petri namn. Amen! Amen! Amen!
(Då dessa anteckningar gjordes för flera år sedan, antecknades inga namn på sagesmännen, varför dessa ej säkert kunna angivas här).
FOLKSEDER.
VID SKILDA TILLFÄLLEN.
VID SKILDA TILLFÄLLEN.
80. Då hus skola byggas, bör tomt lösas av de underjordiske genom att lägga silverslantar under knutstenarna eller i knutarne på första varvet. (Efter 20.)
81. Vid utslående av hett vatten skulle man säga: „Gå ur vägen mina små vänner.“ Detta till skydd för de underjordiske. (se 20.)
82. Selpinnar av en rönn, som växt i skogen avsides och ensam, voro bäst, emedan det då icke gick att skada de kräk, man körde med. (se 8.)
83. Om man använder selstickor av rönn, så hejda icke de osynlige en utan hästarna gå fram. (Efter Julin se 13.)
84. I fäbodarna användas kors på mjölkkärlen till skydd mot de underjordiske. (se 20.)
85. “Varför har ni lagt boken över ögona på pojken?“ (Han var nyfödd.) „Tok, huru ska vi annars få na läsa ti’n!“ (Efter agenten Bergström se 28.)
86. Mot utslag hos barn användes vatten från en surbrunnskälla, som rann mot norr (nordrunnet), i vilket blåsning skett. Med detta tvättades tre torsdagskvällar å rad, sedan solen gått ned. Men först skulle man kasta ut en tesked av vattnet.
87. Sårsalva bereddes av smör och stark asklut.
88. Sårplåster kokades ihop av halvflytande, fin grankåda och fett.
89. Mot ont i bröstet användes hundister.
90. Mot frostsår svingallsbrännvin.
91. Av orm, som hittades före 1 Maj, gjordes „Kusbrännvin“.
92. Korna böra lösas tisdagar och fredagar. Boföra kan man alla dagar utom onsdag och söndag.
93. Lilljulkväll är att ge korna mat i ladugården. Om dom då låg på samma sida, så blev säden liggande jämn och vacker på hösten, annars strulig.
94. Om man spiller mjölk på spisen eller golvet, skall kon sina.
95 Då den döde bars ut, skulle salt kastas efter honom, så gick han ej igen.
96. “Du ska inte sy knappen i kläderna, medan du har dem på dig, för då syr du armodet på dig.“
97. Förgöring av en flicka sker genom att en gosse ger henne att dricka ett glas vin. Men om flickan, då hon tar emot det, tänker, att han menar ont därmed eller skär sig i lillfingret, går kraften bort.
98. Snöar det på Karl-dagen, kommer det att snöa i 7 veckor; och infaller den dagen med snö på en söndag, skall det snöa 7 söndagar å rad.
99. Snöar det på fettisdag, blir det bra strömmingsfiske under året.
100. Regn på trefaldighet bådar regn om söndagarna under sommaren.
101. Det regn, som faller omkring Eskilsdagen, kallas sta-regn och är skadligt för säden.
102. Redan på Gallusdagen, den 16 okt., spådde man för kommande årsgång. Var Gallus vacker, skulle året bli bra i annat fall icke.
103. Det är ombyte av årsgång vid vårdagjämnan, säger i motsats till det förra ett annat visdomsord.
104. Henriksdagen, den 19 Januari, spår Augusti månad.
105. Då man märker, att det »bådas», skall man icke svära; då mister man turen.
106. Då någon, som varit inne och önskat ont över en, gick, skulle man kasta en eldbrand efter honom och säga. »Kyss!»
107. Sådden skall ske vid Urbanus; höet skall börja bärgas på Sara-dagen. På fettisdagen skall man åka för långt lin.
108. Kastade kvinnorna in första fånget hö i ladan vid bärgningen, blev det kokalvar det året; voro karlarna först, blev det oxkalvar.
109. Bruklig mat för 30 år sedan var »sötlippa», som koktes till gröt av malt och mjöl samt åts till stekt strömming mellan bröd (strömmings-stut). (Fru Pettersson i Nolby, 65 år.)
110. Man skall låta fåret smaka saxen, innan man klipper det, så tar det inte illa vid sig av klippningen. Saxen drages genom fårets mun.
111. När det ej vill bli smör, skall man sätta en kniv i kanten av kärnan, så skär sig grädden med detsamma.
112. Ger man korna ärtris på julkväll, hålla de ihop under sommaren.
113. Då korna ej gå hem, skola de ledas till brunnen och få dricka ur hinken.
114. Eller också skrapar man av koskällan och lägger det skavda mellan två brödbitar och ger henne.
115. För att en ko skall trivas på ett nytt ställe, bör hon få gå över förklädet första gången, hon träder in i ladugården,
116. Första gången korna släppas ut om våren, böra de få gå över stål, så skadas de icke av de underjordiske.
117. På midsommar bör man sätta stål över fähusdörren för enahanda ändamål.
118. För att få kon att trivas skall man leda den kring en jordfast sten tre gånger och så låta den äta på stenen.
119. Man kan också låta den äta ur matgrytan, så uppstår samma verkan.
NÖJEN.
DANS OCH LEKAR.
DANS OCH LEKAR.
120. Huvudnöjet på bygden var »lekstugan», d. v. s. en baltillställning, som anordnades inom varje by en eller flera gånger under året, och till vilken inbjödos gossar och flickor även från andra byar. Vid dessa tillställningar skulle det finnas spritvaror. Fick man ej supa, var lekstugan dålig. En gång vid lekstuga hos Ol Ols hade skaffats 14 kannor brännvin, varjämte ett välfyllt ankare förut fanns i gården. — Flickorna skulle ha punsch, varjämte sirapsbrännvin iordningställdes åt dem. — Det hände också ibland, att flickorna blevo druckna liksom pojkarna. Dessa slogos dock ej ofta. (Nordlund se 11).
121. Bergsten i Juni (se 8) berättade i likhet med mor Söderberg därstädes, att i deras ungdom dansades mycket mera än nu. Erik Nilssa i Juni, far till Nils Erssa, Höglunds svärfader, var storspelman. Han såg slutligen blommorna på väggen dansa.
Ett år, då en norsk skuta, som måst gå i vinterhamn i Juniskär, låg där och besättningen bodde i byn, dansades varje helg. Bergsten var då omkring 17 år.
122. Från andra byar, utom Berga, framhålles, att det dansades mindre förr än nu: bara på lekstugorna och de blevo ej många.
123. Av danserna uppgivas (av Nordlund, Hallbergs änka, m. fl.) polskor, lillvalsen och änkvalsen = en låt med »udda» —; lekar voro: kappas om hålet, springa änka, väva vadmal; alltid mera dans än lekar.
124. Torparen P. E. Svedin i Nyland, 64 år, bondspelman, som fått pris vid trenne av Fornminnesföreningen i Sundsvall anordnade spelmanstävlingar, har lämnat följande uppgifter (— 128.):
Det dansades mycket mera förr i världen. Vid bröllopen, som räckte ända till 6 dagar, användes tvenne spelmän, för att de skulle kunna få vila sig någon stund. En månad före jul var det ofta bröllop oavbrutet vecka efter vecka.
125. I fråga om lekstugor lika med 120 ovan.
126. Danser voro polskor, valser, hoppsavals = polkett, tyska polskor, jämtpolskor och lappvals.
127. Lekar. Änkvalsen: började som ringlek, varefter de togo varandra par om par och en blev udda. Engelska: en danslek med 3 och 6 par, som slutade med ett slags hoppsavals. Snorbocken: egentligen en gammal brudlåt, gammellunk, varmed dansen öppnades vid bröllopen av brud och brudgum, präst och brudframma, svärföräldrar och släkt, användes sedan som danslek, i vilken man skulle bocka för varandra.
128. En av Svedins prisbelönta låtar bär följande namn: »Aldrig ha vi sett nån bonde skena.»