Folktro, sed och sägen från Njurunda socken i Medelpad/Folktrons gestalter

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Folktro, sed och sägen från Njurunda socken i Medelpad
av Emil Löfgren (1878–1934)

I. Folktrons gestalter
Folkseder  →


[ 1 ]

I.
FOLKTRONS GESTALTER.

[ 3 ]

SJÖRÅ.

1. På Bremön utanför Njurundalandet bodde sjörået Bremer.

En gång, då brännvinet tröt, rodde Bremer ut till en förbiseglande skuta och bad att få bliva med till Stockholm. Där köpte han sig ett helt ankare och följde sedan samma skeppare hemåt.

Utanför Bremön frågade denne, huru brännvinsankaret lämpligast skulle landsättas. Bremer svarade, att detta visst ej vore något att gruva sig för. Skepparen behövde blott kasta det över bord vid tillsägelse.

En stund senare gav Bremer tecken, att tiden var inne, och brännvinsankaret störtades i havet. Därvid brast Bremer ut i gapskratt. Förvånad frågade skepparen efter orsaken. “Åh, jag måste väl skratta. Du hade så när kastat mössan av gumman min.“

Denna hade i osynlig måtto rott ut för att hämta sin man och brännvinsankaret som i fallet så när träffat hennes huvud.

[ 4 ]2. En annan gång på hemväg från Stockholm skulle Bremer, då de närmade sig Bremön, betala för resan, men skepparen tog icke emot något. Då Bremer i alla fall ej ville ha gjort resan utan någon slag vedergällning, slog han en spik i fören på skutan och sade, att eftersom skepparen ville ha vinden till, skulle han knacka på spiken. Därefter försvann han från fartyget utan att någon visste huru. Spiken blev till mycken nytta: ingen gjorde så snabba resor.

Kockpojken hade emellertid märkt kaptenens knackningar, och ville även han pröva på. En natt smög han sig förut och gav spiken ett kraftigt slag. Genast uppstod den häftigaste storm, och förskräckt måste han väcka kaptenen, vilken sov. Denne tog saken lugnt, knackade helt sakta på spikhuvudet, och stormen lade sig.

3. En skeppare norr om Sundsvall byggde en skuta, riggade henne fullständigt samt intog last, medan den ännu stod på stapeln, och gick sedan till sjöss sydvart.

Vid Bremön mötte en häftig storm, som dock föga oroade kaptenen, vilken ju hade en ny skuta. Bäst det var [ 5 ]frågade ur skyn en röst: “Ska jag hålla eller ska jag släppa?“ “Gör hocke värsten du vill!“ blev svaret.

Men så skulle det icke hava lytt, ty i detsamma ökade stormen och riggen gick över bord. Det var Bremer som ville hjälpa, men då den högmodige kaptenen hånade honom, tog sig för att stjälpa.

(Efter f. hem. äg. Olof Sjölund i Nolby, 69 år.)

4. Då Jon Persson i Solberg och andra fiskare från Skatan en gång lågo vid Slyngen (ett skär söder om Bremön), kom en storväxt gubbe åkande skidor ut över havet söderut förbi dem och ropade, att de ej skulle ge sig ut med sina garn. “Jag kommer från Dovrefjäll och skall till Storjungfrun (en holme utanför Hälsinglands kust) och stå karl (brudgum). Efter mig kommer brudföljet.“

Det blev en av de värsta stormar i mannaminne.

5. Fiskaren Vikström å Skatan befann sig ett stycke från de andra. Då roptes till honom att ett brudfölje skulle komma ut till havs. Därför skulle skötarna tagas undan. Vikström skyndade åstad och lyckades bärga sina, medan kamraternas gingo förlorade.

[ 6 ]6. Ovannämnde Jon Persson satt en gång inne i kammaren vid Skatan och stenade skötar tillsamman med en gubbe. Därunder kom ett fruntimmer och bad att bliva rott över till Endesvikslandet. Till Jon Perssons förargelse sade kamraten ifrån: “Ja nu“, sade han, “får du fara ensam, för nu lönar det inte lägga ut.“ Han följde dock med, men de “fingo inte ett liv“.

(Efter nämndemannen P. E. Johansson i Solberg, själv fiskare; 60 år.)


7. Mor Söderberg i Juni, 73 år gammal; berättar:

En gång för ett par mansåldrar sedan var ett stort slagsmål ute i Juniskären vid Ol Ols. Ingen såg, vilka som slogos, men det var ett plaskande i vattnet, ett skrik och en olåt, som var väldig och hördes vida omkring, Slutligen “gav sig sjörå på skogsrå”, som måste taga till flykten under stort brak inöver land.


8. Från P. Bergsten, f. d. hemmansägare i Juni — en nu 80-årig gubbe med utmärkta förståndsgåvor — stammar följande om sjörået:

Nisse Julin, Bergsten och Nils Ersa lågo i skären en natt i en koja utan dörr. [ 7 ]De sovo i “full sömn". En hållarsten (stor som en knytnäve) föll ned på taket. Bergsten vaknade och sade: “Tro, vad det är för folk?“ Intet svar. Han lutade sig igen. Då kom en ny hållarsten på taket. Nu vaknade också Nils Ersa. De stego upp och rodde söröver fjärden. Där stod strömmingen alldeles fullt upp mot land. Efter ett par timmar hade de lastat två båtar.

9. En natt på Storgrundet, medan de vilade, hörde Bergsten tydligt, att det ropade Pelle (hans förnamn) inte bara en gång utan flera. Han steg upp och fann, att det var lägligt lägga ut återstoden av skötarna. Det blev bra fiske.

10. Bergstens son, hemmansägare i Juni, hos vilken gamle Bergsten njuter sitt födoråd, berättar:

En natt under notdragning lågo han och kamraterna i sjöboden mörkaste natten för att vid 2-tiden börja notdragningen. Bergsten lutade sig mot väggen med ögonen riktade ut genom fönstret för att se, om någon strömming hoppade i lugnvattnet på fjärden. Vaken som han var, hörde han någon komma gående opp över notvallen och krafsa på dörren. [ 8 ]Då den var stängd med hake inifrån, gick han bort, öppnade den och sprang sjöboden runt men såg ingen. Då han åter lagt sig, hördes klösanden på väggen. Det var mitt i natten. De stego då upp och sågo fjärden koka av strömming samt rodde ut och drogo 35 fjärdingar. Har aldrig förr eller senare dragit så tidigt på natten.

11. Förmånstagaren Nordlund i Berga, 65 år gammal, omtalar att en fiskare låg och sov i sin sjöbod i Bergafjärden, då det slog till i dörren mycket kraftigt. Han vaknade och undrade, vad det kunde vara. Snart nog somnade han åter. Ännu en gång steg han upp, rodde ut och bärgade skötorna. Knappt var detta gjort, förrän en stark storm utbröt, som tog skötorna för många.

12. Erik Höglin, femtioårig hemmansägare i Myrbodarna, låg i sjöboden på Dosan (en uthamn till Skatans fiskläge). Emedan han var duktig att sova, vaknade han ej, då kamraterna foro för att taga upp sina skötar. Då väcktes han av något buller, begav sig åstad och lyckades även bärga sina. En kvart senare kom stormen.

[ 9 ]13. Förmånstagaren Julin i Nyland:

En fiskare hade lagt ut frestsköte (för att se om det fanns fiske) och somnat. En vitklädd jungfru kom och drog täcket av honom. Men han svor åt henne och hon gick sin väg. Frestsköten var full av strömming. Hon hade velat, att han skulle stiga upp och lägga ut flera.

14. Den i 5 omtalade Vikström låg utanför Slyngskatan med frestskötar. Det var natt, och han hade lutat sig ett tag. Inifrån land hörde han sitt namn: “Jante!“ ropas flera gånger. Han steg upp och strömmingen stod tjock som en vägg. Fick den gången 85 fjärdingar.


[ 10 ]

VITRA.

15. Juni bys fäbodar voro aldrig säkra “för uppenbarelser“, sade mor Söderberg (se förut 7). Hon hörde där en natt pingel av skällor, råmande av kor och bräkande av getter i ett boföringståg, som gick mellan stugorna. Det var vitra.

16. Första året och första dagen hon var bopiga fick hon en kviga borttagen därstädes. Förskräckt över vitras tilltag skyndade hon hem och till Erik Jons mor, som kunde ställa slikt till rätta. Denna lugnade henne och föreskrev, att hon “skulle ta skällan och gå ansoles tre gånger kring vallen, så skulle kvigan komma igen.“ Hon gjorde så, och nästa morgon vid mjölkningen var hon tillrätta. Men det syntes på henne, att hon varit “borttagen“.

17. Per Nils farmor sade till bopigan en helgdagsafton: “Du skall inte skura grytan i kväll utan spara tills i morgon“. Jäntan, som var lärd att göra ifrån sig [ 11 ]allting på en gång, brydde sig icke om rådet utan skurade grytan. Men om natten, sen det mörknat, gnällde och gnisslade och ven det “i grytan runt omkring“. Vitra var förargad över att ingen smakbit lämnats kvar av det som kokats under dagen.

18. Bergstens mor (se 8) var med vid notdragning i ytterfjärden. En natt hade de gått i land för att vila. Medan de lågo, kom ett tåg med koskällor och folk, som lockade kreatur. Båtlaget låg mitt i deras väg, men de gingo en krok. Bergstens mor tittade upp och såg, att de, som drevo boskapshjorden, hade svans.

19. Bergsten omtalade, att en odygdig pojke från Berga hörde en gång på Färiln (efter landsvägen till Björkön) koskällor och lockande. Emedan han trodde, att det var Juniborna, som boförde, tog han en granbuske eller mosstapp och band ett snöre i den samt lade sig på ena sidan av vägen. Han tänkte rycka busken över vägen och därigenom skrämma dem. Därav blev intet. De som drevo boskapen hade svans. Pojken var glad att få ligga stilla.

[ 12 ]20. Nedskrivarens svärmoder, fru Söderberg från Berga, hemmansägareänka, 63 år gammal, berättar:

En viterko togs av ett folk genom att kasta stål över henne. Viterkäringen kom och gav folket förhållningsregler om kons skötande. Första kalven skulle kastas ut genom vindögat. Mjölkningen skulle ske i en stäva, som ej fick användas till annat. Den kunde vara hur stor som helst, så fingo de mjölk i den full. Men togo de flera stävar efter varandra komme kon att dö.


[ 13 ]

TROLL.

21. Mor Schelin i Slätt såg, berättar hon, då hon gick över gården, två ljus brinna i dörren till logen. Hon klev på. Då slocknade ljusen, och hon hörde, huru det klafsade och tjafsade efter fötter, som springa. De försvunno bort i berget. (Berättat av hennes dotter, 50 år.)

22. I fäbodarna satt en jänta och vävde sent på hösten. “Skynd' dej och skjut skelet och laga dej hem till kvällen!“ manade trollen henne. Men hon gjorde sig ingen brådska, och så kom snön. När bygdens folk anlände för att hämta henne och boskapen, var hon borta. Trollen hade tagit henne, och det måste ringas i kyrkklockorna, innan hon kom lös (samma källa som 20).

23. Bergsten (se 8) körde en gång från Attmar hem till Njurunda. Vid Stångholmsbron stannade hästen och kunde ej förmås gå fram. Han lät [ 14 ]honom stå. Efter en stund fortsatte han. själv. Trollen gingo över vägen.

24. Under resa från Sundsvall stannade hästen på Hållbergen. Bergsten reste sig och såg genom selen, men blev glad att få sätta sig igen och vara ifred. “Vägen stängdes av ett följe, som bestod av allt slags otyg.“

25. Gammel Erik Jonssa i Nyland och Bergsten kommo körande söderifrån uppöver backen efter gamla landsvägen vid Njurunda kyrka. Erik Jonssa körde först och Bergsten satt hos honom, medan hästen gick bakom med en tömstump bunden vid främre skjutsen. I backen stannade Erik Jonssas häst och började skjuta baköver. Bergsten hoppade genast av, fick lös sin häst och ledde honom efter vägen. Erik Jonssa sökte få sin häst framåt, men det var omöjligt. Han sköt bakåt med allt starkare fart, kärran kom av vägen och for ända ned mot gärdesgården. Där blev det tyst. “Körde I ihjäl er?“ frågade Bergsten. “Nej, men kom och hjälp mig!“ Icke en rem i selen var hel. Bergsten gick till närmsta gård, lånade en lykta och lagade selen, “Tog du tömmen?“ frågade Erik Jonssa, [ 15 ]då de omsider fortsatte resan. “Nej det, gjorde jag inte!“ blev svaret. “Du såg då inte heller dem vi mötte?“ “Nej!“ “Det var då, som märra började gå åtabak“, förklarade Erik Jonssa. Bergsten hade emellertid fått en stöt mot bröstet, varav han hade ont lång tid efteråt.

26. Ol Nilssa i Svala körde omkull på Färiln och fasthölls så, att han ej kunde komma upp förrän solen visade sig. (Sagesmannen se 3).

27. Å Värbacken efter vägen till Goltström ha trollen haft sitt hemvist och ställt till spektakel med de körande. Ett vanligt puts har varit, att taga ifrån ett hjul, som då vanligen rullat långt utöver myren nästan till tjärnen.


[ 16 ]

TOMTEN.

28. “Från Vissinge kust till Tavalitte hus“ är härmelse efter en tomte, som angav det område, han hade under sin uppsikt. (Sagesman agenten J. E. Bergström, Solberg, 56 år).

29. Fadern till Vedin i Bredbyn berättade, att i hans stall flätade tomten manen på hästarna. (Efter Nordlund se 11).

31. Bergsten (se 8): Farfar hade en vit häst. Om kvällarna brukade han hänga vattenämbaret högt på väggen i stallet, för att det ej skulle frysa. Om morgnarna stod det alltid i krubban hos hästen tomt. Tomten passade på och gav hästen vatten. Bergstens svärfar trodde icke detta, ända tills han en gång fick se det.

32. Samma man: Då jag rivit gammelbyggningen och höll på att bygga upp den nya, var det aldrig tyst en enda natt i bygget, tills taket kom på, utan det arbetade om natten likadant som om dagen.


[ 17 ]

SPÖKEN.

33. “Hos Ol Ols i Berga var det aldrig fritt för spöken“, säger Nordlund (se 11) “Abrams Lasse och några andra pojkar sågo en gång en skjuts fara uppefter Bergaberget på den vägliknande randen. För åkdonet var en bock spänd, men folket såg ‘folklikt‘ ut.“

34. Bergsten (se 8) berättar, att Lasse Julander och en annan pojke sågo en likskara på Bergaberget. Ovanför Ol Ols gick den in i berget under dunder och brak.

35. Hos Ol Ols — efter Nordlund — stod en bagarstuga ett stycke ut på gården. Ofta syntes eld brinna i bakugnen, fast ingen tänt på.

36. Morbrodern till Nordlunds hustru berättade, att han en gång låg på ett ställe, varest om natten en gumma kom in och gick fram till spisen, där hon med en liten sikt siktade öfver glöden. Hon hördes i dörren, hade tassande steg o. s. v. men var ett spöke.

[ 18 ]37. Efter Sjölund: (se 3) Ol Nilsson i Svala (26) var på hemväg efter att ha legat i hållet (skjuts-). På Oxtjärnsmon mötte han ett likfölje. Det brann i likkistan. Hästen blev så rädd, att han ej stod att hejda. Därför kunde ej heller Ol Nilssa vika av vid Svalavägaskälet utan måste fortsätta allmänna vägen ända fram till Stångom. Där gick kärråsen utav.

38. Folket i Å by hade fäbodar i Galtskären. “Där fanns ingen skrömt, fast nog ‘råkte dom i‘ men då ‘skavde dom‘ och kastade ut, så vart det bra.“ (F. nämndemannen Engström i Å, 75 år gammal).

39. I Solbergs fäbodar — Vikarbodarna — spökade det ofta och i alla tider. Fingrar ha synts i väggnåten (springorna mellan stockarna). — Torparen G. Hegner, Vikabodarna, 45 är gammal.)

40. Samme berättare: I kvarnen på samma ställe har det spökat. Ville någon mala om en natt mellan 12 och 1, stannade kvarnen och spånor och stickor kastades bak i hälarna på folk. Därför stängdes alltid vattnet utav strax före 12 och drogs ej på förrän efter 1.

[ 19 ]Den gick själv en nyårsnatt, fast hjulet var fastfruset. Då folk kom tillstädes, blev det värre.

De dödas julotta.

41. Jan Anderssas hustru i Nyland, riksdagsmansmor, kom en julmorgon tidigt till Njurunda gamla kyrka för att få god plats. Det lyste ur fönstren och porten var öppen, likaså dörren. Hon trädde in, förvånad öfver att gudstjänsten redan börjat, och hukade sig ned, medan hon läste ingångsbönen. Hon slog sedan upp psalmboken och sjöng med, hörde prästen läsa vid altaret och församlingen sjunga igen. När hon då såg upp, varseblev hon endast sådana personer, som hon visste vara döda, även prästen. Hon tyckte icke att det var så underligt i början, men snart blev hon rädd, rusade upp och ut. Då slocknade ljusen och kyrkdörren smällde igen. I stegporten mötte hon klockaren, som kom för att tända julljusen. (Förre hemmansägaren O. Söderbergs hustru i Solberg.)


[ 20 ]

SKOGSRÅ. BERGRÅ.

42. Engström berättar (se 38): Min far höll på att kola. Det var under milans värsta dygn. Trött av att vaka hade gubben somnat in men vaknade vid att någon ropade: “Olle!“ Då han kom ut, var det ett stort hål på milan, som börjat brinna.

43. Hallbergs änka från Brunsta, 70 år gammal, såg ett fruntimmer komma ut ur Hummelviksberget och gå utöver backen till bäcken för att hämta vatten. Det skönjdes tydligt, huru hon böjde sig ned och öste. Emedan Hallbergs änka blev rädd, skyndade hon bort och såg ej, huruvida hon vände om till berget.


[ 21 ]

DRAKAR.

44. Å Trollhögen i Solberg ha drakar setts slå ned, varför fordom grävdes i hopp om att finna de skatter, som drakarna bevakade. (Nämndeman E. Hagner, Mjösund 75 år.)

45. Drakar synas ofta. De se ut som brinnande kornkärvar, som fara från det ena berget till det andra, och i vilka det knastrar och sprakar (Spelmannen P. E. Svedin, Nyland, 64 år.)