Från Stockholms synkrets/Ångbåtsungar
Ångbåtsungar.
(Juni 1877.)
»O de otäcka karlarne, hvad de äro efterhängsne!»
yttrade någon här om dagen, naturligtvis ett fruntimmer. »Man
har ej väl hunnit bli af med dem på Söder och vid
Lilla Trädgårdsgatan, förr än de genast sticka upp på
Djurgården, och där får man väl slitas med dem hela
sommaren, efter som direktören lär ha svurit på att
vända ryggen åt maskinpjeserna och blott odla sann
dramatik af Julius Rosen.»
»Men frun bor ju på landet?» invände en annan i sällskapet. Det var om bord på en ångbåt.
»Ja, gud nå’s så visst! Det är ett evinnerligt flackande på de här otäcka ångbåtarne. Man skall naturligtvis in till staden litet emellan. Än är det Arnoldsons recett, som icke vardt af, än är det ett galaspektakel vid Grefthuregatan för prinsen, som kom med »Medusa», och än skall man till Cirkus Léonard.»
»Det var ju ett alldeles ypperligt galaspektakel hos Loisset, fina hästar och lätta fruntimmer utan all ända. Man har knapt sett maken. Men Mothander . . .»
»Ja, man får vara nöjd, sa’ Mothander, när Loisset hade fullt hus, och han log så vackert, ty han viste nog, att manégen på Djurgården ej häller står tom. Folk räcker till öfver alt.»
»Men, det är väl svårt att räcka till, när man bor långt ut i skärgården.»
»Det är just det jag säger, och likväl måste man vara med. De här sommarnöjena äro bra besvärliga . . . Hu, hvad ångbåten kränger! Kan man ha något sämre medel att färdas än med dessa otäcka ångbåtar? Trångt, hett och blåsigt . . . jag tror sannerligen att vi kantra. Hjälp!»
Det var en af de sex blåsdagarne i veckan, och ångbåten var öfverlastad.
»Skulle frun tycka mer om att knoga i en roddbåt? Frun kan naturligtvis inte minnas den tiden, men nog kommer jag i håg, när man gjorde lusttur i en af de gamla roddarbåtarne med de två gummors besättning som hade en dagsresa från Mellantrappan till Skurusund. Det var en glad tid, det medger jag, men inte hade man snabba fortskaffningsmedel.»
Samtalet vardt mer allmänt. Man uttryckte olika åsigter, funderingar och förslag, men midt under detta tankeutbyte, afbrutet då och då af den goda fruns ångestrop, fick man plötsligen syn på en liten, allra som näpnaste ångslup, hvilken låg och skvalpade vid en brygga nedanför ett af de där små täcka sommarhusen, på hvilkas verandor stockholmarne hemta krafter att stå ut med vintermödorna på middagsbjudningar fem eller sex gånger i hvarje vecka, på baler fyra nätter i veckan och vid spelborden hvar enda kväll. Det var ej ens en liten ångslup, utan en liten ångslupsunge, men som väl kunde frakta tre eller fyra personer, kanske till och med fem, och med hvilken man genast kunde gå i land, i fall det började blåsa.
Se där framtidens fortskaffningsmedel mellan Stockholm och sommarställena i granskapet! Hvarje hushåll skaffar sig en sådan ångslup. Man har honom i sin vedbod eller på sitt vindskontor. När man vill fara ut, låter man ett stadsbud bära båtungen ned till Skeppsbron eller Riddarholmen eller hvar man har sin närmaste hamn, och i värsta fall kan väl Kristin knoga med båten lika väl som hon knogar med torgkorgen. Det bör ej möta några svårigheter.
Med en sådan hushållsbåt är man alldeles oberoende af tid och rum. Man behöfver icke springa lif och anda ur sig för att hinna ned till Skeppsbron på bestämdt klockslag, få sig ett svettbad och sedan en förkylning på halsen samt kanske likväl ej komma till inskeppningsplatsen, förr än den stora ångbåten redan är några famnar från land.
Man går om bord när man vill, och där är man i skötet af sin familj, kan tala hvad man vill och tiga utan att förefalla oartig. Man tuttar på under kitteln, man får ångan upp och, puff, puff, så bär det af hvart man behagar, oberoende af väder och vind. Ökas familjen, så köper man en liten unge till, ångbåtsunge förstås, och herrn är kapten på den ena och frun på den andra. Hvilken utomordentlig fördel!
När herrn om morgonen far in från landtstället, är han till och med ensam herre på skutan. Vid Skeppsbron står Andersson, vaktmästaren, och tar emot kamrern samt bär ångslupen upp i kollegiet, der han ställer honom, slupen nämligen, i förmaket bredvid alla de andra sluparne, från och med presidentens till och med yngste kammarskrifvarens. Där har man således alla tjänstemännens små slupar i rad, och det kan tjäna som bevis på att egarne ordentligt infunnit sig på ämbetsrummet.
Skulle kamrern någon enda gång, under det han icke hade »semester», vilja skolka och sysselsätta sig med aborrarne i stället för med kollegiehandlingarna, låter han blott ångslupen stå kvar i förmaket och skaffar sig för den gången ut till landet samt sedan in därifrån på något gammalmodigt sätt. Det kan han ju underkasta sig för en enda gång.
»Är kamrern inte här i dag?» frågar presidenten, som ej sett till den för öfrigt alltid påpasslige tjänstemannen.
»Jo, det måtte han väl vara», svarar vaktmästaren, »ty här står hans ångslup.»
»Ja så, är slupen där, då är det bra», säger presidenten; »men jag tror, att Andersson får bära ned min slup litet tidigare i dag. Jag har åtskilligt att uträtta på landet.»
Visst har presidenten åtskilligt att uträtta. Han skall sätta sig på gungbrädet, röka sin cigarr och höra på hur gräset växer.
Andersson bär genast ned presidentens ångslup, men som han väl begriper, huru det hänger i hop med kamrern, så hyr han ut dennes slup till en af extraordinarierne, som med ett par kamrater genast kilar ut till Lidingöbro, där de då icke behöfva bero af »Idun» och »Brage», utan kunna i allsköns lugn fortsätta kägelslagningen, blott kamrerns slup kommer upp i kollegiets förmak innan kl. 10 påföljande dag. Den där uthyrningen finner Andersson tillfälle att ganska ofta förnya och därmed lägger han grunden till den diskonteringsrörelse som sedan sätter honom i stånd att gå in i fastighetsegareföreningen.
Se där, hvad dessa små ångslupar kunna uträtta! Och de kunna åstadkomma ännu mycket mer. Det kommer kanske en tid, då de små ångsluparne kunna göras ännu mycket lättare och bekvämare än nu, då man kan vika i hop dem och stoppa dem i fickan och således ej behöfva anlita Andersson, stadsbud eller Kristin för att forsla dem till och från hamnen.
Har man ej redan fått fick-kök! Hvem kunde hafva trott det för några år sedan? Efter de stora, väggfasta, murade spislarne, hittade Bolindrarne på sina flyttbara järnspislar. Så kommo fotogén-köken, ganska goda och användbara, men som ej kunna stoppas i fickan, åt minstone ej utan olägenhet för näsduken och cigarrfodralet. Nu har uppfinningen verkligen hunnit så långt, att man har fullt bekväma fick-spislar. I ena fickan stoppar man spiseln och i den andra ångslupen. Hvad som skall tillredas i spiseln fördelas på familjens öfriga medlemmar att forsla. Och så bär det af ut på sjön.
Hvilket härligt, oberoende sommarlif! Huru det kommer att gå med Davidson på Hasselbacken, veta vi sannerligen icke. Hvar och en som har någon känsla för hemmet i fria luften eller hemmet i gröngräset går väl under sådana omständigheter icke på värdshus, utan sätter sig och de sina i fick-ångslupen, ångar af till någon vacker holme, slår sig ned i det gröna och tar fram fick-spiseln. Efter en stunds »ljuft göra intet» har man sin middag färdig, njuter däraf med all den friska matlust som ren luft, doftande gräs och blommor samt full frihet kunna åstadkomma. Man njuter i dubbelt, tredubbelt mått, ty hela nöjet kostar så ofantligt litet.
Men bränslet till spiseln? Är det sagdt, att man alltid hittar på sådant, där man slår sig ned? Och dess utom sotar man kanske ned sig, hvilket är mindre behagligt, i synnerhet om pappa bjudit kunglig sektern att följa med och Lina har sin ljusa, allra nyaste sommarklädning.
Frukta ej, att uppfinningarna skola stanna vid fick-spislar som behöfva vanlig eld, ej ens vid dem som arbeta vid gas eller dylikt. Nej, vi hafva kommit så långt, att vi, d. v. s. vår tids snillrike uppfinnare, hafva hittat på att tvinga solen själf att göra tjänst vid köksspiseln.
I Société d’encouragement i Paris har en hr Mouchot nyligen förevisat några apparater för ett praktiskt användande af solens värme. Med tillhjälp af dessa apparater, små till formatet, stekte hr Mouchot på några få minuter en kotlett, kokade kaffe o. d.
Så lyder en underrättelse från Paris i all sin enkelhet, men ock i all sin storartade framtidskraft. På några få minuter stekte Mouchot — gud välsigne mannen och låte honom få all möjlig uppmuntran af Société d’encouragement — en kotlett, kokade kaffe o. d.! Hvad hr Mouchot kunde åstadkomma, det kan väl litet hvar göra efter, blott man har en smula sol att tillgå.
Har man ej sinne för sällskap, är man kanske en ohjälplig ungkarl, så tager man, som sagdt, spiseln i ena fickan och ångslupen i den andra, stoppar födoämnena i form af ett par burkar konserver under armen och gifver sig af alldeles ensam. På den lilla holmen har man solen till sin köksa.
Skulle man kunna önska sig skönare? Kan något mer oberoende lif tänkas?
Men, om det skulle mulna? Det vore grym otur.
——————