Från Stockholms synkrets/Då prinsessan gifte sig
| ← När sommaren nalkas |
|
Det är så tyst i staden → |
Då prinsessan gifte sig.
(Juli 1869.)
När en kunglig person gifter sig, är det så mycket
som tilldrager sig, att det vore förlåtligt, om tidningarna
ej hunne omtala hälften af det mest anmärkningsvärda.
Utan att vilja framställa tidningsskrifvarne som martyrer,
något som sannolikt ej häller skulle lyckas, kan man
dock påstå, att en person kan hafva lugnare dagar och
mycket, mycket lugnare nätter än de som under sådana
högtidligheter unnas en stackars tidningsman.
Först skola alla möjliga upplysningar till allmänhetens tjänst anskaffas. Sedan skola dessa upplysningar meddelas med den största skyndsamhet, och så skall man själf vara med om alt både där man möjligtvis kan vara med och får vara med och där man hvarken kan eller får infinna sig, hvarpå man måste skrifva om alt, dag ut och dag in, hvar enda natt utan hvila, utan ett ögonblicks lugn.
»Hvad ni är lycklig som får se själfva bröllopsståten på nära håll!» heter det från allmänhetens sida.
Den jägtade tidningsmannen tycker sig dock känna, att det kunde finnas en annan, en för honom mycket större lycka. För hans inbillning hägrar ett »ljuft göra intet» på ryggen i en skogsbacke, möjligtvis med en bok i handen, under ekarnas sus, under . . . ack, bort med den förledande synen. Han tiger och småler och låter sig afundas.
Alla möjliga upplysningar till allmänhetens tjänst, sade vi. Huru anskaffas de? Det är visst sant, att en tidningsman vet alt, icke allenast det som händt, händer och skall hända, utan ock, hvilket är just hans starkaste sida, hvad som möjligtvis kunnat ske; men omständigheter kunna dock inträffa, då han önskar några ännu närmare upplysningar.
Till hvem vänder han sig då, när det t. ex. är fråga om ett furstligt bröllop?
Till myndigheterna naturligtvis. De böra känna saken. Han infinner sig hos polismästaren eller polisintendenten. Bägge visa honom på det artigaste sätt i verlden till förste hofmarskalksexpeditionen.
»Under sådana förhållanden som de närvarande,» säga de, »är det ingen annan än förste hofmarskalken som har reda på någonting.»
Godt!
Den från polismakten bortvisade tidningsmannen går genast till förste hofmarskalksexpeditionen, hvilken han, efter långt och omsorgsfullt letande, träffar på i en mörk vrå, ofvanför ett par mycket mörka trappor i kungliga slottet.
Han drager fram sitt ärende och bemötes äfven där med den mest förekommande artighet, men — förste hofmarskalken vet ingenting.
Det är hvad tidningsmannen får till svar.
Det är ingen annan än riksmarskalksämbetet som kan lemna upplysning, försäkras i hofmarskalksexpeditionen.
Hvad är att göra?
Naturligtvis ingenting annat än att buga sig och tacka för hvad man fått veta samt med största möjliga skyndsamhet leta sig ned utför förste hofmarskalksexpeditionens trånga, mörka trappor, torka sin svettdrypande panna och ila till riksmarskalksämbetet.
Vägen dit känner man lyckligtvis, ty hos i fråga varande ämbete har man »antichambrerat» en längre tid för att höra efter inträdeskort till den eller den delen af högtidligheterna.
Man får företräde, bugar sig och upprepar hvad man redan sagt åt polisintendenten, polismästaren och förste hofmarskalksexpeditionen.
Riksmarskalksämbetet är lika artigt som de nyss nämda myndigheterna, men också lika okunnigt.
Det är ingen annan som kan lemna upplysning i den frågan, svarar riksmarskalksämbetet, än — hennes majestät drottningen.
Där står nu vår tidningsman utan att hafva kommit ett enda fjät närmare den oundgängliga frågans lösning. Icke kan han begära företräde hos drottningen för att fråga, vid hvilken timme det kungliga festtåget skall sätta sig i rörelse. Äfven om han skulle få företräde, hvilket visst icke vore alldeles omöjligt, ty Sveriges drottningar äro kända för att ömma för den lidande mänskligheten, så drager tidningsmannen dock kanske i betänkande att komma fram med sitt:
»Ers majestät, säg mig uppriktigt, huru dags ers majestät och de andra kungliga fara ut i morgon?»
Nej, det går icke an.
Och så är drottningen i Kina eller på Kina för tillfället, och det tager alt någon liten tid att fara till Drottningholm. Icke hinner man häller springa hem efter svarta fracken.
Men allmänheten måste hafva reda på när de kungliga fara ut. Detta måste stå i tidningen morgonen därpå, ty när man köper sitt tidningsblad eller när man har prenumererat på det, har man rätt att varda underrättad om alt som sker och alt som kommer att ske, och man tycker icke om att ställa sig på Norrbro klockan tu och få stå där och vänta till sju.
Tidningsmannen må således bära sig åt huru som hälst, men han måste låta allmänheten få veta, när den kungliga cortégen sätter sig i rörelse. Han måste göra underverk. Att han också gör det, faller af sig själft. Det är hans yrke. Men när underverket är fullbordadt, är det kanske slut med den stackars tidningsmannen. Hvem fäller då en saknadens tår?
Finnes det någon som är lika ansträngd, så är det under sådana högtidligheter vakten vid Gustaf Adolfs torg, hvilken i hvar tredje minut måste ropa sitt:
»Ai-i-gevär!»
Vi tillåta oss anföra hvad vår vän Robert Watt, den allmänt bekante och omtyckte danske författaren, skref hem till sin tidning:
»Den 31 kommer balen på börsen att ega rum, och Stockholms stadsfullmäktige äro af denna anledning i brådskande verksamhet. Den som för öfrigt också varit i brådskande verksamhet är gardesvakten på Gustaf Adolfs torg. Den har ropats ut i medeltal hvar tredje minut, med eller utan trumhvirfvel, för att göra honneurs för innehållet af de olika kungliga vagnar som utan uppehåll svärmat öfver torget, med eller utan förridare, med två eller fyra hästar framtill och en eller två galonerade och med trekantiga hattar försedda lakejer bakpå. Berodde det på mig, skulle jag votera hela vaktmanskapet en extra ration af Pimpernilledroppar, ty de olycklige gardisternas halsar hafva ovilkorligt kommit i ett ömkligt heshetstillstånd.»
Och de som hurrade vid Haga, då brudtåget framkom dit, månne ej de också gjort sig väl förtjänta af Robert Watts »Pimpernilledråber»? Sådana hurrarop hade Sverige ej ofta hört, Danmark kanske aldrig.
Det var en glad tid för Haga. Långa tider är Haga glömdt. Där är vackert, men så dystert, säger man. Det förra är sant, det senare ej. Hagagrönskan är saftig, Hagabackarne äro skuggrika, Hagavattnet är friskt.
I Hagaparken finnes stundom ännu folklif af det rätta slaget. Där blomstra de gamla arfsägnerna om matsäckskorgar på en grön backsluttning med en hel familj omkring spickeskinkan och de hårdkokta äggen. Där finnes ännu icke något storartadt värdshus i den nyeuropeiska stilen; där finnes ej ens något värdshus, på sin höjd en liten kaffekokningsinrättning, men det går mycket bra att roa sig i gröngräset.
Och likväl är Haga långa tider glömdt. Det är glömdt åt minstone af det Stockholm som kallas det tongifvande, och det skall minst vara något furstligt som kan locka detta till den sköna parken vid Brunnsvikens strand. Ej ens det furstliga förmår alltid draga det tongifvande Stockholm ut till Haga. Hertigen och hertiginnan af Dalarne bodde där långa tider i ostörd ro. Annorlunda vardt förhållandet, då kronprinsen och kronprinsessan af Danmark togo sin bostad där för några dagar.
Då vardt det genast folkrikt i parken. Man ville se, huru de unga tu kunde hafva det, och om man också ej kunde få tillträde till det inre familjelifvet, stod man dock utanför och sökte kasta en blick in genom fönsterna. Det var länge sedan, mycket länge sedan det var så lifligt på Haga, och det dröjer väl, innan det åter varder något ditåt.
Små fester gåfvos också i Gustaf den tredjes paviljong, och det Stockholm som ej fick vara med på festen stod ganska beskedligt utanför och var mycket belåtet med att på afstånd få kasta en blick på de glada anletena, de rika drägterna och hofvets hela glans i djupaste hvardagslag. Sådant roar allmänheten.
Det är icke alla som komma till Haga i egen vagn eller i hyrvagn eller ens i omnibus. Mången går den långa vägen till fots. Så var det också 1869.
»Skall frun ut till Haga i kväll och se prinsen och prinsessan?» hette det.
»Det skall jag visst, det, och man min och alla barnen naturligtvis också. Vi ge oss af klockan tre; det är just inte närmaste väg från Timmermansgatan.»
»Inte är det kortare från Tjärhofsgatan häller.»
Man bröt således upp i mycket god tid. Möjligtvis kostade man på sig en ångbåtstur mellan Ragvaldsbacke och Köttorget. Det var också all den lindring för skosulorna som kunde komma i fråga. Litet matsäck hade man med sig i väskan som Janne bar eller som man stoppat i Kalles »portör», ty Kalle skulle botanisera på samma gång.
När klockan led mot fem, hade man lyckligt och väl hunnit till Norrtullsgatan. Där började vallfärdens egentliga pinoafdelning. Mycket tål en människa innan hon förgås, men kunde hon ännu 1869 komma lyckligt fram till Norrtull efter att hafva vandrat dit från Observatoriiplanen, kunde hon skatta sig mycket lycklig och göra anspråk på medaljen Illis quorum meruere labores. Norrtullsgatans knotterstenläggning var då ännu af vida allvarligare art än t. ex. de ärter som medeltidens pilgrimer lade i sina skor för att späka sig på en vallfärd. Ärterna kunde kokas, innan de lades i skorna, men något medel att mjuka upp Norrtullsgatans kullerstenar hade man ej uppfunnit.
Det var en gång en engelsman som hade genomströfvat större delen af jorden, uppstigit på Mont Blanc, vandrat genom Afrikas öknar och öfver alt besegrat de största svårigheter. Denne outtröttlige engelsman kom äfven till Stockholm och fick det olyckliga infallet att till fots begifva sig till Stallmästaregården. Norrtullsgatan var honom för omedgörlig. Han dukade under innan han hunnit till Mon Bijou, det lilla värdshuset som nyttjades såsom räddningsstation för olycklige fotgängare.
Vår familj från söder anlitade icke den räddningsstationen, men man gick in på »Gamla våffelbruket» och hvilade sig samt hämtade krafter till att utstå de mödor man ännu hade kvar. Detta »bruk» var en öfverlefva från gamla tider, då hela denna utkant af hufvudstaden var uppfyld af »våffelbruk» med till dem hörande »färsköl», en vätska som nu sannolikt alldeles sinat bort.
Efter framkomsten till Haga pustade man först ut en liten stund vid en kopp kaffe till vänster innanför grindarne. Sedan bar det af till slottet, där man stälde sig på post utanför ett fönster och stannade där till långt in på natten. Hade man tur med sig, kunde man få se både kronprinsessan och kronprinsen, kanske till och med prins August.
När klockan vardt tio och mörkret föll öfver Hagas lundar, vände man åter till staden samma väg man kommit. Visst var man litet ömfotad, men man höll sig tapper och talade om, huru söt prinsen var, huru hjärtans snäll prinsessan såg ut, huru vacker klädning drottningen hade, huru hurtigt kungen dansade.
Det var visst icke alla som sett något af dansen, men man hade likväl varit i granskapet. Så talade man naturligtvis också om kontributionssedlarne och hoflyxen, ty det hör till stycket, men har alldeles icke någon menlig inverkan på dagens nöje.
Klockan ett på natten var man åter hemma vid Timmermansgatan. Man sof som en stock, som ett helt bjälklager till klockan sex, då man åter var på benen och började det dagliga sträfvandet, men klockan tre gick man å nyo till Haga.
Man hade fått höra talas om, att det nygifta fursteparet själft skulle hafva en liten bjudning för kungen och drottningen och hela hofvet. Tidningarna hade försummat sig och icke nämt ett ord om denna lilla tillställning en famille, men ryktet spred sig, och man infann sig utanför fönsterna, och det ej blott från Timmermansgatan och Tjärhofsgatan, utan också från Skeppargatan och Kartagos backe.
Man var riktigt förtjust åt det lilla sauterie som på aftonen uppfördes i paviljongen, ett kostnadsfritt skådespel för allmänheten utanför.
Aftonen därefter hade hertigen och hertiginnan af Dalarne också en liten tillställning för samma publik. Det lär hafva varit vid det tillfället som en herre utropat:
»Det är då grufligt hvad folk kan vara nyfiket. Alla sju gångerna jag varit här, har jag sett alldeles samma fruntimmer.»
Anekdoten är mycket äldre än från den tiden, då prinsessan gifte sig, men har upplefvat många upplagor, och en af dem förskrifver sig från nyss nämda tillfälle.
——————