Från Stockholms synkrets/Det är så tyst i staden

←  Då prinsessan gifte sig

Från Stockholms synkrets, spridda intryck av Claës Lundin Det är så tyst i staden

När kineserne kommo  →

Det är så tyst i staden.
(Aug. 1869.)

Det var någon som klagade öfver att det är så tyst i Stockholm sommartiden. Den personen måste icke bo i granskapet af Kungsträdgården, hafva sin väg öfver Norrbro eller besöka Djurgården, eller också måste hans trumhinna vara otillgänglig för intryck af de många trumpetstötar, hornlåtar, trumhvirflar, stråkdrag och klarinettsuckar, som i vild täflan söka öfverbjuda hvar andra från Blanchs café, Berzelii park och Strömparterren samt, sedan man väl kommit öfver vattnet, med förnyad styrka taga emot oss på Hasselbacken.

Så låter det i Stockholm, då det är tyst. Sådant lif är det där under den »döda årstiden», då »hela Stockholm» bor på landet.

»Det är så tråkigt här i Skåne, sedan prinsessan kom till Köbenhavn,» sade en af våra skånska vänner. »Det är ett flackande öfver Sundet och aldrig får man vara i fred, ty den ena dagen skall man fara öfver för att se på den nya furstevåningen i Amalienborg, en annan dag skall man besöka Charlottenlund, och så är det en fest i Tivoli och dagen därpå en stor tillställning i Alhambra, som vi skåningar måste vara med på, ty festerna äro naturligtvis alla till danska kronprinsessans ära, hvilket vill säga till svenskarnes ära, och som vi skåningar måste representera hela Sverige, så måste vi infinna oss i Köbenhavn och se på alla grannlåterna. Det där blir tröttsamt i längden, i synnerhet som jag icke kan lida den myckna musiken i alla de där förlustelselokalerna. Jag reser min väg.»

Men hvart skulle han taga vägen? Han hade funderat på Marstrand, men där lär vara nästan lika mycket folk som i Köbenhavns Tivoli. För Strömstad, Lysekil, Grebbestad och de andra badorterna på vestkusten hade han just icke någon synnerlig smak. Det luktade fisk för mycket, menade han, och så var societeten ej alltid den stillsammaste. Han ville vara i fred.

»Nej, jag far till Stockholm,» sade vår vän från Skåne, »och hyr mig en liten lugn och fridfull våning vid Kungsträdgården. Det lär vara så vackert i Kungsträdgården nu för tiden. Och i Stockholm är det alldeles tyst. Man finner det alt för dödt, har jag hört. Det är just min sak, det.»

Han anlände till Stockholm, kom verkligen öfver en mycket hygglig bostad vid själfva Kungsträdgården, flyttade in och beredde sig på att i ro njuta af lifvet.

»Nu kunna de gärna gå där nere i Köbenhavn och anstränga sig med sina fester. Här har man gud ske lof rasat ut och behöfver hvila. Här är tyst och stilla. Och se, sådana vackra gräsmattor med präktiga blomsterrabatter! Det är mycket vackrare än vid Ramlösa, och jag sitter väl hällre här än i Kongens Have i Köbenhavn. Ja, sau Gu’ gör jag sau.»

Vår skåning gick icke ut på hela dagen. Han hemtade sin middag från Hamburger Börs och skulle just följa sin gamla vana och taga sig en liten middagslur, då han spritter till af förskräckelse.

Hade han redan drömt, innan han ännu somnat? Nej, det var ty värr ren verklighet. Han hörde musik, mycket vacker musik, men han hatade musik, ty han hade fått för mycket däraf i Köbenhavn, inbillade han sig.

Det var en af hr Blanchs orkestrar, bara en tills vidare, som började sin eftermiddagskonsert. Vår vän från Skåne anhöll att få tala med sin värdinna och förebrådde henne, att hon icke, innan han hyrde rummen, underrättat honom om ett så obehagligt granskap.

Värdinnan var mycket ledsen, men ännu mera förvånad öfver sin hyresgästs missnöje och menade, att det nog kunde synas, att han ej vore stockholmare, ty en stockholmare kan aldrig få nog med musik.

Hvad var att göra? Kontraktet var redan undertecknadt och hyran betald i förskott. Hyresgästen svor några mustiga eder, men som de voro på skånska, så förstod värdinnan dem lyckligtvis icke. Hon aflägsnade sig, tröstande hyresgästen med den lugnande förklaringen, att musiken hos Blanch aldrig räckte längre än till klockan elfva på aftonen.

Herrn från Skåne fann den trösten lika obehaglig som den värsta hotelse, ty han var van att lägga sig klockan nio. Det hade han gjort under alla de sist förflutna fyratio åren, med undantag af de aftnar under förmälningshögtidligheterna i Köbenhavn, då han ansåg sig böra representera Sverige ända till klockan tio.

Men det gifves väl uppehåll i musiken, sade han till sig själf. De kunna väl inte fila och tuta utan afbrott i så många timmar. Den ena orkestern hvilade sig verkligen några minuter, men då tog en annan af hr Blanchs orkestrar vid, och så fortgick det hela aftonen. En liten stund voro bägge orkestrarne alldeles tysta.

Den arme från Skåne drog ett djupt andetag och skulle just börja känna en lindring i sina plågor, då han hör musik litet längre bort, men alldeles tillräckligt starkt för att låta honom inse, att Kungsträdgården icke vore den enda plats, där man begick musik i Stockholm.

Det var tonerna från en af orkestrarne i Strömparterren, förträffliga lika väl som hr Blanchs, men utöfvande en högst obehaglig retning på vår skånska väns nervsystem.

Hvad skulle han företaga sig? Att gå ut tjänade naturligtvis till ingenting, ty det kunde han förutse, att hvart han gick i Stockholm, en så fördömdt musikalisk stad, skulle hans öron fyllas af de »ohyggliga tutningarna», som han på sitt omusikaliska språk uttryckte sig.

Han kallade ännu en gång på värdinnan och frågade henne, om hon ej hade några andra rum åt honom, några som ej låge åt Kungsträdgården och där man icke hade någon aning om Strömparterren.

Värdinnan hade verkligen ett par andra rum, men de ligga utåt Berzelii park . . .

»Åt Berzelii park!» utropade skåningen. »Å, det är ju alldeles gudomligt. Hvarför säger frun inte det genast? Det är ju en liten hygglig park, så grön och vacker och stillsam. Jag erinrar mig mycket väl Berzelii park från förra gången jag var i Stockholm. De rummen tar jag genast.»

»Men,» invände värdinnan . . .

»Se så, inga men, frun lilla,» afbröt henne hyresgästen. »Låt på ögonblicket bära in mina saker. Jag tar rummen, de må kosta hvad som hälst och de må vara aldrig så dåliga. Frun kan väl inse, att en människa som gjort sig förhoppning om att ej blifva galen så snart inte kan stå ut med att bo åt Kungsträdgården med musik alldeles inpå öronen och musik ända från Strömparterren.»

Inga invändningar från värdinnans sida hjälpte. Inom fem minuter var vår vän installerad i sin nya bostad, ett par mycket hyggliga rum med utsigt åt Berzelii park. Han tände en cigarr, öppnade fönstret och skulle göra sig i ordning att njuta af den vackra aftonen med blicken smekt af den lilla parkens friska grönska.

»Just ett litet paradis!» utropade han för sig själf. »Hvad är Ramlösa, hvad är Kongens Have, hvad är Frederiksberg, hvad är själfva Stockholms stolta Kungsträdgård mot denna lilla gröna fläck? Jag undrar hvad det där kan vara för en liten paviljong, som skymtar fram mellan träden, en liten verkligen poetisk kiosk . . .

»I en kiosk i Lindaraxas lustgård,» tillade han, anförande Johan Nybom, drog med välbehag några bloss af sin cigarr, lät aftonvinden smeka pannan och försjönk i ljufva drömmar.

Pang, dum, dum!

Store Gud, hvad var det? . . . Dum, dum, dumeridum! . . . En bastrumma, basuner, klarinetter, en hel regementsmusik!

Den lilla paviljongen var icke någon »kiosk i Lindaraxas lustgård». Det var den musikpaviljong där Andra gardets musikkår hvar enda afton gaf stor militärkonsert i Berzelii park.

Vår olycklige skåning var tillintetgjord. Ännu en gång kallade han på värdinnan. Han talade icke till henne. Det kunde han icke, ty den sista öfverraskningen hade gjort honom mållös. Han endast pekade ut genom fönstret på den afskyvärda kiosken och han skänkte värdinnan en blick, en blick . . . som ej kan med ord beskrifvas.

Värdinnan var nog snabbtänkt att genast uppfatta tillståndet, men hon ursäktade sig med att hyresgästen inte tillåtit henne utveckla de skäl hvilka hon ämnat anföra mot öfverlemnandet af rummen utåt Berzelii park.

Skåningens sydländska blod höll på att sjuda öfver, men han nöjde sig med att visa ut värdinnan, bomma till fönstren, kläda af sig och krypa under täcket, borrande hufvudet så djupt ned som möjligt i fjäderkudden.

Alla dessa försigtighetsmått kunde dock icke förtaga ljudet af musiken från Andra gardets oförtrutna musikkår, som ända till långt in på natten försökte hålla publiken i Berzelii park vid godt lynne och äfven lyckades i detta försök.

Det glada Stockholm svärmade i Kungsträdgården, Strömparterren och Berzelii park, men vännen från Skåne vred sig i förtviflan på sitt läger. Långt efter det alla orkestrarne tystnat, tyckte han sig ännu höra deras brusande och först frampå morgonen insomnade han.

I drömmen jagade valser och galopper genom hans arma hufvud, han hörde bastrumman och piccolaflöjten och hela Andra gardets musik. Det var hiskeliga drömmar.

När han vaknade, var klockan tio på förmiddagen. Han reste sig, lyssnade, gnuggade sig i ögonen, nöp sig i öronen. Sof han ännu? Nej, han var fullkomligt vaken. Hade han då blifvit galen? Han hörde ju tydligt huru man blåste en sprittande dansmusik, och det starkare än kvällen förut. Det var ur »Storhertiginnan». Han såg på klockan . . . tio minuter öfver tio. Solen sken så vackert in i hans sängkammare.

Hvarifrån kom den fördömda musiken? Icke vore det väl möjligt, att man ännu hölle på i Berzelii park? Skulle det vara en matinée? Ännu en gång kallade han på värdinnan.

»Min bästa fru, blåser man då hela dygnet om i den här staden? Är det förmiddagskonserter här också? Tänker man ta lifvet af mig?”

»Det var då grufligt hvad herrn bråkar om musiken,» mälde frun litet stött. »Inte är det någon konsert. Man blott repeterar i våningen inunder till konserten i kväll. Det gör man hvar enda förmiddag för resten, men alt samman är slut innan klockan ett.»

Nej, det var för mycket. Vår vän från Skåne klädde sig i största hast, rafsade i hop sina saker, störtade dem ned i kappsäcken huller om buller, tog själf kappsäcken på sina skuldror och flydde från Stockholm. Han hade ej tid att afvakta snälltågets afgång följande morgon, utan gick om bord på en ångbåt, som yttre vägen förde honom till Skåne. Der sitter han ännu och fördömer den musikälskande hufvudstaden.

——————