Från Stockholms synkrets/En riksdagsreferent
En riksdagsreferent.
(Mars 1869.)
Se där rusade riksdagsreferenten i en morgontidning
in till Lagergrens. Plenum skall börja klockan tio på
morgonen. Referenten är ungkarl. Han dricker sitt
kaffe hos Lagergrens, förtär möjligtvis en bit kött, men
alltid något bröd och smör för att hålla referentkroppen
vid lif.
Han kastar en blick i en tidning, mer af gammal vana än af begär efter nyheter eller af någon synnerlig förkärlek för tidningspressen, hans närvarande plågoande, den som aldrig lemnar honom någon ro, som fordrar ständiga offer, hela hekatomber af skrifpapper. Gud vet, om han icke i själ och hjärta hatar hela tidningsverlden.
En annan blick egnas åt klockan. Hon fattas blott fem minuter i tio. Köttbiten stannar på gaffeln, och gaffeln kastas i vredesmod mot brickan; en bit fastnar i halsen; smöret hinner ej längre ned än till skjortbröstet; kaffet bränner den olycklige som ej har tid att afvakta dess svalnande . . . Blott tre minuter återstå.
Betalningen erlägges i största hast; paletån slänges på ena skuldran; utskottsbetänkandena stoppas under armen. Så bär det af.
Lyckligt är, om referenten ej glömmer hatten och springer från näsduk, cigarrfodral, galoscher, käpp. Men utskottsbetänkandena trycker han mot sitt bröst. De ligga honom närmast om hjärtat.
Referenten kastar en blick upp åt Regeringsgatan för att af Sandgrens normalur skaffa sig oemotsäglig visshet om tidsförhållandena. Klockan är på slaget tio. Bum! Nu klämtar det i Jakob.
Referenten jagar öfver Norrbro och Myntgatan, kastar i förbifarten en afundsam blick upp åt kanslihuset — icke öfverståthållare-ämbetets — där man ännu har djup natt och där icke ens den påpassligaste extra vaktmästare visar sig på minst två timmar ännu. Han jagar öfver Riddarhustorget och stretar upp för Riddarhusbron, jagar in i riksdagshuset, upp för trapporna, in i båset och sitter snart flämtande på kammarens läktare, en om sitt villebråd ännu okunnig kammarjägare.
Riksdagsmännens platser äro snart fullsatta. Klubban på talmansbordet låter höra sig. Referentens penna är redan i ordning, hans papper ligga i de rätta vecken, hans pince-nez till häst på näsan, hans öra spetsadt.
Hr Jöns Jönsson har ordet. Nu gäller det att följa med. Icke talar hr Jöns Jönsson synnerligen fort, men hans ordställning är stundom något invecklad, och det händer, att han glömmer bort eftersatsen till en ganska lång försats. Då är det referentens pligt att ana eftersatsen och anteckna sin aning samt att för öfrigt fullständigt reda den invecklade ordställningen.
Grefve Agapetus von Valkendorf har därefter ordet. Han har den parlamentariska takten att hviska fram sina åsigter och endast vid de högtidligare ställena, såsom »offer på fäderneslandets altare» . . . »urgammal häfd» . . . »de högre klassernas berättigade företräde» o. s. v., utan någon medlande öfversång höja rösten till skarpt skrik, hvarpå han plötsligt återfaller i sitt gamla hväsande. Grefven är mycket svår att följa, men referenten måste följa med, noga anteckna och på ett vackert språk återgifva grefvens yttranden.
Referenten är neutral i politiken. Han indelar riksdagsmännen icke i liberale och konservative, intelligenser och landtmannapartister eller hvad de politiska partinamnen kunna vara, utan i gode och dålige, och med de gode menar han dem som tala tydligt och kort, i synnerhet kort. Ett långt föredrag är i referentens tycke ovilkorligt dåligt. Den varmaste fosterlandsvän finner han odräglig, så vidt icke fosterlandskänslan kan uttryckas inom loppet af tio minuter.
Omröstningarna äro förargliga, ty de taga bort så mycken tid, men de äro dock hvilopunkter under anteckningarna och tålas därför på referentplatserna.
»Nu kan det behöfvas en liten votering,» säger referenten, när han i fyra timmar utan uppehåll låtit pennan raspa öfver papperet och klottrat teckenskrift utan all ända i kanten på utskottsbetänkandet.
Tiden varder församlingen något lång, och de fleste ledamöterne stiga ned till »våningen inunder». De vilja sörja äfven för kroppens bästa. Snart är salen nästan utrymd. Det återstår endast en talare, som tycker att han kan nöja sig med talmannen, kammarens kansli och referenterne till åhörare. Han vet, att de icke kunna springa från honom, och därför släpper han icke tag förr än han lindat ur sig ännu en spalt vanlig korpus.
Referenten förbannar talaren, men upphör icke att skrifva. Salen fylles åter. Riksdagsmännen hafva hemtat krafter att kunna härda ut ännu en eller annan timme. Den stackars referenten lider af hunger, törst och outsäglig afmattning, men — »håll takten, du järnsmidda åra», heter det i Carléns »Galerslafven». Åran knogar, och det ena tätt skrifna arket efter det andra lägges till sida för att sedan utarbetas.
Ändtligen slutas förmiddagssammankomsten. Klockan är bortåt fyra på eftermiddagen.
»Det må väl inte bli eftermiddagsplenum,» säger referenten och reser på sig, första gången under de senaste sex timmarne. Han samlar ihop sina betänkanden och anteckningar samt njuter i andanom af rimsaltadt lam med potatispuré på Tre Remmare.
Jo, det är ganska riktigt eftermiddagsplenum, anslaget till klockan sex. Referenten »interpellerar» försynen öfver ett så omänskligt djurplågeri, men hör icke af något svar och nödgas gå med anteckningarna raka vägen till tidningsbyrån.
Han ilar förbi riksdagsmännen som i godt mak öfverlägga, om de skola taga sin middag på Rydbergs, Kung Karl, Suède eller Hamburger Börs, om de skola stanna på Iduna eller gå till Operakällarn. De beklaga det hårda öde som nekar dem att den dagen hinna fara till Hasselbacken.
»Det är då fan hvad herrn kommer sent,» puttrar redaktören som är otålig att komma hem och äta middag. Han har icke fått något i sig sedan han förtärde sina biffstekar på förmiddagen. Och så får referenten kanske förebråelser för att Jöns Jönsson icke förmått reda sina tankar.
Nu gäller det att få ihop ett ordentligt referat efter de i fläng gjorda anteckningarna. Man måste vara försigtig, icke glömma något och icke göra något tillägg ur sin egen fatabur. I annat fall komma riksdagsmännen och beklaga sig. De kunna nog göra det utan sådan anledning, kanske blott för att referenten alt för noggrant återgifvit deras ord.
När klockan slår sex, har referenten ännu icke lemnat ens hälften af sitt arbete till sätteriet. Han ilar åter till Riddarholmen. Någon föda har han naturligtvis icke fått, men på sin »fristund», mellan klockan fyra och sex, har han rökt fem cigarrer och druckit ett par karafiner vatten.
Aftonplenum är förmiddagsplenum likt, med undantag däraf, att nu måste referenten arbeta under ännu häftigare tryck och i en af gasen odrägligt uppstegrad värme. Är lyckan god, slutar sammankomsten klockan elfva på natten. Det händer dock, att hon räcker till klockan ett på morgonen. I så fall har referenten varit i ett oupphörligt arbete i femton timmar.
Riksdagsmännen se trötta ut, men de få nu ändtligen gå till hvila. Referenten däremot återvänder till tidningsbyrån. Honom återstår ännu tre timmars arbete för att få referatet i behörigt skick. Korrekturläsarne ha kanske tagit ut ett förskott på den kommande morgonsömnen och öfverlemna sig åt en högljudd slummer. Man är väl icke mer än människa häller. Äfven om desse, morgontidningarnas hårdast plågade trälar, äro vid friska krafter, så friska man kan begära klockan fyra på morgonen efter en under ansträngande arbete genomvakad natt, så stapplar referenten likväl icke hemåt förr än den rosenfärgade Eos gifver en vink om att den nya dagen ej är långt borta.
Men när njöt referenten någon föda under dessa aderton eller nitton arbetstimmar? Han njöt ingen föda alls. Han rökte blott ett dussin cigarrer och sköljde ned röken med innehållet af ett halft dussin karafiner vatten.
Men då kan han ju icke lefva?
Nej, det kan han visst icke, ehuru han försöker i det längsta. Han är en oförskräckt stridsman som kämpar utan återvändo, ända till dess svärdet faller ur hans hand.
Det händer, att han morgonen därpå åter sitter på referentläktaren. Den gången har han ej ens haft tid att springa in till Lagergrens.
——————