Från Stockholms synkrets/Det är vår

←  Huru rykten tillverkas

Från Stockholms synkrets, spridda intryck av Claës Lundin Det är vår

En riksdagsreferent  →

Det är vår.
(Maj 1868.)

Man talar om den stockholmske vinterns förfinade nöjen, om dessa bländande baler hvilka äro jämförliga med det bästa utlandet i den vägen kan bjuda, så har man åt minstone sagt, om våra makalösa middagsbjudningar med eller utan, hälst med, efterspel, om de uppfriskande slädpartierna, om supéerna och förlofningarna — förlofningar höra alltid till vinternöjena — och skridskoåkningen på Nybroviken eller, hvilket är mycket finare, utanför Kastelholmen, lustvandringen kl. 2—4 på Karl den trettondes torg, vid Östra Trädgårdsgatan, konserterna, spektaklerna och soiréerna af tusen slag, de små förtjusande aftoncirklarne helt familjert med lilla »Schieben» och — hundra tusentals andra nöjen.

Man talar om detta med stor belåtenhet, till och med hänryckning och med en viss stolthet, då man är äkta stockholmare, och menar, att ingen annan hufvudstad kan bjuda på så mycket på en och samma gång. Är man icke stockholmare, men haft tillfälle att njuta af en vinter i hufvudstaden, erkänner man i alla fall, att lifvet här verkligen har sina stora behag och att man kanske icke på något annat ställe förstår att lefva — åt minstone icke på det viset.

Men hvad betyder väl alt detta mot Stockholm på våren? Det är egentligen då man skall göra bekantskap med vår glada hufvudstad. Det är då man skall resa hit, i fall man icke är nog lycklig att redan bo här, och taga mycket pengar med sig och stanna här och använda dessa pengar.

Blotta åsynen af Stockholm, endast det yttre, gatorna, torgen och lustvandringsställena kunna göra den svårmodigaste till en glad själ.

Gå ut i Stockholm en vacker majdag och bara gapa och sup in luft och se på, huru det grönskar i Strömparterren, i Kungsträdgården, i Berzelii park. Endast detta är ett uppfriskande nöje. Slå sedan ett slag upp åt Drottninggatan. Hvilka fruntimmersdrägter både innanför och utanför handelsbodarnes fönster!

Det är en känd sak, att stockholmsdamerna förstå att kläda sig, liksom det aldrig varit tvifvel underkastadt, att de äro vackra, hvar enda en, höllo vi på att tillägga, och efter det nu redan står där, så få vi väl stå för det. Det är tråkigt och visar just icke god smak att upprepa redan kända sakförhållanden, men så mycket våga vi väl åt minstone säga, att det bestämdt icke finnes någon enda mansperson mellan 15 och 80 år, möjligtvis något yngre eller något äldre, som kan underlåta att vid en vandring på Drottninggatan en vacker majdag utropa:

»Det är fan, hvad de stockholmskorna äro vackra, och med hvilken smak de kläda sig!»

Damerna i Paris hafva lika små hattar. Mindre kunna de omöjligt hafva. Deras förtjusande klädningar äro lika snäfva. Snäfvare låta svårligen tänka sig. Deras fint klädda fötter äro lika små. Smärre skulle stöta på kineseri. Deras sätt att föra sig är visst icke mindre ädelt. Men detta oaktadt förefalla stockholmskorna nästan ännu mer intagande, förutsatt åt minstone att man ser dem en vacker majdag på Drottninggatan eller i Kungsträdgården.

Man talar om de förföriska baldrägterna. Hvad vill en förförisk baldrägt säga i jämförelse med en förförisk vårdrägt. Ja, Stockholm är förföriskt på vårsidan.

Hvad förslå väl vintermiddagarnes och vinteraftnarnes alla läckerheter mot en liten middag på Hasselbackens stora veranda eller i ett af tornrummen en klart strålande majdag? Äfven stora festsalen är icke att försmå vårtiden. Han är hög och luftig. Slå upp fönstren, och ni har en makalös utsigt öfver vatten och land, öfver guds gröna jord och vår sköna stad.

Visst kan det vara roligt att åka skridsko på Nybroviken, men nog är det roligare att fara på ångbåt på Brunnsviken eller någon annan af våra vackra vikar, då Maj löfvar våra lundar vid de måleriska stränderna och tusentals lustfarare njuta tillvarons glädje i det gröna.

⁎              ⁎
⁎

Med anledning af ofvan stående anlände från en aktad landtman i Roslagen följande uppsats:

I Dagbladets krönika har jag läst en lockande beskrifning öfver Stockholms härlighet vårtiden och en uppmaning att fara dit och göra af med pengar. Icke bryr jag mig själf om sådana lockbeten, ty för slika har jag varit ute förr och vet nog huru mycket de äro värda. Jag stannar hälst hemma i Roslagen och far ej oftare till Stockholm än när jag har något att uträtta på landskansliet eller vid veterinären. Men mina fruntimmer blifva yra i hufvudet, när de höra talas om den stora staden och få läsa om lilla Lindqvist på Dramatiskan och alla de där teater- och konsthistorierna, med hvilka hufvudstadstidningarna nu fylla sina spalter i stället för att trycka något nyttigt.

Det var just på söndagen, när jag skulle få mitt första parti bräde med komministern, som Lina, min yngsta dotter, kom in med Dagbladet och läste upp krönikan och suckade för att hon icke genast kunde flyga till Stockholm och få spatsera på Drottninggatan och räknas till de vackra damerna.

»Det där är bara slarf, eller hvad tror bror?» sade jag till komministern.

»Sexor all! Få se, om inte bror blir Jan i dag igen,» sade komministern. »Jo, visst är sådant där slarf. Aldrig sätter jag min fot på Drottninggatan. När jag senast var i sta’n . . . se så, nu slog bror cinkorna . . . senast var i sta’n, satt jag hela tiden på Tre Remmare och höll mig obesmittad af verlden, he he! Det var i förrfjol, det, under den stora expositionen, som jag gaf en god dag, för si, den kostade bara pengar.»

»Men söta, lilla, goda pappa,» gnälde Lina, »det måste vara gudomligt i Stockholm så här tids på året.»

»Kan du ha det gudomligare än i Roslagen,» svarade jag, »då fruktträden nu börja blomma och man redan ser syrenknopparne titta fram och ekarna grönska af alla krafter?»

»Ä, ekarna!» ropade Lina. »Hvad är det väl mot de granna butikerna i sta’n? Så ville jag så grufligt gärna gå till Lejas. Och fru Djurberg har nyss kommit hem från Paris och lär ha de gudomligaste söta modesaker med sig. Det skref Malla Pettersson här om dagen. Hon har varit där, hon, och fått sig en ny hatt, så liten, så liten. Herre gud, när skall jag få mig en sådan där liten hatt! Men det kan vara det samma, pappa lilla, bara jag får komma till Stockholm nu på våren och gå på Drottninggatan och i Strömparterren och fara ut till Djurgården. Pappa skulle just ta mamma och syster Hedda och mig med sig och bjuda oss på en stockholmsresa. Anders kan ju följa med och sköta hästarne, så blir det inte så dyrt, och vi kunde få se Faust och Min ros i skogen och gå i Hammers salong och på Djurgårdsteatern. Det kan väl inte kosta så mycket.»

Ett sådant där evinnerligt prat fylde mina öron hela långa söndagseftermiddagen och det öfverröstade brickornas slammer, och likväl lägger komministern inte fingrarne emellan, när han spelar bräde. Hvad som sades på söndagen repeterades på måndagen ännu starkare. När Lina tröttnade, tog Hedda vid, och sedan stämdes upp en trio af hustru min och flickorna. Till skam för en stadgad ålder måste jag erkänna, att hustru min inte var en bit bättre än flickorna. Det var Dagbladskrönikan som gjort dem vridna.

Jag vädjade till den härliga naturen omkring oss, till ängarnes doftande blommor och till trastens sköna sång. Men hvad hjälpa ängsblommor, när man fantiserar om artificiela rosor af Hildur Carlsson? Hvad förmår en stackars liten trast, när man svärmar för Oskar Arnoldson? Hvad förmådde jag som dock inte är så liten? Jag måste låta mina fruntimmer resa, och själf måste jag följa med.

Så satte vi oss uti och reste till Stockholm för att njuta af våren. Resan gick lyckligt och väl ända till dess vi kommo in till staden, då Perlan tappade skon på vänstra bakfoten. Det var på Roslagstullsgatan, som gud bevar’s skall vara så präktigt stenlagd, det vill säga stenlagd på stockholmska som är något egendomligt för den staden. Men så tog det åter slut med stenläggningen, och väl var det, tyckte jag, och Perlan med. Det var en bit tämligen reel landsväg in uti hufvudstaden, med hyddor och plank och måleriskt bråte på sidorna. Det gick både hastigt och lustigt framåt i dammet. Sådana där små landtliga afbrott i en stor stads enformighet har jag ingenting emot.

»Se så, nu äro vi ändtligen i Stockholm!» utropade Lina och bad Anders icke köra så fort, ty hon ville se sig omkring och andas den rara stockholmsluften.

Ja, vi voro verkligen i Stockholm. Framför oss utbredde sig den s. k. Träskängen, som sedan långliga tider tjänar till upplagsplats för alt hvad hufvudstaden eger, jag vill visst icke säga skönast, men kanske störst inom vissa förhållanden. Det är en vidsträckt plats som kan rymma en ofantlig mängd sopor och afskräde af alla slag, och som äfven gör det, hög på hög, bärg på bärg, och snart är lagret lika outtömligt som de berömda grufvorna på Chincas-öarna. Träskängen ligger dock ett godt stycke inom stadens gränslinier, helt nära Humlegården och utgör en fortsättning af Regeringsgatan, hvilken med Drottninggatan täflar om äran af att vara hufvudstadens förnämsta gata.

»Usch, hvad det luktar!» ropade Lina och Hedda på en gång och uppmanade Anders att köra fortare.

»Det är infamt!» skrek min hustru och drog fram luktvattensflaskan.

»Jo, jo, mina vänner,» sade jag och pustade ut riktigt väldiga tobaksmoln, »nu äro vi i Stockholm, som är så förföriskt om våren. Här behöfver man blott gapa och supa in frisk luft, påstår Dagbladskrönikan.»

»Kör på, käre Anders!» ropade flickorna och stucko körsvennen i ryggen med sina parasollkäppar.

»Erre Jess,» skrek Anders, »ur ska jag komma hur fläck på en så elvetes husel väg?»

Och Anders hade rätt. Det är min sann inte möjligt att skynda förbi det förskräckliga upplaget på Träskängen.

På en af de högsta Träskängskullarne låg en karl och sof. Hvilken hviloplats! Mina fruntimmer sågo mycket förvånade ut. Detta skulle således vara en försmak af hufvudstaden, som de så mycket längtat efter.

Alt har dock en öfvergång, och slutligen hunno vi ändan på den undersköna avenyen. Vi kommo in i staden och funno ett tämligen godt härbärge, där vi inte behöfde ringa flera än tolf gånger, förr än en sömnig jungfru visade sig och med stor förvåning frågade, om vi ville henne något. Jag medger, att vi gjorde orätt, som ej genast togo in på Kung Karl eller hos Rydbergs; men vi kommo ju från Roslagen och skulle njuta af Stockholm, som öfver alt är så förföriskt vårtiden.

Vi gingo ut och skulle naturligtvis spatsera på Drottninggatan. Flickorna skulle först och främst se på de granna butikfönsterna, men de fingo hvarken se butiker eller något annat, ty dammet hvirflade i himmelshöjd hela dagen och svepte in oss i ett ogenomträngligt moln. Någon vattning tycktes inte komma i fråga.

Så såg det ut öfver alt i Stockholm. Flickorna voro förtviflade. Min ros i skogen var instäld. De längtade hem till landet igen.

Vi höllo på att få ögonen förderfvade af det ihärdiga dammet och hade vi stannat en enda dag till i Stockholm för att försöka få se åt minstone något af det förföriska i hufvudstaden på vårsidan, hade vi väl också blifvit tvungna att gå till professor Rossander och söka bot för igendammade ögon. Men vi reste igen, och när vi åkte hem, togo vi en duktig omväg för att slippa fara förbi Träskängskullarne; men då råkade vi på Norrtullsgatan, som är ett verkligt underverk i gatläggningskonsten. Gud bevare mig för att blott tänka på den gatläggningen!

Nu äro vi lyckligt och väl hemma igen. Flickorna säga aldrig ett ord om det rara Stockholm, men de se rödögda ut och påstå, att dammet ännu sitter i halsen. När jag får säker underrättelse om att afskrädeshögarne inte längre ligga i allmän farväg och att det vattenrika Stockholm beslutat sig för att fukta sin aska, skall jag nog ta familjen med mig och åter hälsa på.

⁎              ⁎
⁎

Vår vän landtbrukaren har icke åter satt sin fot inom Stockholms område. Han tyckes ej hafva fått någon säker underrättelse om att Träskängen förbättrats eller att någon gatuvattning i större skala införts.

——————