Från Stockholms synkrets/Dåliga tider
Dåliga tider.
(Maj 1879.)
»Nå, hur står det till?»
»Å . . . hu, hu, hu! . . . Det är så dåliga tider. Kan man kalla det här för blomstermånad?»
Ett allmänt missnöje håller på att göra sig gällande. »Tiderna» äro dåliga, och väderleken ännu sämre. Är det riksdagens fel eller regeringens eller stadsfullmäktiges? Eller skall man gå ännu högre upp och uttrycka sin brist på tillfredsställelse med den som gifver regn och solsken? Man tyckes icke riktigt veta mot hvilken missnöjet bör utbryta, men missnöjd är man, det är visst.
Om man åt minstone kunde få litet vårluft i ersättning för den tryckta affärsställningen, men det ser mörkt ut och det kännes kyligt. Att få tag i någon inhemsk vår är icke tänkbart, och förrådet på utländsk vara tyckes vara ganska knapt, och dess utom . . . hvem kan väl i dessa tider tänka på införsel?
»Ack, hvilka tider!» sucka köpmännen.
»Hvilka förskräckliga tider!» jämra sig slöjdidkarne.
Till och med skalderne . . . ja, det gifves verkligen skalder ännu i våra dagar — till och med skalderne sucka öfver de dåliga tiderna.
»Det går trögt med vårfantasierna,» sade en af dem. »Jag har sedan flera föregående år hållit ett litet lager af ljumma vestanflägtar, blyga sippor och färgskimrande fjärilar, men dem kan jag ju inte nu använda. Man skulle skratta åt mig, om jag midt i vinterkylan i Maj drog fram med mina ljumma flägtar, och min poesi tål inte vid att utskrattas. Man skulle säga mig vara alldeles hors de saison eller hvad man kunde kalla otidig.»
»Nå, nå, det blir väl bättre, bara det kommer ned,» tröstade någon, men den olycklige skalden lät icke trösta sig. Han förtäljde sina lidanden, huru han ströfvat omkring för att få hop några vårfantasier på fullt realistisk botten, men huru det alldeles misslyckats.
Han hade gått ned i Kungsträdgården, men icke funnit ett enda grönt blad. Där blåste verkligen vestan, men det var en så skarp och bitande vestan som det allra omildaste nordanväder. Utanför vattenutskänkningsstället fans icke ens en aning om grönt på det träd som först bland Kungsträdgårdens alla träd brukar kläda sig i vårskrud. Sofforna och stolarne utanför vattenskänken voro icke häller gröna, och på dem satt ingen enda människa, endast några få sparfvar som lekte herskap, alldeles obekymrade om sparfutrotningskriget.
»Hu, hu, hu!» lät det från skaldens skägg. »Tiderna äro så dåliga.»
Han gick åt annat håll. Han tänkte möjligen på Strömsborg komma öfver några vårfantasier som kunde passa till hans gamla lager. Han kom i håg sin ungdom, sin gröna ungdom, då Strömsborg låg så vackert midt i den friska strömmen, fri och oantastad, med vidsträckt synkrets. Det var på den tiden, då det icke fans några dåliga tider, åt minstone icke för unge skalder. Han stälde sig först på Vasabron, men han tyckte sig stå på osäker grund och kunde därför icke få någon riktig öfversigt af Strömsborg.
»Skall jag fara sjövägen till holmen?» tänkte han. »Nej, det är så kallt, och dess utom har det sitt behag att komma landvägen till en holme.»
Han gick till sammanbindningsbanans gångbro, hvilken nu mer ej är fullt så folktom som för någon tid sedan. Det har varit en tid, då det fans åt minstone två ställen i Stockholm på hvilka man kunde få alldeles ostörd öfverlemna sig åt ensamhetens behag, utan fruktan att på något sätt störas, och de ställena voro nyss nämda bro samt Nya teaterns salong. Nu bör man icke göra sig alt för säker på en ostörd ensamhet där, och har man ett litet möte, hvilket man önskar skall blifva okändt för den skvalleraktiga verlden (Les bourgeois de Pont-Arcy, heter det på franska), så torde det, efter hr Arlbergs ankomst till Nya teaterns scen, icke vara rådligt att taga den teaterns salong till mötesplats. På gångbron öfver Norrström kan det möjligtvis ännu låta sig göra, men fullt säkert är det likväl icke.
Skalden kom till Strömsborg. Rätt fint, vacker stenkant rundt omkring, nymåladt och tvättadt, stort antal dukade bord, men ännu inga vårfantasier, icke en enda liten förkänning till en vårfantasi. Och likväl, huru trygg ligger icke Strömsborg med sammanbindningsbanan på nacken och Vasabron på magen!
»Det skall tusan gå och söka efter vårkänslor,» tänkte skalden och gick till Blanchs teater, den lilla behagsjuka sötungen i vrån vid Kungsträdgården, rätt täck, utan att vara prålande.
»Hvad hr Blanch är tokig som öppnar sin teater just när sommaren börjar!» sade någon för tre veckor sedan.
Blanch var likväl icke så tokig. Han tyckes hafva haft reda på, att sommaren icke skulle komma ännu på lång tid.
»Hu, hu, hu! Det är så dåliga tider,» ropar man, blåser i fingrarne, stampar fötterna och springer in till Blanch för att låta fru Schwartz-Nielsen hålla sig varm en stund.
Det är så dåliga tider, så dåliga, att hushyrorna icke kunna betalas, hvarför det torde vara bäst, att de genast afskaffas. Att försöka med en nedsättning, skulle endast orsaka tidsspillan. Och midt under så dåliga tider utvecklar sig här i Stockholm en förvånande byggnadslust. Öfver alt rifves och gräfves för att lägga nya grunder och på dem uppföra nya hus. Det är slut med rucklet i hörnet af Hamngatan och Nybrogatan . . . nej, hvad säga vi, det rucklet skall stå kvar, till dess den nya boulevarden från Nybrohamnen till Roslagstorg kommer att börjas, hvilket sannolikt inträffar ett eller annat årtionde efter Helgeandsholms-frågans slutliga afgörande, d. v. s. någon gång i slutet af 2300-talet, möjligtvis ännu ett århundrade senare.
Nej, vi mena, att det är slut med rucklet i hörnet af Hamngatan och Lilla Trädgårdsgatan, Bianchinis gamla hörn, väl kändt för alla gamla stockholmare. Det var där som Bianchini för några årtionden sedan började utskänka sin cioccolata och hålla ett kafé eller schweizeri i äldre stil. Han såg nog hvad Stockholm i det afseendet behöfde, och äfven när han ej längre kunde se, utan leddes omkring blind eller satt på en af sofforna i Kungsträdgården, gjorde han ännu sina goda iakttagelser. Han hörde i lång tid till Kungsträdgårdens originaler. Nu hafva de troppat af, de fleste. Gamle baron är dock ännu i lifvet, skulle vi tro, samt några få andra.
Det var ett ganska egendomligt hörn. Nu är det slut med det gamla. Nu skall hr Wilhelm Davidson där bygga ett nytt palats, ännu praktfullare än det han bygt i hörnet af Berzelii park. Och det är ej nog med att de Davidsonska palatsen komma att tilldraga sig uppmärksamheten, äfven det hus, N:o 3 A. Hamngatan, som ligger mellan dem, kommer att intaga en ganska framstående plats.
Det är ett annat hus i samma stadsdel, N:o 11 vid norra Blasieholmshamnen, hvilket också intager ett mycket framstående rum, men det lär snart komma att varda icke fullt så framstående. Det är ett i och för sig ganska vackert hus, som har sin förebild någonstädes vid Rhein, men som hittils kanske, oaktadt det visst icke själft skrytsamt förhäfver sig, gjort sig alt för mycket gällande, i synnerhet på bekostnad af Musikaliska akademiens alt annat än vackra palats. Nu lär N:o 11 komma att få en granne, kanske flera grannar på sin vestra sida, hvars dels obebygda, dels med stora och fula magasinshus vanprydda tomter skola, enligt hvad det säges, prydas af ståtliga och vackra byggnader ända bort till hörnet af Arsenalsgatan.
Kunna de dåliga tiderna sådan verkan åstadkomma, att de skaffa vår hufvudstad nya, vackra hus, så må deras minne ej alt för mycket fördömas.
Men de dåliga tiderna äro dock alltid dåliga, invänder man troligtvis, och den invändningen är svår att kullkasta. Under dåliga tider kan man naturligtvis icke vara glad och nöjd med någonting. Det påminner oss om hvad en äldre affärsman berättade för någon tid sedan.
Under 1857 års kris träffade den affärsmannen en gammal bekant, också en affärsman.
»Nå, hur står det till?» sporde den förste.
»Jo, tack, men tiderna äro så dåliga,» svarade den andre.
»Har bror fått någon växel protesterad?»
»Jo, jo, men! Det vill säga att en växel, för hvilken jag skulle få betalning, inte inlöstes på förfallodagen, utan måste protesteras. Tiderna äro så dåliga.»
»Nå, hur gick det med växeln?»
»Jo, jag fick verkligen full betalning ett par dagar efteråt.»
»Då har bror egentligen ingenting att klaga öfver.»
»Å, herre gud, tiderna äro så dåliga. Jag är ju tvungen att hålla stor kassa, hela 80,000 rdr kontant.»
»Hvad skall det tjäna till?»
»Jo, tiderna äro så dåliga. Här om dagen kom en gammal vän till mig och ville låna 30,000 rdr. Mannen är känd att ega half annan million.»
»Så-å, då fick han väl låna de 30,000?»
»Det fick han visst inte. Tiderna äro så dåliga.»
»Men en half-annan millionär! Hade han då ingen säkerhet för tillfället?»
»Jo, han hade fullt upp med goda säkerheter, men tiderna äro så dåliga.»
Ja, det är grufligt svårt, när tiderna äro dåliga.
——————