Från Stockholms synkrets/I ångfartygens barndom
I ångfartygens barndom.
(Maj 1874).
Då en minnesvård åt Samuel Owen nu kunnat med
ganska stor lättnad komma till stånd, är det ett bevis
på att hans minne ingalunda är utplånadt hos oss. Litet
hvar känner också till hvad Owen uträttat här i landet,
men det kan må hända vara af intresse att erinra sig
ett och annat från ångbåtarnes första tid.
För ej länge sedan höll den tyske rikspost-generaldirektören, d:r Stephan, ett föredrag om luftsegling och lemnade då också några uppgifter om åsigterna för 50 år sedan angående ångbåtarne. Såsom inledning till vår lilla minnesskildring meddela vi här hvad d:r Stephan anförde ur ett betydelsefullt tekniskt verk från år 1829, där det heter:
»Så stora prof som ångbåtarne efter nu förbättrade uppfinningar vid åtskilliga tillfällen än hafva aflagt på sin otroliga kraft, snabbhet och styrka, så fruktansvärda äro dock de faror, för hvilka man utsätter sig genom att lättsinnigt anförtro lifvet åt dessa ännu ofulländade maskiner, och att detta oemotståndliga framskaffningsmedel, hvars fart kommer alt att gifva vika, skall med en förskräcklig kraft störta till samman, om det möter något hinder, det kan man nog förstå, när man ofta läser, att den eller den ångmaskinen utvecklar lika stor kraft som 50 eller 100 hästar. Många sådana olyckor äro redan kända och många hållas med afsigt dolda, då det icke är till denna spekulations fördel att göra dem bekanta . . . Det är att befara, det folks tillit till en sådan inrättning, hvilken visserligen kan för någon tid lemna en snabb befordran, men aldrig, hvilket dock väl vore hufvudsaken, ingifva förtroende, kommer att sättas på spel genom upprepade olyckor och genom sina obehagligheter för de resande».
Detta kunde ännu år 1829 yttras i en teknisk bok i Tyskland. Då voro vi redan komna något längre. Redan år 1816 gjordes försök med ångbåtar i Sverige. Bland de engelska arbetare som presidenten Edelcrantz införskrifvit år 1804 för att biträda vid uppsättandet af några ångmaskiner, dels på Lidingön, dels i den s. k. Eldkvarnen på Kungsholmen, fann sig Samuel Owen hvilken sedan antogs till verkmästare vid Bergsunds gjuteri och år 1809 själf anlade den första mekaniska verkstad i Sverige, på Kungsholmen, där Myntet nu är beläget. År 1816 gjorde han en liten ångbåt, som ansågs för så underbar, att båten kallades the Witch (trollet). Denna ångbåt lär hafva haft propell och rörlig cylinder, som först ett par årtionden därefter infördes i andra land.
I presidenten Brolings »Bref om ångbåtar», som utgafs 1816, läses: »Till bakstammen af en vanlig båt apterades ett litet hjul af 3 qvarters diameter med 4 vingar eller skoflar, stälda snedt mot vattnet på samma sätt som vingarne på en väderkvarn. Axeln till detta hjul omdrejades af två man medelst utväxling. Båten framdrefs då 180 famnar på 5 minuter (motsvarande 2 1⁄8 knops fart), hvilken hastighet samma personer med åror förgäfves sökte åstadkomma. En roslagsbåt inrättades därefter sommaren 1816 med ett dylikt hjul af tackjärn, nära 5 fot i diameter; vingarne 4, af björk, om 6 2⁄3 kvadratfots area, i 36 graders vinkel mot styrlinien. Axeln gick under kajutgolfvet och hade på inre ändan en trilla, som sattes i rörelse af ångmaskinen om 4 hästkrafter med vibrerande cylindrar. Ångpannan var af gjutet järn, men för liten, så att afståndet, 180 famnar, väl gjordes på mindre än 3 minuter (4 knop), men farten kunde icke bibehållas på längre färd, emedan maskinen då stannade af brist på ånga. Maskinen gjorde 30 slag i minuten; 40 à 50 slag beräknades.» Ett ögonvitne har berättat, att icke fullt halfva hjulet var nedsänkt under vattnet.
I ett föredrag i sällskapet Å. B., som hölls förlidet år och hvilket vi erhållit tillåtelse att begagna för meddelande af åtskilliga uppgifter från den svenska ångbåtsfartens första tid, upplystes, att på hösten 1816 sattes två sidohjul på ofvan nämde båt. De voro 9 fot i genomskärning, hade 6 armar och utväxlingshjul. Vid ett försök härmed framdrefs båten 12,960 alnar i timmen, hvaraf drogs den slutsats, att båda inrättningarna gåfve samma fart.
Två fartyg lågo då hos Owen för att få maskiner. Det ena, tillhörigt kronprinsen Karl Johan, kallades Experiment, det andra Amphitrite. Den först nämde båten profvades 1817 och gjorde då 3 knop, hvarefter ångmaskinen uttogs, och fartyget lär sedermera hafva användts till sjömätningsfartyg.
Amphitrite vågade sig 1818 ända till Westerås och hölls sedan i många år gående med passagerare på Mälaren. Dock ansågs hvarje resa längre än till Drottningholm som ett vågstycke, enär den 6 hästars maskinen var tillverkad af ovane arbetare och skött af ovane maskinister.
Owen har själf berättat, att när han gjorde sin första gjutning på Kungsholmen, fans icke en enda man, utom honom, som förstod huru dermed skulle tillgå, samt att han var tvungen att gjuta vissa delar af sina första ångpannor, emedan järnplåt icke stod att erhålla, förr än han bygt ett valsverk på ett brukspatron Zethelius tillhörigt bruk.
Allmänheten hade stora betänkligheter vid att anförtro sig åt dessa »eld- och luftmaskiner», och knaggligt gick det också i början, äfven sedan flera ångfartyg kommit i fart. Det berättas, att Owen en gång skulle föra arfprinsen Oskar ända till Gripsholm för att visa hvad med ångbåt kunde uträttas, men att detta ansågs som något förskräckligt. Också inträffade att, trots alla försigtighetsmått, någonting i maskinen kom i olag på hemvägen, så att prinsen måste stiga i en slup och låta ro sig den sista milen.
Hvilket oerhördt arbete, hvilket storartadt tålamod och hvilken viljekraft måste Owen ej använda för att gå segrande ur striden! Men snart visade det sig dock, att saken vore utförbar samt till och med vinstgifvande.
Omkring år 1820 bygde Owen för egen räkning ångfartyget Upsala (det gamla) om 22 hästars kraft, som gick på staden af samma namn och sades inbringa hela veckoaflöningen för verkstaden. Yngve Frey, hvilket vi vilja minnas var samtidigt med Upsala, gick i 30 år med fördel för sin egare (handlanden Warodell, skulle vi tro).
Då Norrköpingsborna fingo veta, att ett ångfartyg, kalladt Stockholm, år 1821 utrustades för att täfla med deras på hufvudstaden seglande slupar och jakter, köpte de en på stapeln stående galeas, läto däruti insätta en af Owens oscillerande maskiner om 22 hästkrafter och satte detta fartyg, det äldsta med namnet Norrköping, i gång genom Södertelge kanal för att underhålla förbindelsen med hufvudstaden. Men fartyget var nära 11 fot djupgående och styrde icke väl samt rymde ej ved för mer än en half dags fart i sänder, och då behöfdes dock minst två långa sommardagar för vägen mellan Norrköping och Stockholm.
Hösten 1821 gjordes en sådan resa, som började på tisdagsmorgonen och slutade på torsdagseftermiddagen. Första natten låg fartyget öfver i Rågsundet i Nyköpings skärgård och den andra i Södertelge kanal. Ved intogs dess utom i Oxelösund och vid Bokö. Ingenting gick sönder, hvaröfver stor förvåning uppstod, och blott då och då stoppades maskinen för någon orsak, då den liflige kaptenen, som ansattes med frågor af de ängsliga passagerarne, höll ett tal till de församlade och hvarje gång utropade:
»Hören I, passagerare, gifven Er till freds, för vi hålla bara på att samla ånga, men det skall sedan bära af med ens gående gång.»
Om samma fartyg berättas det besynnerliga, att det på resa till Norrköping utanför Näfveqvarn började styra snedt, och då någon förmälde sig hafva hört något plumsa i sjön, stannades farten, hvarvid man varseblef att det ena hjulet fallit af axeln och gått förloradt . . . »Ljuger jag, så ljuger styrman».
En resa mellan Norrköping och Stockholm betraktades den tiden som en mycket lång sjöfärd, och att komma lyckligt fram, utan svårare äfventyr, ansågs som högst märkvärdigt. Då vädret var vackert, stod större delen af dagen en bål på fönsterkappen, omgifven af glas och sångare. När ved skulle intagas, hade passagerarne god tid att gå i land och leka i det gröna. Någon mathållning fans ej om bord, utan hvarje familj medförde sin väl försedda matsäck samt bjöd därur sina vänner eller om bord förvärfvade bekanta.
Emellertid hade sådana ångbåtar som Yngve Frey och Braut Anund kommit i gång och visat, hvilka fördelar kunde på Mälaren erhållas med ångfartyg framför s. k. Arboga-jakter, hvilka aldrig seglade, om ej vinden var mycket god och »lagom stark», och dess emellan lågo stilla vid någon af farledens oräkneliga krogar: Essingen, Petersberg, Rostock, Bockholmssund o. s. v.
Braut Anund var något rank, men försågs med ett slags utbyggnader som kallades sufflörer samt fick sedan två gånger byta om namn, först till Frithiof och sedan till Örnen, under hvilket senare namn han slutligen gick mellan Stockholm och Enköping ända till år 1844.
Yngve Frey var däremot styf och pålitlig. Han fördes många år af den försigtige kapten Tarmouth, hvilken då det blåste hårdt på Björkfjärden aldrig fortsatte resan däröfver, utan förtöjde fartyget vid närmaste landningsplats, med alla de försigtighetsmått som fordom användes af Ostindiefararne.
År 1822 började ett nytt, med fyra master tackladt ångfartyg sina resor mellan Ystad och Stockholm, beräknadt i synnerhet för kreaturstransport från Skåne och därför stort och rymligt, men med endast 22 hästars maskin. Det kallades Carl Johan, och konungen själf lär hafva haft aktier däruti.
När »Carl Johan» på en af sina resor inomskärs arbetat sig fram från Landsort till Kalmar och därifrån ångade vidare söder ut, möttes fartyget utanför Ölands södra udde af den där ganska vanliga sydvestvinden jämte sjögång, och maskinen förmådde ej drifva fartyget fram. Då natten tillstundade och resan ej kunde fortsättas samt kaptenen icke ansåg det rådligt att återvända till Kalmar, höll han i stället öster om Öland och länsade friskt undan för sina fyra gaffelsegel, så att han följande morgon var i lä om Ölands norra udde. Enär vädret där kändes nästan stilt, så vände han ned åt »Jungfrun» och kom, till kalmariternas stora förvåning, åter norra vägen in till deras stad igen. Efter att där hafva inlastat ved, fortsattes resan åter söder ut, men det gick alldeles som förra gången: »Carl Johan» måste å nyo vända utanför Utklippan, vågade sig för mörkrets skull icke till baka in i sundet, utan gjorde ännu en segling rundt Öland och kom vid dagens ljus åter helt lugnt inpaddlande norra vägen till Kalmar.
»Det är kändt,» säger vår sagesman, »att kapten Cook gjorde tre verldsomseglingar, men om »Carl Johan» vet man icke, att han fullbordade mer än två ö-kringseglingar å rad.» Således måste tredje resan söder ut hafva gått lyckligare. Emellertid fann rederiet ingen fördel af att behålla båten, hvarför maskinen togs ur honom och han skickades till Frankrike med en trälast.
Samma år som »Carl Johan» började sina irrfärder gjorde äfven två andra ångfartyg Stockholm och Föreningen, med hvar sin 22 hästars maskin, sina första resor. Det förra, som bygts af Owen, var ett ganska vackert och för den tiden snabbgående fartyg, men hade otur och såldes slutligen till Riga. »Föreningen» bygdes på handelsvarfvet i Karlskrona och gjorde resor mellan denna stad och Stockholm, men till en enkel sådan resa åtgick ofta en hel vecka. Fartyget fördes af löjtnanten frih. Knorring, om hvilken finnas många anekdoter. Efter åtskilliga öden såldes fartyget till Königsberg.
Ett fartyg, som oaktadt sina ofullkomligheter gjorde heder åt Owens företagsamhet och intelligens, var Josephine (gamla), som gick med 8 knop och hade en maskin af 80 hästars kraft, hvilken var af en egendomlig konstruktion och stod på däck. Det rymde 600 passagerare och på akterdäck lär en gång hafva dansats kvadrilj, hvari räknades 50 par. I aktersalongen kunde vid två långa bord dukas för 100 personer. Det brann upp på Mälaren framför Strengnäs år 1826, hvilken olycka väckte ett ofantligt uppseende i landet och återväckte de något nedtystade farhågorna för ångbåtsresor.
Stort uppseende väckte den af kapten Hammarsten konstruerade Ormen Långe, som var 80 fot lång och endast 12 fot bred, något då för tiden aldrig förut anadt. Owen insatte däruti en maskin af 20 hästkrafter. Fartyget gick i åtta år mellan Stockholm och Norrköping på 18 à 20 timmar, hvilket förut ansetts omöjligt. Sedermera gjorde det i många år resor mellan Linköping och Stockholm, till dess det slutligen sjönk på Roxen.
En enkel maskin, sådan som »Ormen Långes», sattes den tiden i gång genom trampning och stoppades medelst ångans afstängning, hvarigenom manövern gjordes svår och långsam. Om en sådan svårhandterlig ångbåt berättas det, att, då han skulle intaga ved vid den strax utanför Södertelge kanal belägna egendomen Hall, vågade kaptenen icke stoppa maskinen af fruktan att ej få honom i gång igen, utan girade i stället med sakta fart så nära sjöbryggan som möjligt, hvarvid veden kastades om bord af därtill färdiga personer, som därpå genast hemtade mer af samma vara för att vid fartygets nästa sväng å nyo kastas om bord, och så fortfor man till dess bränslebehofvet för tillfället var fyldt.
——————