Från Stockholms synkrets/Rum för resande
| ← I ångfartygens barndom |
|
Folknöjen som försvunnit → |
Rum för resande.
(Okt. 1874.)
»Ska’ det vara rum, herrn lilla?»
»Bo hos mig, söta frun!»
»Å nej, frun bor nog hos mig? Jag har ett så litet trefligt rum i Yxsmedsgränd.»
»Vackra rum, riktiga herskapsrum i Lilla Gråmunkegränd.»
Det var på den gamla goda tiden, då man ännu icke hade ett enda ordentligt hotell i Stockholm, och det är ej så länge sedan den gamla goda tiden ännu fans till.
Man kom med Gustaf Wasa, Upsala eller någon annan af de kända, säkra ångbåtarne och landade vid Riddarholmen. Det första steg man ämnade taga i Sveriges hufvudstad häjdades af en glupsk skara människoätare eller åt minstone fribytare, som kastade sig öfver den arme resanden, några af kvinnokön med duk på hufvudet eller utan hufvudbonad, andra manlige vildar i trasiga rockar och ej helare benkläder, alla lika obevekliga för nykomlingens böner om förskoning.
En ryckte i högra armen, en annan i den vänstra, en drog framifrån, en annan högg tag i rockskörten, en ville till Kolmätaregränd, en till Sven Vintapparesgränd. Man skrek och slet och slogs om den resande.
Det fans verkligen rum för resande — men hvilka! En trång, brant och smutsig trappa, där icke en enda stråle af guds vackra sol tilläts intränga, förde upp till en lika mörk och smutsig förstuga, hvarifrån man inträdde i ett rum, där det var ej blott brist på ljus, utan också på luft. Ett halft dussin halta stolar, hvilkas trasiga öfverdrag sökte dölja frånvaron af stoppning, stödde sig mot de med flottiga tapeter prydda väggarne eller lutade sig mot en rankig säng med eländiga bolster i stället för madrasser, ett plågans läger för en uttröttad resande.
Uppassningen var i öfverensstämmelse med bostaden. En ringklocka fans naturligtvis icke, och om öfriga nutidens bekvämligheter hade man ej ens någon aning. Hade en resande vågat yttra några anspråk i sådant afseende, skulle man möjligtvis hafva hyst medömkan med en sådan galenskap och därefter lemnat den utan vidare afseende; men det kunde ock hända, att man öppet visade sitt förakt för den djerfve nyhetsfordraren.
Så såg det ut i »rum för resande». Äfven i de bästa eller minst dåliga af dessa lägenheter egde man ännu på 1850:talet icke någon föreställning om den bekvämlighet, som redan då bestods den resande på Europas fastland. När en svensk kom till Hamburg och tog in på »Victoria» eller »Zum Kronprinzen» vid Jungfernstieg, föll han i förvåning öfver »en sådan lyx» i ett hus där man bara höll rum för resande. Han hade aldrig tänkt ens något ditåt, och att något dylikt skulle kunna upprättas i Stockholm, föll honom rakt af icke in.
»Icke ha vi de tillgångar, som hamburgarne,» hette det.
»Nej, vi få nöja oss med våra gamla rum för resande, men roligt är att någon gång hafva bott i ett sådant europeiskt hotell som vid Jungfernstieg.»
Men så uppstod Hôtel Rydberg, och man fann, att äfven Stockholm kunde vara europeiskt. Det dröjde ej många år, förr än Rydberg fick en yrkesbroder i Hôtel Kung Karl, och några år senare uppstod Grand Hôtel.
Nu se våra rum för resande annorlunda ut än förr. De stora gästhusen äro icke ensamma. De hafva till medhjälpare snarare än medtäflare en hel mängd små, af hvilka åtskilliga väl ännu kanske äro något ålderdomliga i seder och bruk och lemna ett och annat öfrigt att önska; men flertalet håller sig dock på en högst aktningsvärd fot, och något af de gamla äkta »rum för resande» är sannolikt svårt att nu mer uppspana.
Och hvar finnas icke hoteller, riktigt europeiska hoteller nu för tiden i Sverige? I Enköping och Vadstena, i Mjölby, i Nässjö — gud vet huru många hoteller Nässjö nu mera har — i Falköping . . .
I Falköping! Ja, huru det ser ut med den saken i själfva staden, veta vi verkligen icke, men nog finnes det ett hotell på Ranten, järnvägsstationen.
Det är en ganska stor station och i mycket verkligen förträfflig, där man med rätt stor tillfredsställelse kan uppehålla sig hela 20 minuter, och då en stockholmsresande ännu nyttjade vestgötalinien för sina ut- eller hemfärder till eller från södern, längtade han till Falköping, så snart han hunnit förbi Halsberg eller då han lemnat Jönköping bak om sig.
På Falköpings station finnes en rymlig matsal med ett litet, synnerligen intressant kabinett till höger, beräknadt för ett förspel som egentligen icke är tillåtet, men i sin oskadlighet ännu aldrig kommit förargelse å stad. I den matsalen äter man alldeles orimligt för ett ganska rimligt pris, källa till utländingars pyramidaliska förvåning, och man skiljes därifrån med saknad.
Detta är på dagen. Kommer man dit nattetid och önskar ligga öfver samt på förhand gjort sig försäkrad om rum, finner man också det i ordning. Sängen är god, åt minstone för att vara i Sverige, där man visserligen börjat göra några aktningsvärda försök i den vägen, men visst icke öfver alt ännu lyckats hitta på hvad som verkligen fordras för ett fullt bekvämt hviloläger. Pelle Ödman, den glade skildraren, skref en gång, för några år sedan, följande sanning:
»De gamle egypterne brukade ställa likkistor på middagsbordet för att påminna sig sin dödlighet; men vi svenskar gå ännu längre: vi ställa dem i våra sofkamrar, lägga oss i dem om nätterna och kalla dem — sängar!»
I Falköpings järnvägshotell är bruket kanske ej fullt så egyptosvenskt, och man skulle därför kunna sofva rätt godt där, om det icke funnes en bottenvåning, ett litet bihang till dessa rum för resande, eller kanske det är hufvudsak.
Man kommer till hotellet en höstafton, går till hvila och är färdig att somna, då sång och harpolek höras från våningen inunder. Det är en sopran med harpa, en förtvifladt skarp sopran, som sjunger en tysk visa på några och tjugu strofer. Efter sopranen följer en bas, en tjock och bockdrillande bas, som sjunger en ännu längre visa, lika tysk. Men därpå komma många basar på en gång, och hvar och en sjunger sin egen visa efter sin egen mindre behagliga melodi:
Der Sängerkrieg in Falköping (Ranten).
Oljudet växer, sången öfvergår till tjut, harpan har tystnat, men genom tjutet skär skrällen af sönderslagna tallrikar eller annat krukmakargods, hvarpå höres dånet af tunga, trampande steg, ett oroligt kringtraskande, alt häftigare, vildare, ett springande på fläck, tyckes det, ett dunsande bland hiskliga svordomar.
De i sångarkriget deltagande äro många, det kan man höra, och alla vråla de enstämmigt. Då och då höres ett gält skratt, en ohygglig munterhet från en sprucken kvinnoröst, som skär igenom hjärtat, men skrattet förvandlas till skrik och gråt. Stampandet och vrålandet tilltaga, Hela huset darrar, men står likväl upprätt. Bjälkarne äro starka.
Det tyckes vara en strid på lif och död i våningen inunder. Den egennyttige resande som fått sitt sofrum ofvanpå detta pandemonium hoppas, att kämparne snart skola slå i hjäl hvar andra samt att tystnad därefter må inträda, men den svenska hjälteslägten är ihärdig och seg. Man fortfar på samma sätt i flere timmar. Det är således ett äkta bondkrogsslagsmål, tror man, och vänder sig oroligt på sitt plågoläger. Att sofva är omöjligt.
Slutligen tyckes det på ljudet som skulle den ene efter den andre af kämparne kastas ut. De måste hafva funnit sin öfverman. Därefter fortsättes oväsendet utanför huset, men betydligt mattare. Det aflägsnar sig, dör bort, och den uttröttade resande somnar ändtligen, men han har icke sofvit länge förr än någon bultar på dörren.
Det är uppasserskan som förkunnar, att man måste stiga upp, så vida man vill hinna med tåget till Halsberg. Man rusar ur sängen, men känner sig lika tung i hufvudet som skulle man själf hafva deltagit i det nattliga uppträdet i bottenvåningen.
När man kommer ut, frågar man uppasserskan, huru ett så förskräckligt oväsen kan tillåtas där man har rum för resande, men den frågan tyckes hon icke förstå. Det är kanske något som hör till ordningen för natten.
»Är det krog här inunder?» spörjer man.
»Nej, det är bara en skänk.»
Den skänken gästas visst icke af bönder, utan af herrar från sta’n, så försäkrade uppasserskan på Ranten.
Hvilka anledningar till betraktelser för en utländing, då han skall skildra intrycket af en resa i Sverige!
Det är ej så många år sedan ett stort antal reslystna som önskade besöka Sverige afstodo därifrån, emedan de hört, att gästhusen skulle vara i så dåligt skick. Annorlunda låter det nu, sedan så många främlingar haft tillfälle att njuta af bekvämligheterna i Stockholms stora härbärgen. Men i det öfriga Sverige är det kanske ej ännu som det borde vara, oaktadt uppkomsten af så många hotell.
Huru är det t. ex. vid våra badorter, våra för öfrigt så förträffliga badorter? Hotellväsendet i dem torde väl ännu icke hafva nått sin högsta utbildning.
»I Marstrand har man väl utmärkta hotell med betjäning som talar alla europeiska språk samt med de flesta europeiska tidningar?» sporde för icke så länge sedan en tysk, hvilken fått höra talas om de svenska badorterna på vestkusten.
Den spörjande var då just på väg till Sverige för att njuta af baden i Marstrand eller Lysekil, men den svensk som tillspordes kunde icke helt oförskämdt svara ja på frågan. Svensken måste, under det han på det varmaste och mest sanningsenliga sätt prisade våra badorters förträfflighet i en hel mängd afseenden, erkänna att betjäningen i Marstrands och Lysekils »hoteller» just icke talar alla europeiska språk, om den också kan vara ganska hemmastadd i bohuslänska och vestgötska samt äfven halländska.
Efter den upplysningen for främlingen icke till den svenska vestkusten. Han lär väl icke vara den enda som af nyss nämda orsak afstått därifrån.
——————