Gösta Berlings saga/Kapitel 36
| ← Kevenhüller |
|
Skogstorpet → |
BROBY MARKNAD
DEN FÖRSTA FREDAGEN i oktober börjar den stora Broby marknad, som varar i åtta dagar. Det är höstens stora högtid. Den föregås av slakt och bak i varje stuga, de nya vinterdräkterna äro då färdiga att bäras första gången, helgdagsrätter, sådana som klengås och ostkaka, stå på bordet dagen om, brännvinsransonerna fördubblas, arbetet vilar. Det är fest i varje gård. Tjänare och arbetsfolk få då ut sina löner och hålla långa överläggningar om vad de skola köpa på marknaden. Långväga folk kommer i små flockar vandrande vägen fram med ränsel på ryggen och stav i handen. Många driva sina kreatur till marknaden. Små envisa ungtjurar och getter, som stå stilla och sätta frambenen rätt i backen, ställa till mycken förtret för ägaren och mycken glädje för åskådarna. Gästrummen på herrgårdarna äro fyllda av kära gäster: nyheter utbytas, och priser på boskap och bohag diskuteras. Barnen gå och drömma om marknadsgåvor och marknadspenningar.
Och på den första marknadsdagen — vilket vimmel rör sig inte då uppför Broby backar och över det vida marknadsfältet! Stånd äro resta, där städernas köpmän ha brett ut sina varor, medan dalfolk och västgötar ha staplat upp sitt gods på oändliga räckor av »skivor», över vilka vita tygtak fladdra. Lindansare, positiv och blinda fiolspelare finnas där nog av, likaså av spåmän, av karamellförsäljare och av brännvinskrogar. Bortom stånden stå sten- och träkärl uppradade. Lök och pepparrot, äpplen och päron bjudas ut av trädgårdsmästare från de stora gårdarna. Vidsträckta kvadrater av marken äro upptagna av rödbruna kopparkärl med blank förtenning.
Det märks dock väl på marknadsrörelsen, att nöd råder i Svartsjö och Bro och Lövvik och de andra Lövsjösocknarna: handeln går dåligt vid stånd och skivor. Mesta rörelsen är det på det stora kreaturstorget, ty mången måste sälja både ko och häst för att själv kunna leva över vintern. Där pågår också det vilda, spännande hästbytet.
Muntert är det på Broby marknad. Har man blott pengar till ett par supar, så kan man hålla modet uppe. Och det är inte brännvinet ensamt, som vållar glädjen: när människorna från de ensliga skogshemmen komma ned till marknadsfältet med dess böljande massor och höra bruset av hela den skrikande, skrattande skaran, bli de liksom yra av glädje, förvildade av det brusande marknadslivet.
Visst blir det mycken handel bland så många människor, men den är dock knappast huvudsaken. Det viktigaste är att få med sig en skara av släkt och vänner bort till kärrorna och bjuda på fårpölsa, klengås och brännvin eller att övertala tösen att ta emot psalmbok och silkeskläde eller att gå och se ut marknadsgåvor åt de små därhemma.
Alla människor, som inte ha måst stanna hemma för att se till hus och boskap, äro komna till denna Broby marknad. Där äro kavaljerer från Ekeby och skogsbönder från Nygård, hästhandlare från Norge, finnar från de norra skogarna, skojare från landsvägen.
Ibland samlas hela det brusande havet i en virvel, som svänger sig i yra ringar kring en medelpunkt. Ingen vet vad som finns innerst, förrän ett par polismän bryta sig igenom hopen för att göra slut på ett slagsmål eller resa upp en kullvält kärra. Och i nästa ögonblick är det en ny folkskockning omkring en köpman, som munhugges med en kvick jänta.
Så, fram mot middagen, börjar det stora slagsmålet. Bönderna ha fått för sig, att västgötarna begagna för korta alnmått, och där uppstår först gräl och oväsen omkring deras skivor, sedan övergår det till våldsamheter. Det vet envar, att för de många, som i de dagarna inte sågo annat än nöd och elände för sig, var det just som en glädje att få slå till, det kunde göra detsamma vem eller vad som träffades. Och så snart de starka och stridslystna se, att ett slagsmål är i gång, rusa de till från alla håll. Kavaljererna ämna just bryta fram för att stifta fred på sitt eget vis, och dalkarlarna skynda till för att hjälpa västgötarna.
Starke Måns från Fors är den, som är ivrigast inne i leken. Full är han, och vred är han. Nu har han ryckt omkull en västgöte och börjat prygla upp honom, men vid dennes nödrop skynda hans landsmän fram och försöka tvinga starke Måns att släppa kamraten lös. Då välter starke Måns tygpackorna ned från en av skivorna och griper själva skivan, som är en aln bred och åtta alnar lång samt hopfogad av tjocka plankor, och börjar svänga den som sitt vapen.
Han är en förfärlig man, starke Måns. Det var han, som sparkade ut en vägg i arresten i Filipstad, han, som kunde lyfta en båt ur sjön och bära den på sina axlar. Nu kan man tro, att då han börjar slå omkring sig med den tunga skivan, så flyr hela folkhopen och västgötarna med. Men starke Måns är efter dem, slående omkring sig med den tunga skivan. För honom är det inte mer fråga om vänner eller fiender: han vill bara ha någon att slå, nu sedan han har fått ett vapen.
Folket flyr i förtvivlan undan honom. Män och kvinnor skrika och springa. Men hur är det möjligt att fly för kvinnorna, av vilka flera ha sina barn vid handen? Stånd och kärror stå dem i vägen, oxar och kor, som bli vilda av larmet, hindra dem att komma undan.
I ett hörn mellan stånden har en hop kvinnor blivit inklämd, och mot denna stormar jätten. Tycker han sig inte mitt i skaran se en västgöte! Han höjer skivan och låter den falla. I blek, rysande ångest ta kvinnorna emot anfallet, krypande samman under det dödande slaget.
Men då skivan vinande faller ned över dem, brytes dess kraft mot en mans uppsträckta armar. En man har inte krupit samman, utan rest sig över mängden, en man har av fri vilja tagit emot slaget för att rädda de många. Kvinnor och barn stå oskadda. En man har brutit slagets våldsamhet, men han ligger nu också medvetslös på marken.
Starke Måns lyfter inte upp sin skiva för att storma vidare. Han har mött mannens blick, just då skivan störtade ned på hans hjässa, och den har slagit honom med förlamning. Han låter sig bindas och föras bort utan motstånd.
Men i ilande fart löper kring marknaden det ryktet, att starke Måns har slagit ihjäl kapten Lennart. Man säger, att han, som har varit folkets vän, har dött för att rädda kvinnor och värnlösa barn.
Och det blir stilla över de vida fälten, där livet nyss brusade i sin vildaste fart: handeln stannar av, slagsmålet upphör, gillena vid matsäcksskrinen taga slut, förgäves locka lindansarna på åskådare.
Folkets vän är död, folket har fått sorg. I tyst trängsel strömma alla mot den plats, där han har fallit. Han ligger utsträckt på marken, alldeles medvetslös, något sår syns inte, men själva huvudskålen tycks vara tillplattad.
Några män flytta honom varligt upp på skivan, som jätten har tappat. De tro sig märka, att han ännu lever.
»Vart skola vi bära honom?» frågade de varandra.
»Hem!» svarar en barsk röst ur hopen.
O, ja, ni goda män, bär honom hem! Lyft upp honom på era axlar och bär honom hem! Han har varit Guds lekboll, han har drivits som en fjäder för fläkten av hans anda. Bär honom nu hem!
Det sårade huvudet har vilat på den hårda britsen i fängelset, på halmkärven i ladan. Låt det nu få komma hem och vila mot en stoppad kudde! Han har lidit oförskylld skam och plåga, han har förjagats från sin egen dörr. En irrande flykting har han varit, vandrande Guds vägar, var han kunde finna dem, men hans längtans land var detta hem, vars port Gud hade stängt för honom. Kanske står hans hem öppet för den, som har dött för att rädda kvinnor och barn.
Nu kommer han inte som en förbrytare, ledd av raglande dryckesbröder: han ledsagas av ett sörjande folk, i vars hyddor han har bott, medan han har hulpit dess lidanden. Bär honom nu hem!
Och de göra så. Sex män lyfta skivan, varpå han ligger, på sina axlar och bära honom bort från marknadsfältet. Där de gå fram, vika människorna åt sidan och stå stilla: männen blotta sina huvuden, kvinnorna niga, såsom de göra i kyrkan, då Guds namn nämnes. Många gråta och torka sina ögon, andra börja tala om vilken man han har varit, så god, så munter, så rådsnar och så gudfruktig. Märkligt är ock att se hur, så snart en av bärarna tröttnar, en annan helt sakta kommer och för sin skuldra in under skivan.
Så kommer kapten Lennart också förbi den plats, där kavaljererna stå.
»Får väl gå med och se till, att han kommer riktigt hem,» säger Beerencreutz och lämnar sin plats vid vägkanten för att gå med upp till Helgesäter. Hans exempel följes av många.
Marknadsfältet blir liksom öde: folket drager med kapten Lennart upp till Helgesäter. Man måste ju se till, att han får komma hem. Allt det nödvändiga, som skulle köpas, får vara, som det är, marknadsgåvorna åt de små därhemma bli glömda, psalmboksköpet blir aldrig avslutat, silkesduken, som har lyst i jäntans ögon, får ligga kvar på disken. Alla måste gå med och se till, att kapten Lennart kommer hem.
Då tåget kommer fram till Helgesäter, är där tyst och öde. Åter trumma överstens nävar mot den stängda ingångsdörren. Alla tjänare äro på marknaden, kaptenskan är ensam hemma och vaktar huset. Nu är det också hon, som öppnar.
Och hon frågar, såsom hon hade frågat en gång förr:
»Vad vill ni?»
Varpå översten svarar, såsom han hade svarat en gång förr:
»Vi äro här med din man.»
Hon ser på honom, där han står styv och trygg som alltid. Hon ser på bärarna bakom honom, som gråta, och på hela folkmassan därbakom. Hon står där på trappan och ser in i hundratal av gråtande ögon, som ängsligt stirra upp till henne. Sist ser hon på mannen, som ligger utsträckt på båren, och trycker handen mot hjärtat.
»Detta är hans rätta ansikte,» mumlar hon.
Utan att fråga mer lutar hon sig ned, drar undan en regel, slår upp förstudörrarna på vid gavel och går sedan före de andra in i sängkammaren.
Översten och kaptenskan hjälpas åt att dra ut dubbelsängen och skaka ut bolstern, och så blir kapten Lennart åter bäddad på mjukt dun och vitt linne.
»Lever han?» frågar hon.
»Ja,» svarar översten.
»Finns det hopp?»
»Nej. Det är ingenting att göra.»
Det är tyst en stund, så kommer en plötslig tanke över henne.
»Gråta de för hans skull, alla dessa?»
»Ja.»
»Vad har han då gjort?»
»Det sista han gjorde var att låta starke Måns slå ihjäl sig för att rädda kvinnor och barn från döden.»
Hon sitter åter tyst en stund och tänker.
»Vad hade han för ansikte, överste, då han kom hem för två månader sedan?»
Översten rycker till. Nu förstår han, nu först förstår han.
»Gösta hade ju målat honom!»
»Så var det för ett kavaljersstrecks skull, som jag stängde honom ute från hans hem. Hur vill ni stå till svars för sådant, överste?»
Beerencreutz höjde på de breda axlarna.
»Jag har mycket att svara för.»
»Men jag menar, att detta måtte vara det värsta ni har gjort.»
»Så har jag heller aldrig gått en tyngre väg än den i dag hitupp till Helgesäter. För övrigt är det två till, som ha skuld i detta.»
»Vilka då?»
»Sintram är den ena, den andra är kusin själv. Kusin är en sträng kvinna. Jag vet, att många ha försökt att tala med kusin om hennes man.»
»Det är sant,» svarar hon.
Sedan ber hon honom berätta om dryckesgillet i Broby.
Han berättar allt, så gott han kan minnas, och hon lyssnar tyst. Kapten Lennart ligger alltjämt medvetslös på sängen. Rummet är alldeles fullt av gråtande människor; ingen tänker på att utestänga denna bedrövade skara. Alla dörrar stå öppna, alla rum, trappor och förstugor äro fyllda av tysta, ängsliga människor, långt ute på gården stå de i täta flockar.
Då översten har slutat, höjer kaptenskan rösten och säger:
»Om här finns några kavaljerer inne, så ber jag dem gå härifrån. Det är mig svårt att se dem, då jag sitter vid min mans dödsläger.»
Utan ett ord vidare stiger då översten upp och går. Så göra ock Gösta Berling och några andra kavaljerer, som ha följt kapten Lennart. Folket viker skyggt åt sidan för den lilla skaran av förödmjukade män.
Då de äro borta, säger kaptenskan: »Vill någon av dem, som ha sett min man under denna tiden, säga mig var han har uppehållit sig och vad han har sysslat med?»
Så börja de då därinne att bära vittnesbörd om kapten Lennart inför hans hustru, som har misskänt honom och i stränghet förhärdat sitt hjärta för honom. Nu ljuder det åter, de gamla hymnernas språk. Män tala, som aldrig ha läst annan bok än bibeln. På bildspråk ur Jobs bok, med ordvändningar från patriarkernas dagar tala de om Guds vandringsman, som gick omkring och hjälpte folket.
Det varar länge, innan de ha fått tala ut. Medan skymningen kommer och kvällen, stå de kvar och tala: en efter annan träder fram och förtäljer om honom inför hans hustru, som inte har velat höra hans namn nämnas.
Där finnas de, som kunna tala om hur han hade funnit dem på sjuksängen och botat dem. Där äro vilda slagskämpar, som han har tämt. Där äro bedrövade, som han har upprättat, försupna, som han har tvungit till nykterhet. Var och en, som hade varit stadd i outhärdlig nöd, hade sänt bud på Guds vandringsman, och han hade förmått hjälpa, åtminstone hade han förmått väcka hopp och tro.
Hela kvällen ljuder hymnernas språk inne i sjukrummet.
Ute på gårdarna stå de täta hoparna och vänta på slutet. De veta vad som försiggår därinne. Det, som sägs högt vid dödsbädden, viskas från man till man därute. Den, som har något att säga, tränger sig sakta fram. »Det är en, som kan vittna,» säger man och lämnar honom rum. Och de träda fram ur mörkret, avlägga sitt vittnesmål och sjunka åter ned i mörkret.
»Vad säger hon nu?» fråga de utanför stående, då någon kommer ut. »Vad säger hon, den stränga frun på Helgesäter?»
Hon strålar som en drottning. Hon småler som en brud. Hon har flyttat fram hans länstol till bädden och lagt på den de kläder, som hon själv har vävt åt honom.»
Men så blir en tystnad bland allt folket. Ingen säger det, alla veta det på en gång: »han dör.»
Kapten Lennart slår upp sina ögon, ser och ser nog.
Han ser hemmet, folket, hustrun, barnen, kläderna och småler. Men han har blott vaknat upp för att dö. Han drar ett rosslande andetag och ger upp andan.
Då tystna berättelserna, men en röst tar upp en dödspsalm. Alla stämma in, och buren av hundratals starka röster stiger sången mot höjden.
Det är jordens avskedshälsning till den flyende själen.