Gamla brev/18
← XVII. |
|
Efterskrift. → |
XVIII.
- »Min egen, egen Tage!
Du skall inte bli rädd, när du en gång får detta brev. Ty när du får det, vet jag, att du skall glädjas, då du läser det. Du skall glädjas av dessa fattiga rader, som är det enda, jag numera kan skänka dig, därför att de aldrig skola komma inför dina ögon, förrän du längtar efter mig och finner dem av dig själv.
Jag ville icke lämna detta brev efter mig på det sätt som människor göra, vilka veta, att de skola dö. Ty jag vill ej tvinga mig på dig, och det skulle jag göra, om jag sade dig, att jag skrivit dig ord, som jag ej kan uthärda att du skall läsa, medan jag ännu är i livet. Men när du själv längtar efter mig, när den stund kommer, då du söker upp mina gamla brev och kanske önskar, att din lilla hustru sutte hos dig igen, när du blivit mild emot mig i ditt hjärta, som du var förr, men som jag vet, att du icke är nu, då skall du finna detta brev i en ensam stund, och då tror jag, att det kanske skall göra dig gott att ännu en gång höra mig tala. Då skall du tycka om att se mig igen, sådan jag var under den sista tiden, även fastän jag vet, att jag nu är både blek och ful, och då skall du inte tycka, att jag är barnslig, därför att jag ger dig en lock av mitt hår, för att du skall gömma den till ett minne av din lilla hustru-flicka, som du en gång kallade mig.
Jag har god tid att skriva. Ty det dröjer ännu flera dygn, innan du kommer hem. Och det behöver jag också. Ty jag är så trött, och jag orkar ej skriva länge för var gång. Jag gråter också, när jag skall skriva, och jag tror därför, att jag aldrig kan få detta brev färdigt. Men jag har ditt porträtt bredvid mig, när jag skriver, och så ofta jag ser på det, blir jag mera stark. Ty då vet jag, att om jag ej får detta brev färdigt, då får jag aldrig sagt det, som jag under alla dessa år icke kunnat säga. Och när jag är död, får du ej känna för mig, så som du gör nu. När jag tänker därpå, är det, som om mitt hjärta ville brista av sorg.
Du undrar väl över, alt jag så säkert kan sitta här och säga, att jag skall dö, och ibland säger jag nog också mig själv, att det kan hända, att jag inbillar mig det, och att mången före mig trott, att de skulle dö, men ändå levat. Men jag kan icke bry mig om, vad som hänt andra människor. Det tröstar mig icke, och jag tror icke därpå. Vad jag nu vet, tycker jag, att någon viskat i mitt öra, som vet det bättre än jag. På detta tror jag, och gjorde jag icke det, skulle jag aldrig kunna skriva. Men det är det underliga, att jag vet, att jag aldrig skall nå den lyckan att giva ditt och mitt barn livet.
Kan du förstå mig, när jag säger dig, att jag gläder mig åt, att detta aldrig skall ske? Jag gläder mig däråt, därför, att jag vet, att det aldrig skulle göra dig någon glädje. Du har aldrig sagt mig det, aldrig med ett ord antytt det ens, du har varit så god emot mig, du har varit min sol i livet, från första stunden jag såg dig. Ingen är som du, men jag tycker ibland, att det är så tungt att veta, att jag står dig i vägen, och att bland främmande människor, som jag inte känner och aldrig får se, skall du finna allt det, som jag icke kunnat ge dig. Det är så underligt att säga, att jag ingenting kunnat ge dig, jag, som velat giva dig allt.
Första gången jag fick veta, att vi skulle flytta hit till denna stora stad, där allt är buller, oro och förvirring, då slog det mig som en mörk aning, att jag aldrig här skulle äga dig, som jag gjorde i Uppsala i våra små rum, där de stora träden skuggade för våra fönster. Jag var så lycklig där, Tage, min egen Tage. Jag var så lycklig, som du nog aldrig varit i hela ditt liv, så lycklig, som jag icke kunnat göra dig, och som jag gråtit över bittert många gånger, när det blivit mörkt omkring oss, och du inte längre kunde se mig. På den tiden grät jag inte, och aldrig hade jag heller vetat, vad det var att gråta. Jag grät bara ibland av glädje, när jag var ensam, därför att jag tyckte, jag var så lycklig. Men här och under det sista året har jag lärt mig det.
När jag nu skriver detta, då tycker jag nästan, att det är grymt av mig att säga dig allt det, som du kanske aldrig eljest skulle ha vetat. Men när man skall dö, vill man så gärna, att de, vilka man hållit av, skola minnas den, som är borta. Jag har ingen som jag vill skall minnas mig, ingen på den vida jorden mer än dig. Och om du aldrig läser detta brev, då skall du glömma mig mycket snart. Ty jag har aldrig kunnat lära dig att älska mig riktigt.
Du tror nog, att jag säger detta, därför att du var så otålig emot mig, när jag ej kunde låta bli att längta till vårt gamla hem och våra gamla vänner. Det är nog inte så. Men ändå vet jag, att jag då gjorde dig mycket ont. Jag såg, att du gick ifrån mig, och jag såg också, att du var gladare, när du kom hem och hade varit borta utan mig. Du hade så mycket att bestyra, så mycket att tänka på, och allt vad du företog dig, sade du var för din framtid. Ibland sade du också, att det var för vår framtid, och när jag ingenting svarade, trodde du, att jag icke förstod dig. Jag såg så tydligt, att det var det, du trodde, när du sedan drog dig ifrån mig och blev kall och stel och sluten. Och det föll som en tyngd på mitt hjärta, och den går nog aldrig bort, förrän jag får somna riktigt och aldrig vakna igen. Men då ville jag, att du skulle veta, att när jag ser dig sitta och grubbla för dig själv, då skulle jag vilja sätta mig bredvid dig och få prata med dig som en förståndig och hjälpsam vän. Men med detsamma blir jag så rädd, att vad jag kom att säga, skulle vara så litet mot allt, vad jag ville, och så sitter jag tyst mitt emot dig och tänker på dig. Det är som underliga melodier, vilka jag ibland kan höra tyst för mig själv, men omöjligt kan få fram, fast jag så väl hör varenda ton i mitt öra.
Då går du ibland ifrån mig och då tycker jag, att jag hör, hur du suckar för dig själv, när du tror, att jag ej kan höra dig. Jag tror, att du längtar efter mig, och jag tycker, att jag ville dö av sorg, för att jag är så liten och obetydlig, att du ej ens märker, hur jag håller av dig. Och när du har gått, sitter jag ensam och säger allt det, som jag aldrig kunnat låta dig höra, därför att jag ingenting annat är än en liten kvinna, som älskar dig.
Ibland tyckte jag att det var som om allt detta ropade inom mig så högt, att du skulle höra det, även när jag teg, och när jag då äntligen visste, att jag ingenting hade att hoppas, då blev jag så olycklig, som jag nu är, och som jag blivit, därför att jag ej kunnat vara för dig, vad jag borde. Vet du, när jag visste detta? Ack nej, det kan du icke veta, ty jag förstår så väl, att du aldrig kommit att tänka därpå. Det var, när jag första gången kom till dig, lade mina armar om din hals, och berättade dig, att vi skulle få ett barn. Om du visste, hur lycklig jag blev, när jag första gången förstod, att det var så. Det blev mörkt för mina ögon, och jag tyckte, att det gnistrade ur mörkret. Jag var som tokig av lycka. I många, många dagar gick jag och bar på min glädje, tyckte att världen blivit så underligt rik, och att allt vad jag såg omkring mig var ljust och glatt. Jag sjöng inte, jag talade inte, jag gick bara omkring och fattade inte, att all denna lycka verkligen var min. Ty jag trodde så visst, att nu skulle du hålla av mig igen. Jag var så viss, att när du fick veta det, skulle du sluta mig i dina armar och gråta av glädje. Och sedan skulle du förstå allting, utan att jag sade dig något. Å, Tage, att jag inte dog då, när jag såg hur du tog det. Du strök mig över håret, och du såg bort. Du vände dina ögon ifrån mig, därför att du inte ville möta mina, och då förstod jag, att det fanns icke något hopp for mig. Ingenting fanns det — mer än den svarta natten, söm jag var så rädd för. Jag är det inte nu längre. Ty sedan jag sett dig se på mig, som du då gjorde, kan jag icke mera bliva rädd för någonting. Du gick ut den kvällen. Tage! Säg, kan du minnas det? Du gick ut. Och när du gått, stod jag i fönstret och såg efter dig. Det blev mörkt omkring mig, när jag icke såg dig längre, och jag gick hela aftonen fram och tillbaka på golvet, jag kramade mina fingrar mot varandra, så att de värkte. Jag kunde varken tänka eller gråta, jag visste bara, att det kunde ej göra så ont att dö.
Därför är jag glad, Tage, att jag vet att jag skall dö. Ty jag kan icke tänka mig, att jag skulle få se dig vända dina ögon bort från vår lilla gosse, som jag dagligen och stundligen känner inom mig — så som du en gång vände dig bort ifrån mig.
Men när jag nu sitter här och skriver, försöker jag att tänka på, att jag redan är död, och att du någon gång kommer att tänka på mig så vänligt och gott, att du vill taga mina brev i din hand och försöka att minnas mig en liten stund, när du är för trött för att arbeta. Då vet jag, att jag ändå gjorde dig något gott, som i tid lämnade dig ensam, och då skall du veta, att jag kände för dig så innerligt, att jag visste och förstod, att du är bland de människor, vilka det minsta band trycker och för vilka en¬ samheten är lyckan. Många, många gånger har jag sagt dig det förr. När jag kom ibland och satte mig bredvid dig och tog din hand i min, då skall du veta, att jag sade dig så mycket, så mycket med det. Då skall du förlåta mig också allt, vad jag gjort dig ont, och att jag icke förstod, att om jag vetat ditt bästa, skulle jag hava sagt nej den gång, då du icke förstod det själv, utan såg dig blind på en liten flicka och frågade, om hon ville bliva din hustru.
Då går du nog en dag, när du har ledigt, ut till min grav och hälsar på mig, så att jag ej skall behöva tro, att jag alltid skall ligga därute så ensam, som jag nu känner att jag är. Och då skall du veta ännu en sak till: sedan jag skrivit ned allt detta, är jag icke så olycklig, som jag nyss trodde. Jag gråter inte längre. Jag har glömt alltsammans. Jag minns bara den tid, då jag fick följa dig hem till oss och tända din lampa och satt tyst bredvid dig, medan du arbetade. Då såg du ibland upp och nickade åt mig, jag kom fram till dig, och du tog mig i dina armar och kysste mig. Det skall du veta, att jag tänker på nu. Det är det enda jag minns och skall minnas. Jag skall minnas det varje dag som går, varje timme som försvinner. Jag skall minnas det ännu den stund, då du sitter vid min bädd och jag sista gången får tacka dig av hela min själ, för att du gjort mig så mycket lyckligare, än jag fått göra dig.
Och nu skall du inte tycka, att jag är dum, därför att jag säger, att sedan jag skrivit detta, så blir det mig inte så svårt att dö. Ty jag vet ju, att en gång skall jag få säga dig farväl — när du läser, vad jag nu sitter och skriver. Då skall du kanske älska mig en smula igen, och det är så bittert, så bittert att tänka på, att jag då ej kan få borra mitt huvud ned i din famn och känna dig smeka mig. Och ändå är det som den högsta lycka, när jag tänker därpå.
Och om vår lilla gosse får leva, skall du aldrig låta honom veta, att jag icke kunde göra dig lycklig, blott att jag älskat dig mer än någon annan har älskat dig. Tala med honom ibland och säg honom, när han blir så stor, att han kan förstå det, att hans mamma var en liten svag kvinna, som inte passade någon annanstans i världen än hemma hos dig.