Gamla brev/5
| ← IV. |
|
VI. → |
V.
Det är egendomligt, huru fast vi äro
bundna vid andra människor och genom dem
vid hela den värld i vilken vi leva. Fritt må vi
hur mycket som helst både säga och tänka, att
vårt innersta, personliga jag angår ingen; våra
mest avgörande handlingar och levnadsöden
avhänga ej av andra; våra tankar, känslor och
meningar äro vår tillhörighet, vår och ingen
annans. Men när vi tänka så, när vi som
starkast känna denna oavhängighet, vilken borde
vara vårt väsens skydd och hålla oss upprätta i
livet, då smyger samtidigt ett lönnligt tvivel in
i djupet av vår själ, och utan att vi kunna hindra
det, lyssna vi skyggt efter den röst, som berättar
oss, vad andra tänka. Vad säger folk om oss?
Vad tänka människor? Hur döma de oss nu,
just i detta ögonblick, då vi helst skulle önska,
att ingen främmande tanke närmade sig vår dörr för att knacka på och tilltvinga sig en
obehörig blick genom springan?
Besynnerligt nog har jag just under dessa dagar överraskat mig själv med den överraskande upptäckten, att jag i grund och botten finner det helt naturligt, om de, som känna mig, verkligen skulle vilja veta litet om, hur jag nu — i detta ögonblick, under dessa dagar, då allt gammalt rivs upp, då hela mitt liv kränger sig om för min själviakttagelse — lever, tänker, handlar, utvecklar mig. Det är vänner, som jag hållit mig från livet, gamla och nya bekanta, släktingar och nära anhöriga. Alla, tycker jag, flockas omkring mig, försöka se mig i ansiktet och fråga helt kallt och lugnt: »Vad gör du, min vän? Vad blir det av dig? Är du densamme som förr, eller är du det icke?»
Jag avvisar denna närgångenhet med bestämdhet. Ty jag vill icke närma mig någon och jag har beslutat, att ingen skall se in i mitt rum eller glänta på min stängda dörr. My house is my castle. Men jag erinrades på ett egendomligt sätt om just denna min tankegång, då jag häromdagen strax utanför min port helt oförmodat mötte min forne vän, Kristian Sundin.
Det var nu nära fem år sedan jag såg honom, och jag blev därför helt överraskad, då han utan vidare kom fram och tog mig i hand. Han är skriftställare, min forne vän, det är inte utan, att han till och med gjort sig ett namn, och jag har städse gått honom förbi med den känslan, att han numera ej kan ha något intresse av att träffa en obetydlig lektor vid en skola.
Han stannade emellertid och sade med ett besynnerligt tonfall, att han sett min hustrus dödsannons i en tidning. Så tystnade han plötsligt, och jag kände, att jag blev röd, när han såg på mig. Så stodo vi en stund, stirrande på varandra, utan att tala, till dess jag alldeles omotiverat tog hans hand, mumlade ett tack och ville avlägsna mig.
»Går du?» sade han.
»Ja,» svarade jag. »Jag bor här.»
Därmed gick jag.
Men detta möte har skrämt upp mig. Det lämnar mig ingen ro. Oupphörligt tänker jag på Kristian Sundin, tänker på gamla dagar.
Det är icke något synnerligen ovanligt i livet, att personer, vilka hava en djup känsla av sympati för varandra, i längden hava svårt att verkligen trivas tillsammans. Själva denna sympati innebär nämligen en själsfrändskap, så djup, att den liksom tröttar upp individerna genom att oupphörligt driva dem in på områden, där man endast undantagsvis liksom står ut att uppehålla sig. Vardagslivet har nämligen sina krav, och den människa, vilken genom sin blotta närvaro väcker inom oss allt, som heter fantasi, ande, storhetssträvan och lyckotörst, stör vårt vardagsliv. Och därför frukta vi honom, som det sägs, att Antonius fruktade Cesar.
Det är besynnerligt, att jag kan tänka härpå nu. Men med sådana människor fira vi i ungdomen livets högtidsstunder. Som jag sitter här, kan jag minnas den tid i Uppsala, då jag första gången såg denne man. Vi hade i början sökt varandra under sådana aftnar, då man känner hela livets fullhet eller tomhet fylla ens själ, och vi hade båda vetat, att vi sökte varandra just då, när människan fruktar att vara ensam med sig själv, eller när hon i överströmmande livskänsla icke kan vara det. Jag har över huvud alltid haft svårt för att söka andra, och därför var det oftast han, som sökte mig. Jag minns, att han berättade, hur ofta han gått den kända vägen uppför Karolinabacken, för att sedan från en bestämd punkt på Slottsgatan se efter, om det lyste i mitt lilla gavelfönster, varifrån man om dagen kunde se en flik av slottsbackens träd, ovanför vilka reste sig den mörka skuggan av det gamla slottet. Han påstod, att han nästan darrade av oro, att ljuset icke skulle brinna däruppe, ordentligt gick och fruktade, att se den lilla rutan mörk, som denna händelse för honom skulle ha inneburit den svåraste av alla olyckor. När han berättade detta, minns jag, att jag stundom lyssnade på honom med en känsla, som gränsade till avund. Att kunna känna så livligt, kunna gå upp så helt i en annan, glädja sig så helt åt en annans sällskap! Jag visste ju, att detta var mig en hemlighet, och att det alltid skulle förbliva så. Hans tillgivenhet smickrade mig därför icke. Den var mig en plåga, emedan jag kände obehag över att endast svagt kunna återgälda den, och jag vet, att det var ur denna känsla av obehag, som fröet till våra senare missförstånd spirade.
Redan från vår tidigaste ungdom kunde jag minnas, hur ofta jag hade förvånat mig över den underliga blandning av skygghet och tillitsfullhet, som fanns i denne mans väsen. När han vid ett tillfälle, som det jag ovan skildrat, trädde in i mitt rum, minns jag, att han städse kastade en på en gång ängslig och forskande blick på mitt ansikte för att utröna, om jag mottog honom med nöje, eller om jag egentligen önskade honom dit pepparn växer. Han gjorde sig aldrig några särskilda illusioner i den vägen, och när jag lät honom förstå, att han var överflödig, gick han sin väg utan ett ord, alldeles som om detta varit den naturligaste sak i världen. Jag minns, hur denna hans undfallenhet för min person på en gång roade och retade mig. Varför han lämnade mig — ty jag såg mycket väl, att detta var fallet — har jag aldrig brytt mig om att efterforska. Jag vet endast, att jag ofta förvånade mig över, att hans intresse för mig icke slappades. Det tilltog tvärtom med åren, och jag kunde till sist icke värja mig för att röna intryck av denna tillgivenhet, vilken syntes kunna tåla även de hårdaste stötar, utan att avkylas. Men på samma gång som jag mottog hans vänskap, kunde jag ej undertrycka ett visst förakt för den naturliga öppenhet, varmed han visade, att han eftersträvade den. Det syntes mig vara en omanlig svaghet att ej åtminstone kunna behålla skenet av att vara sig själv nog, och det fanns tillfällen, när jag även lät honom märka det.
Emellertid gick det med vårt vänskapsförhållande som med så många andra: vi vande oss vid varandra. Behovet att då och då träffas blev till sist ömsesidigt, och jag tror, att Sundin ansåg umgänget med mig som en ersättning för vardagslivets enahanda och banalitet.
Vi träffades som av gemensam överenskommelse nästan alltid om aftnarna. Vid dessa tillfällen åto vid städse på Gästis och slogo oss sedan ned i en av de bortre sofforna på kaféet, där få gingo förbi och där vi minst blevo störda. Jag kan ännu minnas den rökiga dagern i detta störa, mörka rum med dess bruna boaseringar och gröna soffsitsar. I denna omgivning fingo våra samtal den lyftning, som kommer av ungdomens behov att berusa sig med tankar, och orden flögo oss emellan med en lätthet, som om de ägt vingar. När vi suttit inne till midnatt, gingo vi ut, följde den långa, raka Flusterpromenaden, vände tillbaka uppför Karolinabacken, stannade på sluttningen utanför slottet och sågo horisonten vidgas över den vackra Uppsalaslätten, där generationers drömmar svävat kring de små kyrktornen och hejdats av skogens och höjdernas buktiga linje. Vi stodo här uppe länge, innan vi gingo därifrån, och när vi till sist skildes, hade jag ej sällan den obehagliga förnimmelsen, att min kamrat fäst en helt annan vikt vid dessa samkväm, än som var möjligt för mig. Han blev rent av tårögd, när vi sade varandra farväl, och hans känslighet gjorde mig på en gång varm och irriterad.
Men varför skall jag tänka på allt detta? Varför skall jag vända åter till minnen, vilka länge sedan äro förbi? Den ena människan går sin väg i livet, och den andra går sin. Vi mötas tillfälligtvis, för att hjälpa varandra att fördriva några av de ögonblick, då ensamheten, som är oundviklig, blir alltför kännbar. Så skiljas vi åter, gå ånyo var sin väg, och vi hava i grund och botten ej träffats mera än två stenar träffas, vilka händelsevis stötas emot varandra av en förbirullande vagn.
Varför skall då detta möte, som var så tillfälligt, så kort, så intetsägande, sysselsätta mig nu, då så mycket annat ligger mig närmare, då jag har all anledning att endast tänka på mig själv?
Jag känner mig till mods, som om denne man ville mig något. Jag kan ej bliva den tanken kvitt, att när vi möttes, hade han något att säga mig, som aldrig blev sagt. Han blir för mig inbegreppet av de människor, som jag stängt ute, och vilka nu vilja knacka sig in för att spörja, om jag är ensam, om jag sörjer.
Prat. Min dörr är stängd, min hjärna är klar, jag sörjer icke, och jag vill vara ensam.