Grönland och eskimåen (Eskimålif)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Titel och innehåll
Eskimålif
av Fridtjof Nansen, illustrerad av Otto Sinding
Översättare: Ernst Lundquist

Grönland och eskimåen
Utseende och klädedrägt  →


[ 1 ]

FÖRSTA KAPITLET.


Grönland och eskimåen.

Grönland är på ett egendomligt sätt knutet till vårt land och vårt folk. Af européerna voro våra förfäder de första, som funno det, på sina öppna fartyg gingo de gamla vikingarne sin vågsamma väg genom oväder och drifis till detta fjärran snöland, slogo sig ner där genom många århundraden, och det blef en del af det norska riket. Sedan bekantskapen var glömd, var det åter en landsman, som för ett norskt bolag grundade det nya europeiska bebyggandet däraf.

Det är fattigt, detta eskimåens land, som vi ha röfvat från honom, det är fattigt både på skog och guld — naket, ensamt, likt intet annat bebodt af människor. Men i all sin nakna fattigdom, huru vackert är det icke ändå! Ja, är Norge härligt, så är Grönland det i sanning icke mindre. Har man sett det, huru kärt blir då icke minnet! Jag vet icke, om det är så äfven med andra, men för mig är det förenadt med barndomens sagolands hela drömmande skönhet, det är som om jag återfunne vår natur i ännu högre, renare former.

[ 2 ]Den är stark och vild, denna natur, som ett hårdt forntidsdrama, skuren i is och sten, men stundom med stämningar så veka och fina som en dikt.

Ser jag bræer och jöklar, gå tankarna dit upp, där bræerna äro större än någonstädes, där jöklarna falla i ett haf, uppfyldt af flytande isbärg och drifvande is. Hör jag högljudd lofsång öfver samhällets framsteg, stora män och stora handlingar, då söker tanken den oändliga snömarken, som lugn och hvit hvälfver sig i ett enda drag från det ena hafvet till det andra, högt öfver en gång fruktbara dalar och fjäll. En gång skall kanhända en liknande snömark täcka oss alla.

Allt är enkelt och stort där uppe — hvit snö, blå is, nakna, svarta bärg och toppar och mörk, stormande sjö —, men ser jag solen sjunka glödande i hafvet, gå tankarna dit upp, där holmar och skär simma på den rodnande vattenytan utöfver mot ett blankt, vaggande haf, och där bärgstinnar stå uppradade inåt, lysande mot kvällen — och stundom, när jag ser säterlifvet på våra högfjäll, ser säterjäntor och betande kor, tänker jag på tältlifvet och renflockarna i de grönländska fjordarna och fjälltrakterna, på kacklande ripor, videkärren och mossflyna, vattendragen och dalarna där inne mellan fjällen, där eskimåen lefver sitt korta sommarlif.

Det är en sällsam makt detta land har öfver sinnet, men det folk, som bor där, är icke mindre egendomligt än landet själft.

Eskimåen tillhör mer än någon annan hafvet och kustlandet. Vid hafvet bor han, där söker han sin näring, det ger honom allt till hans lifs behof, öfver det gå hans resor och flyttningar antingen i hans skinnbåtar om sommaren eller i hans hundslädar, då det är isbelagdt om vintern. Hafvet spelar sålunda starkare än något annat in i eskimåens lif — intet under därför, att hela hans [ 3 ]själ får återsken däraf. Med det växlar hans sinne — i stormen allvar, i solsken och lugn den obundna glädjen — han är ett hafsbarn, lättsinnigt glad som den ystra böljan — men stundom mörk som det fradgande ovädret. Allt försvinner lika hastigt i hans barnasinne, det är som när stormen stillnar öfver sjön, då lägga böljorna sig, och minnet är borta.

Lifvets goda är så olika fördeladt här i lifvet; somliga ha det så lätt, kunna plantera ett brödfruktträd i sin ungdom och vara försörjda för återstående delen af lifvet, medan det för andra är som om allt vore dem förnekadt utom kraften att kämpa, steg för steg måste de mödosamt aftvinga den fientliga naturen hvarje bit till sitt lifsuppehälle. De äro utträngda på utposterna, dessa människor, de bilda flyglarna af mänsklighetens stora fylking i dess ständiga kamp för att underlägga sig naturen.

Ett sådant folk är det eskimåiska, och det ett af de märkligaste, som lefva. Det är ett talande bevis på människans underbara förmåga att lämpa sig efter förhållandena och sprida sig öfver jorden.

Eskimåen bildar den yttersta utposten mot isregionernas oändliga tystnad, och så långt som vi ha trängt fram mot norr, så långt ungefär ha vi också funnit spår efter detta härdiga folkslag.

De trakter, som försmåddes af alla andra, tog han i besittning, genom ständig kamp och långsam utveckling lärde han hvad ingen annan lärt bättre — där, hvarest för andra förutsättningarna för att kunna lefva upphörde, där begynte för honom lifvet — dessa trakter har han fått kärlek till, de utgöra för honom världen, hvari han själf är människan[1] — utanför dem måste han duka under.

[ 4 ]Detta folk är det som dessa blad skola ägnas.

Lika skarpt som eskimåen genom sitt utseende, sin kroppsbyggnad, sina sinnrika redskap och genom hela sitt lefnadssätt skiljer sig från alla andra folkslag, lika enahanda äro de olika eskimåstammarna inbördes.

En oblandad eskimå från Behringssund är så lik en ostgrönländare, att man icke ett ögonblick kan tvifla på, att de tillhöra samma folk. Deras språk är också så lika, att en Aljaskaeskimå och en grönländare säkerligen utan stora svårigheter skulle kunna tala med hvarandra. Kapten Adrian Jacobsen, som har rest både i Grönland och i Aljaska, berättade mig, att han på det sista stället kunde reda sig med den smula eskimåiska, han hade lärt sig på Grönland. Detta är folk, som äro åtskilda af mer än 600 geografiska mil, eller som från Kristiania till Kinas gränser eller till midt i Arabien. En sådan enhet i språk hos så vidt skilda stammar torde vara enastående i människosläktets historia.

Den likhet, som förenar alla eskimåstammar inbördes, liksom deras afsöndrade ställning gentemot andra folk och deras fulländade redskap kunde synas tyda på, att det är en mycket gammal ras, där allt stelnat i bestämda former, och som nu endast långsamt förändras. Andra förhållanden synas dock till en del strida mot ett sådant antagande och göra det mera troligt, att det ursprungligen har varit en liten stam, som först i en jämförelsevis sen tid har utvecklat sig till sitt nuvarande lefnadssätt och spridt sig öfver de länder den nu bebor.

Att de på jämförelsevis kort tid ha kunnat sprida sig öfver dessa utan att likväl ha uppträdt i stora skaror som vid större folkvandringar, är lätt förklarligt, när man betänker, att deras nuvarande ogästvänliga hem knappast ha varit bebodda, åtminstone icke varaktigt, förr än de togo dem i besittning, och att således intet annat än [ 5 ]naturen själf där har ställt sig hindrande i vägen för deras utbredning.

Den trakt eskimåen nu bebor sträcker sig från Behringssunds västkust öfver Aljaska, Nordamerikas västkust, de nordamerikanska arktiska ögrupperna, Grönlands västkust och ända till dettas ostkust.

Genom sin i alla afseenden afsöndrade ställning har eskimåen vållat antropologerna mycket hufvudbry, och de mest stridiga meningar ha gjort sig gällande angående hans härkomst.

D:r H. Rink, som har gjort studiet af Grönland och dess folk till sin lifsuppgift och som utan jämförelse är den störste auktoriteten på detta fält, anser, att de eskimåiska redskapen och vapnen, åtminstone till en väsentlig del, härstamma från Amerika, och han anser det för sannolikt, att eskimåerna en gång voro en stam, som bodde i det inre Aljaska, där det ännu bor ett icke ringa antal inlandseskimåer, och att de härifrån ha utvandrat till Ishafvets kuster. Han har vidare framhållit, att deras språk närmast är besläktadt med de amerikanska urspråken samt att deras sägner liksom deras bruk påminna om indianen.

Något, hvari eskimåerna bland annat skilja sig från dessa, är bruket af hundslädar. När man undantar inkaperuanarne, som använde laman till lastdjur, kände den amerikanska urbefolkningen alldeles icke användningen af djur hvarken till att draga eller bära. Häri närmar eskimåen sig alltså mera till de asiatiska polarfolken.

Men det skulle föra oss för långt att fördjupa oss i detta kinkiga vetenskapliga spörsmål, som ännu är långt ifrån dryftadt till botten. Endast så mycket kunna vi med tämlig säkerhet säga, att eskimåerna kommo senast från kusterna omkring Behringssund eller Behringshaf — möjligen från den amerikanska sidan — och ha [ 6 ]därifrån steg för steg utbredt sig österut öfver det arktiska Amerika till Grönland.

Vid hvad tid de nådde detta land och på allvar bosatte sig där, är enligt min åsikt omöjligt att afgöra. Att det sannolikt var sent, tyckes framgå af hvad redan är sagdt; men att det från de isländska sagorna skulle kunna slutas, att de först invandrat till Grönlands västkust i det 14:de århundradet, som från flera håll har blifvit framhållet, synes mig icke vara bevisadt. Visserligen ser det ut, som om de norska kolonierna Västerbygden och Österbygden först på denna tid ha varit utsatta för allvarligare angrepp af skrälingarne eller eskimåerna, kommande i flockar norrifrån, men detta hindrar icke, att dessa ha varit bosatta på Grönlands västkust långt före den tiden och i långa tider, innan norrmän kommo till landet. De tyckas icke ha bott på den sydliga delen af kusten (vid Öster- och Västerbygden) de första 400 åren som norrmännen bodde där, då detta icke omtalas i sagorna; men det nämnes uttryckligen, att de första norrmän (Erik röde och andra), som kommo till landet, både i öster- och västerbygden funno mänskliga bostäder, båtlämningar och stenredskap, som efter deras åsikt måtte ha tillhört ett ynkligt folk, hvilket de därför kallade skrälingar. Man måste däraf sluta, att skrälingar tidigare hade vistats där, och efter man fann sådana lämningar i bägge »bygderna», tyder det ju på, att det heller icke har varit på så alldeles flyktiga besök. Att eskimåerna skulle ha flytt hals öfver hufvud, då de norska vikingaskeppen kommo seglande, är ingen omöjlighet; samma erfarenheter hade ju också vi på ostkusten; men att detta skulle kunna ske så hastigt, att norrmännen icke fingo se dem förefaller föga rimligt. Men sannolikt är det, att eskimåerna den tiden haft sina fasta bostäder längre norrut på kusten, i norr om 68° n. br., där säl- och hvaljakten är rik och [ 7 ]dit de på sin vandring norrifrån (jmfr senare) först ha kommit[2]. Från dessa sina fasta bostäder ha de på eskimåiskt vis ofta gjort kortare eller längre besök på den sydligare delen af västkusten och ha där efterlämnat dessa spår. Då norrmännen under vistelsen i landet ströfvade norrut, sammanträffade de slutligen med eskimåerna. Efter prof. G. Storms[3] mening måste detta först ha skett i det 12:te århundradet[4]; »Historia norvegiæ» berättar om, att de grönländska veidemännen i de obebygda trakterna i det norra Grönland träffade små människor, som de kallade skrälingar och som begagnade stenknifvar och pilspetsar af hvalben. Allt efter som de nordligare bostäderna blifvit öfverbefolkade, ha emellertid eskimåerna på allvar ryckt söderut, och då norrmännen alltjämt, hvar de träffade samman med dem, foro illa fram, ha de möjligen till slut i det 14:de århundradet gjort gengäld genom att först (efter 1341) angripa och ödelägga Västbygden (?), och senare (1379) gjorde de ett härjningståg till Östbygden, och det följande århundradet synes också denna helt och hållet ha blifvit ödelagd[5]. Vid denna tid skulle alltså [ 8 ]eskimåerna först ha fått fast fot i den sydligaste delen af landet.

Att där har varit strider mellan de gamla norrmännen och eskimåerna, därom ha också dessa själfva bevarat flera sägner. (Jmfr Rink, Eskimoiske eventyr og sagn). Men att eskimåerna skulle ha företagit sig formliga härjningståg tyckes stämma föga med deras nuvarande karakter. Och ett utrotningskrig synes sålunda knappast helt och hållet kunna ha varit grunden till koloniernas förfall, möjligen kan det till en del också bero på en uppblandning af kolonisterna med eskimåer, i det den tidens européer knappast ha varit mera omottagliga för eskimåskönheternas behag än nutidens.

Om den väg, på hvilken grönländarne ha utvandrat till Grönlands västkust, har det varit någon meningsolikhet, i det d:r Rink har hållit på, att eskimåerna, då de kommo öfver Smiths sund, icke drogo söderut längs västkusten, hvilket måste synas det naturliga, utan drogo norrut rundtom landets nordspets och kommo ned längs ostkusten; härifrån skulle de då senare kommit södra vägen öfver landets sydspets till västkusten. Detta antagande stödjes hufvudsakligen därpå, att Thorgils Orrabeinfostre träffade eskimåer på ostkusten, samt att detta var första gången norrmännen träffade samman med dem. Opålitligheten af denna berättelse är redan i anmärkningen på förra sidan påpekad. För öfrigt står, som det vill synas, ett sådant antagande af eskimåernas invandring direkt i strid med sagornas berättelser, i det att det af dem framgår (jmfr ofvanför), att eskimåerna kommo norrifrån och icke söderifrån (Västerbygden blef ödelagd före [ 9 ]Österbygden). Det är också en annan omständighet, som enligt min åsikt gör en sådan vandring osannolik, och det är, att skulle de ha trängt fram norrom landets nordspets, då måste de på den tiden de voro där norrut ha lefvat som de så kallade arktiska högländarne (d. v. s. eskimåerna vid Kap York och norrut) nu göra, det vill säga, de ha födt sig hufvudsakligast genom jakt på isen, ha kommit fram med hundslädar och ha hvarken haft kajaker eller kvinnobåtar, emedan det ständigt isbelagda hafvet gör kajakfångst och användningen af båt till snart sagdt en omöjlighet. Att de sedan, då de kommo till sydligare och mera isfria vatten på ostkusten igen, ha bygt kvinnobåtar och kajaker, är i och för sig knappast omöjligt, då de väl måste ha bevarat traditioner därom, men att de, efter att ha kommit ur vana med kajakfångsten, skulle kunna utveckla den och de därtill nödvändiga redskapen till och med till högre fullkomlighet än på något annat ställe, det förefaller dock osannolikt, för att icke säga omöjligt.

Den efter min åsikt naturligaste förklaringen är, att eskimåerna, då de kommo öfver Smiths sund — denna väg måste de naturligtvis ha kommit — styrde kurs söderut längs kusten och ha sedan från västkusten begifvit sig genom södra delen af landet till ostkusten. Om detta sista har skett redan innan norrmännen kommo till landet, veta vi intet om. På deras väg söderut från Smiths sund har det visserligen mött dem ett stort hinder vid Melville-bræen (på inemot 16° n. br.), som går rakt ut i hafvet, och där kusten en lång sträcka ej är skyddad af öar; men å ena sidan ha de kunnat tränga fram i sina skinnbåtar på insidan af drifisen, och å andra sidan är denna svårighet i alla händelser icke större än den, som har varit förbunden med en vandring genom norra delen af landet. Mot detta antagande kunde visserligen [ 10 ]invändas, att ostgrönländarne ha hundslädar, hvilket på grund af felande is ej begagnas på den sydliga västkusten. Betänker man emellertid, huru jämförelsevis hastigt eskimåerna färdas i sina kvinnobåtar och huru de i äldre tider flackade upp och ned längs landet, samt att hundar i alla tider hållits längs hela västkusten, då måste denna invändning falla.

Eskimåernas nuvarande utbredning på Grönlands ostkust sträcker sig ända från Smiths sund och till Kap Farewell. Deras antal i den danska delen af västkusten är mycket nära 10,000. På ostkusten bo, efter hvad vi veta från den danska kvinnobåtsexpeditionen under kapten Holms ledning 1884—1885, eskimåer ända till Angmagsaliktrakten (på 66° n. br.). Deras antal var hösten 1884 tillsammans 548. Norr därom bodde, efter hvad eskimåerna berättade kapten Holm, ingen för jämnan, så vidt de visste. Emellertid företogos ofta resor norrut, möjligen till den 68:de eller 69:de breddgraden, och ett par år förut hade två kvinnobåtar rest den vägen, utan att man sedan hade hört något af dem. Huruvida det norr om den 70:de breddgraden icke lefver eskimåer på ostkusten, är oafgjordt. Clavering fann, som bekant, år 1823 två familjer på omkring 74° n. br.; men efter den tiden har man icke sett någon, och den tyska expedition, som reste längs denna kust och öfvervintrade där 1869—70, fann endast hus och andra lämningar, men inga människor, och antog därför, att de måste vara utdöda. Detta förefaller mig dock föga sannolikt, ty eskimåerna äro en mycket seglifvad ras, och att man icke fann dem kan tillskrifvas andra grunder. De kunna just då ha dragit längre norr- eller söderut, eller de ha kunnat bo mycket spridt och man har händelsevis icke råkat stöta på dem; man måste nämligen påminna sig, hvilka ofantliga sträckor af i hög grad sönderskuret land det här är fråga om. Enligt min åsikt [ 11 ]kan det således fortfarande lefva eskimåer på denna kust, och det vore då att hoppas, att den danska expedition, hvilken som bekant för närvarande är där uppe, kunde sammanträffa med dem. Med sin afsöndrade ställning, som har omöjliggjort hvarje förbindelse, direkt eller indirekt, med den civiliserade världen, måste dessa höra till de i etnologiskt afseende intressantaste folk, som lefva.


  1. Eskimåfolken kalla sig själfva inuit, d. v. s. människa, alla andra tillhöra, efter deras åsikt, en annan djurart.
  2. Där i norr ha de kunnat fånga mycket säl på isen hela vintern, och detta är ett fångstsätt, som de måste ha lärt sig längre norrut och som där har utgjort deras viktigaste fångstsätt.
  3. Gustav Storm. Studier over vinlandsreiserne o. s. v. Aarbøger for nord. Oldskynd. og Hist. 1887, Kjøbenhavn 1888, bilaga sid. 56.
  4. Om sammanträffandet med de gamla norrmännen ha äfven eskimåerna själfva flera sägner. Se Rink: Eskimoiske eventyr og sagn.
  5. Man har gärna från flóamannasagan velat sluta, att den förr omtalade Thorgils Orrabeinsfostre redan omkring år 1000 skulle ha träffat eskimåer på Grönlands sydliga ostkust, i det de där omtalade »trollkvinnorna» måste vara sådana. Redan prof. Storm har påpekat (Studier over vinlandsrejserne, bilaga sid. 56), att denna sagas fantastiska karaktär icke tillåter oss att dra någon slutsats i denna riktning. Det måste också erinras, att handskriften af den först är från cirka 1400, alltså långt efter den tid, då norrmännen hade sammanträffat med eskimåerna på västkusten. Äfven om detta om trollkvinnor verkligen skrifvits med tanke på eskimåer, hvilket är högst tvifvelaktigt, så kan det vara en senare tilldiktning.