Grannarna/Kap 16
| ← Femtonde brevet |
|
Sjuttonde brevet → |
SEXTONDE BREVET.
Jag kom hit i går afton. Jag kan ej säga dig huru lycklig jag är att åter vara här. Jag har farit omkring som en eldslåga hela dagen, från vind och till källare, i ladugård och trädgård; jag har bannat, jag har berömt. Audumbla har fått en kalv, som jag tillbörligen kristnat till Bör, en liten modig busse! Jag har hälsat på mina blommor och förundrade mig att finna dem så friska och vårdade. Det rörde mig då jag fick höra, att Serena varit här två gånger i veckan och sett efter dem. Det hade regnat litet om dagen och allt i trädgården stod friskt och doftande, ehuru frosten låtit ett och annat blad gulna. Jag är lycklig och tacksam. Jag väntar min björn hem från staden, där han tillbragt hela dagen, och har berett ett litet kalas åt honom. Som det är något kallt i afton, har jag låtit göra eld i salen och lagt björns stoppade rock och tofflor tillreds vid brasan. Jag vill skämma bort honom. Medan jag nu väntar på den gode mannen, vill jag säga dig något om gårdagens uppträden.
Lagman Hök kom till Ramm för att följa ma chère mère till Carlsfors. Vi åto frukost en famille, varefter vagnarna körde fram. Vädret var vackert och vi alla ”in high spirits”. Hagar biträdde vid inpackningen, men gömde sig bakom folket när ma chère mère med styv och stolt hållning skred ut på trappan. Bruno förde sin mor till hennes vagn. Hon var ännu ej uppstigen dit, då hästarna skyggade (de hästarna äro ohyggliga!) för ett lass, betäckt med svart kläde, som kom sakta åkande upp på gården. Bruno ropade häftigt att det skulle stanna. Det stannade även, och mannen som körde det, kom fram mot ma chère mères vagn. Det var mäster Svensson. Lasset förde likkistan, som ma chère mère beställt, och som — förunderligt nog — man hittills alldeles glömt att avbeställa.
Detta besynnerliga möte lät oss alla komma litet ur koncepterna. Ma chère mère fann sig först och sade med hög röst till snickaren:
”Kära mäster, jag hade den gången — som ni ser — gjort upp räkningen utan värden. Jag tänkte dö, men det behagade vår Herre att låta mig leva. Hans vilja vare lovad! Men uppskjutet är icke försummat. Kistan kommer allt till pass en gång. Det blir i alla fall efter avtalet med priset, och på kalas — på glädjekalas, mäster Svensson, bjuder jag er till söndag på Carlsfors. Nu kan ni vackert köra kistan dit varthän jag själv är på färde.
Mäster Svensson var i stort bryderi. Hans häst var trött, dessutom hade han själv ärende åt ett annat håll. ”Nåväl”, sade ma chère mère, ”så låt ställa likkistan uppå vinden här, tills vidare. Jag skall låta avhämta den endera dagen.”
Bruno ropade: ”Hagar!” sade några ord till henne, och på hans vink kommo några karlar, som lyfte likkistan av lasset och buro den, anförda av Hagar, upp i huset. ”Giv akt på mina ord!” sade Hagar i det hon gick förbi mig. ”Någon olycka kommer snart att ske i detta hus. Denna likkista bäres ej tom ut härifrån!”
Jag hade gärna sagt Hagar ett vänligt ord till avsked, ty hon var olycklig och hade varit vänlig emot mig, men detta uppträde och Hagars ord förbryllade mig, och då jag åter samlat mina tankar, var hon borta, och ma chère mère ropade otåligt på mig att komma.
Vi kommo lyckligt fram. Det var vackert att se, i den med festligt lövverk prydda porten, Jean-Jacques och Jane-Marie högtidsklädda, som kommo ut för att mottaga de ankommande; det var vackert att se huru tjänstfolket och en mängd av de underhavande samlade sig i synbar glädje och tillgivenhet omkring ma chère mère, när hon steg ur vagnen. Hos henne själv tycktes djup rörelse och glädje mildra den vanliga stolta hållningen, under det hon gick uppför trapporna vid sin sons hand, åtföljd av en mängd folk, som upphöjde lyckönskande och välsignande röster.
Bruno tillbragte några timmar ensam på sina rum; när han kom ner till oss, var han mycket blek, dock uppklarnade han allt skönare under inflytelsen av sin mors glädje. Och den verkade i sanning upplivande på oss alla. Ma chère mère hade så hjärtligt bett björn och mig dröja hos sig till kvällen, att vi måste samtycka, men rätt lycklig blev jag icke förrän vi i månskenets strålar rullade av mot det kära Rosenvik. När jag äntligen fann mig hemma i mina rum, hoppade jag högt till av glädje, och omfamnade och kysste min lilla Sissa, som gav mig det ivrigt och hjärtligt igen. Björn såg på och skrattade.
Den 22.
Minns du, Maria, en liten visa, vars strofer begynnas så: ”Tro ej livet — — tro ej glädjen!” Den skulle jag vilja sjunga i dag, om jag hade den allra minsta lust att sjunga, men det har jag ej. När björn kom hem i går var han blek och såg upprörd ut, ehuru han så hjärtligt som någonsin räckte mig sin kära hand.
”Vad är det, björn? Är du sjuk?” — ”Nej!” — ”Har något ledsamt hänt? Ack, säg, vad är det?” — ”Jag skall säga dig det sedan!”
”Sedan” kom snart, ty björn såg min oro, och när vi voro ensamma i förmaket, satte han sig på soffan, drog mig till sig, lade sin arm kring mig och sade med lugn och ömhet: ”Det är på det hela blott en världslig sak, min Fanny, en olycka, som jag är viss på, att du skall bära lika väl, om icke bättre än jag. Se här! Läs själv!” Och björn lade ett brev i mina händer. Det var ifrån Peter och skrivet i synbar hast och sinnesrörelse. Det innehöll underrättelsen att huset L. & Comp., där björn på Peters inrådan hade insatt hela sin förmögenhet, hade gjort bankrutt, och en sådan, som ej gav kreditorerna hopp om att kunna få igen det ringaste. Även Peters lilla besparing hade där gått förlorad. Vad björn samlat under tjugu års mödor, var med ens borta.
”Min bror”, så slutade Peter sitt brev, ”min mest älskade bror, vad jag förlorat är ringa och väl förtjänt, då jag ej varit försiktigare. Men du — du är olycklig genom mig, och det gör mig förtvivlad. Det är den bittraste känsla jag haft i mitt liv. Vore jag ej fängslad här av W…ska processen, så vore jag nu hos dig i stället för detta brev och kastade mig i dina armar och begärde din förlåtelse.” Några rader som följde, voro högst otydligt skrivna. En fläck på papperet, tydligen av en tår, gjorde det sista ordet oläsligt.
På denna fläck stirrade björns ögon. ”Min stackars Peter!” sade han, och nu började även stora tårar att rulla utför hans bleka kinder. Han lutade sitt huvud mot mitt bröst och grät häftigt en stund. Jag sade intet, men kysste hans panna och lät honom känna, att jag förstod honom och kände med honom. Han blev lugnare och om en stund började vi helt stilla tala om den händelse som timat och om vår ställning.
”Jag är nu”, sade björn, ”vid samma punkt, på vilken jag befann mig för tjugu år sedan. Utsikten för en sorgfri ålderdom är förlorad. För mig allena skulle jag ej sörja. Vore jag ensam…”
”Björn”, utropade jag, ”ville du vara utan mig?”
”Icke för hela världen”, svarade han, ”men jag ville, att du skulle dela min trevnad och ej min brist.”
”Lust och nöd, björn! Var det ej nöd och lust, som vi i vår vigselstund lovade dela. Ack, så begrip då, människa, att det är min lust att dela nöden med dig när den kommer, och att ingen verklig nöd är till för mig, så länge du älskar mig såsom jag dig.”
Jag upptecknar ej mera av detta samtal. Björn var kärleksfullare mot mig än vanligt; ja, han syntes tacksam för min ömhet, men hans panna ljusnade ändå ej. ”Stackars Peter!” suckade han slutligen djupt, ”jag kan förstå vad han känner, och han kan icke komma! — Jag skulle vilja kunna…”
”Fara till honom!” inföll jag livligt, anande vad som tryckte björn.
”O, så far min björn! Far och giv Peter lugn, och tillfredsställ ditt hjärta.”
Björn räckte armarna till mig; nu först klarnade hans panna. O, den goda människan! Broderns lidande hade tryckt honom mer än hans egen förlust. Sedan resan var besluten, blev han lugn, och vi talade om våra affärer och om huru vi skulle inrätta oss för framtiden, ända långt inpå natten.
I går reste björn, först till staden, där han skulle tillbringa dagen. Ännu samma afton skulle han fara vidare. Han blir väl borta inemot fjorton dagar. Det blir långt! Som gräsänka sitter jag nu här och känner, att icke modet mer är så högt, som det steg i olyckans första stund. Men lågt får det icke falla. Det har jag föresatt mig.
Den förändring i vår levnadsställning, som mest kostar på mig, är att vi måste lämna lilla Rosenvik och för alltid bosätta oss i staden. Vi få ej hädanefter råd att ha ett lantställe blott för nöjets skull.
Tyst inom mig tänker jag på att åter börja giva musiklektioner.
Björn önskar, att vår olycka må tills vidare förbliva okänd på orten. Jag skall således akta mig för att låta någon få aning därom.
Den 23 om aftonen.
Serena har tillbragt dagen här och öppnat för mig sitt hjärta. Allt är så, som jag anat. Serena älskar Bruno, Bruno Serena. Ändå tyckes förhållandet emellan dem nu vara avbrutet. Att det förblir så, tror jag icke. Men skall jag önska en förbindelse emellan dem? Ack, jag vet ej! Jag har utförligt berättat för henne allt vad jag sist upplevat på Ramm, och sett henne blekna, rodna, gråta, lida och förklaras i strålande förtjusning.
Senare.
Jag har blivit skrämd och är ännu helt hemsk till sinnes. När Serena skulle fara hem, följde jag henne ut på gården. Luften hade en vid den sena årstiden ovanlig mildhet, och naturen i dess höstliga, halvt vemodiga skönhet, stod lugn omkring oss, belyst av en klar aftonrodnad.
Serena for, och knappt hade jag förlorat henne ur sikte, då helt plötsligt min blick träffades av ett ögonpar, vilkas uttryck var bra olika Serenas. De glödde som två eldkol ur syrenhäcken, där deras ägare tycktes ha gömt sig. Jag studsade, tänkte ”Lucifer!” och stirrade på de två brinnande svalgen. De riktades nu mot mig och Hagar sprang fram ur häcken. Med ett anlete, som vilda känslor gåvo ett förskräckligt uttryck, kom hon till mig och frågade häftigt: ”Var det hon… var det hon, som han älskar?… säg, var det hon?” Jag ämnade att lugnt förkunna henne min okunnighet om vad hon menade, men någon kom i detsamma och Hagar stampade häftigt, vred liksom ursinnig sina händer, i det hon mellan tänderna sade: ”Ve! ve henne och — mig!” I detsamma störtade hon bort.
Detta uppträde har stört och oroat mig, Gud give att björn vore väl hemma!