Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 08
| ← Huru kungen tillbragte kvällen |
|
Konungens rädsla, för det han varit rädd, och Chicots rädsla för att blifva rädd → |
8.
Konungens omvändelse.
Då två timmar förflutit under denna djupa tystnad, hördes plötsligt ett förfärligt rop, hvilket kom från konungens sängkammare. Snart förnams ytterligare bullret af något tungt, som föll, och af porslin, som slogs sönder. Ljudet af oroliga steg blandades därmed, hvarefter hördes förnyade rop och hundens skällande.
Genast äro ljus påtända, värjor dragas, och de yrvakna posternas steg genljuda i de långa gångarna.
— Till vapen! ropas ifrån alla håll, till vapen! Kungen ropar; skynda till kungen!
Och täflande om, hvem som skall komma först, instörta i samma ögonblick gardeskaptenen, öfversten för schweizergardet, hofbetjäningen och drabanterna, så att det kungliga rummet i hast upplyses af minst tjugu facklor.
Bredvid en kullstjälpt länstol och sönderslagna porslinskoppar, framför den upprifna bädden, hvars täcke och lakan lågo spridda på golfvet, stod Henrik, löjligt utstyrd i sin besynnerliga nattdräkt, blek, med håret på ända och stirrande ögon. Hans högra hand var utsträckt och darrade som ett af vinden skakadt löf; med den vänstra höll han krampaktigt fästet af sin värja, den han mekaniskt fattat. Lika orolig som sin herre, stod hunden tjutande vid hans fötter.
Kungen tycktes alldeles förstummad af fasa, och ingen af dem, som omgåfvo honom, vågade bryta denna tystnad, utan alla blickade otåligt på hvarandra och afvaktade ångetsfulla en förklaring.
Halfklädd och insvept i en vid kappa, inskyndade nu den unga, ljuslockiga drottningen, Lovisa af Lothringen, en mild och god varelse, som förde ett helgons vandel och nu förfärad uppvaknat vid sin gemåls rop.
— Min Gud, sire, ropade hon, ännu mera darrande än de öfriga, hvad fattas ers majestät? … Era rop ha nått ända bort till mina rum, och jag har skyndat hit för att höra, hvad som händt.
— Ingenting … intet, stammade konungen utan att röra de stirrande ögonen, som i luften tycktes söka ett för alla andra osynligt föremål.
— Men ers majestät har ropat, återtog drottningen; ers majestät är då illamående?
Fasan var så tydligt målad i Henriks drag, att alla de närvarande så småningom smittades däraf. Man undersökte konungens person för att förvissa sig om, att han ej var sårad, att han ej blifvit träffad af åskan eller stungen af någon orm.
— Ack, sire, ropade drottningen, i Guds namn, lämna oss ej i en sådan oro, en sådan ångest! Vill ni ha en läkare, sire?
— En läkare? upprepade konungen med samma hemska ton, nej, ingen läkare, utan en biktfar; det är icke kroppen, som är sjuk, det är själen; nej, nej, nej, ingen läkare, utan en biktfar!
Man började nu undersöka dörrarna, fönstren, golfvet, taket, men ingenstädes fanns något spår af det osynliga föremål, som så häftigt tycktes hafva uppskakat konungen.
Det hemlighetsfulla i detta uppträde ökades allt mer och mer, ty konungen begärde fortfarande ifrigt en biktfar.
Genast svingade sig ett ilbud upp på en häst, hvars hofvar kastade tusen gnistor kring Louvrens borggård, och fem minuter därefter anlände, väckt eller rättare sagdt ryckt ur sin djupa sömn, superiorn i jesuiterklostret. Vid dennes ankomst lade sig tumultet, tystnaden inträdde åter, men de oroliga frågorna och slutsatserna fortforo, ty man förfärades i högsta grad öfver konungens begäran.
Dagen därpå är konungen uppe förr än alla andra och befaller, att Louvrens portar skola stängas för alla utom för superiorn. Därefter tillkallar han skattmästaren och ceremonimästaren, fattar sedan sin mässbok, läser böner och klipper ut helgonbilder och tillsäger plötsligt, att hans vänner skola samlas hos honom.
Vid denna befallning går man först till Saint-Luc, den man finner ännu sjukare än förut. Hans sjukdom hade urartat till en djup dvala, så att han var den ende i hela palatset, som ej hört det ringaste af nattens uppträde, ehuru han blott genom en tunn brädvägg var skild från kungen.
Då Henrik får höra detta, gör han korstecken och tillsäger, att hans apotekare skall efterskickas för den sjukes räkning. Därefter befaller han, att inom Louvren Augustinerklostrets stränga regler skola iakttagas och går svartklädd och dyster förbi Schomberg, som haltar, d'Epernon, som bär armen i band, Quélus, som ännu har känning efter slaget i hufvudet, d'O och Maugiron, som darra af fruktan. I förbigående utdelar han åt dem gissel och befaller dem att gissla sig så mycket de orka. D'Epernon anmärker då, att, som han bär högra armen i band, bör han vara fritagen från ceremonien, emedan han ej är i stånd att återge de slag han erhåller, hvilket så till sägandes skulle utgöra en disharmoni i gisslings-symfonien. Henrik svarar honom då, att hans botgöring därigenom blir Gudi så mycket behagligare. Konungen själf är den förste att gifva exemplet, i det han kläder af sig och gisslar sig som en martyr. Chicot ämnar som vanligt att skratta och gyckla, men konungen kastar på honom en blick, som säger, att nu är ej rätta ögonblicket därtill. Narren tar då ett gissel och börjar gisslandet, men med den skillnad, att han, i stället för att slå sig själf, slår de andra, och då han snart nog ej finner någon rygg i sitt grannskap, börjar han att undfägna målningar och skulpturverk med sina slängar.
Denna botgöringsakt tyckes emellertid lugna konung Henrik, som ännu förefaller häftigt uppskakad.
I hast lämnar han sina rum, med befallning, att man skall vänta honom där, och knappt har han hunnit aflägsna sig, förrän gisslandet upphör såsom genom ett trolleri. Det är endast Chicot, som fortfar att gissla d'O, den han afskyr, och denne betalar honom tillbaka allt hvad han orkar, så att det väl kan kallas en gisslingsduell. Henrik beger sig emellertid till drottningen, skänker henne ett halsband, värdt sina tjugufemtusen écus, kysser henne på bägge kinderna, hvilket han ej gjort på ett helt år, och beder henne aflägga den kungliga dräkten och kläda sig i botgöringsdräkt.
Lovisa af Lothringen, ständigt mild och eftergifvande, samtycker genast därtill, men frågar blott, hvarför hennes gemål, då han skänkt henne ett så dyrbart halsband, vill, att hon skall kläda sig i säck och aska.
— För mina synders skull, svarar Henrik.
Detta svar är nog för drottningen, som bättre än någon annan känner den stora mängd synder, för hvilka hennes gemål behöfver göra bot. Enligt hans önskan går hon därför att kläda sig så, som han önskar.
Vid konungens åsyn börjar gisslandet ånyo; d'O och Chicot äro betäckta af blod; konungen komplimenterar dem därför och kallar dem sina enda och sanna vänner.
Efter tio minuter inkommer drottningen, klädd i botgöringsdräkt. Genast utdelas vaxljus åt hela hofvet, och hörsammande sin konungs vilja, begifva sig de fina hofmännen, de vackra hofdamerna och de goda parisarne, barfotade trots den stränga kölden, till Montmartre. I början skallra de tänderna af köld, men många af dem äro redan uppvärmda af gisslandet, synnerligast de, som befinna sig i Chicots grannskap. D'O har slutligen erkänt sig öfvervunnen och håller sig femtio steg bakom narren.
Klockan fyra var den jämmerliga promenaden slut, klostren hade erhållit rika skänker, hofpersonalens fötter voro uppsvullna och deras ryggar flådda. Drottningen hade visat sig i en klänning af groft lärft, konungen med ett radband af dödskallar. Man hade gråtit, bedit, skrikit, sjungit psalmer och bränt rökelse.
Allt detta hade man företagit för att göra konungen till viljes, utan att någon förmått utleta orsaken, hvarför denne furste, som ett par aftnar förut varit så glad och dansat så ifrigt, nu med ens så späkte sig.
Hugenotterna, ligisterna och fritänkarne uppskattade till dess rätta värde denna hastigt påkomna späkning, och skrattande hade de sett processionen af botgörande draga förbi.
Konungen återkom alldeles fastande, med långa röda och blå strimmor utåt rygg och axlar; på hela dagen lämnade han ej drottningen, och vid hvarje kapell på vägen lofvade han henne stora summor och uppgjorde planer till pilgrimsfärder i sällskap med henne.
Chicot, trött af gisslingen och hungrig till följd af den ovanliga kroppsrörelsen, som konungen ådömt sina vänner, hade tillika med några af hofvets fritänkare ofvanför Montmartre smugit sig in i trädgården till ett då för tiden mycket beryktadt värdshus, där förfriskat sig med kryddvin och ätit upp en hel stekt anka, hvarefter han åter intagit sin plats i processionen, som nu återvände till Louvren; med fördubblad styrka gisslade han nu alla dem, som befunno sig i hans grannskap, och utdelade den fullkomligaste syndaförlåtelse, som han kallade det.
Då aftonen kom, kände sig konungen uttröttad af allt detta. Han lät då servera sig en mycket tarflig kvällsvard, baddade sin misshandlade lekamen och gick sedan in till Saint-Luc, som han fann vaken och mycket munter.
Konungen hade blifvit mycket förändrad; alla hans tankar voro nu vända på de mänskliga tingens fåfänglighet, på späkningar och på döden.
— Ack, sade han helt sorgset, Gud har gjort väl uti att göra lifvet så bittert!
— Hvarför det, sire? frågade Saint-Luc.
— Ty om man är trött vid denna världen, önskar man sig döden i stället för att frukta den.
— Förlåt, sire, sade Saint-Luc, ni talar efter ert tycke, men hvad mig angår, så önskar jag ingalunda att dö.
— Hör på, Saint-Luc, sade konungen och skakade på hufvudet, om du gjorde rätt, så följde du mitt råd eller rättare mitt exempel. Vill du, så öfvergifver jag min krona, och du din hustru, och så gå vi båda i kloster. Jag har på förhand påfvens tillåtelse därtill, och redan i morgon kunna vi aflägga våra löften; jag skall helt enkelt låta kalla mig broder Henrik.
— Förlåt, sire; ni frågar föga efter er krona, emedan ni haft den så länge; men jag däremot tänker icke så om min hustru, som jag nyligen fått. Ursäkta således, om jag ej går in på förslaget.
— Stackars Saint-Luc! sade konungen och knäppte ihop händerna.
— I går, sire, skulle ni gärna fått föreslå mig klosterlifvet, ty då var jag tungsint och dyster, jag skulle då med nöje ha gått i en brunn eller i ett kloster, lika godt hvilketdera, men i dag är det helt annat, för hin i våld!
— Jag tror, du svär, Saint-Luc! sade konungen.
— Svär jag, sire? Det är väl möjligt; men ni brukar ju också svära ibland, vill jag minnas.
— Jag har så gjort, Saint-Luc, men hädanefter skall jag ej göra så mer.
— Jag för min del vågar icke att säga det samma; visserligen skall jag svära så litet som möjligt, men det är också det enda jag kan lofva.
— Saint-Luc, sade konungen efter en paus, vill du tillbringa natten i mitt rum?
— Hvad skall jag göra där?
— Jo, vi skola tända upp mycket ljus, jag lägger mig, och du sitter vid min säng och läser för mig.
— Nej; stor tack, sire!
— Du öfverger mig då, Saint-Luc? Du öfverger mig?
— Nej, sire, visst icke. Jag vill göra er till viljes, men på det villkor, att ers majestät ger befallning om en präktig aftonmåltid och skickar efter musik och …
— Saint-Luc! Saint-Luc! ropade konungen, utom sig.
— Jag rår icke för, sire, att jag är glad och munter i afton.
Henrik svarade intet.
— Saint-Luc, sade han ändtligen med dof röst, händer det dig någonsin att drömma?
— Ofta, sire.
— Hvad tänker du om drömmar?
— Jo, att de stundom ge oss ersättning för verkligheten, just i natt har jag haft en förtjusande dröm.
— Nå, hvad drömde du då?
— Jag drömde, att min vackra hustru …
— Ja, sade kungen, Eva var också vacker, och likväl har hon vållat allas vårt fördärf.
— Aha, sire, det är således därifrån ert agg härleder sig?
— Jag har också drömt något, mumlade konungen.
— Välan, sire, återtog Saint-Luc, jag tyckte i drömmen, att min hustru blifvit förvandlad till en liten fågel och kom flygande hit till Louvren.
— O, du världsliga människa! sade konungen.
— Sire, ni må gärna kalla mig världslig. Om jag nu i natt skall vaka hos er, vill jag åtminstone ha någon ersättning för min dröm; således, om ers majestät vill låta skicka efter musik och …
— Nog, nog, Saint-Luc, afbröt konungen, i det han steg upp, du skulle vålla min undergång och din egen med, om jag längre stannade kvar. Farväl därför! Jag hoppas, att Gud sänder dig en hälsosam uppenbarelse, som kan förmå dig att i sällskap med mig göra syndabot och tänka på din själs frälsning.
— Det tviflar jag på, sire; jag är till och med säker därpå, att jag råder ers majestät att ju förr dess hellre köra den sällen Saint-Luc på porten, emedan han föresatt sig att icke bättra sig.
— Nej, Saint-Luc; jag hoppas, att du får någon väckelse, liksom jag fått, och jag vill nu gå att bedja för dig.
— God natt då, sire!
Därpå började Saint-Luc gnola första versen af en lättsinnig visa, den konungen plägade sjunga, när han var vid godt lynne. Henrik fick då så mycket brådare att aflägsna sig, stängde dörren och mumlade, i det han gick in i sitt rum:
— Store Gud, din vrede är rättvis, ty världen blir allt värre och värre!