Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 09

←  Konungens omvändelse

Grefvinnan de Monsoreau av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Carolina Wancke Konungens rädsla, för det han varit rädd, och Chicots rädsla för att blifva rädd

Huruledes Herrens röst misstog sig och talade till Chicot, då den trodde tala sig till konungen  →

9.
Konungens rädsla, för det han varit rädd, och Chicots rädsla att blifva rädd.

Då konungen kom tillbaka från Saint-Luc, fann han hela hofvet enligt sin befallning samladt i stora galleriet. Han utdelade då åtskilliga ynnestbevis åt sina vänner, det vill säga, han skickade d'O, d'Epernon och Schomberg åt landet, hotade Maugiron och Quélus att strängt straffa dem, om de någonsin mer vågade att gifva sig i gräl med Bussy, räckte denne senare sin hand att kyssa och höll sin bror Frans en lång stund tryckt mot sitt hjärta.

Emellertid nalkades den vanliga timmen för konungens kvällsmottagning, men man kunde lätt se, att Henrik så länge som möjligt uppsköt denna. Slutligen slog Louvrens ur tio, och Henrik kastade en forskande blick omkring sig, liksom ville han bland sina vänner utvälja den, som skulle få i uppdrag att blifva hans föreläsare i stället för Saint-Luc, som undanbedt sig det.

Chicot förstod meningen och utropade med sin vanliga djärfhet:

— Hör på, Henrik, du ser så vänligt på mig i afton; skulle du kanske söka någon, åt hvilken du kan ge bort något fett abbotstift med tio tusen livres i inkomst? För tusan, hvilken dråplig prior jag skulle bli! Gif det åt mig, min son, gif det åt mig!

— Följ mig, Chicot, sade konungen; god natt, mina herrar! Jag vill nu gå till sängs.

Chicot vände sig till hofmännen, vred upp sina mustascher, och i det han härmade Henriks röst, upprepade han:

— God natt, mina herrar! Vi vilja nu gå till sängs.

Hofmännen beto sig i läppen och konungen rodnado af harm.

— Hör hit, min barberare, min hårfrisör och min kammartjänare, fortfor Chicot, men framför allt tag hit min pomada.

— Nej, det behöfs ingenting af allt det där i afton, sade konungen; fastan har gått in, och jag är botgörande.

— Men jag saknar rätt mycket pomadan, jag, invände Chicot.

Konungen och narren gingo nu in i den kungliga sängkammaren.

— Hör på, Henrik, sade Chicot, då de kommit in, det är alltså jag, som i afton är din favorit och ditt oumbärliga sällskap. Jag är således vacker och älskvärd i dag, jag!

— Tig, narr, sade konungen, och ni, tillade han, i det han vände sig till kammartjänarne, lämnen mig.

Tjänarne lydde. Henrik och Chicot blefvo ensamma, och Chicot betraktade med förvånade blickar konungen.

— Hvarför skickar du bort dem? frågade han; de ha ju ännu inte smort oss. Tänker du kanske själf smörja mig med din egen kungliga hand? Godt! Det kan också vara en botgöring så god som någon annan.

Henrik svarade ej. Konungen och narren betraktade hvarandra ett ögonblick tigande.

— Låtom oss bedja! sade slutligen Henrik.

— Stor tack, svarade Chicot; det är icke mycket roligt. Om det var därför, du tog mig med dig, så vill jag hellre gå tillbaka till det dåliga sällskap, jag lämnade. Farväl, min son! God natt!

— Stanna! befallde konungen.

— Ah, sade Chicot, detta stöter på tyranni! Du är en riktig despot. Jag leds här, jag. Hela dagen har du tvungit mig att piska sönder mina vänners skinn, och nu vill du, att vi skola börja med leken igen i afton. För tusan, Henrik, låt bli det! Vi äro inte mer än två, och då man inte är mer än två, så träffar hvart enda slag.

— Tig, din eländige pladdrare, återtog konungen, och tänk på att göra bot och bättring!

— Jaså, äro vi nu där igen? Jag ångra mig! Hvad vill du, att jag skall ångra? Kanske att jag gjort mig till narr åt en munk? Nåväl, jag känner verkligen ånger däröfver.

— Ingen hädelse, slyngel, ingen hädelse! sade konungen.

— Hör på, återtog Chicot; jag skulle tycka mer om att vara inspärrad i en lejonbur eller i sällskap med en hop apor än att vara instängd med en tokig kung. Farväl! Nu går jag min väg.

Konungen tog nyckeln ur dörren.

— Henrik, sade Chicot, jag skall säga dig, att du ser ganska hemsk ut, och om du inte vill låta mig gå, ropar jag på hjälp; jag skriker, jag skall slå sönder dörrar och fönster, kom ihåg, att jag säger dig det.

— Chicot, sade konungen i den mest sorgliga ton, Chicot, min vän, du gycklar med i bedröfvelse.

— Aha, jag förstår, svarade Chicot; du är rädd för att vara ensam. Det är alltid så med tyranner. Tag emellertid min långa värja och låt mig gå min väg med slidan. Hvad säger du om det?

Vid ordet rädd skakades Henrik af en oförklarlig rysning; därpå reste han sig häftigt upp och gick med stora steg fram och tillbaka i rummet. Hans utseende förrådde så mycken sinnesrörelse, hans ansikte var så ytterst blekt, att Chicot verkligen börjado tro, det konungen var sjuk, och sedan han sett honom med stirrande blick gå flera hvarf kring rummet, sade han:

— Min son, hvad fattas dig? Omtala dina bekymmer för din vän Chicot.

Vid dessa ord stannade konungen framför narren, och i det han skarpt betraktade honom, sade han:

— Ja, du är min vän, min enda vän.

— Abbotstiftet Valencey är ledigt, sade Chicot.

— Hör på, Chicot, återtog Henrik, du är tystlåten.

— Äfvenså abbotstiftet Pithiviers, där man äter så goda kramsfågelpastejer.

— Oaktadt dina narraktiga upptåg, fortfor konungen, är du en behjärtad man.

— Nå, gif mig icke ett abbotstift då, utan ett regemente.

— Du är till och med en god rådgifvare.

— I så fall är bäst att göra mig till statsråd; fast nej, då jag rätt tänker på saken, tycker jag mer om ett regemente eller ett abbotstift. Jag vill ej bli statsråd, ty då skulle jag alltid nödgas vara af konungens mening.

— Tig, tig, Chicot; ty timmen nalkas, den förskräckliga timmen.

— Se så, kommer det nu åt dig igen? sade Chicot.

— Du skall själf få se och höra; vänta bara.

— Hvad skall jag då få se och höra?

— Vänta, säger jag; du skall med egna öron öfvertyga dig därom.

— Nej, nej, säger jag; jag vill inte vänta. Hvad i all världen, Henrik, är det som gjort dig så galen?

— Du är ju modig, Chicot?

— Det kan jag verkligen skryta af; men för fan i våld, inte vill jag på det här viset låta pröfva mitt mod. Då konungen af Frankrike och Polen skriker och väsnas midt i natten, så att det är synd och skam att höra, då är jag, arme stackare, den ende, som skall hålla dig sällskap. Farväl, Henrik! ropa dina officerare, ditt schweizergarde, dina slottsknektar, och låt mig gå min väg från en fara, den jag hvarken ser eller känner till.

— Jag befaller dig att stanna kvar, sade konungen allvarsamt.

— Nå, det var på min ära lustigt; ni vill befalla själfva rädslan, sire.

— Hör på, min vän, sade konungen, jag vill berätta alltsammans för dig, efter som jag nödvändigt måste göra det för att få dig att tiga.

— Godt, sade Chicot, i det han drog ut sin ofantliga värja; då man en gång vet, hvad man har att frukta, kan man nog försvara sig. Berätta nu, berätta, min son.

Vid dessa ord satte sig Chicot bekvämt i en stor fåtölj och placerade sin dragna värja mellan sina knän.

— Förliden natt, sade Henrik, låg jag och sof …

— Jag med, sade Chicot.

— Då kände jag plötsligt en vindfläkt öfverfara mitt ansikte.

— Ah, det var bara hunden, som var hungrig och slickade på din deg.

— Jag vaknade helt häpen och kände mitt skägg resa sig af fasa under masken.

— Ah, din berättelse förorsakar mig just en behaglig rysning, sade Chicot, i det han kröp ihop i sin länstol och stödde hakan emot knappen på sin värja.

— Då, fortfor konungen, men med så låg och darrande stämma, att orden knappt nådde Chicots öra, då hördes en röst i rummet, i så klagande ton, att den grep mig i mitt innersta. Eländige syndare, sade rösten, jag är Herren din Guds röst. Hör mig, du förhärdade, har du fullt och fast beslutit att fortfara med dina gudlösheter?

— Nej, sade rösten det verkligen! utropade Chicot. Kors, då tycks Vår Herres röst mycket likna ditt folks, efter hvad jag kan finna.

— Därpå, fortfor konungen, följde tusen andra förebråelser, hvilka, jag bedyrar det, voro högst plågsamma att höra.

— Hör, sade Chicot, säg mig litet mer, min son; berätta mig hvad rösten sade, att jag må få veta, om Vår Herre hade riktig reda på allt.

— Gudlöse! skrek konungen; om du tviflar, så låter jag straffa dig.

— Nej, sade Chicot, jag tviflar visst inte; jag är blott förvånad öfver, att Vår Herre ända tills nu dröjt med att göra dig dessa förebråelser. Han har blifvit bra långmodig efter syndafloden. Emellertid, min son, blef du väl bra rädd?

— Ja, svetten rann i stora droppar utför mina tinningar, och blodet stelnade i mina ådror.

— Nå, det var naturligt. Då ropade du, de kommo in, sökte öfverallt, men ingenstädes fann man Vår Herre. Min son, var nu uppriktig och säg mot din vana sanningen: hvad tänker din biktfar om denna uppenbarelse?

— Han ryste, korsade sig och bjöd mig att ångra mig, såsom Gud befallt.

— Ganska rätt; men hvad sade han egentligen om uppenbarelsen eller rättare om rösten?

— Att det var Försynens skickelse, att det var ett underverk, att jag skulle tänka på statens bästa; också har jag redan denna morgon.

— Hvad har du gjort denna morgon, min son?

— Jo, jag har gifvit hundratusen livres åt jesuiterna, och har jag piskat sönder min egen och mina hofmäns kroppar.

— Bravo! Än sedan?

— Ja, sedan, ja, hvad tänker du om det, Chicot? Men det är ej till gycklaren, jag ställer mitt tal, utan till den kallblodige, lugne mannen, till vännen.

— Ack, sire, sade Chicot, jag tänker, att ers majestät varit hemsökt af maran.

— Du tror således?…

— Att alltsammans varit en dröm, som ej skall komma igen, om ers majestät ej för mycket tänker därpå.

— En dröm? sade Henrik och skakade på hufvudet. Nej, nej, jag var fullkomligt vaken, det kan jag försäkra dig.

— Du sof ju, Henrik?

— Nej, jag låg med vidöppna ögon; jag såg månen glindra genom mina fönsterrutor, såg ametisten på min värjknapp, just på det ställe, där du nu är, lysa med ett dystert sken.

— Än lampan?

— Den hade slocknat.

— Käre son, en dröm, bara en dröm!

— Men hvarför tror du ej därpå, Chicot? Händer det understundom, att Gud talar till konungarne, då han vill utföra något stort verk på jorden?

— Jo, visst talar han till dem, sade Chicot, men så lågt, att de aldrig höra det.

— Nå, förstår du nu, hvarför jag vill, att du skall stanna kvar hos mig? sade konungen.

— Nej, min själ, jag det förstår, svarade Chicot.

— Jo, det är därför, att du med egna öron skall få höra, hvad rösten säger.

— Och för det att man skall tro, att jag bara gycklar då jag upprepar, hvad jag hört! Chicot är en så obetydlig, så ringa, så narraktig person, att ingen skall tro honom, om han än berättade något. Inte illa uttänkt, min son.

— Hvarför ej hellre tro, att det är till din bepröfvade vänskap, jag anförtror denna hemlighet?

— Ah, ljug inte, Henrik; ty om rösten låter höra sig, så skall den förebrå dig ännu en lögn, och du har förut nog många synder på ditt samvete. Men, lika godt, jag går in på saken. Jag har dessutom ingenting emot att höra Vår Herres röst; kanske har den också någonting att säga mig.

— Nåväl, hvad skall jag nu göra?

— Du skall gå och lägga dig, min son.

— Men kanske det är bättre jag är uppe?

— Tror du kanske, att du skall förhindra Vår Herre att tala för det du står upprätt på golfvet? En kung är aldrig mer än kronan högre än andra människor, och då han inte bär den, så, tro mig, Henrik, är han ej större än de, ofta mycket mindre.

— Godt, sade konungen, du stannar ju kvar, och du somnar inte?

— Det kan jag inte lofva. Det är med sömnen som med rädslan, min son; den beror ej af viljan.

— Men du vill ju åtminstone bjuda till att hålla dig vaken, eller hur?

— Ja, var lugn; jag skall nypa mig litet emellanåt; dessutom skall rösten nog väcka mig.

— Gyckla inte med rösten, sade Henrik, som redan hade ena benet i sängen, men drog det tillbaka.

— Se så, sade Chicot, skall jag hjälpa dig i säng?

Konungen drog en djup suck, och sedan han oroligt blickat åt alla håll i rummet, kröp han rysande ned i sängen.

— Nu, sade Chicot, är det min tur.

Han sträckte ut sig i länstolen och stoppade omkring sig dynorna.

— Hur mår ni, sire? sade han.

— Inte illa, svarade konungen; än du?

— Rätt bra. God natt, Henrik!

— God natt, Chicot! Somna inte.

— Nej, det skall jag nog akta mig för, sade Chicot och gäspade, så att munnen kunnat gå ur led.

Därefter blundade båda, konungen för att låtsas sofva, Chicot för att verkligen göra det.

---