Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 17
| ← Giftermålet |
|
Henrik III:s sätt att resa → |
17.
Giftermålet. (fortsättning.)
Under tiden hade de båda personerna, som synts vid hörnet af Saint-Paulsgatan, smugit sig utmed husen och stannat utanför vår port.
Vi öppnade sakta fönstret för att lyssna.
— Är du säker på, att det är här? frågade en röst.
— Ja, nådig herre, fullkomligt säker. Det är femte huset, räknadt från Saint-Paulsgatan.
— Och tror du att nyckeln passar?
— Ja, jag har tagit aftryck af låset.
Jag fattade Gertruds arm och tryckte den krampaktigt.
— Och då vi väl kommit in? återtog samma röst.
— Då vi väl kommit in, så låt mig sörja för resten. Kammarjungfrun skall nog öppna för oss. Ers höghet har i sin ficka en guldnyckel, som är lika god som denna.
— Nå, läs upp då.
Därefter hördo vi en nyckel vridas om i låset. Men plötsligt framrusade då de personer, som tycktes stå på lur vid hôtel des Tournelles, och störtade mot prinsen, i det de ropade: Hugg ned! Hugg ned!
Jag förstod ingenting af allt detta, men anade blott, att det var någon oväntad hjälp, som kom till vår räddning.
Jag föll ned på mina knän och tackade himlen.
Prinsen behöfde emellertid blott visa sig och nämna sitt namn, så tystnade alla röster, alla värjor sänktes, och angriparne togo ett steg baklänges.
— Ja, ja, sade Bussy, det var icke prinsen, de ville åt, det var mig.
— I alla fall, återtog Diana, förmådde detta anfall prinatt aflägsna sig, och de fem ädlingarne intogo åter sin post vid hôtel des Tournelles. Det var påtagligt, att vi åtminstone för denna natt ingenting hade att frukta. Vi stodo likväl kvar vid fönstret för att afvakta den händelse, vi instinktmässigt anade skulle inträffa.
Vi behöfde ej vänta länge. En ryttare visade sig snart; utan tvifvel var det på honom de fem ädlingarne väntade, ty de ropade genast: Till vapen! och störtade emot honom.
När vi sågo er efter den tappraste strid draga er tillbaka för att stödja er mot porten till vår boning, fattades Gertrud och jag af samma tanke, nämligen att gå och öppna för er. Hon såg frågande på mig, och jag svarade ja. Men, som jag sagt er, vi hade barrikaderat våra dörrar; det gick åt en minut för att flytta undan möblerna, som stängde ingången, och i det ögonblick vi hunno ned i förstugan, hörde vi porten slås igen.
Vi stannade båda två orörliga. Hvem var då den person, som kommit in, och hur hade han kommit in?
Snart hörde vi steg i portgången; en man syntes, vacklande, med utsträckta armar: han föll ned på de första trappstegen, i det han uppgaf ett sakta klagorop.
Det var tydligt, att denne man ej längre var förföljd; han hade stängt igen porten, som hertigen lyckligtvis lämnat öppen; på detta sätt hade han kommit undan sina angripare, och nu hade han farligt, ja, dödligt sårad, neddignat i trappan.
I alla händelser hade vi ingenting att frukta, utan det var tvärtom denne man, som behöfde vårt bistånd.
— Gå efter lampan, sade jag åt Gertrud.
Hon skyndade upp och återkom snart med ljus.
Vi hade ej bedragit oss: ni var afdånad. Vi igenkände i er den hjälte, som en stund förut så modigt försvarat sig, och utan att tveka beslöto vi att skänka er all den hjälp, som stod i vår förmåga.
Inom ett ögonblick blef ni uppburen på mitt rum, där vi lade er på sängen.
Er sanslöshet fort for, och en fältskärs biträde syntes vara af nöden. Gertrud påminde sig ha hört talas om en märkvärdig kur, som en ung doktor, boende på … på gatan Beautreillis, gjort några dagar förut. Hon visste, hvar han bodde, och erbjöd sig att gå efter honom.
— Men, sade jag till henne, han kan möjligen förråda oss.
— Var lugn, svarade hon, jag skall taga mina försiktighetsmått.
Gertrud är på en gång rask och försiktig, och jag litar fullkomligt på henne. Jag lät henne alltså gå.
Gertrud återkom snart med den unge doktorn; han hade samtyckt att med förbundna ögon följa henne. Jag stannade i salongen, medan han infördes i det rum, där ni låg.
Där fick han tillåtelse att aftaga bindeln.
— Ja, sade Bussy, det var just i detta ögonblick jag återfick sansen. Jag varseblef ert porträtt och tyckte mig se er inträda.
— Jag inträdde verkligen, sade Diana; min oro tog öfverhand öfver min försiktighet; jag gjorde den unge doktorn några frågor, han undersökte ert sår, ansvarade mig för ert lif, och jag blef något lugnad.
— Allt det där har stannat kvar i mitt minne men blott som en dunkel dröm, och likväl fortfor den unge mannen, i det han lade handen på sitt hjärta, — var här någonting, som ständigt sade mig, att jag icke hade drömt.
— Då fältskären förbundit er. fortsatte Diana. upptog han ur sin ficka en liten flaska och hällde några droppar därur mellan era läppar: det var, sade han, ett läkemedel. som skulle gifva er sömn och häfva febern.
Ett ögonblick efter sedan ni nedsvällt läkemedlet slöto sig era ögon verkligen å nyo, och ni återföll i det slags dvala, hvarur ni ett ögonblick varit uppvaknad. Jag blef rädd, men doktorn försäkrade, att ingen fara vore för handen, och att man blott skulle låta er sofva.
Därefter satte Gertrud åter bindeln för läkarens ögon och förde honom tillbaka till hans bostad, men hon tyckte på vägen, att han räknade stegen, och detta uppskrämde oss. Han kunde ju förråda oss. Vi beslöto således att undanröja hvarje spår till den gästfrihet, vi visat er; men det viktigaste af allt var att skaffa undan er själf.
Jag samlade allt mitt mod; klockan var två på morgonen, gatorna voro öde och tomma. Gertrud åtog sig att bära er; jag hjälpte henne, och vi förde er till Tempeltornets vallgraf. Därpå återvände vi, helt förfärade öfver vår djärfhet att våga oss, två ensamma fruntimmer, ut på en sådan timme. Men Gud beskyddade oss: vi mötte ingen människa och återkommo hem utan att ha blifvit sedda.
Då jag åter inkommit i mina rum, svimmade jag.
— Ack! utropade Bussy, hur skall jag någonsin kunna vedergälla allt, hvad ni gjort för mig?
Det uppstod ett ögonblicks tystnad. Man hörde nu Sainte-Catherines tornur slå två.
— Klockan är två, utropade Diana, i det hon spratt till; och ni är ännu här!
— O, bönföll Bussy, låt mig ej gå, innan ni sagt mig allt, låt mig ej gå, innan ni sagt mig, på hvad sätt jag kan vara er nyttig! Föreställ er, att Gud gifvit er en bror, och säg åt denne bror, hvad han kan göra för sin syster.
— Tyvärr, numera ingenting, sade den unga kvinnan; det är för sent.
— Men hvad tilldrog sig dagen därpå? frågade Bussy.
— Jo, då gick Gertrud ut och träffade Aurilly, som var enträgnare än någonsin. Han nämnde dock ej ett ord om hvad som passerat natten förut, men anhöll i sin herres namn om ett möte. Gertrud låtsade samtycka, men hon bad om uppskof till onsdagen, det vill säga som till i dag, för att kunna öfvertala mig. Aurilly lofvade, att hans herre skulle vänta till dess.
Om aftonen infann sig grefve de Monsoreau. Vi berättade honom allt, undantagandes det som rörde er. Vi sade honom, att hertigen aftonen förut hade öppnat porten med en falsk nyckel, men att han, i samma ögonblick han skulle gå in, blifvit anfallen af fem män, bland hvilka voro herrarne d'Epernon och Quélus. Jag hade hört dessa tvenno namn nämnas, och jag upprepade dem för honom.
— Jag har redan hört talas därom, sade grefven; han har således skaffat sig en falsk nyckel; jag anade just det.
— Skulle man ej kunnat förändra låset? frågade jag.
— Han låter då göra en ny nyckel, svarade grefven.
— Men om man sätter reglar innanför porten.
— Då slår han in porten.
— Än den händelse, som, enligt hvad ni sade, skulle göra hertigen beroende af er?
— Är fördröjd på obestämd tid.
Jag stod förstummad och med kallsvetten på min panna. Jag insåg, att det ej fanns något annat medel att undkom ma hertigen af Anjou än att bli grefvens maka.
— Min herre, sade jag, hertigen har genom sin förtrogne gått in på att vänta till onsdags afton; jag ber, att ni infinner er här om tisdag.
— Jag skall komma, min fröken.
Utan att tillägga ett ord steg han upp och gick sin väg. Jag följde honom med ögonen: i stället för att aflägsna sig ställde han sig bredvid hôtel des Tournelles’ mur och tycktes ha beslutat att bevaka min bostad hela natten.
Hvarje prof på denne mans hängifvenhet var ett nytt dalkatyng i mitt hjärta.
De båda dagarna försvunno fort som sekunder, och ingenting störde vår enslighet. Hvad jag led under dessa tvenne dagar, då jag lyssnade till timmarnas hastiga flykt, är omöjligt att beskrifva.
Då tisdags afton kom, var jag alldeles tillintetgjord. Jag var stum och till utseendet känslolös som en bild; endast mitt hjärta klappade våldsamt, men hela min öfriga varelse tycktes ha upphört att lefva.
Gertrud höll sig ständigt vid fönstret. Jag satt, där jag nu sitter; tid efter annan aftorkade jag kallsvetten från min panna.
Plötsligt sträckte Gertrud ut handen; men denna åtbörd, som förut skulle kommit mig att bäfva, gjorde nu ej minsta intryck på mig.
— Fröken! sade hon. Fyra karlar … jag ser fyra karlar … de komma hitåt … nu öppna de porten … de komman in.
— Må de komma, svarade jag utan att röra mig ur stället.
— Men dessa fyra karlar äro säkert hertigen af Anjou, Aurilly och tvenne af hertigens folk.
Som enda svar härpå drog jag min dolk och lade den bredvid mig på bordet.
— Ack, låt mig åtminstone gå och se efter! ropade Gertrud och skyndade till dörren.
— Ja, gör det, svarade jag.
Ett ögonblick därefter återkom Gertrud.
— Fröken, sade hon, det är grefven.
Jag gömde åter min dolk i barmen utan att säga ett ord och vände mig sedan mot grefven, som redan kommit in. Utan tvifvel häpnade han öfver min blekhet.
— Är det sant, hvad Gertrud säger, utropade han, att ni tog mig för hertigen, och att, om det varit denne, ni skulle dödat er!
Detta var första gången jag såg honom rörd. Men var denna rörelse verklig eller låtsad?
— Gertrud har gjort orätt uti att säga er det, min herre, svarade jag. Efter som det icke var hertigen, så är allt godt igen.
Nu uppstod ett ögonblicks tystnad.
— Som ni vet, har jag ej kommit ensam, sade han.
— Gertrud nämnde, att det var fyra personer.
— Anar ni, hvilka de äro?
— Jag förmodar, att en af dem är en präst, och att de tvenne andra äro våra vittnen.
— Ni är då beredd att bli min maka?
— Det är ju afgjordt? Jag vill blott minnas, att det var öfverenskommet, att, så framt ej någon å min sida erkänd nödvändighet det fordrade, jag ej skulle vigas annat än i min fars närvaro.
— Jag erinrar mig fullkomligt väl detta villkor, min fröken, men tror ni, att nödvändigheten nu fordrar det?
— Ja, jag tror det.
— Nåväl?
— Ja, min herre, jag är färdig att vigas vid er. Men märk, hvad jag nu säger: Jag skall aldrig verkligt bli er maka, förrän jag återsett min far.
Grefven rynkade ögonbrynen och bet sig i läppen.
— Min fröken, sade han, min mening är ej att på något sätt tvinga er; om ni återfordrar ert löfte, så ger jag er det tillbaka ni är fri. Men …
Härvid gick han fram till fönstret.
— … men, sade han, se dit.
Jag steg upp, drifven af den mäktiga kraft, som tvingar oss att öfvertyga oss om vår olycka, och nedanför fönstret varseblef jag en man, insvept i en kappa: denne man tycktes söka komma in i huset.
— O, min Gud! utropade Bussy, och ni säger, att det var i går?
— Ja, grefve, i går omkring klockan nio på aftonen.
— Fortfar, sade Bussy.
Efter en stund kom en annan man, som höll en lykta i handen; han började språka med den förste.
— Hvad tänker ni om dessa tvenne personer? frågade mig grefve de Monsoreau.
— Jag tänker, att det är hertigen och hans förtrogne, svarade jag.
Bussy uppgaf en djup suck.
— Befall nu, fortfor grefven, skall jag stanna, eller skall jag aflägsna mig.
Jag tyckade ett ögonblick — ja, trots min fars bref, trots det löfte jag gifvit, trots den hotande faran, tvekade jag ännu, och om ej de tvenne karlarne hade synts utanför …
— O, jag olycklige, utropade Bussy, mannen i kappan var jag, och den, som bar lyktan, var samme unge läkare som ni hade skickat efter.
— Var det ni? utropade Diana bestört.
— Ja, jag, jag, som, mer och mer öfvertygad om, att min dröm var verklighet, sökte taga reda på det hus, där jag blifvit vårdad, det rum, dit jag blifvit förd, den kvinna, eller snarare den ängel, som uppenbarat sig för mig. Ack, har jag icke rätt att utropa: jag olycklige!
Bussy var som förkrossad.
— Således, återtog han efter ett ögonblick, är ni då hans maka?
— Sedan i går, svarade Diana.
En tystnad uppstod, som endast stördes af de båda ungas flämtande andedräkt.
— Men, frågade Diana hastigt, hur har ni kommit in i detta hus?
Bussy visade henne nyckeln utan att säga ett ord.
— En nyckel! utropde Diana, hur har ni fått denna nyckel? Hvem har gifvit er den?
— Har icke Gertrud lofvat prinsen att införa honom hos er i afton? Prinsen hade varseblifvit herr de Monsoreau och mig här utanför: han fruktade en snara och skickade mig hit i sitt ställe.
— Och ni har mottagit detta uppdrag? sade Diana med förebrående ton.
— Det var enda medlet att kunna inkomma till er. Kan ni vara nog orättvis att vredgas på mig, för det jag sökt mitt lifs högsta sällhet och högsta smärta!
— Ja, jag harmas på er därför, sade Diana, ty det hade varit bättre, att ni ej återsett mig; ni skulle då ha glömt mig.
— Nej, min fru, sade Bussy, ni bedrar er. Det är tvärtom Gud själf, som fört mig hit för att genomskåda denna listiga plan, för hvilken ni fallit offer. Hör mig: I samma stund jag fick se er, ägnade jag er mitt lif. Den mission, jag åtagit mig, skall nu börja. Ni önskar ju att få underrättelser om er far?
— Ack ja!
— Välan, sade Bussy, jag åtar mig att skaffa er underrättelser om honom; behåll blott i vänligt minne den, som från detta ögonblick endast skall lefva för er.
— Men nyckeln? invände Diana med oro.
— Nyckeln, svarade Bussy, den lämnar jag er härmed, ty jag vill icke, att någon annan än ni skall gifva mig den. Vid min adliga ära bedyrar jag er emellertid, att aldrig en syster anförtrott nyckeln åt en mera tillgifven och vördnadsfull bror.
— Jag litar på den tappre Bussys ord, sade Diana och räckte honom nyckeln.
— Min fru, sade Bussy, inom fjorton dagar skola vi veta, hvem herr de Monsoreau verkligen är.
Han bugade sig vördnadsfullt och lämnade rummet.
Diana hörde honom aflägsna sig. Ljudet af hans steg hade redan för länge sedan upphört, men med klappande hjärta och tårfyllda ögon lyssnade hon ännu.